Utebli från begravavning.

Jag är en av de anhöriga som suttit längst fram i en nästan fullsatt kyrka... jag kan säga att jag har väldigt dålig koll på vilka som var där och inte där. Givetvis la jag märke till närmare vänner till familjen men jag var så enormt inne i min egen sorg (och att klara av begravningen).

Det skulle aldrig falla mig in att inte gå på en begravning där jag vill vara med just för att för mig är det en så stor del av sorgearbetet. Plus att jag är uppvuxen med ritualerna kring hur man gör och beter sig i samband med att någon dör och de gör det hela lite lättare (flaggan på halv stång osv). För mig är det en trygghet och en styrka i att göra som traditionen säger, det är läkande. Givetvis är det är mycket känslor och smärta under själva begravningsakten men jag tycker de är renande.

Med det sagt, naturligtvis ska man inte gå på en begravning om man vet att man kommer att må dåligt av det. Sorgen sitter inte i det. Jag tycker TS visat sin sorg och deltagande på ett utmärkt sätt så jag kan verkligen inte se att de anhöriga skulle tycka det är konstigt att hon inte är med på begravningen.

Jag kan också säga att det är betydligt lättare för de anhöriga att planera begravningen om man vet vad den döde hade önskat. Min far drev grannen vansinnig eftersom hon hade sagt åt honom att han faktiskt borde skriva ner något för att underlätta för mig. Hans svar? "Det kommer hon att klara av så bra" :heart Pappa var definitivt närvarande under begravningen så jag tror nog han tyckte att jag gjort ett bra jobb.

Alltid lika klok :)
 
Jag gick på min första bagravning när jag var 15. Det var ett stort trauma då det var en ridlärare, vän och förebild som hade omkommit i en brand.
Året efter fixade jag inte att gå på min farmors begravning.
Efter det har jag gått på två begravningar (min kusins pappa och min mormor) men jag har otroligt svårt för det. Jag mår otroligt dåligt länge efter, får grym ångest och känner ett enormt motstånd.
(Jag fattar ju att ingen tycker att det är trevligt.)
Nu har en kollega och bekant avlidit och jag vet att man bör gå.
Men jag ”vill inte”.
Hur illa gjort är det att låta bli?

Gå inte. Man måste inte gå på begravningar bara för att man "bör". Jag skippar massor av saker som man "bör" göra. Jag är både lat, snål och egotrippad så om det inte är någon vinning för mig så går jag inte (vi pratar fester, sammankomster, födelsedagar, bröllop och begravningar mm).

Nu mer är det lättare för mig att skylla på att jag bor på andra sidan jordklotet än det var att slinka ur saker när jag bodde i Sverige :angel:
 
Läst alla kloka inlägg och tackar för att ni alla har tagit er tid.
Jag kommer inte gå och tack vare er känns det ok.

Bra :up:

Jag glömde säga att mina enda släktingar på min pappas sida inte kom på begravningen. De bor i Sthlm och det funkade helt enkelt inte för dem (bla jobbar en av mina släktingar där hårt på att gå in i väggen...). De var jätteledsna över det men jag sa åt dem att jag förstår (och det var värre för dem, de älskade verkligen pappa och hade velat vara med). De har varit och besökt pappa i minneslunden efteråt. Jag tog alltså inte illa upp över att släktingar inte kom, det är inte så det fungerar med en begravning.
 
En kollega och bekants begravning hade jag nog ens funderat över att gå på. Hade nog tänkt att jag inte stod tillräckligt nära för att inkräkta i de närståendes sorg. Där sörjer de sin älskade och så kommer jag som bara är en bekant. Jag hade inte gått. Hade kollegan varit en vän hade det varit en annan sak. Men en kollega som bara är en bekant hade jag nog bara skickat blommor eller donerat till en fond eller nåt.
 
Jag tillhör också de som inte vill stå i centrum. Därför förutsätter jag absolut ingenting om andra människors inställning till begravningar.

