(Utbruten) Allmän diskussion kring självmord

[Otherside]

Jag ser, från mitt perspektiv (har inga direkta erfarenheter av människor som är suicida men några i min omedelbara närhet har och vi pratar mycket om det) att det inte alltid är lätt för närstående; anhöriga, vänner, partners, att hjälpa utan att själva dras in i en situation de inte kan påverka tillräckligt. En djupt deprimerad människa, som kanske varit suicid under många år, behöver proffessionell hjälp och i många fall vill personen inte söka den hjälpen, då hen försökt tidigare men upplevt att det inte fungerat, att hen inte blivit förstådd osv osv. Hen kan ha fått medicin som hen inte tycker hjälper, samtalsterapi som inte känns bra osv och de anhöriga blir då ensamma i ett jättesvårt och tungt läge som de ofta inte orkar med.

Att hjälpa akut vid ett desperat skede är inte detsamma som åratal av ångest och maktlöshet inför en deprimerad person som ibland är suicid. Det är heller inget som "vanliga" människor kan göra jättemycket åt.

Jag menar att vården behöver förbättras, enormt mycket, så att nära nog samtliga som söker hjälp ska få bra och fungerande hjälp, omedelbart och att man sedan håller fast vid de sökande så gott det går och försäkrar sig om att vården ger resultat. Efter vad jag läser i tråden, och i viss mån sett själv på närmare håll, finns enorma brister. Dessa behöver rättas till inom vården, det är inget som anhöriga klarar av och inget en "vanlig vän" eller närstående, orkar med utan att själv få problem. Att vara maktlös och verktygslös inför en älskad närstående som under lång tid varit deprimerad och suicid, är fruktansvärt tungt och nedbrytande.

 

[vallhund]

Begreppsförvirring?
Suicid = självmord
Suicidal = självmordsbenägen

Man är inte suicid, men man kan begå suicid, o man kan vara suicidal. Alla som begår självmord har inte visat att de skulle vara suicidala.

 

[Otherside]

Begreppsförvirring?
Suicid = självmord
Suicidal = självmordsbenägen

Man är inte suicid, men man kan begå suicid, o man kan vara suicidal. Alla som begår självmord har inte visat att de skulle vara suicidala.

Oj! Javisst har du rätt. Går dock inte längre att ändra i mitt inlägg...

 

[vallhund]

Oj! Javisst har du rätt. Går dock inte längre att ändra i mitt inlägg...

Äsch då du är inte ensam i tråden att uttrycka dig så.

 

[Singoalla]

Jag ser, från mitt perspektiv (har inga direkta erfarenheter av människor som är suicida men några i min omedelbara närhet har och vi pratar mycket om det) att det inte alltid är lätt för närstående; anhöriga, vänner, partners, att hjälpa utan att själva dras in i en situation de inte kan påverka tillräckligt. En djupt deprimerad människa, som kanske varit suicid under många år, behöver proffessionell hjälp och i många fall vill personen inte söka den hjälpen, då hen försökt tidigare men upplevt att det inte fungerat, att hen inte blivit förstådd osv osv. Hen kan ha fått medicin som hen inte tycker hjälper, samtalsterapi som inte känns bra osv och de anhöriga blir då ensamma i ett jättesvårt och tungt läge som de ofta inte orkar med.

Att hjälpa akut vid ett desperat skede är inte detsamma som åratal av ångest och maktlöshet inför en deprimerad person som ibland är suicid. Det är heller inget som "vanliga" människor kan göra jättemycket åt.

Jag menar att vården behöver förbättras, enormt mycket, så att nära nog samtliga som söker hjälp ska få bra och fungerande hjälp, omedelbart och att man sedan håller fast vid de sökande så gott det går och försäkrar sig om att vården ger resultat. Efter vad jag läser i tråden, och i viss mån sett själv på närmare håll, finns enorma brister. Dessa behöver rättas till inom vården, det är inget som anhöriga klarar av och inget en "vanlig vän" eller närstående, orkar med utan att själv få problem. Att vara maktlös och verktygslös inför en älskad närstående som under lång tid varit deprimerad och suicid, är fruktansvärt tungt och nedbrytande.

