Jag är en av de anhöriga som suttit längst fram i en nästan fullsatt kyrka... jag kan säga att jag har väldigt dålig koll på vilka som var där och inte där. Givetvis la jag märke till närmare vänner till familjen men jag var så enormt inne i min egen sorg (och att klara av begravningen).
Det skulle aldrig falla mig in att inte gå på en begravning där jag vill vara med just för att för mig är det en så stor del av sorgearbetet. Plus att jag är uppvuxen med ritualerna kring hur man gör och beter sig i samband med att någon dör och de gör det hela lite lättare (flaggan på halv stång osv). För mig är det en trygghet och en styrka i att göra som traditionen säger, det är läkande. Givetvis är det är mycket känslor och smärta under själva begravningsakten men jag tycker de är renande.
Med det sagt, naturligtvis ska man inte gå på en begravning om man vet att man kommer att må dåligt av det. Sorgen sitter inte i det. Jag tycker TS visat sin sorg och deltagande på ett utmärkt sätt så jag kan verkligen inte se att de anhöriga skulle tycka det är konstigt att hon inte är med på begravningen.
Jag kan också säga att det är betydligt lättare för de anhöriga att planera begravningen om man vet vad den döde hade önskat. Min far drev grannen vansinnig eftersom hon hade sagt åt honom att han faktiskt borde skriva ner något för att underlätta för mig. Hans svar? "Det kommer hon att klara av så bra" Pappa var definitivt närvarande under begravningen så jag tror nog han tyckte att jag gjort ett bra jobb.
Alltid lika klok