(Utbruten) Allmän diskussion kring självmord

[mandalaki]

Nja. Det finns rätt många "osäkra självmord" och helt klart är att det över tid och geografi varierar en hel del vilka dödsfall som tolkas som självmord. (Det gäller ju.även tex våldtäkter, inga likheter i övrigt.)

Det jag menade var oomstritt var förstås inte enskilda självmord, utan t ex att suicidstatistiken i Sverige ligger över snittet i världen.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/suicidprevention/statistik-om-suicid/suicid-i-varlden/

Dock har den, ser jag, glädjande nog minskat sett över några årtionden.

 

[Lobelia]

Utbruten från http://www.bukefalos.com/threads/jag-orkar-inte-leva-langre.1435860/


Siffrorna på hu många personer som tar livet av sog är skrämmande höga, men inte nog med det. Det visar också hur dåliga personer i omgivningen är på att lyssna och upptäcka tecken på att en närstående mår så dåligt att han eller hon inte längre vill leva.
Very Lazy Pethead

Eller på hur bra en del är på att dölja det eller lyckas trots försök att förhindra självmord.

 

[Fideli]

Det jag vill komma till är att inte sjutton läggs det ut på anhöriga när gamla farmor dör av hjärtstopp eller förälder som dör i cancer osv. Det är sånt som händer och det händer även i psykiatrin.
Ibland är psykiatriska patienter verkligen så sjuka att det inte GÅR att rädda dom. Precis som vid annan sjukdom så kan inte anhöriga eller kanske ens vårdpersonal påverka livet och döden jämt.

Det här var nog bland det bästa jag läst! Så ska man ju se det; det är en sjukdom och ibland är den dödlig, fast alla (läkare, släkt, vänner) gör allt de kan.

 

[Vallmo]

Det här var nog bland det bästa jag läst! Så ska man ju se det; det är en sjukdom och ibland är den dödlig, fast alla (läkare, släkt, vänner) gör allt de kan.

Men, tack!
Jo, så är det ju faktiskt och jag tycker själv att det funkar bättre att tänka så.
Jag vill helst tänka att vi räddar liv vi också inom psykiatrin snarare än att vi missar när patienten gör suicid.
Acceptans är inte det samma som likgiltighet och jag tror acceptansen måste få finnas där också för oss som jobbar med det och framförallt även för anhöriga.

 

[tuaphua]

Det här var nog bland det bästa jag läst! Så ska man ju se det; det är en sjukdom och ibland är den dödlig, fast alla (läkare, släkt, vänner) gör allt de kan.

Ja, jag håller med.
Med min vän så tror jag inte det fanns något annat sätt det kunde bli för henne. Hon fick vara med om så sjuka saker i så ung ålder. Jag saknar henne varje dag. Men för hennes skull är jag glad att hon nu slipper lida mer. För hon var så sjuk på ett vad jag tror var obotligt sätt. Jag är inte arg på henne för hur hon valde att lösa det här. Hon såg ingen annan utväg. Just för att hon var så sjuk. Hon trodde verkligen att det vore bättre för vänner, föräldrar, syskon och sitt barn om hon avslutade allt.
Hon förstod inte att hon gjorde sin familj så illa att de aldrig kommer komma över det här.
Jag tror ingen hade kunnat hindra henne. Hon gjorde det här för både sin egen skull. Men också för vad hon trodde var andras.
Tyvärr trodde hon ju fel.

 

[Grazing]

Ibland kan man faktiskt även skylla lite på omgivningen. Min erfarenhet är att folk är väldigt ovilliga att prata om självmord och dåligt mående, möjligtvis kanske för att många inte vet vad dom ska säga. Och folk som vet om hur måendet är frågar väldigt sällan hur man mår, eller så har jag otur med folk i min omgivning. Lätt att känna sig väldigt ensam.

Sen är det iallafall för mig så att jag inte vill dra upp mina problem med folk i min närhet eftersom jag hört och läst så många gånger nu att det blir en väldig belastning för dom. Jag var mycket mera öppen med mina problem bland mina vänner förut tills jag började läsa om hur jobbiga folk som mår dåligt upplevs. Liksom vart går den gränsen? Folk hänvisar ofta till att man ska lämna över det till sjukvården och dom som kan sånt här men där emellan då? Det är väldigt glesa tider man får inom psykvården, där emellan behövs stöd och folk som pratar med en och som ev hjälper en i vardagen lite.

Som sjuk är det jättesvårt, man får inte bli en börda för då drar folk sig undan och man ska samtidigt be om hjälpen för att klara vardagen. Tycker många har en väldig dubbelmoral när det kommer till det där.

 

[Petruska]

Sen är det ju så att vissa psykiatriska diagnoser innebär högre dödlighet (suicid) också. Särskilt vid samsjuklighet (flera diagnoser). Det finns siffror på 10% dödlighet vid vissa diagnoser och betydligt högre vid samsjuklighet.

Jag jobbar ju med det här och har haft flera patienter som begått suicid.
Det är jobbigt för alla inblandade när det sker, särskilt om patienten är inskriven på enheten när det händer.
Men jag försöker också tänka att det är en sjukdom och olika sjukdomar medför risk för dödlighet, bara det att vid psykiatriska diagnoser handlar det om suicid.
Vid andra sjukdomar kanske det handlar om ålder, hjärtat orkar inte eller vad som helst.

Det jag vill komma till är att inte sjutton läggs det ut på anhöriga när gamla farmor dör av hjärtstopp eller förälder som dör i cancer osv. Det är sånt som händer och det händer även i psykiatrin.
Ibland är psykiatriska patienter verkligen så sjuka att det inte GÅR att rädda dom. Precis som vid annan sjukdom så kan inte anhöriga eller kanske ens vårdpersonal påverka livet och döden jämt.

Ursäkta svamligt inlägg, men det jag vill komma fram till är att det är fel att skuldbelägga anhöriga för att de inte förhindrat att personen gör suicid.

Jag tänker precis som du på de här punkterna.

 

[stjarnhimmel]

Ibland kan man faktiskt även skylla lite på omgivningen. Min erfarenhet är att folk är väldigt ovilliga att prata om självmord och dåligt mående, möjligtvis kanske för att många inte vet vad dom ska säga. Och folk som vet om hur måendet är frågar väldigt sällan hur man mår, eller så har jag otur med folk i min omgivning. Lätt att känna sig väldigt ensam.

Sen är det iallafall för mig så att jag inte vill dra upp mina problem med folk i min närhet eftersom jag hört och läst så många gånger nu att det blir en väldig belastning för dom. Jag var mycket mera öppen med mina problem bland mina vänner förut tills jag började läsa om hur jobbiga folk som mår dåligt upplevs. Liksom vart går den gränsen? Folk hänvisar ofta till att man ska lämna över det till sjukvården och dom som kan sånt här men där emellan då? Det är väldigt glesa tider man får inom psykvården, där emellan behövs stöd och folk som pratar med en och som ev hjälper en i vardagen lite.

Som sjuk är det jättesvårt, man får inte bli en börda för då drar folk sig undan och man ska samtidigt be om hjälpen för att klara vardagen. Tycker många har en väldig dubbelmoral när det kommer till det där.

Jag tänker att jag absolut vill att mina närstående som inte mår bra ska tala om det. Jag kan hjälpa hen att söka vård. Men jag kan inte vara psykolog. Jag kan inte heller vara ansvarig för hens liv. Samt att jag också behöver känna att hen ställer upp tillbaka. Och jag har kännt att det främst är det sistnämda de som inte mår bra har svårt för.

 

[Vallmo]

Jag tänker precis som du på de här punkterna.

Tack! Och jag tror det skulle vara lättare om fler gjorde det också.

Inte mist anhöriga som oftast drar ett tungt lass och som lever med en konstant oro för sin sjuke anhöriga. Det är jobbigt för dom och jag önskar att vi kunde hjälpa och utbilda anhöriga i högre utsträckning inom psykiatrin.
Men det kanske finns bra Facebookgrupoer för sånt. Jag hoppas det.

 

[Vallmo]

Jag tänker att jag absolut vill att mina närstående som inte mår bra ska tala om det. Jag kan hjälpa hen att söka vård. Men jag kan inte vara psykolog. Jag kan inte heller vara ansvarig för hens liv. Samt att jag också behöver känna att hen ställer upp tillbaka. Och jag har kännt att det främst är det sistnämda de som inte mår bra har svårt för.

Det låter som du har en bra inställning till din roll som stödjande anhörig, tycker jag. Du hjälper med kontakter och det praktiska kring det och det är fullt tillräckligt. Det är till och med väldigt bra.

Det är svårt att hjälpa och tyvärr få man inte tillbaka samma respons alltid.
Det kanske kan kännas bättre om personen kan visa intresse för sin omgivning, för dig när personen mår bättre? När man mår riktigt dåligt blir man tyvärr väldigt i sin egen bubbla. Tyvärr!

 

[Vallmo]

Funderar vidare lite, en del anhöriga får ju inte veta allt heller.
Många patienter skyddar sina anhöriga.
Jag har själv mått väldigt, väldigt dåligt en period i mitt liv och jag hade även suicidtankar och planer.
Jag slutade kommunicera helt med min sambo, av flera skäl visserligen, men jag pratade inte med någon annan heller direkt.
Jo, när jag blev inlagd på avdelningen och där fick jag ju hjälp. Först inläggning och mediciner, sedan mer mediciner, sedan samtal, gruppterapi i 1 1/2 år, samtal och inläggningar igen.
Det var riktigt illa. Jag slår vad om att flera av mina behandlare aldrig trodde jag skull bli ok igen, men idag mår jag bra och arbetar litegranna igen.

Kan ju säga att i mitt fall berodde mitt dåliga mående till stor del av hur mitt liv hemma och hur relation såg ut. I kombination med mina diagnoser som gjorde mig sårbar. Det tog en himla tid att upptäcka och det gjorde jag själv med hjälp av er här på bukefalos.
Idag kan jag hantera mitt liv på ett bättre sätt men jag har fortfarande mina sårbarheter och jag vet att jag KAN bli sjuk igen, men inte just nu.

 

[vallhund]

Idag kan jag hantera mitt liv på ett bättre sätt men jag har fortfarande mina sårbarheter och jag vet att jag KAN bli sjuk igen, men inte just nu.

Vi kan alla gå sönder, bli sjuka, vi har alla svagheter fast naturligtvis är det olika var o hur mycket som behövs för att vi skall nå brytpunkten.

 

[realist]

Snälla, återigen, kan du källhänvisa när du skriver inlägg som om de är hämtade ur en faktabok? Dina uttalanden är så klumpiga, försök tänka efter innan du skriver, speciellt när det gäller så pass allvarliga ämnen som detta.

 

[realist]

Härskarteknik kallas detta. " Jag ska skriva dig på näsan vad du ska skriva. Dessutom är du korkad och klumpig."

 

[Skorpion76]

Dåliga personer? På riktigt, dåliga personer? Dåliga på att lyssna och dåliga på att se tecken. Ok.

Då kan jag meddela att även "dom duktiga personerna" som vänder ut och in på sin själ för att med näbbar och klor försök rädda någon som släpper taget, och som själva dras in i det svarta, kan misslyckas med att hålla den personen kvar i livet.

Om du tror att man kan hjälpa en människa som gett upp hoppet om livet, som är på väg att släppa taget, att man kan rädda den människan genom att bara lyssna, så är det långt ifrån alltid som det lyckas. Det krävs ofta mer och professionell hjälp, och det är inte alla som vill ha hjälp, även om dom kommer dit. Det finns människor som kommer till vägs ände och bara vill få lugn och ro och slippa ifrån.

Om du inte själv har erfarenhet av detta, så kanske du inte ska prata om sådant du inte vet något om. Det kan ställa till oreda hos andra som har erfarenhet.

Även om man söker professionell hjälp kan det vara nog så krångligt att hitta en vettig person att prata med som verkligen förstår. Jag har haft en psykolog nu som jag inte hat trivts med. hon har skrattat mig rakt i ansiktet och när jag pratade med henne om det försökte hon skylla på att jag på grund av mina autistiska drag har svårt för att uppfatta ironi. Det kanske är sant, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är riktigt skönt för henne att skylla ifrån sig på det för att slippa ta på sig sin del av ansvaret.
Very Lazy Pethead

 

[Skorpion76]

Härskarteknik kallas detta. " Jag ska skriva dig på näsan vad du ska skriva. Dessutom är du korkad och klumpig."

Ja, exakt och det är riktigt jobbigt när man har sådana föräldrar.
Very Lazy Pethead

 

[TinyWiny]

Även om man söker professionell hjälp kan det vara nog så krångligt att hitta en vettig person att prata med som verkligen förstår. Jag har haft en psykolog nu som jag inte hat trivts med. hon har skrattat mig rakt i ansiktet och när jag pratade med henne om det försökte hon skylla på att jag på grund av mina autistiska drag har svårt för att uppfatta ironi. Det kanske är sant, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är riktigt skönt för henne att skylla ifrån sig på det för att slippa ta på sig sin del av ansvaret.
Very Lazy Pethead

Det där är ju helt vidrigt men tyvärr händer det att fel person är på fel plats. Vissa ska inte jobba med människor alls och de som inte kan anpassa sin kommunikation efter personen de har framför sig i sin professionella roll bör tänka om för allas skulle för det blir verkligen inte bra alls. Att skylla på dig när hen själv gjort ett sådant klavertramp som att skratta dig i ansiktet är verkligen så lågt. Istället, om det nu var så att det handlade om ironi, så borde hon bett om ursäkt och förklarat vad hon faktiskt menade. Alla kan ju göra fel men då ber man också om ursäkt uppriktigt och ärligt när det uppdagas.

 

[Skorpion76]

Fast det är oftast inte att hitta någon att prata med som är problemet. Problemet är oftast en krisreaktion i ett redan tidigare jobbigt liv. Något händer som blir droppen och personen orkar inte längre. Det kan för utomstående vara en mindre om än tråkig sak, som när jag bröt ihop och grät när mina sadlar hade blivit stulna. De som förstod var de som visste hur oerhört mycket den ena sadeln betydde för mig (det är tack vare den sadelmodellen jag ens kan rida pga de funktionshinder jag har), hur svårt det skulle vara att få tag i en sådan igen och framförallt hur mycket som hade hänt innan stölden och att tjuven förmodligen var någon jag tidigare hade haft i mitt stall, någon som jag då hade bjudit in. Hade stölden skett vid något annat tillfälle, när inte så mycket hade hänt innan så hade jag inte alls reagerat så. Då hade jag blivit helförbannad istället för att någon inte kunde respektera mitt och ditt. Nu var jag absolut inte suicidal på något sätt men min reaktion kunde för utomstående uppfattas som helt orimlig. När man redan tidigare tänkt på självmord som utväg och något händer som blir droppen så är man bortom prat. Då behövs helt andra insatser. Sedan håller jag helt med dig om att det kan vara svårt att hitta rätt, rätt person att öppna sig för och få rätt hjälp av, rätt vård, rätt behandling, rätt mediciner och rätt hjälp i sin ADL.

Det kan vara bra att tänka på hur man uttrycker sig även såhär på ett forum. Nu är det tack och lov längesedan jag behövde gå på begravning efter ett självmord, över 20 år sedan men ändå träffade dina ord som en kniv i hjärtat. Hur många gånger tror du man som anhörig eller vän har frågat sig själv "varför såg jag inget? Varför sa hen inget? Varför såg jag inga tecken? Varför kunde jag inte stoppa henom?" Det mantrat upprepas tills man håller på att bli tokig. Sanningen är så grym att det finns inget man kunde ha gjort. Även om man hade kedjat fast sig ihop med sina vänner så måste man någon gång låsa upp. Man kan inte vakta människor 24/7 och särskilt inte när man inte ens vet för ingen kan läsa någon annans tankar. Ber någon om hjälp ska man självklart ta det på allvar och hjälpa så mycket man kan men hur ska man veta om hen inte säger något?

Vad är det för en specialsadel som du behöver? I vilket fall som helst är det riktigt tråkigt när man blir bestulen. Inte nog med att saken som stals gick förlorad. Det bygger även upp en onödigt stark misstänksamhet som gör att man inte kzan lita på någon efter det.

Very Lazy Pethead

 

[Skorpion76]

Det där är ju helt vidrigt men tyvärr händer det att fel person är på fel plats. Vissa ska inte jobba med människor alls och de som inte kan anpassa sin kommunikation efter personen de har framför sig i sin professionella roll bör tänka om för allas skulle för det blir verkligen inte bra alls. Att skylla på dig när hen själv gjort ett sådant klavertramp som att skratta dig i ansiktet är verkligen så lågt. Istället, om det nu var så att det handlade om ironi, så borde hon bett om ursäkt och förklarat vad hon faktiskt menade. Alla kan ju göra fel men då ber man också om ursäkt uppriktigt och ärligt när det uppdagas.

Hon har bett om ursäkt, men jag vill ändå byta bort henne eftersom jag känner att jag inte kan lita på henne. När hon skrattade åt mig fick det mig verkligen att känna mig dum och det är likadant här när jag har fått så enormt mycket mothugg för saker som jag har skrivit. Det får mig verkligen att känna mig som en åsna och det kanske är vad de som skriver de taskiga kommentarerna är ute efter också.
Very Lazy Pethead

 

[athena_arabians]

Och det kan även vara så att det finns en person som vill prata och ha hjälp och en omgivning, inklusive sjukvård, som vill lyssna och hjälpa till men det hjälper ändå inte.

Apropå det där med att personen i fråga verkar gladare när hen väl bestämt sig har jag också upplevt. Jag, och många med mig, trodde att det innebar att det hade börjat vända.

Det du skrivit ekar min upplevelse också. En närstående till exet tog livet av sig enormt plötsligt. Hen hade mått väldigt dåligt i långa perioder men vi trodde verkligen att det hade vänt. Allt såg bra ut med jobb, fint boende och barnbarn på väg. Hen hade också verkat må väldigt bra.

Så var det inte. Hen försvann och hittades några dagar senare av polis. Det det gjorde med de närstående var fruktansvärt att se och jag tror ingen av dem riktigt kommer att komma över det. Det enda som blev kvar var en massa frågor, hen lämnade inget brev efter sig heller.