Utebli från begravavning.

Lite allmänt tänkt men egentligen går man väl på en begravning för sin egen skull, för att bearbeta sorgen, få ett fint avslut eller vad det nu kan vara. Den döda är ju borta och för denne spelar ingen av alla våra ceremonier någon roll. Sedan är det klart att kanske nära anhöriga kan ta illa vara men om man visar sitt deltagande och omtanke på annat sätt kanske det kan räcka?

Min kollega hade dåligt samvete över att hon inte orkade besöka sin pappas grav på över ett år, men enda anledningen att hon skulle gå dit var för sin egen skull tyckte jag, var hon inte redo så var hon inte det.
 
Lite allmänt tänkt men egentligen går man väl på en begravning för sin egen skull, för att bearbeta sorgen, få ett fint avslut eller vad det nu kan vara. Den döda är ju borta och för denne spelar ingen av alla våra ceremonier någon roll. Sedan är det klart att kanske nära anhöriga kan ta illa vara men om man visar sitt deltagande och omtanke på annat sätt kanske det kan räcka?

Min kollega hade dåligt samvete över att hon inte orkade besöka sin pappas grav på över ett år, men enda anledningen att hon skulle gå dit var för sin egen skull tyckte jag, var hon inte redo så var hon inte det.
Jag och mamma hade ett tag dåligt samvete av att det dröjde 3 år från pappas bortgång tills han fick sitt namn på gravstenen. I somras fixade vi en för vi var redo och vi är så nöjda. Tror inte han skulle bry sig om att det dröjt.
 
Ja kollegor har jag redan förklarat för. Tänker mest på den döda kollegans man.
Jag struntade fullkomligt i de som av olika anledningar inte kom på sambons begravning, hade inte en tanke på det öht. Jag vet på ett ungefär vilka som var där men skulle verkligen inte kunna räkna upp alla. Så ha inte dåligt samvete för makens skull, han har troligen betydligt mycket mer annat i tankarna än att bocka av deltagare i huvudet.
 
Lite allmänt tänkt men egentligen går man väl på en begravning för sin egen skull, för att bearbeta sorgen, få ett fint avslut eller vad det nu kan vara.
Så tänker inte jag. Jag går på begravning för att visa mitt stöd för de anhöriga i livet och för att träffa alla. För mig blir det en hyllning av personens liv. En fullsatt begravningscermoni känns betydligt bättre än en tom, för att folk inte orkade gå. Det är kanske inte så att den avlidne bryr sig alls, men å andra sidan skulle den ju inte bry sig om testamentet etc heller, och det är ju någonting vi faktiskt tar hänsyn till. En persons vilja och önskan är för mig viktig att infria även efter den personens död, kanske ännu mer så efter personens död eftersom det någonstans är det sista jag kan göra för den personen.
 
  • Gilla
Reactions: ptr
Så tänker inte jag. Jag går på begravning för att visa mitt stöd för de anhöriga i livet och för att träffa alla. För mig blir det en hyllning av personens liv. En fullsatt begravningscermoni känns betydligt bättre än en tom, för att folk inte orkade gå. Det är kanske inte så att den avlidne bryr sig alls, men å andra sidan skulle den ju inte bry sig om testamentet etc heller, och det är ju någonting vi faktiskt tar hänsyn till. En persons vilja och önskan är för mig viktig att infria även efter den personens död, kanske ännu mer så efter personens död eftersom det någonstans är det sista jag kan göra för den personen.
Och vad säger att den personens önskan är en full kyrka?
 
@MarieJ sorgen har många ansikten och var och en sörjer på sitt sätt och det är absolut inte synonymt med en begravning för alla. Du behöver absolut inte ha något dåligt samvete för att du inte går på begravningen tycker jag. Du har ju hedrat personens minne genom fonden.
 
Så tänker inte jag. Jag går på begravning för att visa mitt stöd för de anhöriga i livet och för att träffa alla. För mig blir det en hyllning av personens liv. En fullsatt begravningscermoni känns betydligt bättre än en tom, för att folk inte orkade gå. Det är kanske inte så att den avlidne bryr sig alls, men å andra sidan skulle den ju inte bry sig om testamentet etc heller, och det är ju någonting vi faktiskt tar hänsyn till. En persons vilja och önskan är för mig viktig att infria även efter den personens död, kanske ännu mer så efter personens död eftersom det någonstans är det sista jag kan göra för den personen.

Jag ser en begravning som en hyllning av personen, stöd för anhöriga och för att bearbeta sorgen själv. MEN om någon har väldigt svårt för en begravning så har jag full förståelse för det och dömer inte. Exempelvis så minns jag en gång när en äldre, avlägsen släkting gått bort. Vi var inte många på begravningen, men en granne till släktingen kände nog att hon var tvungen att gå trots att hon hade svårt för det. Hennes man hade gått bort några år tidigare, och hon bröt ihop fullständigt på begravningen. Det var ganska tydligt att det mest triggade minnet av hennes mans begravning, och att det inte röde min gamla släkting så mycket (även om hon såklart tyckte om honom också). Iaf tänker jag att man i största möjliga mån nog dyker upp på en begravning för att hedra minnet, men får man ett sammanbrott i stil med att det är dags att uppsöka psykakuten tycker jag inte att det är värt det. Man kan besöka graven sedan, och sträcka ut en hand till de anhöriga vid annat tillfälle.
 
Jag gick på min första bagravning när jag var 15. Det var ett stort trauma då det var en ridlärare, vän och förebild som hade omkommit i en brand.
Året efter fixade jag inte att gå på min farmors begravning.
Efter det har jag gått på två begravningar (min kusins pappa och min mormor) men jag har otroligt svårt för det. Jag mår otroligt dåligt länge efter, får grym ångest och känner ett enormt motstånd.
(Jag fattar ju att ingen tycker att det är trevligt.)
Nu har en kollega och bekant avlidit och jag vet att man bör gå.
Men jag ”vill inte”.
Hur illa gjort är det att låta bli?
Jag är lite kluven och delar nog till en del Ramonas syn. Jag har gått på en del vidriga begravningar på så sätt att det rört mkt unga personer som dött efter brott eller självmord tex och även varit närmast sörjande så att säga på begravning och det finns en tröst i att människor dyker upp, visar att de tar sig tid, krafft och styrka att närvara i ett av livets allra svåraste moment. Jag kände själv ett ljus och stöd i all förtvivlan av att se så många på min anhörigas begravning och av att kunna minnas den dagen som inte endast en av mitt livs värsta dagar.

Det är vidrigt med begravningar. Det river upp sår från tidigare minnen och gör ont. Dessutom finner jag personligen ingen tröst i den religiösa symboliken. Men ibland måste en bara vara större än sin egen känsla.

Men, med det sagt, blir man sjuk av att gå är det en annan femma. Jag utgår från helt normala känslor av sorg och starkt obehag, som jag personligen anser att en ska kunna stå över. Inte ångest som kräver vård eller medicinering. Där torde gränsen verkligen gå.
 
Man måste verkligen inte gå på en begravning om man inte vill. Som jag ser det behöver man inte uppge något skäl heller. Det är fritt för var och en att ha sina egna anledningar att gå eller inte gå. Det är ingen tävling om vem som kan sörja tydligast, mest eller bäst.

Vad otroligt snett jag tycker det blir när folk börjar säga "jag skulle vilja att det var si och så på min begravning". När man är död är man död, knappast så man då kan värdera hur bra folk sörjer en. Och sitter man och förhandskräver det av folk nu...vilket ego har man då?!

Personligen går jag, det stör mig inte och jag tycker det är en rätt så fin tillställning. Men jag anser att den är till för de sörjande, inte den döda, egentligen. Ett sätt att lättare sätta en tidpunkt för när man kan ta sitt farväl.
 
Huruvida man ska gå eller inte på begravningar tycker jag är helt upp till en själv, en begravning är väl främst till för dom efterlevande för att få ett farval och kunna prata med andra osv om personen. Jag tycker det är självklart att stötta och vara med om någon ber mig om att vara med, om det är viktigt för någon att jag är med på begravningen så är jag det.

Att skuldbelägga någon som har svårt för sådana situationer som begravningar är galet, det är helt upp till var och en. Det finns inget måste att gå, det finns många sätt att hedra personen som gått bort på ändå.

För mig är det dock väldigt olika hur jag känner inför att gå, gick tex på min Farfars begravning och det kändes helt okej. Mormors kunde jag inte gå på, inte för att jag inte saknade henne lika mycket utan för att omständigheterna runt henne och det som hänt innan var för svårt för mig att klara av.

Dock så måste jag nog säga att jag önskar att jag gått på begravningarna jag inte gått på, ångrar att jag inte gick. Samtidigt så var det då för svårt helt enkelt..man ska göra som man själv vill och vad man tror är bäst för en själv.
 
Jag kommer inte gå på mina nära släktingars begravningar. En del vet jag inte vill ha en begravning så jag tror vi efterlevande kommer ha en ''fest'' i den dödes ära, det lär ju mer bli ett möte likt begravning, fast utan kyrkan och självaste begravningen.
Kanske knytkalas vid sjön.

Jag har otroligt svårt för när folk dör, bara att skriva eller tänka på min mor eller mormors dödsdag gör att jag blir alldeless till mig och tar ut sorgen i förskott.