Jag ska ta mig tid att läsa igenom hela tråden ikväll, men svarar på ditt inlägg så länge med mina egna erfarenheter. Är tacksam för att diskussionen är igång här på Buke då jag ofta känner mig ensam i att inte kunna eller vilja diskutera detta med mina vänner.

Jag levde tillsammans med en mycket suicidal person under några år, som jag älskade mycket. Han var väldigt öppen med sina sjukdomar och sina suicidala tankar, och det var också hans livlina. Han berättade att det faktum att han kunde få prata om det och skriva om det i sociala medier tog udden av den starkaste smärtan. Att bara få bli hörd, och inte behöva bära det helt ensam. Som anhöriga var vi väldigt glada över att han funnit ett sätt som tillfälligt dämpade begärdet att begå självmord, men jag var alltid rädd. Så fort jag hörde det från honom, så fort han inte gick att nå på lite för lång tid så var jag rädd för att han skulle komma hem till en död man. En rädsla som jag aldrig blev av med. Det blev mitt ansvar att se till att det inte fanns vassa föremål synliga i hemmet, och att han hade bevakning under de värsta perioderna. Han fick tillslut behandling, och får fortfarande, på en mycket bra klinik där vi även var på anhörigmöten. Där pratade vi mycket om hur vi som anhöriga ska hantera hans suicidala tankar. Sammanfattningsvis så kan jag bara säga att detta är ett extremt komplext område. Som hans närmsta kände jag att jag gick på ett minfält. Vad händer om jag säger fel sak? Vad händer om jag inte säger något i ett läge då jag borde? Det finns inga bra svar.

Mot slutet av vår relation sjönk jag ner i en egen svår depression. Huruvida detta berodde på min dåvarande kärleksrelation eller inte går inte att svara på, men gissningsvis var det en stor del av orsaken. Vår relation tog slut när vi båda gick runt som två levande döda i lägenheten, och min egen depression blev värre efter uppbrottet. Jag kände en sån enorm skuld. Vem ska se till att det inte ligger vassa föremål framme i hans lägenhet? Vem ska se till att han tar rätt mediciner? Vem ska hålla om honom på nätterna när han kallsvettas och krampar? Jag minns inte så mycket av närmsta tiden efter vårt uppbrott. Det är ett sorl av alkohol, ångestdämpande medicin, att sova bort dagarna, minnesluckor, beroendeklinik, akutpsykiatri. Det jag minns väl är hur både bra och hemsk vården var på samma gång. Varenda individ som jag träffade var fantastisk, men systemfel gjorde att jag hamnade på fel utredningar och fick långa väntetider. Men varenda möte hos någon i vården som såg mig, som höll min hand och lyste av empati, fick mig att orka en stund till. Dom var mina hjältar.

Tragiskt nog kom min exsambos och min resa till en punkt då jag gjorde ett val i livet, vi hamnade i konflikt och han försökte ta sitt liv framför mig. Det där som jag varit så rädd för så länge. Han blev inskriven i slutenvård och jag bearbetar fortfarande traumat. Det hade kunnat bli så att jag varit tvungen att skriva att det där blev slutet på hans och min historia, men riktigt så hemskt är inte livet ändå. Jag är frisk idag, med erfarenheter som både suicidal själv och nära anhörig till suicidal person, som jag kommer bära med mig hela livet. Jag är tacksam för det jag har fått lära mig. Min exsambo är fortfarande sjuk, och kommer förmodligen förbli resten av sitt liv. Men han får den bästa tänkbara vård och gör små framsteg hela tiden. Vi är goda vänner idag och ser efter varandra då och då.

Det blev visst en uppsats. Men det här ämnet engagerar mig mycket, så fråga mig gärna saker om ni vill!

