Har nu läst hela tråden i ett svep, och förfäras av nivån på både angrepps- och försvarsinläggen!
LITE nyansering kan man gott kosta på sig, tycker jag!
Jag har jobbat med ridhästar, jakt- och galopphästar på Irland, galopp i Sverige, på ridskola, på hingststation och hos 'hästpsykolog'. På ALLA ställen har jag lärt mig mycket om både god och dålig hästhållning i olika proportioner.
Om man vill vara en god ambassadör för sin inriktning och ställs inför en person som i sitt första möte med ens inriktning stött på en mindre vacker sida, så vinner man ju knappast över den personen genom att idiotförklara denne! Då är risken stor att man istället permanentar dennes fördomar. Ingen rök utan eld tänker man lätt om folk blir jätteaggressiva i sina responser...
Som en del har skrivit så har alla inriktningar mindre goda sidor och avarter. Inom galoppen tycker jag inte om tex foderrutinerna. Hästarna får ofta alldeles för lite stråfoder och för mycket kraftfoder för att deras magar ska fungera bra. Sedan finns det ju individer som har alldeles för känsligt psyke för att kunna trivas i den hetsiga miljön (äger själv en sådan, efter 12 års avprogrammering börjar hon faktiskt tycka det är kul att springa fort ibland, innan fick hon PANIK). Jag är också av uppfattningen att många galopptränare är för ensidiga i sin träning, och att många hästar blir övertränade. Det här med ensidighet är jättevanligt inom alla inriktningar, men man är ensidiga på olika sätt, vilket avspeglar sig i vilka skador och avvikande beteenden som är de mest frekventa inom inriktningen.
På alla galoppstall jag varit har hästarna gått i hage varje dag, på det ena stället på Irland bara 1-2 timmar(+ 1-2 tim ridning och minst en halv timmes rykt uppbunden på gårdsplan + promenad fördelat över dagen) men i stor gräshage i flock i alla fall. Hästarna på Irland fick mer hö och mindre kraftfoder än de i Sverige (detta gäller alltså specifikt de ställen jag varit på!) Sedan var det generellt så att svenska galoppörer rids in som tvååringar (eller till och med på hösten som 1.5-åringar), medan man hade mer is i magen på Irland och bedömde från fall till fall, antagligen beroende på att man har mer hurdle-racing där, och att de hästar som lämpar sig för det är lite senare i utvecklingen.
Jag känner faktiskt inte till en enda galoppör som avlivats efter karriären, de flesta har ju en kroppsbyggnad och rörelsemönster som väl lämpar sig för ridning. De kräver dock oftast en van och orädd ryttare pga sina snabba reaktioner och hur fort det går
om man inte fixar att förebygga flyktbeteendet.
Travarna är mera svårplacerade då de är så hårt gångartsspecialicerade genom avel (dock finns ju även här individer som har lättare för ridning), och kräver mycket av sin ryttare för att fungera bra. Jag känner till flera travhästar som gått till slakt här i Sverige för att man inte lyckats placera dem, just för att inte riskera att de hamnar på slakttransporter eller hos mindre nogräknade personer.
Själv är jag oerhört förtjust i fullbloden som ras, och tycker det är djävligt mäktigt att stå vid railen när hästarna spränger förbi, och att träna hästar som trivs. Men har också lidit när jag haft sköthästar som vantrivts och inte stått pall för trycket. Det är också största anledningen till att jag släppte galoppen.
På ridskolan led man med hästar som blev uttråkade eller som var så snälla att de alltid fick gå med de sämsta ryttarna. På hingststationen var det jobbigt att se hingstarnas isolering från andra hästar. Hos hästpsykologen var det jobbigt att allt var så djävla opsykologiskt (sic!) och oprofessionellt.
I min egen nuvarande hästhållning är jag minst nöjd med kvaliteten på underlaget i den rasthage som jag kan erbjuda mina hästar, men stallet är för övrigt så bra att det får uppväga, samt att jag kontinuerligt jobbar på att förbättra genom dränering och påförande av nytt ytmaterial.
En verksamhet som inte vågar kritisera sig själv och jobba med sina dåliga sidor kan inte utvecklas!