(Utbruten) Allmän diskussion kring självmord

[Otherside]

Du behöver inte svara men hur har det gått för dottern? Tänker mycket på er alla.

Som jag skrev i inlägget ovan så blev det en snabbt nedåtgående spiral och en händelse som var helt oacceptabel, då jag grep in personligen. Just nu har de inte kontakt alls, men jag går i standby och räknar varje dag då han inte kontaktar henne som ett framsteg och en frist.

 

[Lipperta]

Som jag skrev i inlägget ovan så blev det en snabbt nedåtgående spiral och en händelse som var helt oacceptabel, då jag grep in personligen. Just nu har de inte kontakt alls, men jag går i standby och räknar varje dag då han inte kontaktar henne som ett framsteg och en frist.

Bra det iallafall. Hon kommer sakta men säkert må bättre.
En tanke bara, kanske bör hon prata med någon om detta? Det är ju en riktigt stor händelse för henne också som hon kanske behöver prata av sig om och få annan input. Det hade jag behövt.

Förlåt för offtopic, håller tummarna att allt fortsätter bra

 

[vallhund]

Jag tycker att det är viktigt att i den här diskussionen komma ihåg att det inte alltid är psykisk ohälsa som ligger bakom självmord. Det finns många andra skäl. Allvarlig sjukdom är ett. Att man har totalhavererat sin ekonomi är ett annat. Stor sorg ett tredje. Att inte se någon ljusning, ingen framtid, inget hopp om ett bättre liv behöver inte innebära att personen är deprimerad men hen kan ändå ta beslutet att avsluta sitt liv.

Finns många tillstånd/sjukdomar kopplade till suicid. Schizofreni, Chorea Huntington, MS, ALS, missbruk, anorexi, svåra fysiska handikapp, listan kan göras hur lång som helst. Konstigt nog begår en del självmord under tillfriskningsfasen när man är på väg upp ur en väldigt djup depression där man inser hur sjuk man varit.

 

[Lipperta]

Konstigt nog begår en del självmord under tillfriskningsfasen när man är på väg upp ur en väldigt djup depression

Jag tror det är pga att man faktiskt mår lite bättre och har ork att agera.

 

[TinyWiny]

Finns många tillstånd/sjukdomar kopplade till suicid. Schizofreni, Chorea Huntington, MS, ALS, missbruk, anorexi, svåra fysiska handikapp, listan kan göras hur lång som helst. Konstigt nog begår en del självmord under tillfriskningsfasen när man är på väg upp ur en väldigt djup depression där man inser hur sjuk man varit.

Jag tycker inte att det är konstigt alls och jag tror inte heller att det hänger ihop med att man inser hur sjuk man har varit. Snarare att man helt enkelt inte orkar kämpa längre.

 

[Singoalla]

Jag tycker att det är viktigt att i den här diskussionen komma ihåg att det inte alltid är psykisk ohälsa som ligger bakom självmord. Det finns många andra skäl. Allvarlig sjukdom är ett. Att man har totalhavererat sin ekonomi är ett annat. Stor sorg ett tredje. Att inte se någon ljusning, ingen framtid, inget hopp om ett bättre liv behöver inte innebära att personen är deprimerad men hen kan ändå ta beslutet att avsluta sitt liv.

Psykisk ohälsa är ett samlingsbegrepp för mycket av det du radar upp. Det behöver alltså inte vara depression

 

[tanten]

Jag tycker inte att det är konstigt alls och jag tror inte heller att det hänger ihop med att man inser hur sjuk man har varit. Snarare att man helt enkelt inte orkar kämpa längre.

Och dessutom är en människas liv inte någon annans att besluta om.

Om någon har ett riktigt skitliv, med svåra plågor, psykiskt eller fysiskt - där måste den själv få äga rätten till sitt liv. Att besluta om man vill avsluta elelr fortsätta. Orkar man inte fortsätta så är det inget som någon kan fördöma.
I debatten talas så mycket om de efterlevandes börda. Måste den självmordsbenägna ta alla de hänsynen? Leva för andras skull? Som en plikt?

Missförstå mig rätt - den absoluta majoriteten av själv morden är nog onödiga och hade kunnat undvikas med rätt hjälp/stöd/medicinering. Men det finns människor som lider i sin sjukdom så mycket att man knappast kan klandra dem om de väljer den utvägen. Jag har en släkting som tog livet av sig och krasst sett så förstår jag. Det var inget bra liv och hen hade det mycket tungt och var mycket ensam.

/tanten - duckar nu....

 

[TinyWiny]

Psykisk ohälsa är ett samlingsbegrepp för mycket av det du radar upp. Det behöver alltså inte vara depression

En fysisk sjukdom är inte psykisk ohälsa. Det kan ge psykisk ohälsa men gör det inte per automatik. Sorg är inte heller psykisk ohälsa enligt psyk och inte att du har gjort dumma affärer heller.

 

[vallhund]

Finns många tillstånd/sjukdomar kopplade till suicid. Schizofreni, Chorea Huntington, MS, ALS, missbruk, anorexi, svåra fysiska handikapp, listan kan göras hur lång som helst. Konstigt nog begår en del självmord under tillfriskningsfasen när man är på väg upp ur en väldigt djup depression där man inser hur sjuk man varit.

Jag inser att jag borde letat rätt på ordet jag menade eftersom två stycken lyckats missförstå mig. Ordet skulle vara paradoxalt nog.

 

[TinyWiny]

Och dessutom är en människas liv inte någon annans att besluta om.

Om någon har ett riktigt skitliv, med svåra plågor, psykiskt eller fysiskt - där måste den själv få äga rätten till sitt liv. Att besluta om man vill avsluta elelr fortsätta. Orkar man inte fortsätta så är det inget som någon kan fördöma.
I debatten talas så mycket om de efterlevandes börda. Måste den självmordsbenägna ta alla de hänsynen? Leva för andras skull? Som en plikt?

Missförstå mig rätt - den absoluta majoriteten av själv morden är nog onödiga och hade kunnat undvikas med rätt hjälp/stöd/medicinering. Men det finns människor som lider i sin sjukdom så mycket att man knappast kan klandra dem om de väljer den utvägen. Jag har en släkting som tog livet av sig och krasst sett så förstår jag. Det var inget bra liv och hen hade det mycket tungt och var mycket ensam.

/tanten - duckar nu....

Du behöver inte ducka. Inte för mig iallafall för jag håller med dig. Jag tacksam för att jag aldrig hamnade där, att jag aldrig tappade hoppet, att jag vågade tro på att jag skulle kunna få tillbaka något som kunde kallas liv. Även när läkarvetenskapen hade gett upp, när min kropp hade stängt ner alltför många funktioner så kunde jag inte sluta hoppas. Att läkarna bara väntade på att jag skulle lämna in, att det sista som höll min kropp vid liv skulle stängas ner, det tog jag inte ens in och det är jag glad för. Det förstod jag först nästan ett år efter vändningen. Så länge det finns liv finns det hopp men jag dömer ingen. Det fanns dagar då jag inte visste hur jag ens skulle klara nästa minut. Ingen kan veta hur det känns i någon annan och de allra flesta lever lyckligt ovetande om hur mycket smärta någon kan känna. Varje dag, varje minut, varje sekund. Så nej. Jag dömer ingen men jag önskar att de tankarna kunde få ersättas av hopp istället.

 

[cirkus]

Varje gång som det här ämnet tas upp till diskussion heter det att det är ett oerhört svårt ämne att prata om och det inte är något som man gärna pratar öppet om trots att vi verkligen borde prata mer om det än vad vi gör.

Bara för att ämnet tungt betyder inte att jag anser att man väjer för det om det hamnar på bordet. Jag kan ju bara utgå från de människor jag omger mig med och det har aldrig varit "något vi inte gärna pratar om" - vi pratar om det ifall det finns skäl

 

[athena_arabians]

Och dessutom är en människas liv inte någon annans att besluta om.

Om någon har ett riktigt skitliv, med svåra plågor, psykiskt eller fysiskt - där måste den själv få äga rätten till sitt liv. Att besluta om man vill avsluta elelr fortsätta. Orkar man inte fortsätta så är det inget som någon kan fördöma.
I debatten talas så mycket om de efterlevandes börda. Måste den självmordsbenägna ta alla de hänsynen? Leva för andras skull? Som en plikt?

Missförstå mig rätt - den absoluta majoriteten av själv morden är nog onödiga och hade kunnat undvikas med rätt hjälp/stöd/medicinering. Men det finns människor som lider i sin sjukdom så mycket att man knappast kan klandra dem om de väljer den utvägen. Jag har en släkting som tog livet av sig och krasst sett så förstår jag. Det var inget bra liv och hen hade det mycket tungt och var mycket ensam.

/tanten - duckar nu....

Instämmer. Samtidigt ska man inte utgå ifrån att ingen bryr sig, dvs man kan lämna ett brev iaf.

Jag kommer inte att sluta som min mamma kan vi lugnt säga. Dock kommer mina närstående i så fall veta varför och jag tror de har förståelse för det. Det betyder inte att jag kommer att gå tyst in i natten men jag vet när det är dags att släppa taget också.