Den som vill gå den går. Den som inte går den gör det inte.

Själv vill jag inte ens ha någon begravning om det kan undvikas. Det får min enda släkting avgöra. Begravningen är inte till för den döda. Det är för de som sörjer.

Jag skulle inte ens drömma om att gå på en kollegas begravning. Nära släkt, människor jag står verkligt nära - jovisst, men inte ens då är det "tvunget". Men människor som bara finns i min närhet, nej.

Jag har aldrig hört att någon pratat om att någon uteblivit från en begravning? Finns det verkligen folk som noterar sånt?
 

Japp, minneslund dög inte för den lokala kändisen. Det var flera som ringde både begravningsbyrån och församlingen (och tom erbjöd sig betala...). Att det inte endast var ekonomin som gjorde att jag valt minneslund var det ingen som tänkte på. Det var då jag började klä mig i hoodie om jag var tvungen att upp på byn och försökte handla så mycket som möjligt i Falun i ett par månader :meh:

En kompis skällde ut sin pappa som var en av de som tyckte att det skulle vara en grav :D

Edit: Förlåt @MarieJ för OT :)
 
Jobbar i begravningsbranschen och kan säga att det är väldigt vanligt att folk inte går på begravningar av olika anledning. Ibland har vi begravningar där det inte kommer en enda anhörig utan begravningsentrepenören kommer ensam med kistan och några bärare från firman. Sorg tar sig uttryck på många olika sätt och så länge man visar respekt mot den avlidne och de närmast anhöriga står det en fritt att göra sina egna val. Däremot kan jag personligen tycka att ska man inte gå på en begravning ska man ha skälig anledning, exempelvis som du har. Jag tycker inte att man struntar i att gå på en begravning för att man inte pallar eller för att man har "bättre" saker för sig som egentligen är struntsaker i jämförelse.
 
Jag går aldrig på begravningar.
När jag var liten var jag med på en som var väldigt fin. Senare även när min dåvarande sambos farmor begravdes. Även den var fin.
Efter det har jag slutat att gå. Jag har inget eget behov av ett avsked vid en begravning och jag stöttar hellre de efterlevande på annat sätt.
 
Begravningar är inte per automatik religiösa. Vi hade borgerlig begravning för pappa, då varken han eller vi är/var minsta religiösa.
Så att säga att man inte klarar det därför är fel.
Eh fast jo. Själva akten av att bli nedgrävd är religiöst.

I grund och botten alltså. Numer behöver man ju inte vara troende för att varken döpa sig eller bli begraven, men religiös härstammning har det.
 
Jag tycker att det är helt upp till var och en. Gå om du vill, gå inte om du inte vill - och inget skäl behöver du ha heller. Personen är död, kan inte ta illa upp och man får sörja precis på sitt eget sätt. Jag AVSKYR att det på något sätt ska finnas "regler" eller så kring vad du måste göra när någon dör. Personen är ju DÖD. Var och en måste få sörja på sitt sätt. Blir någon sur så får den väl bli det, även om jag inte fattar hur man kan bli sur över att någon inte kommer till en persons begravning...
Man ska inte behöva känna dåligt samvete för att man inte går.
 
Eh fast jo. Själva akten av att bli nedgrävd är religiöst.

I grund och botten alltså. Numer behöver man ju inte vara troende för att varken döpa sig eller bli begraven, men religiös härstammning har det.
Nedgrävd?
Har aldrig varit på sån begravning, varken kyrklig eller borgerlig.
Hur menar du man skulle göra med kropparna om de inte grävs ner i kista/urnsätts menar du?
 
Nedgrävd?
Har aldrig varit på sån begravning, varken kyrklig eller borgerlig.
Hur menar du man skulle göra med kropparna om de inte grävs ner i kista/urnsätts menar du?
Begravning är ju just en begravning, där man blir nedgrävd. Antingen då eller senare. Samma med urnsättning.
Vilket väldigt ofta brukar ske på en kyrkogård, eller hur? Det är välsigt religiöst laddat för mig.;)

Dock skrev jag att det var en del av anledningen att jag inte klarar av begravningar, inte att det var det enda anledningen, men det kanske du missade?
 
