Ju mer jag läser här desto mer känner jag att jag har haft en himla tur. Jag gick hos dagmamma där de andra barnen var yngre, andra i klassen på fritids.
På helger och från mellanstadiet fanns möjligheten att leka med andra. Av en slump var vi fyra tjejer i samma klass som bodde i samma kvarter och sedan hade en bra bit bort till nästa barns bostad. Två av dessa flickor hade föräldrar som var noggranna med att lära ut socialt ansvar. De skulle helt enkelt inte ha accepterat om någon av oss fyra regelbundet skulle ha lämnats utanför. Och pga att man nästan såg mellan husen kunde de ha koll på det.
Jag skulle bara ha suttit hemma och läst böcker om inte de flickorna hade uppfostrats till att bjuda med mig. Jag var för dålig på att skapa och utveckla mina sociala kontakter om det skulle ha behövts att jag drev det med egna initiativ. Mamma orkade tvätta kläder och fixa kvällsmat när hon kom från jobbet, men inget mer och hade lika klent kontaktnät själv. Så lära mig att bli mer social kunde jag inte få hemifrån.
Förutom möjligheten att vara på fritids så vill jag säga att de andra föräldrarna är bland det viktigaste.
Ni som kan göra det där med att ta initiativ till kontakter mellan barnen och ha andras barn hemma för lek och umgänge. Tänk på vilka umgängesmönster era barn har och vilka normer ni lär dem om hur man ser fler människor än sin innersta, nära krets.
Inte så att man behöver umgås med alla oavsett om man trivs eller inte. Men de där som man egentligen inte har något emot, men som det bara aldrig blir att man gör något med annars.
De flesta har en MiaMia eller en Ninnurur-dotter i sin närhet. Det lilla som knappt kostar något extra för er kan göra så stor skillnad. Inte bara just då medan man är barn, men också senare t.ex. för om man klarar sig bra på en arbetsintervju eller inte.
