Ibland kan man faktiskt även skylla lite på omgivningen. Min erfarenhet är att folk är väldigt ovilliga att prata om självmord och dåligt mående, möjligtvis kanske för att många inte vet vad dom ska säga. Och folk som vet om hur måendet är frågar väldigt sällan hur man mår, eller så har jag otur med folk i min omgivning. Lätt att känna sig väldigt ensam.
Sen är det iallafall för mig så att jag inte vill dra upp mina problem med folk i min närhet eftersom jag hört och läst så många gånger nu att det blir en väldig belastning för dom. Jag var mycket mera öppen med mina problem bland mina vänner förut tills jag började läsa om hur jobbiga folk som mår dåligt upplevs. Liksom vart går den gränsen? Folk hänvisar ofta till att man ska lämna över det till sjukvården och dom som kan sånt här men där emellan då? Det är väldigt glesa tider man får inom psykvården, där emellan behövs stöd och folk som pratar med en och som ev hjälper en i vardagen lite.
Som sjuk är det jättesvårt, man får inte bli en börda för då drar folk sig undan och man ska samtidigt be om hjälpen för att klara vardagen. Tycker många har en väldig dubbelmoral när det kommer till det där.
Nej man kan inte skylla på omgivningen om man med det menar att de inte ställer upp så som den som mår dåligt tyckte att hen behövde. Det som den som mår dåligt tycker att hen behöver behöver inte heller alltid vara det hen faktiskt behöver. Däremot när det handlar om människor som är vidrigt elaka kan man delvis skylla på dem men det är alltid den som väljer att inte finnas längre som gör det slutliga valet.
Man måste vara medveten om att av tio personer där en mår uppenbart dåligt är det inte så att övriga nio har ett toppenliv och mår toppenbra. De nio har större eller mindre problem att brottas med de också och det kan vara nog för dem. Ingen vuxen människa kan kräva av någon att de ska finnas där 24/7. Det kan man bara kräva som barn och då av sina föräldrar.
Att man känner sig ensam är inte ovanligt. Det gör de flesta. Vissa hela livet och vissa under vissa tider i livet och vissa bara då och då. Man kan inte tvinga eller kräva av andra människor att de tillgodoser ens behov iallafall.
När jag var som sjukast och även nu avskydde jag frågan om hur jag mådde. Visst var/är det en fysisk sjukdom men det är ju inte så att psyket inte blir påverkat också. Att förlora kroppsfunktion efter kroppsfunktion tar om vi säger så och likaså smärtan. Jag frågar därför inte folk hur de mår. Har de behov av att prata/berätta själva så lyssnar jag däremot men jag gör det på mina villkor. Jag vill inte hamna där igen att jag håller på att drunkna. Att ständigt få frågan hur man mår gör att man istället för att fokusera på det som ändå är bra fokuserar på det som är dåligt och det mår ingen bättre av. Hänsyn måste man ta till andra människor och deras behov men man ska inte behöva uppfylla deras behov på deras villkor utan man ger det man kan. Förr trodde jag det. Jag trodde att jag var en dålig människa om jag inte ställde upp till 100%. Jag trodde att det var illa om jag inte ställde upp och lyssnade hela nätterna på någon som mådde dåligt trots att jag höll på att gå under själv av att aldrig få sova. Jag insåg tillslut att jag gjorde ingen någon tjänst utan det var en riktig björntjänst. De mådde inte bättre av det och jag mådde definitivt dåligt av det men jag ville så gärna hjälpa och jag ville inte förlora ännu en vän för att hen valde att inte finnas och jag trodde att det var rätt väg men det är det inte.
Gränsen är flytande. Jag har som exempel tyckt att det har varit väldigt bra att min sambo jobbar borta mycket. Då kan han vara och göra saker utan att behöva ta hänsyn till mina begränsningar och ändå orka med det tuffa att leva med någon som var dödssjuk. Jag har också sagt ifrån att han absolut inte ska tacka nej eller stanna hemma för att jag inte orkar/kan följa med på något. Vill han åka så ska han åka. Det är illa nog att mitt liv är som det är, hans ska inte påverkas mer än nödvändigt. Detsamma sa jag till barnen när de fortfarande bodde hemma. Min sambo är inte heller någon som ska hjälpa i tid och otid men ber jag om hjälp med något jag inte klarar så hjälper han mig. Det hade inte varit vi om han hade blivit medsjuk för det hade gjort allt så mycket värre för mig men jag vet att många tyckte att det var hemskt att han fortsatte jobba borta och att han åkte iväg och träffade vänner ensam. De hade helt enkelt inte förstått att inget han gjorde fick sjukdomen att försvinna så varför skulle han offra sitt liv och mående för en sjukdom som han inte ens hade själv? Det är för mig rena vansinnet.
Att ständigt prata om sina problem med andra blir jobbigt för mottagaren tillslut och inget blir bättre av det utan det blir ett ältande. Om du säger att idag är det skit så kan det räcka. Du behöver inte dra allt om hur du mår varje gång för de vet ju. Grejen är att om man alltid berättar så snurrar man in sig i det som är jobbigt och fastnar där. Då missar man de där guldkanterna i tillvaron. Man förlorar hoppet om ett bättre liv och man mår sämre helt i onödan. Om man istället kan göra vad man nu ska göra med sina vänner, och de tar hänsyn till de hinder som finns, så kan ni istället ha en trevlig stund som du kan bära med dig och le åt. Jag är absolut för att man ska prata om sina problem men det är långt ifrån att prata, finna lösningar och på att berätta samma sak om och om igen. Man gräver då bara ner sig själv.
Med vården kan du prata om allt och finna lösningar, med vännerna skapar du positiva minnen som bär dig framåt. Båda har sin plats i livet men de ska inte blandas ihop. Samma med den hjälp som behövs i ADL,en. Det är inte vänner och anhöriga som ska ställa upp med den utan det ska samhället göra. Jag vet alltför väl att det ibland fallerar men att förstöra relationen genom att gå från anhörig/vän till hjälpare är så onödigt och så dumt. Man ska få ha den relation man har med sina anhöriga och vänner.
Det är inte dubbelmoral, det är att var och en har ansvar för sitt liv och ingen kan hjälpa någon om man själv drunknar.