Begravningar klarar jag inte ens tanken på, dels för att det är religiöst laddat och såklart för att jag avskyr döden, men vem gör inte det egentligen.
Jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag inte gick på släktingars begravningar, de vet(hoppas jag) att jag tycker om dom ändå.
Och för att jag som dig TS inte klarar av att se ledsna människor, det gör ont i själen och jag mår dåligt länge. Jag tar gärna(tvångsmässigt) på mig rollen som ängeln som ska göra alla glada men det går ju inte... :(

Jag tycker att om det är några som tar illa upp av att du inte kommer så är det ju liksom deras problem. Du måste ju faktiskt välja det som är bäst för dig.
 
Själv är jag sån som inte riktigt blir ledsen på själva begravningen. Och det i sig känner man sig lätt lite skyldig för, att det är lite fel på en då. Så tänkte jag när jag var ung tonåring och inom loppet av ett par år gick på två begravningar av jämnåriga - men inte blev ledsen (dvs sådär riktigt gråtfärdighets-känsla). Har senare insett att många reagerar som jag också på begravning - med att liksom bara vara nollställda mer eller mindre.
 
Jag tycker att det är helt tokigt att döma hur människor sörjer. En begravning är som sagt inte där för den avlidnes skull, utan ett sätt för de eftersörjande att ta farväl - om de känner att de vill göra det på det viset.
Det skulle aldrig falla mig in att döma någon för att de inte dök upp vid en begravningsceremoni. Inte min egen och inte någon annans.
Min morbror som var en av de människor jag älskade mest i hela världen dog relativt ung och plötsligt. Jag var inte där för begravningen, utan skickade ett personligt brev istället. Till honom, då, men folk fick läsa det om de ville.
Vi hanterar sorg som det känns bäst och som vi orkar med. Att "Pallra sig ur sängen och gå dit för att det är så man gör" känns varken respektfullt gentemot de närmast sörjande eller en själv tycker jag. Särskilt om man inte är troende.

Det är ditt val, TS. :heart
 
<snip>
Vad otroligt snett jag tycker det blir när folk börjar säga "jag skulle vilja att det var si och så på min begravning". När man är död är man död, knappast så man då kan värdera hur bra folk sörjer en. Och sitter man och förhandskräver det av folk nu...vilket ego har man då?!
<snip>

Och anda sitter sa manga i Sverige och fyller i "Vita Arkivet" med bade musik och andra smadetaljer till sin egen begravning. Min mamma hade ett par sanger hon ville att nagon skulle sjunga :angel: Tack och lov for en musikalisk kyrkoherde sager jag bara.
Enligt Fonus var hon inte ens sarskilt petig ... vilket jag upplevde, utan det var tydligen mycket vanligt att manniskor, sarskilt de som dor efter en lang tids sjukdom, har planerat sin begravning in i minsta detalj.
 
Jag är en av de anhöriga som suttit längst fram i en nästan fullsatt kyrka... jag kan säga att jag har väldigt dålig koll på vilka som var där och inte där. Givetvis la jag märke till närmare vänner till familjen men jag var så enormt inne i min egen sorg (och att klara av begravningen).

Det skulle aldrig falla mig in att inte gå på en begravning där jag vill vara med just för att för mig är det en så stor del av sorgearbetet. Plus att jag är uppvuxen med ritualerna kring hur man gör och beter sig i samband med att någon dör och de gör det hela lite lättare (flaggan på halv stång osv). För mig är det en trygghet och en styrka i att göra som traditionen säger, det är läkande. Givetvis är det är mycket känslor och smärta under själva begravningsakten men jag tycker de är renande.

Med det sagt, naturligtvis ska man inte gå på en begravning om man vet att man kommer att må dåligt av det. Sorgen sitter inte i det. Jag tycker TS visat sin sorg och deltagande på ett utmärkt sätt så jag kan verkligen inte se att de anhöriga skulle tycka det är konstigt att hon inte är med på begravningen.

Jag kan också säga att det är betydligt lättare för de anhöriga att planera begravningen om man vet vad den döde hade önskat. Min far drev grannen vansinnig eftersom hon hade sagt åt honom att han faktiskt borde skriva ner något för att underlätta för mig. Hans svar? "Det kommer hon att klara av så bra" :heart Pappa var definitivt närvarande under begravningen så jag tror nog han tyckte att jag gjort ett bra jobb.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli...
4 5 6
Svar
110
· Visningar
24 142
Senast: cirkus
·
Hästmänniskan Vet inte riktigt var jag borde lägga denna tråd, tänkte på Hästvård först, men då det egentligen handlar mer om vårt (människornas)...
Svar
10
· Visningar
2 656
Senast: vildros
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp