Utebli från begravavning.

[the_connemara]

Men poängen var alltså att jag kände ansvaret själv.

Jaha! Det framgick inte för mig när du svarade mig sådär. Självklart är det upp till var och en i varje situation.

 

[ameo]

Eh fast jo. Själva akten av att bli nedgrävd är religiöst.

I grund och botten alltså. Numer behöver man ju inte vara troende för att varken döpa sig eller bli begraven, men religiös härstammning har det.

Att man gräver ner den avlidna är för att vi inte kan samla döda kroppar på hög, av flera skäl, t.ex rent hygieniska. Det är alltså ett sätt att bli av med kropparna. Kremerade kroppar tar mindre plats på gravplatserna och väljer man dessutom att placera askan i en minneslund så kräver den inget utrymme alls, i princip.

Själva ceremonin, religiös eller inte, är ett sätt att ta farväl till den bortgångna.
Och begravningsplatser behöver inte alls vara på kyrkogårdar, även om de av tradition varit det. Både min nuvarande kommun och kommunen där jag är uppvuxen har begravningsplatser som inte kan räknas som kyrkogård, även om det finns kyrka eller kapell i närheten. (och även särskilda platser för gravar inom andra trosinriktningar än kristendomen)

 

[Ramona]

Jag ogillar starkt att det ska läggas en massa ansvar på andra på det viset.

Men vi har ju ett socialt ansvar mot andra människor, det kommer vi ju inte undan. Vi firar ju andra människors födelsedagar, vi går på bröllop, vi hjälper folk att flytta, vi hör av oss till våra vänner och släktingar etc. Det finns ju ett socialt ansvar från alla håll, även begravningar.

 

[the_connemara]

Men vi har ju ett socialt ansvar mot andra människor, det kommer vi ju inte undan. Vi firar ju andra människors födelsedagar, vi går på bröllop, vi hjälper folk att flytta, vi hör av oss till våra vänner och släktingar etc. Det finns ju ett socialt ansvar från alla håll, även begravningar.

Om alla hade gjort lite mer vad de faktiskt ville och inte lika mycket vad som förväntades av dem så tror jag faktiskt det blivit lite trevligare för oss alla. Jag är verkligen fed up med "vad man borde" göra i sitt liv hela tiden.

 

[Bison]

Min teori är att det är betydligt värre för anhöriga ifall ingen dyker upp.

Någonstans förutsätter ju de som inte tycker att man behöver gå på en begravning att andra människor går. Jag har svårt att tro att någon tycker att det är kul att det är tomt på ens begravning. Jag har också enormt svårt att tro att någon nära anhörig finner tröst i att var och en sörjer på sitt sätt, när det var tomt på begravningen. Det är snarare tvärtom att när man pratar med personer som begravt sin partner, sina barn etc så är de alla väldigt tacksamma över att det var många på begravningen, även om de inte hann prata eller ens se alla som var där.

Jag la ingen vikt vid hur många som kom på mina föräldrars begravningar. Hade inte tagit illa upp om ingen hade kommit.
Vi hade önskemål om att det skulle sättas in pengar på cancerfondens konto istället för blommor.
Efteråt fick vi en mapp från begravningsbyrån med alla gåvokort, Det betydde mycket mer för mig än att närvara vid en begravning.

 

[the_connemara]

Jag la ingen vikt vid hur många som kom på mina föräldrars begravningar. Hade inte tagit illa upp om ingen hade kommit.
Vi hade önskemål om att det skulle sättas in pengar på cancerfondens konto istället för blommor.
Efteråt fick vi en mapp från begravningsbyrån med alla gåvokort, Det betydde mycket mer för mig än att närvara vid en begravning.

heart

 

[bollen__]

Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halverad sorg sägs det ju.

Sen är det ju trots allt så att begravningar är ett tillfälle att träffa de där människorna man inte träffar så ofta och det är ju kul. Även om omständigheterna är tråkiga, så blir det ändå ganska uppmuntrande på kaffet när folk pratar, delar minnen, kanske håller ett litet tal etc.

Första gången jag träffade mina halvkusiner var på min morfars begravning. Det har idag lett till att jag har vänner för livet. Vänner och släktingar som har en helt annan bild av min morfar, som har andra tankar och som dessutom vet andra saker, vilket har visat sig vara jätteviktig information då det handlade om en genetisk sjukdom.

Men vet du, alla är olika! Jag tycker inte att det är ett dugg kul att träffa alla de där människorna jag inte träffar så ofta, det finns en anledning till att vi inte träffas. Hade vi velat hade vi ju gjort det utan begravning? Jag ogillar det där efteråt när man ska sitta och fika och vara trevlig när man helst bara vill gå upp i rök eller på annat sätt ta sig därifrån. Så liksom bara för att du tycker det är kul och trevligt betyder inte at alla andra människor tycker det.

 

[lady_vip]

Jobbar i begravningsbranschen och kan säga att det är väldigt vanligt att folk inte går på begravningar av olika anledning. Ibland har vi begravningar där det inte kommer en enda anhörig utan begravningsentrepenören kommer ensam med kistan och några bärare från firman. Sorg tar sig uttryck på många olika sätt och så länge man visar respekt mot den avlidne och de närmast anhöriga står det en fritt att göra sina egna val. Däremot kan jag personligen tycka att ska man inte gå på en begravning ska man ha skälig anledning, exempelvis som du har. Jag tycker inte att man struntar i att gå på en begravning för att man inte pallar eller för att man har "bättre" saker för sig som egentligen är struntsaker i jämförelse.

Håller med ang skälig anledning, som inte behöver vara skälig i andras ögon nödvändigtvis. Sen är jag ju också "skadad" efter att ha jobbat många år i samma bransch och tycker att begravningar är en vanlig dag på jobbet, vilket jag förstår att andra inte tycker.

Men när man ser (hundratals) bilar rulla in från länder långt, långt bortifrån på kyrkogården, som fått bara några dagars respit att kunna delta på sin (ofta avlägsna) släktings begravning så har jag fått mig en tankeställare. Jag har flera gånger varit med om att släkt inte hittat nåt begravningsdatum för att anhöriga inte velat/kunnat ta ledigt från jobbet, men jag tänker att de allra flesta har jobb som nog hade förstått läget.
Men jag har också varit med om urnor som stått kvar på bårhuset för att anhöriga tyckt att det varit så fruktansvärt jobbigt att ordna.
Min poäng, det finns alla situationer, inga direkta rätt och fel (förutom om avlidna inte blir begravda).

 

[Tora]

På min mammas begravning kom det en massa människor. Det värmde mycket. Trodde inte alls att det skulle komma så många som det gjorde. Det fanns en tröst i att det var så många som hon hade betytt så pass mycket för att de kom på hennes begravningen.

Jag kände bara några få. Resten var gamla jobbkompisar, hundkompisar, grannar och en massa andra jag aldrig träffat förut.

 

[Raderad medlem 6459]

Det fanns en tröst i att det var så många som hon hade betytt så pass mycket för att de kom på hennes begravningen.

Jag förstår det. Just av det skälet tycker jag personligen att man masar sig till begravningar man blivit bjuden till, i alla fall om man bryr sig om den som gått bort och hens anhöriga.

För mig personligen krävs det ett enormt bra skäl för att avstå en begravning. Men jag förstår att det kanske är en gammalmodig inställning jag har.

 

[Sel]

Så att man går på begravningen är på något vis ett bevis på att man brydde sig om människan som dog? Den människan är ju borta, så vem ska man bevisa någonting för?
Själv tycker jag att både sorg och bearbetning är jättepersonligt och ingenting jag vill dela med andra människor.
Att sedan finnas där för att stötta är en annan fråga, tycker jag. Det är självklart.

 

[Grazing]

Om alla hade gjort lite mer vad de faktiskt ville och inte lika mycket vad som förväntades av dem så tror jag faktiskt det blivit lite trevligare för oss alla. Jag är verkligen fed up med "vad man borde" göra i sitt liv hela tiden.

Jag tror tvärtom, om alla bara ser till sej själva hela tiden så blir världen ganska hemsk tillslut. Det där "sköt dig själv och skit i andra" gör tror jag att man blir ganska ensam i längden. Det man ger får man oftast tillbaka.

 

[Lilla]

Jag förstår det. Just av det skälet tycker jag personligen att man masar sig till begravningar man blivit bjuden till, i alla fall om man bryr sig om den som gått bort och hens anhöriga.

För mig personligen krävs det ett enormt bra skäl för att avstå en begravning. Men jag förstår att det kanske är en gammalmodig inställning jag har.

Jag har aldrig blivit bjuden till en begravning!?

 

[Sel]

Jag har aldrig blivit bjuden till en begravning!?

Inte jag heller. Däremot har jag meddelats om datumet.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har aldrig blivit bjuden till en begravning!?

Ah ja, sorry. Menade mer begravningar som man har skäl att gå till, dvs personer som är relaterade till en själv. Särskilt där det tydligt uttryckts till en plats och tid, sannolikt för att familj och anhöriga skulle önska att man kom.

 

[mandalaki]

Särskilt där det tydligt uttryckts till en plats och tid, sannolikt för att familj och anhöriga skulle önska att man kom.

Ja men precis! Finns det ett arrangemang så betyder det att någon vill att man ska komma. Som med min farbror som planerade hela begravningen själv. Skulle vi sedan inte komma dit?

Glad att någon som är så mycket yngre än jag har ungefär samma syn som jag. Blev lite bestört över den här tråden.

 

[lady_vip]

Glad att någon som är så mycket yngre än jag har ungefär samma syn som jag. Blev lite bestört över den här tråden.

Men det handlar ju om att vi (moderna människan eller vad man ska säga) skjuter döden i från oss. Gemene man har inte den kontakten med döden och tycker att det är obehagligt med döden, vilket såklart i grunden är en sund livsinställning för det brukar innebära att det finns livsglädje.
De som jobbar med döden på olika sätt ses ofta som udda eller hjärtlösa.

 

[Ramona]

Hade vi velat hade vi ju gjort det utan begravning?

Fast så fungerar det inte. Livet kommer emellan när det kommer till många aktiviteter man faktiskt vill göra. Jag vill massor i livet, men har helt enkelt inte tid och energi för allting. Man tänker ofta att man ska åka och hälsa på någon, men så blir det liksom inte av ändå.

 

[mandalaki]

Men det handlar ju om att vi (moderna människan eller vad man ska säga) skjuter döden i från oss. Gemene man har inte den kontakten med döden och tycker att det är obehagligt med döden, vilket såklart i grunden är en sund livsinställning för det brukar innebära att det finns livsglädje.

Ja, är det någon som har dödsångest så är det jag. Jag är fruktansvärt rädd för döden, lägger alldeles för mycket tankemöda på den. Men man får komma över det i vissa lägen, helt enkelt.

 

[Lilla]

Jag har fått tillräckligt många stöttande svar för att avstå med gott samvete. Tack!
Jag har också fått stöttning av kollegor som tänker som jag.
Kyrkan kommer vara fylld.
Jag tror inte att den döda hade velat att jag hade farit illa. Och jag visade före hennes död att jag brydde mig genom samtal och present.
Genom kondoleans visar jag anhöriga att jag bryr mig.
Och via sociala medier har jag uttryckt mitt deltagande.
Jag vet också att jag är en empatisk person men om någon vill se mig som egoistisk kan jag inte hindra det.