Mitt inlägg var faktiskt inte illa menat, utan tvärtom.Jag har ju för sjutton inte ältat eller ens nämt mitt mående på flera år pga att jag inte vill riskera att dom försvinner. Och vadå inte prata om nåt annat än sjukdomar? Som om mitt liv inte innehåller nånting annat än sjukdomar? Gör ju inget annat än att prata om annat.
Har inte ens ord för att svara på det där.
Mig själv och mina tankar och planer? Mitt liv består av att överleva dagen, att skydda folk från mitt mående och att inte vara en belastning. Folk kan lika gärna bryta kontakten helt med mig om jag nu är så jobbig ändå bara genom att finnas till.
Orealistiska förväntingar? Är det orealistiskt att vilja få frågan om hur det är ibland? Att kunna få säga till någon att det är skit för tillfället. Det är inte att älta ett dåligt mående, det är att bara nångång få bli bekräftad av någon att någon bryr sig och lyssnar. Och kräva mer av vården? Det finns inga tider, det finns verkligen inga tider. Jag kämpar ju nåt extremt hela tiden och viljan att leva har funnits men dock så visar ju bara denna tråden att det faktiskt är så att jag inte är till nytta för någon. Det är ju ingen ide att jag finns ens. Tydligen bara genom att existera så är det jobbigt för människor runt omkring mej trots alla mina försök till att vara "normal" och inte ens nämna mitt mående.
Jag försökte bejaka dina resurser som jag tror att du har, men det är uppenbart att jag misslyckades totalt.
Du behöver inte försvara dig ett dugg för det jag skriver. Du är som du själv vill vara och behöver inte förklara dig.
Jag ber om ursäkt att du tog illa upp. Det var faktiskt inte min avsikt alls.