 

[Otherside]

Jag ska ta mig tid att läsa igenom hela tråden ikväll, men svarar på ditt inlägg så länge med mina egna erfarenheter. Är tacksam för att diskussionen är igång här på Buke då jag ofta känner mig ensam i att inte kunna eller vilja diskutera detta med mina vänner.

Jag levde tillsammans med en mycket suicidal person under några år, som jag älskade mycket. Han var väldigt öppen med sina sjukdomar och sina suicidala tankar, och det var också hans livlina. Han berättade att det faktum att han kunde få prata om det och skriva om det i sociala medier tog udden av den starkaste smärtan. Att bara få bli hörd, och inte behöva bära det helt ensam. Som anhöriga var vi väldigt glada över att han funnit ett sätt som tillfälligt dämpade begärdet att begå självmord, men jag var alltid rädd. Så fort jag hörde det från honom, så fort han inte gick att nå på lite för lång tid så var jag rädd för att han skulle komma hem till en död man. En rädsla som jag aldrig blev av med. Det blev mitt ansvar att se till att det inte fanns vassa föremål synliga i hemmet, och att han hade bevakning under de värsta perioderna. Han fick tillslut behandling, och får fortfarande, på en mycket bra klinik där vi även var på anhörigmöten. Där pratade vi mycket om hur vi som anhöriga ska hantera hans suicidala tankar. Sammanfattningsvis så kan jag bara säga att detta är ett extremt komplext område. Som hans närmsta kände jag att jag gick på ett minfält. Vad händer om jag säger fel sak? Vad händer om jag inte säger något i ett läge då jag borde? Det finns inga bra svar.

Mot slutet av vår relation sjönk jag ner i en egen svår depression. Huruvida detta berodde på min dåvarande kärleksrelation eller inte går inte att svara på, men gissningsvis var det en stor del av orsaken. Vår relation tog slut när vi båda gick runt som två levande döda i lägenheten, och min egen depression blev värre efter uppbrottet. Jag kände en sån enorm skuld. Vem ska se till att det inte ligger vassa föremål framme i hans lägenhet? Vem ska se till att han tar rätt mediciner? Vem ska hålla om honom på nätterna när han kallsvettas och krampar? Jag minns inte så mycket av närmsta tiden efter vårt uppbrott. Det är ett sorl av alkohol, ångestdämpande medicin, att sova bort dagarna, minnesluckor, beroendeklinik, akutpsykiatri. Det jag minns väl är hur både bra och hemsk vården var på samma gång. Varenda individ som jag träffade var fantastisk, men systemfel gjorde att jag hamnade på fel utredningar och fick långa väntetider. Men varenda möte hos någon i vården som såg mig, som höll min hand och lyste av empati, fick mig att orka en stund till. Dom var mina hjältar.

Tragiskt nog kom min exsambos och min resa till en punkt då jag gjorde ett val i livet, vi hamnade i konflikt och han försökte ta sitt liv framför mig. Det där som jag varit så rädd för så länge. Han blev inskriven i slutenvård och jag bearbetar fortfarande traumat. Det hade kunnat bli så att jag varit tvungen att skriva att det där blev slutet på hans och min historia, men riktigt så hemskt är inte livet ändå. Jag är frisk idag, med erfarenheter som både suicidal själv och nära anhörig till suicidal person, som jag kommer bära med mig hela livet. Jag är tacksam för det jag har fått lära mig. Min exsambo är fortfarande sjuk, och kommer förmodligen förbli resten av sitt liv. Men han får den bästa tänkbara vård och gör små framsteg hela tiden. Vi är goda vänner idag och ser efter varandra då och då.

Det blev visst en uppsats. Men det här ämnet engagerar mig mycket, så fråga mig gärna saker om ni vill!

Ja, det är precis detta jag menar..... Och som gör allt dubbelt svårt.
Därför, när någon i en tidigare tråd, upprördes över en anhörig som dragit sig tillbaka, menar jag att denne anhörige också drabbats av ett svårt problem som kan gå oändligt djupt och att denne kanske till slut måste välja mellan att rädda sig själv eller gå under tillsammans med den suicidale.

Det är SÅ svårt och ett problem som rör alla parter.

Jag är så glad att det verkar gå åt ett bra håll för dig och din vän, @Singoalla !!

 

[vallhund]

Jag ska ta mig tid att läsa igenom hela tråden ikväll, men svarar på ditt inlägg så länge med mina egna erfarenheter. Är tacksam för att diskussionen är igång här på Buke då jag ofta känner mig ensam i att inte kunna eller vilja diskutera detta med mina vänner.

Jag levde tillsammans med en mycket suicidal person under några år, som jag älskade mycket. Han var väldigt öppen med sina sjukdomar och sina suicidala tankar, och det var också hans livlina. Han berättade att det faktum att han kunde få prata om det och skriva om det i sociala medier tog udden av den starkaste smärtan. Att bara få bli hörd, och inte behöva bära det helt ensam. Som anhöriga var vi väldigt glada över att han funnit ett sätt som tillfälligt dämpade begärdet att begå självmord, men jag var alltid rädd. Så fort jag hörde det från honom, så fort han inte gick att nå på lite för lång tid så var jag rädd för att han skulle komma hem till en död man. En rädsla som jag aldrig blev av med. Det blev mitt ansvar att se till att det inte fanns vassa föremål synliga i hemmet, och att han hade bevakning under de värsta perioderna. Han fick tillslut behandling, och får fortfarande, på en mycket bra klinik där vi även var på anhörigmöten. Där pratade vi mycket om hur vi som anhöriga ska hantera hans suicidala tankar. Sammanfattningsvis så kan jag bara säga att detta är ett extremt komplext område. Som hans närmsta kände jag att jag gick på ett minfält. Vad händer om jag säger fel sak? Vad händer om jag inte säger något i ett läge då jag borde? Det finns inga bra svar.

Mot slutet av vår relation sjönk jag ner i en egen svår depression. Huruvida detta berodde på min dåvarande kärleksrelation eller inte går inte att svara på, men gissningsvis var det en stor del av orsaken. Vår relation tog slut när vi båda gick runt som två levande döda i lägenheten, och min egen depression blev värre efter uppbrottet. Jag kände en sån enorm skuld. Vem ska se till att det inte ligger vassa föremål framme i hans lägenhet? Vem ska se till att han tar rätt mediciner? Vem ska hålla om honom på nätterna när han kallsvettas och krampar? Jag minns inte så mycket av närmsta tiden efter vårt uppbrott. Det är ett sorl av alkohol, ångestdämpande medicin, att sova bort dagarna, minnesluckor, beroendeklinik, akutpsykiatri. Det jag minns väl är hur både bra och hemsk vården var på samma gång. Varenda individ som jag träffade var fantastisk, men systemfel gjorde att jag hamnade på fel utredningar och fick långa väntetider. Men varenda möte hos någon i vården som såg mig, som höll min hand och lyste av empati, fick mig att orka en stund till. Dom var mina hjältar.

Tragiskt nog kom min exsambos och min resa till en punkt då jag gjorde ett val i livet, vi hamnade i konflikt och han försökte ta sitt liv framför mig. Det där som jag varit så rädd för så länge. Han blev inskriven i slutenvård och jag bearbetar fortfarande traumat. Det hade kunnat bli så att jag varit tvungen att skriva att det där blev slutet på hans och min historia, men riktigt så hemskt är inte livet ändå. Jag är frisk idag, med erfarenheter som både suicidal själv och nära anhörig till suicidal person, som jag kommer bära med mig hela livet. Jag är tacksam för det jag har fått lära mig. Min exsambo är fortfarande sjuk, och kommer förmodligen förbli resten av sitt liv. Men han får den bästa tänkbara vård och gör små framsteg hela tiden. Vi är goda vänner idag och ser efter varandra då och då.

Det blev visst en uppsats. Men det här ämnet engagerar mig mycket, så fråga mig gärna saker om ni vill!

Mycket informativt o välformulerat, tack!

 

[Otherside]

Jag har en egen tråd här inne, som berör min dotter och hennes "vän", och där just detta blev en outhärdlig situation som dessutom drabbade en 16-åring helt utan verktyg och erfarenhet för att hantera det hela. Jag valde att inte skriva mer i den tråden då jag inte ville riskera att de inblandade identifierades, men kan, här, berätta att det blev en nedåtgående spiral som blev mycket obehaglig. Hot om suicid, uttalanden om att endast hon kunde rädda honom och hålla honom uppe, plus grövre påhopp från en djupt deprimerad och totalt gränslös ung kille. Idag tror jag att hon/vi lyckats klippa bandet men ångesten över vad han kan ta sig till, hans bitterhet osv osv hänger fortfarande över oss som ett mörkt moln. Han vägrade söka hjälp och hade behövt tas om hand av vården, men den vården fanns inte tillgänglig på det plan och med den handlingskraft han behöver.

 

[Lipperta]

Jag har en egen tråd här inne, som berör min dotter och hennes "vän", och där just detta blev en outhärdlig situation som dessutom drabbade en 16-åring helt utan verktyg och erfarenhet för att hantera det hela. Jag valde att inte skriva mer i den tråden då jag inte ville riskera att de inblandade identifierades, men kan, här, berätta att det blev en nedåtgående spiral som blev mycket obehaglig. Hot om suicid, uttalanden om att endast hon kunde rädda honom och hålla honom uppe, plus grövre påhopp från en djupt deprimerad och totalt gränslös ung kille. Idag tror jag att hon/vi lyckats klippa bandet men ångesten över vad han kan ta sig till, hans bitterhet osv osv hänger fortfarande över oss som ett mörkt moln. Han vägrade söka hjälp och hade behövt tas om hand av vården, men den vården fanns inte tillgänglig på det plan och med den handlingskraft han behöver.

Du behöver inte svara men hur har det gått för dottern? Tänker mycket på er alla.

 

[Singoalla]

Ja, det är precis detta jag menar..... Och som gör allt dubbelt svårt.
Därför, när någon i en tidigare tråd, upprördes över en anhörig som dragit sig tillbaka, menar jag att denne anhörige också drabbats av ett svårt problem som kan gå oändligt djupt och att denne kanske till slut måste välja mellan att rädda sig själv eller gå under tillsammans med den suicidale.

Det är SÅ svårt och ett problem som rör alla parter.

Jag är så glad att det verkar gå åt ett bra håll för dig och din vän, @Singoalla !!

Så är det verkligen. Jag upplevde att många i det här sammanhanget ville få enkla svar. "Varför fungerar inte medicinen som den ska?", "Varför ger inte behandlingen tillräckligt resultat?", "Hur ska jag agera som anhörig?" Folk blev frustrerade när problematiken var komplex. Trots mina erfarenheter kan jag säga att det är fortfarande är för komplext för mig att förstå. När jag själv var anhörig var jag som sagt så rädd och ängslig att det gjorde mig själv sjuk, och när jag själv var suicidal så kände jag mig ensam oavsett vad mina anhöriga gjorde. Men är liksom ensam i känslan. Så oavsett hur tillgängliga mina närstående var så spelade det ingen roll för jag var i en parallell verklighet.

Men jag har några råd att ge, om någon är nyfiken!

1. Jag frågade min sambos psykiatrer vad jag skulle säga när han säger att han inte vill leva mer, och jag fick ett tydligt svar att jag alltid måste säga att det är inte okej att ta sitt liv. Man kan säga: "Det är helt okej att känna så, och jag är väldigt glad för att du delar med dig av dina känslor till mig. Men du får inte under några omständigheter sätta dessa tankar i verket". Med andra ord, bekräfta personens känslor så att hen inte känner en skuld över sin smärta. Men var tydlig med att det inte är okej att göra.

2. Finns där. Empati räddar liv. Skuldbelägg inte, förminska inte, försök inte komma med en massa förslag på hur personen ska må bra igen (för det går inte just då och kan bara göra personen ännu mer frustrerad och ledsen). Ge en kram, skicka ett sms, visa att du ser att personen mår dåligt. Säg: "Jag ser hur du mår och det är okej. Det kommer inte alltid kännas såhär, jag lovar". I den mån du själv orkar och klarar av. Man har alltid ansvar för sin egen hälsa först.

 

[stjarnhimmel]

Fast alltså ...
Att va självmordsbenägen är ju inte en "sjukdom"... Depression mfl är sjukdommar ...

Jag tex är mej veterligen inte det MINSTA psykiskt sjuk... Mer än att många tycker det är sjukt att jag gillar yngre killar... Men det är ju å andra sidan det som gör mej självmordsbenägen...
JAG VET att det är få killar i 18-25 som vill va ihop med en 43åring... JAG VET det...
Men nu är det där jag har mina "preferenser" det är inget jag KAN ändra på ... Jag gillar helt enkelt inte killar i min ålder (eller ens 35åringar) .. Och iom att jag verkligen HATAR att va singel inser jag ju att jag mest troligt kommer få svårare å svårare att hitta en kille... Och leva resten av mitt liv som nu... Nope never gonna happen... Min syster vet hur gärna jag vill ha nån... Hon förstår att det är ett problem för mej att jag inte hittar nån...
HUR ska en psykiatrivärld få mej att ändra mej ? De kommer ju inte få mej att bli "lycklig" singel... De kommer inte få mej att gilla äldre... Jag kan gå omkring och gå igenom hur jag ska genomföra mitt självmord så jag vet hur jag ska genomföra det med minsta "förvarning" (nu vet ingen om att jag har dessa tankar mer än att jag faktiskt skriver ner dem nu) ... Men oavsett... Spelar ju ingen roll hur många som skulle prata med mej om det... Ingen skulle ju kunna få mej att ändra mej.. För jag vet ju varför...
Jag vill inte leva mitt liv som det är nu... Och då har jag en bra relation med många vänner.. Men på riktigt ... Vänner är inte samma sak som en partner... Om jag sen har orealistiska "drömmar" är återigen inte nåt som kommer gå att ändra på ... Jag vet vad jag vill ha å kan jag inte få det (mest troligt inte) så kommer jag ta livet av mej... Inte idag, inte i morron... Mest troligt inte ens i år... Men inom 5 år... Mycket troligt...

Varför gillar du bara de unga dvs är det utseende, sättet?

 

[Mabuse]

Så är det verkligen. Jag upplevde att många i det här sammanhanget ville få enkla svar. "Varför fungerar inte medicinen som den ska?", "Varför ger inte behandlingen tillräckligt resultat?", "Hur ska jag agera som anhörig?" Folk blev frustrerade när problematiken var komplex. Trots mina erfarenheter kan jag säga att det är fortfarande är för komplext för mig att förstå. När jag själv var anhörig var jag som sagt så rädd och ängslig att det gjorde mig själv sjuk, och när jag själv var suicidal så kände jag mig ensam oavsett vad mina anhöriga gjorde. Men är liksom ensam i känslan. Så oavsett hur tillgängliga mina närstående var så spelade det ingen roll för jag var i en parallell verklighet.

Men jag har några råd att ge, om någon är nyfiken!

1. Jag frågade min sambos psykiatrer vad jag skulle säga när han säger att han inte vill leva mer, och jag fick ett tydligt svar att jag alltid måste säga att det är inte okej att ta sitt liv. Man kan säga: "Det är helt okej att känna så, och jag är väldigt glad för att du delar med dig av dina känslor till mig. Men du får inte under några omständigheter sätta dessa tankar i verket". Med andra ord, bekräfta personens känslor så att hen inte känner en skuld över sin smärta. Men var tydlig med att det inte är okej att göra.

2. Finns där. Empati räddar liv. Skuldbelägg inte, förminska inte, försök inte komma med en massa förslag på hur personen ska må bra igen (för det går inte just då och kan bara göra personen ännu mer frustrerad och ledsen). Ge en kram, skicka ett sms, visa att du ser att personen mår dåligt. Säg: "Jag ser hur du mår och det är okej. Det kommer inte alltid kännas såhär, jag lovar". I den mån du själv orkar och klarar av. Man har alltid ansvar för sin egen hälsa först.

Varför är det inte ok att ta sitt liv?

 

[Singoalla]

Varför är det inte ok att ta sitt liv?

Det är upp till var och en att tycka om. Men inom psykiatrin betraktar man ett självmord som ett olyckligt utfall av en sjukdom. Många som tar livet av sig är inte vid tillräcklig mental hälsa för att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Jag själv var exempelvis ofta i ett psykosliknade tillstånd när tanken om självskadebeteende eller självmord smög sig på. Idag är jag frisk som en nötkärna. Man vill alltså med alla medel förhindra att en person under så svårt sjukdomstillstånd lyckas ta permanenta beslut om sitt eget liv. Att få personer med suicidala tankar att förstå att det inte är okej att ta sitt liv kan förhindra att denne gör det. Att yttre påverkan kan ge effekt. En "gör det om du vill det" attityd eller upplevelse av att anhöriga inte bryr sig kan trigga ytterligare.

Man måste alltså betrakta personen som så pass sjuk att denne inte är i ett tillstånd att ta ett sådant beslut. Sedan finns det ju liknande diskussioner om aktiv dödshjälp osv. som tar upp till vilken grad en människa ska få avsluta sitt eget liv eller inte, generellt. Det är en komplex diskussion och jag tar ingen ställning här, på ett generellt plan. Men när det gäller svårt deprimerade personer måste man alltså betrakta det som att hindra en tragisk olyckshändelse.

 

[vallhund]

Det är upp till var och en att tycka om. Men inom psykiatrin betraktar man ett självmord som ett olyckligt utfall av en sjukdom. Många som tar livet av sig är inte vid tillräcklig mental hälsa för att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Jag själv var exempelvis ofta i ett psykosliknade tillstånd när tanken om självskadebeteende eller självmord smög sig på. Idag är jag frisk som en nötkärna. Man vill alltså med alla medel förhindra att en person under så svårt sjukdomstillstånd lyckas ta permanenta beslut om sitt eget liv. Att få personer med suicidala tankar att förstå att det inte är okej att ta sitt liv kan förhindra att denne gör det. Att yttre påverkan kan ge effekt. En "gör det om du vill det" attityd eller upplevelse av att anhöriga inte bryr sig kan trigga ytterligare.

Man måste alltså betrakta personen som så pass sjuk att denne inte är i ett tillstånd att ta ett sådant beslut. Sedan finns det ju liknande diskussioner om aktiv dödshjälp osv. som tar upp till vilken grad en människa ska få avsluta sitt eget liv eller inte, generellt. Det är en komplex diskussion och jag tar ingen ställning här, på ett generellt plan. Men när det gäller svårt deprimerade personer måste man alltså betrakta det som att hindra en tragisk olyckshändelse.

Det du beskriver förhindras med hjälp av LPT, långt ifrån alla som är suicidala platsar i kategorin tvångsomhändertagna enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

 

[Singoalla]

Det du beskriver förhindras med hjälp av LPT, långt ifrån alla som är suicidala platsar i kategorin tvångsomhändertagna enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Det vet jag, såklart. Om alla som var suicidala tvångsomhändertas skulle vi ju inte ha några självmord. Menar du att de som inte tvångsomhändertas är friska nog att ta ett eget beslut?

 

[Vallmo]

Det är upp till var och en att tycka om. Men inom psykiatrin betraktar man ett självmord som ett olyckligt utfall av en sjukdom. Många som tar livet av sig är inte vid tillräcklig mental hälsa för att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Jag själv var exempelvis ofta i ett psykosliknade tillstånd när tanken om självskadebeteende eller självmord smög sig på. Idag är jag frisk som en nötkärna. Man vill alltså med alla medel förhindra att en person under så svårt sjukdomstillstånd lyckas ta permanenta beslut om sitt eget liv. Att få personer med suicidala tankar att förstå att det inte är okej att ta sitt liv kan förhindra att denne gör det. Att yttre påverkan kan ge effekt. En "gör det om du vill det" attityd eller upplevelse av att anhöriga inte bryr sig kan trigga ytterligare.

Man måste alltså betrakta personen som så pass sjuk att denne inte är i ett tillstånd att ta ett sådant beslut. Sedan finns det ju liknande diskussioner om aktiv dödshjälp osv. som tar upp till vilken grad en människa ska få avsluta sitt eget liv eller inte, generellt. Det är en komplex diskussion och jag tar ingen ställning här, på ett generellt plan. Men när det gäller svårt deprimerade personer måste man alltså betrakta det som att hindra en tragisk olyckshändelse.

Ett jättebra svar!
Jag funderade själv på hur jag skulle svara på den frågan och sätta ord på varför man inte ska göra suicid.
Du har förklarat det jättebra tycker jag och jag håller med på varje punkt.

När jag själv var sjuk och hade suicidtankar sa vårdpersonalen också att jag inte var i ett skick för att kunna bedöma om jag skulle begå suicid.
De sa att ett sånt beslut ska man ta när man är "frisk" och "missförstå mig rätt" sa dom.
Idag när jag är frisk (symtomfri i alla fall) så har jag inga som helst tankar eller planer på suicid. Jag är glad att jag aldrig fullföljde eller ens försökte då. Det hade ju varit så fel.

 

[Vallmo]

Det vet jag, såklart. Om alla som var suicidala tvångsomhändertas skulle vi ju inte ha några självmord. Menar du att de som inte tvångsomhändertas är friska nog att ta ett eget beslut?

Skillnaden är väl om man har sjukdomsinsikt eller inte.
Man kan ju som patient förstå att det är symtom på en depression och vilja få behandling och i det läget behövs inget tvångsomhändertagande (i regel).
Man brukar säga att patienten är hjälpsökande, dvs villig att ta emot vård.

Om patienten däremot saknar sjukdomsinsikt och är en fara för sig själv och/eller andra så kan det bli aktuellt med LPT (tvångsvård).

 

[vallhund]

Det vet jag, såklart. Om alla som var suicidala tvångsomhändertas skulle vi ju inte ha några självmord.

Så många vårdplatser finns inte, ej heller kompetent personal.

Menar du att de som inte tvångsomhändertas är friska nog att ta ett eget beslut?

Det har jag inte yttrat mig om ö.h.t.

De noga planerade o välgenomtänkta självmorden lär vara väldigt svårt att förebygga. De impulsstyrda kan man komma åt att förebygga om personen ifråga är aktuell inom t ex psykiatrin.

 

[Singoalla]

Så många vårdplatser finns inte, ej heller kompetent personal.

Det har jag inte yttrat mig om ö.h.t.

De noga planerade o välgenomtänkta självmorden lär vara väldigt svårt att förebygga. De impulsstyrda kan man komma åt att förebygga om personen ifråga är aktuell inom t ex psykiatrin.

Jag är med. Jag förstår bara inte riktigt ditt svar där innan då. Jag tolkade det som att du inte höll med mig om att personer tar sitt eget liv inte är psykiskt friska nog att ta ett sådant beslut, då så sjuka personer redan omhändertas enligt LPT.

(Sorry om jag formulerar mig dåligt, är ute och går och skriver på mobil)

 

[TinyWiny]

Jag tycker att det är viktigt att i den här diskussionen komma ihåg att det inte alltid är psykisk ohälsa som ligger bakom självmord. Det finns många andra skäl. Allvarlig sjukdom är ett. Att man har totalhavererat sin ekonomi är ett annat. Stor sorg ett tredje. Att inte se någon ljusning, ingen framtid, inget hopp om ett bättre liv behöver inte innebära att personen är deprimerad men hen kan ändå ta beslutet att avsluta sitt liv.