Jobbar i begravningsbranschen och kan säga att det är väldigt vanligt att folk inte går på begravningar av olika anledning. Ibland har vi begravningar där det inte kommer en enda anhörig utan begravningsentrepenören kommer ensam med kistan och några bärare från firman. Sorg tar sig uttryck på många olika sätt och så länge man visar respekt mot den avlidne och de närmast anhöriga står det en fritt att göra sina egna val. Däremot kan jag personligen tycka att ska man inte gå på en begravning ska man ha skälig anledning, exempelvis som du har. Jag tycker inte att man struntar i att gå på en begravning för att man inte pallar eller för att man har "bättre" saker för sig som egentligen är struntsaker i jämförelse.

Fast varför det?
Begravningen är ju som sagt till för de sörjande, så om jag mår dåligt av att gå dit och det inte hjälper min bearbetning är det väl bättre att jag stannar hemma?
 
För mig beror deltagandet i begravningar på närheten till den som begravs. Ju närmare, desto större sannolikhet att jag går.

Men "jag går inte för jag klarar inte av begravningar" tycker jag inte håller som skäl. Det är så himla individualiskt att det blir egoistiskt, tycker jag. Om man däremot avstår för att man ändå inte var så nära den som begravs, då tycker jag att det är en annan sak. Likaså om det var någon man tyckte illa om.

Senaste begravningen jag var på var för en kollega och vän. Jag grät hela den dagen. Jag klarade inte den begravningen - men jag var där. Jag tycker att man får överkomma sig själv i sådana lägen.
 
För mig beror deltagandet i begravningar på närheten till den som begravs. Ju närmare, desto större sannolikhet att jag går.

Men "jag går inte för jag klarar inte av begravningar" tycker jag inte håller som skäl. Det är så himla individualiskt att det blir egoistiskt, tycker jag. Om man däremot avstår för att man ändå inte var så nära den som begravs, då tycker jag att det är en annan sak. Likaså om det var någon man tyckte illa om.

Senaste begravningen jag var på var för en kollega och vän. Jag grät hela den dagen. Jag klarade inte den begravningen - men jag var där. Jag tycker att man får överkomma sig själv i sådana lägen.

Varför tycker du att begravning är så viktig att alla andra också måste gå? Den avlidna blir liksom inte mindre avliden bara för att det kommer många på begravningen. Varför är begravningen det enda rätta stället/tillfället att säga adjö till en närstående som gått bort? Jag känner lite, sköt du ditt, gå på begravning om det är viktigt för dig och strunta i vem som går (eller inte går) på begravningen.

Jag har varit på några begravningar de senaste åren. Äldre släktingar. Och jag blev väldigt förvånad första gången jag gick på begravning som vuxen. Jag blev väldigt upprörd över prästens ord. Prästen pratade mer om Jesus och hans död än om min närstående som gått bort. Jag är ateist och jag tog väldigt illa vid mig av att det på begravningen fokuserades mer på Jesus (från prästen då) än på personen som gått bort. Ett vidrigt beteende upplevde jag det som!!

Varför ska någon annan då bestämma att jag måste gå på begravningen för att det är viktigt för andra när de avlidna definitivt inte bryr sig om jag kommer på begravningen eller om jag sköter avskedet för mig på ett sätt, plats och tid som jag finner lämplig och som jag tycker passar den avlidne?

Jag förstår inte detta behov av att sörja i grupp alls.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli...
4 5 6
Svar
110
· Visningar
24 142
Senast: cirkus
·
Hästmänniskan Vet inte riktigt var jag borde lägga denna tråd, tänkte på Hästvård först, men då det egentligen handlar mer om vårt (människornas)...
Svar
10
· Visningar
2 656
Senast: vildros
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp