Uppgiven, avliva eller ej?

[CountOnMe]

Varning för jättelång text. Vill bara skriva av mig och se om någon har liknande erfarenheter, goda råd eller tankar att komma med.

Jag köpte min häst för drygt fyra år sedan. Aldrig skadad tidigare i livet och ua på besiktning. Efter några månader i min ägo så går han omkull och får då jobbigt på böjda spår, är kort i steget med bakbenen och kan varken bära eller skjuta på ordentligt. Han kan trava någorlunda okej men galoppen fungerar inte alls, han "häver" sig fram med frambenen och bakbenen nästan släpas efter.

Kollar upp honom på klinik där man först misstänker spatt. När det utesluts väljer vi att göra en scintigrafi och man ser då aktivitet vid si-leden. Behandlar med kortison och rehabiliterar, hästen blir bra och är ganska snart tillbaka på samma träningsnivå som innan igen.

Denna resa har vi gjort om tre gånger nu under tre år. Dvs han har fått ett "återfall" per år, där han får tillbaka symptomen han hade tidigare. Bör tilläggas att detta är en normal hobbyhäst, tränas inte hårt på något vis men har jobbat mycket med att han ska bära sig bra och jobba rätt.

I våras så kändes han finare än någonsin tidigare. Och plötsligt en dag så kan han inte galoppera. Åker raka vägen till klinik där veterinären tycker att det är dags att döma ut honom.Vi väljer att behandla en gång till och "sova på saken". Han svarar inte på behandlingen denna gång.

Åker till en annan klinik i slutet av sommaren för en second opinion där man väljer att ultraljuda si-leden. Hittar pålagringar på framförallt ledens vänstra del. Pålagringarna är dock "fina" i ytan, och även om det inte ger en garanti att det inte skapar stor smärta så var det inte så illa som vi hade väntat oss. Veterinären vill även ultraljuda halskotpelaren eftersom att han har visat reaktioner på smärta där. Ultraljudet visar ett område med en stor blödning och "trasig" vävnad/muskulatur. Man hittar även pålagringar mellan kotorna C5 och C6. Pålagringarna är även här fina och sitter ytligt, och borde inte trycka på viktiga nervbanor eller ryggmärg.

Åker hem från klinik med en häst som nu är behandlad i både si-led och halskotor med kortison. I journalen står det att utdömning bör övervägas om hästen blir sämre eller inte visar någon förbättring, men veterinären var ändå hoppfull om att han ska kunna bli smärtfri.

Första två veckorna fick hästen metacam och var då som förbytt. Kunde inte hålla sig till att skritta och var extremt pigg. Kunde fortfarande inte galoppera på böjt spår - men försökte gärna om han fick chansen.
Sedan vi slutade med metacam så har han gradvis blivit sämre igen. Han busar järnet med kompisarna i hagen (och galopperar i full fart - det är på böjda spår han inte verkar klara av det), och följer gärna med på promenad. Vissa dagar vill han dock knappt hålla traven vid tömkörning och har verkligen noll motor. Igår skulle jag tömköra över cavaletti (efter veterinärs ord.) vilket inte fungerade alls. Han saktade av till skritt mitt över bommarna och lyckades han hålla traven så verkade han inte kunna lyfta bakbenen så dom placerades mellan bommarna, trots att avståndet var rätt.

Hästen har behandlats av två equiterapeuter och en massör senaste tiden och ingen tycker att han är märkbart smärtpåverkad om han får skritta/jogga i det tempo han själv väljer. Han är inte på något sätt deppig eller avstängd utan verkar tvärtom psykiskt må bättre än någonsin.

Dom flesta verkar tycka att han borde få gå i pension, bara skrota i hagen och kanske gå turer i skogen ibland. Problemet är att han är extremt lättfödd och behöver hållas igång för att inte bli överviktig (och här snackar vi riktig övervikt & fångrisk). Det skulle vara om man höll honom i box & grushage, men eftersom att han har COPD så måste han gå på lösdrift, med mycket anpassningar för att vara symptomfri.

Så nu sitter jag här, en månad till återbesök och känner mig lite uppgiven. Ledsen över att han visar noll förbättring trots behandling, samtidigt som han är pigg och glad på livet. Det tar emot att avliva en 12-årig häst som inte är halt, utan "bara" har dålig bakbensaktivitet och inte kan galoppera på böjda spår.

De flesta jag pratar med tycker att jag borde "testa allt" innan jag ger upp, och om han då blir en skogsmulle så ska jag vara nöjd med det. Men jag känner redan nu hur det kommer vara en ständig kamp i resten av hans liv för att hålla honom smärtfri och jag tror inte att jag är så pass stark att jag klarar det. Jag älskar min häst, jättemycket, men detta tär enormt på mig.

"Sälj honom till någon som vill ha en sällskapshäst" säger man då.
Javisst, om någon vill ta hand om en "obrukbar" häst som behöver leva en väldigt anpassad livsstil för att inte kräva dyra mediciner, plus enormt mycket jobb under sommarhalvåret för att inte klia sönder sig, där han på något magiskt sätt kan äta utan att bli tjock trots att han inte tränas, där jag vet att han aldrig kommer pressas till att utföra mer än vad han klarar av.... Isåfall får man honom gratis.

Så hur tusan fattar man rätt beslut? Har en förhoppning om att veterinären kommer vara rak och tydlig, men gissar att det i slutändan ändå är mitt beslut om jag vill kämpa tre år till eller sätt stopp här.

/Mvh en matte vars hjärta går sönder

 

[Magnum]

Rent spontant.
Hästen blir annorlunda till det bättre med metacam och sämre (igen) utan.
Man säger att han inte 'borde' ha ont men ovanstående verkar ju visa motsatsen.
Han kan ju ha ont utan attvara halt.

J a g hade inte haft kvar som skogsmulle, sällskapshäst och absolut inte sålt. Eftersom han har besvär av sin problematik.
Jag hade avlivat.

 

[kolblakkur]

Hästen mår toppen på Metacam, sämre utan. Jag hade tagit bort honom. Det är tydligt att hästen inte mår bra/har ont.

 

[Efwa]

När tänker dina bekanta att man testat allt? Har de själva pengar till sådant eller tycker de bara att andra ska lägga ut sådana pengar på en häst som troligen mår väldigt dåligt och/eller har ont?

Jag tycker det låter som du har gjort väldigt mycket och jag hade nog inte gjort lika mycket om jag inte var ganska säker på att det skulle gå att lösa.

En häst ska inte gå och ha ont för sin ägares skull.

Det finns så många andra hästar som ägare inte vill/kan avliva som går sällskap så varför ska din också behöva vara det?

 

[mackan]

TS : tycker verkligen du gjort mer än allt !
När veterinären uttalar sig dessutom tycker jag du ska kunna känna dig stärkt ytterligare .

Jag blir så less på att det alltid finns folk som ska tycka och tänka när nån annans häst är sjuk/skadad/inte fungerar osv . Tycker det är totalt respektlöst att utöva påtryckningar på ägaren om hur denne borde göra snarare än att låta hästen somna in osv !

Stort pepp på dig och styrka att göra det DU känner är lämpligast - både utifrån dig själv (inkl ekonomiskt) och hur du känner hästen !

Edit : @Efwa skrev under tiden jag postade . Jag skriver under på hennes inlägg !

 

[tuaphua]

Varning för jättelång text. Vill bara skriva av mig och se om någon har liknande erfarenheter, goda råd eller tankar att komma med.

Jag köpte min häst för drygt fyra år sedan. Aldrig skadad tidigare i livet och ua på besiktning. Efter några månader i min ägo så går han omkull och får då jobbigt på böjda spår, är kort i steget med bakbenen och kan varken bära eller skjuta på ordentligt. Han kan trava någorlunda okej men galoppen fungerar inte alls, han "häver" sig fram med frambenen och bakbenen nästan släpas efter.

Kollar upp honom på klinik där man först misstänker spatt. När det utesluts väljer vi att göra en scintigrafi och man ser då aktivitet vid si-leden. Behandlar med kortison och rehabiliterar, hästen blir bra och är ganska snart tillbaka på samma träningsnivå som innan igen.

Denna resa har vi gjort om tre gånger nu under tre år. Dvs han har fått ett "återfall" per år, där han får tillbaka symptomen han hade tidigare. Bör tilläggas att detta är en normal hobbyhäst, tränas inte hårt på något vis men har jobbat mycket med att han ska bära sig bra och jobba rätt.

I våras så kändes han finare än någonsin tidigare. Och plötsligt en dag så kan han inte galoppera. Åker raka vägen till klinik där veterinären tycker att det är dags att döma ut honom.Vi väljer att behandla en gång till och "sova på saken". Han svarar inte på behandlingen denna gång.

Åker till en annan klinik i slutet av sommaren för en second opinion där man väljer att ultraljuda si-leden. Hittar pålagringar på framförallt ledens vänstra del. Pålagringarna är dock "fina" i ytan, och även om det inte ger en garanti att det inte skapar stor smärta så var det inte så illa som vi hade väntat oss. Veterinären vill även ultraljuda halskotpelaren eftersom att han har visat reaktioner på smärta där. Ultraljudet visar ett område med en stor blödning och "trasig" vävnad/muskulatur. Man hittar även pålagringar mellan kotorna C5 och C6. Pålagringarna är även här fina och sitter ytligt, och borde inte trycka på viktiga nervbanor eller ryggmärg.

Åker hem från klinik med en häst som nu är behandlad i både si-led och halskotor med kortison. I journalen står det att utdömning bör övervägas om hästen blir sämre eller inte visar någon förbättring, men veterinären var ändå hoppfull om att han ska kunna bli smärtfri.

Första två veckorna fick hästen metacam och var då som förbytt. Kunde inte hålla sig till att skritta och var extremt pigg. Kunde fortfarande inte galoppera på böjt spår - men försökte gärna om han fick chansen.
Sedan vi slutade med metacam så har han gradvis blivit sämre igen. Han busar järnet med kompisarna i hagen (och galopperar i full fart - det är på böjda spår han inte verkar klara av det), och följer gärna med på promenad. Vissa dagar vill han dock knappt hålla traven vid tömkörning och har verkligen noll motor. Igår skulle jag tömköra över cavaletti (efter veterinärs ord.) vilket inte fungerade alls. Han saktade av till skritt mitt över bommarna och lyckades han hålla traven så verkade han inte kunna lyfta bakbenen så dom placerades mellan bommarna, trots att avståndet var rätt.

Hästen har behandlats av två equiterapeuter och en massör senaste tiden och ingen tycker att han är märkbart smärtpåverkad om han får skritta/jogga i det tempo han själv väljer. Han är inte på något sätt deppig eller avstängd utan verkar tvärtom psykiskt må bättre än någonsin.

Dom flesta verkar tycka att han borde få gå i pension, bara skrota i hagen och kanske gå turer i skogen ibland. Problemet är att han är extremt lättfödd och behöver hållas igång för att inte bli överviktig (och här snackar vi riktig övervikt & fångrisk). Det skulle vara om man höll honom i box & grushage, men eftersom att han har COPD så måste han gå på lösdrift, med mycket anpassningar för att vara symptomfri.

Så nu sitter jag här, en månad till återbesök och känner mig lite uppgiven. Ledsen över att han visar noll förbättring trots behandling, samtidigt som han är pigg och glad på livet. Det tar emot att avliva en 12-årig häst som inte är halt, utan "bara" har dålig bakbensaktivitet och inte kan galoppera på böjda spår.

De flesta jag pratar med tycker att jag borde "testa allt" innan jag ger upp, och om han då blir en skogsmulle så ska jag vara nöjd med det. Men jag känner redan nu hur det kommer vara en ständig kamp i resten av hans liv för att hålla honom smärtfri och jag tror inte att jag är så pass stark att jag klarar det. Jag älskar min häst, jättemycket, men detta tär enormt på mig.

"Sälj honom till någon som vill ha en sällskapshäst" säger man då.
Javisst, om någon vill ta hand om en "obrukbar" häst som behöver leva en väldigt anpassad livsstil för att inte kräva dyra mediciner, plus enormt mycket jobb under sommarhalvåret för att inte klia sönder sig, där han på något magiskt sätt kan äta utan att bli tjock trots att han inte tränas, där jag vet att han aldrig kommer pressas till att utföra mer än vad han klarar av.... Isåfall får man honom gratis.

Så hur tusan fattar man rätt beslut? Har en förhoppning om att veterinären kommer vara rak och tydlig, men gissar att det i slutändan ändå är mitt beslut om jag vill kämpa tre år till eller sätt stopp här.

/Mvh en matte vars hjärta går sönder

Jag håller med om att du ska göra det du själv känner för, bara vet tycker det är ok givetvis.

Men generellt tycker jag att en död häst lider inte.
Och när veterinärer uttalar sig om att man bör fundera kring utdömning så finns det skäl för det. Det handlar då inte bara om en enkel utväg för ägaren. Utan om att veterinären anser sig kunna skriva ett intyg som försäkringsbolaget godtar iom att det faktiskt är rimligt att hästen aldrig kan fungera igen.

Och de kan ha väldigt ont utan att vara rent halta.

Jag tycker du gjort mycket fina försök för din vän. Och vad du och din veterinär sen beslutar er för att göra är nog det bästa för din häst.
Det får liksom andra acceptera oavsett vad det blir. Veterinären är utbildad för att göra såna bedömningar. Det är nog inte de flesta andra som uttalat sig dömande.

Beklagar och önskar lycka till!

 

[ameo]

Det finns en gräns för hur mycket man ska utsätta både sig själv (känslomässigt) och sin häst (djurskyuddsmässigt) för, även bortsett från vad det kostar. Jag tycker att du har gett din häst alla chanser som är möjliga. Du ska INTE ha dåligt samvete om du väljer att sätta punkt här!

"Sälj honom till någon som vill ha en sällskapshäst" säger man då.
Javisst, om någon vill ta hand om en "obrukbar" häst som behöver leva en väldigt anpassad livsstil för att inte kräva dyra mediciner, plus enormt mycket jobb under sommarhalvåret för att inte klia sönder sig, där han på något magiskt sätt kan äta utan att bli tjock trots att han inte tränas, där jag vet att han aldrig kommer pressas till att utföra mer än vad han klarar av.... Isåfall får man honom gratis.

Här säger jag med bestämdhet NEJ!!!
Inte sälja som sällskapshäst, inte ens ge bort! För så fort du lämnat ifrån dig ägarskapet har du också förlorat kontrollen över vad som händer med hästen, alldeles oavsett vad ni har skrivit i ett eventuellt köpe- eller överlåtelseavtal. Hästen kan byta ägare igen och plötsligt hittar du den utannonserad som ridhäst... Det scenariot har hänt mer än en gång...
Även om du skulle ange "vite" vid avtalsbrott, så tar det ju en halv evighet innan sånt malt genom rättvisans alla kvarnar och under tiden kanske hästen används på ett väldigt olämpligt sätt.

Det bästa du kan göra för hästen är att ge den en enkel biljett till hästens evigt gröna land, där inga krämpor existerar...

 

[Efwa]

Veterinären är utbildad för att göra såna bedömningar. Det är nog inte de flesta andra som uttalat sig dömande.

Beklagar och önskar lycka till!

Detta är ett av de absolut starkaste argumenten, tycker jag och något de flesta ska tänka på när de får ett sådant besked.

Jag kan tycka att många veterinärer är alldeles för sena med att ta ansvar för ett stop men när de gjort det måste man verkligen ta sig en funderare på om det inte är dags. Då kan man anta att det börjar knapra på djurskyddet.

 

[Shaggy]

Dom flesta verkar tycka att han borde få gå i pension, bara skrota i hagen och kanske gå turer i skogen ibland. Problemet är att han är extremt lättfödd och behöver hållas igång för att inte bli överviktig (och här snackar vi riktig övervikt & fångrisk). Det skulle vara om man höll honom i box & grushage, men eftersom att han har COPD så måste han gå på lösdrift, med mycket anpassningar för att vara symptomfri.

Min vackra vita <=== hade hosta, IR och ett trasigt framknä. Behöver jag berätta om min ångest när behoven för hennes olika typer av problematik inte gick ihop alls. Knät gick sönder våren 2011, hon blev utdömd som ridhäst våren 2012. Jag behöll henne som hagprydnad i nära 3,5 år efter det. Jag älskade den hästen men med facit i hand vet jag inte om det var värt det. Den oron jag hade över om hon hade för ont av knät året om var gigantisk min bästa vän hade mig i telefon många gånger, om vintern var oron över hostan gigantisk och fångesten om sommaren var hemsk. Mitt krav för att hon skulle gå kvar var att hon skulle gå på bete för annars hade hon inte haft något liv kvar (fång betydde enkelbiljett till himlen). Hon gick som sällskap åt sin unge född 2010 och den unge hon fick 2013. All denna oro var nog en stor bidragande bit i att jag brände ut mig i den här vevan.
Visst kan man spara dem som hagprydnader men jag visste att det bara kunde gå åt ett håll och jag hade ångest för den där avlivningen under flera år. När jag väl tagit beslutet och hon var borta var det en lättnad även om jag fortfarande saknar henne så det gör ont . Det där tjafset om att avlivning är den enkla vägen ut är bara idioti. Det är ingen enkel väg för oss som har vår enda häst som en vän.

 

[CountOnMe]

Tack för era svar. Skönt att få stöd, även om det lutar mot ett tråkigt beslut

Veterinärerna vi träffat verkar eniga om att vi gjort allt och att det är dags att sätta stopp för hans skull. Men "alla andra", som ser honom när han busar med sina kompisar i hagen, ser ju inte samma sak. Jag tänker att han stänger av smärtan för en stund, eller struntar i den för att röja med kompisarna är roligare/viktigare.

Han har inte svarat på behandling alls, förutom metacamen då, och skulle lätt kunna leva 10-15 år till, minst. Känns inte okej att han ska gå runt och må dåligt/halvdant i alla dessa år bara för att jag inte kan släppa taget

 

[TinyWiny]

När man kommer i det läge du är nu är det några saker man ska ha i bakhuvudet. Hästar är flyktdjur. De visar inte smärta förren det är illa på riktigt.
Hästar är flyktdjur. De följer sina kompisar sålänge de bara möjligtvis kan, att visa svaghet är att bjuda in rovdjur och innebär en säker död.
Hästar är flyktdjur. Den ångest de känner när de inte kan följa sina kompisar kan vi nog aldrig ens förstå och de kämpar hårt för att ändå försöka.
Till sist bör man fundera på för vems skull. För vems skull får hästen gå där i hagen? För sin egen för att hen mår toppen och lever livet eller är det för ens egen skull, för att det gör så erbarmligt ont att släppa taget.
Vi är skyldiga våra djur att låta dem slippa när lidandet inte går att avhjälpa och de inte längre kan leva det liv de behöver för att må bra. Vi är skyldiga dem att ge dem den sista gåvan, att slippa ha ont och må dåligt när vi inte kan hjälpa dem att må bra.

Det gör så vidrigt ont att ens tänka tanken och när då de som ska vara ens vänner säger -hen mår väl bra!? Så börjar man vackla trots att man vet. Det är riktigt elakt att säga som dina vänner gör. Lita på veterinärerna. Flera stycken skulle inte säga att det är slut om det faktiskt inte är så. Du har kämpat väl för din vän. Du vet det och din häst vet det. Det räcker.

Kramar

 

[Alexandra_W]

För mig är miniminivån att man ska kunna få dem smärtfria i hage och de ska klara normalt hagliv utan smärta. Din häst är tyvärr tydligt under den nivån. Den har ont, rejält ont, och den svarar inte på behandlingen. Där tar jag bort.

 

[nullo-modo]

Tack för era svar. Skönt att få stöd, även om det lutar mot ett tråkigt beslut

Veterinärerna vi träffat verkar eniga om att vi gjort allt och att det är dags att sätta stopp för hans skull. Men "alla andra", som ser honom när han busar med sina kompisar i hagen, ser ju inte samma sak. Jag tänker att han stänger av smärtan för en stund, eller struntar i den för att röja med kompisarna är roligare/viktigare.

Han har inte svarat på behandling alls, förutom metacamen då, och skulle lätt kunna leva 10-15 år till, minst. Känns inte okej att han ska gå runt och må dåligt/halvdant i alla dessa år bara för att jag inte kan släppa taget

"Alla andra" kan tydligen inte häst.

Min S hittade jag lekande i hagen på 3 ben, han hade fått en hovböld och satte inte ner högerfram alls men inga problem att galoppera runt och leka på 3 ben enligt han.

 

[Alexandra_W]

Min S. Som hade så ont i sina knän att han i attacker stod och försökte sparka bort det onda samt febrilt snurrade runt runt i sin box och försökte hugga sig själv i knäna, samt var så smärtpåverkad att hans vanliga gosiga jag var ersatt av en evigt bitande, stressad huggorm. Han lekte i hagen och sprang i hagen som vilken tvååring som helst. Sen "betalade" han för det med mer smärta.

Jag hade innan jag filmat eländet och visat vet svårt att ens få vet att inse hur det var och döma ut honom. Jag var beredd att skita i alla försäkringspengar i världen och ta bort honom själv. Han var två år gammal, han var en fantastiskt fin häst och ev hade han kunnat bli bra över lång tid. Men han hade ont av att gå i hage och hade inte ett drägligt liv.

Det enda jag ångrar är att jag inte tog bort honom direkt vid skadan utan lyssnade på veterinärerna och att vi i 6 månader försökte. 6 månader är 1/4 liv för en tvååring. Och de 6 månaderna var inte ett bra liv (även om han naturligtvis inte hade det som beskrivet hela de 6 mån).

Men nån som hälsat på hade inte tyckt annat än en glad unghäst, klart han ska få tiden, en unghäst ska ju ändå inte annat än gå i hage, leka, äta och växa.

I själva verket var det ju det han inte ens kunde utan ont. Han svarade på metacam i början. Sista veckorna hjälpte det inte fullt ut heller. Jag har varit med om flera mycket känslomässigt påverkande avlivningar och farväl. Men den där var den värsta - just för den extrema maktlösheten sista veckorna. Att inte kunna erbjuda någon hjälp.

Du vill verkligen inte hamna där. Dagen när metacam inte hjälper och hästen har tydligt ont.

Kram.

 

[skuggi]

Tack för era svar. Skönt att få stöd, även om det lutar mot ett tråkigt beslut

Veterinärerna vi träffat verkar eniga om att vi gjort allt och att det är dags att sätta stopp för hans skull. Men "alla andra", som ser honom när han busar med sina kompisar i hagen, ser ju inte samma sak. Jag tänker att han stänger av smärtan för en stund, eller struntar i den för att röja med kompisarna är roligare/viktigare.

Han har inte svarat på behandling alls, förutom metacamen då, och skulle lätt kunna leva 10-15 år till, minst. Känns inte okej att han ska gå runt och må dåligt/halvdant i alla dessa år bara för att jag inte kan släppa taget

De som hänvisar till att han busar i hagen kan ju läsa på lite om flockdjur.
De går LÅNGT för att inte visa att de har problem.
Jag har en som var halt på alla fyra (=jag märkte inget), han var hur framåt som helst ute och med sällskap, bara när vi var ensamma visade han att något inte kändes ok. Och då var det så små signaler att det tog en evighet att fatta...

Försök att bortse från deras kommentarer om det går, din veterinär vet bäst.

 

[Görel]

Usch vilken jobbig sits du sitter i! Det är hemskt nog att behöva ta bort sin häst, att dessutom ha kompisar som inte stöttar dig ditt svåra beslut utan ifrågasätter gör ju det hela ännu svårare.

Du skriver klokt här och tänker rätt. Försökt att bortse från de som försöker få dig att göra något annat än att ta bort hästen. De visar ju bara sin egen bristande kunskap.

 

[Lingon]

För att vara krass: en död häst lider inte.

 

[Shaggy]

Veterinärerna vi träffat verkar eniga om att vi gjort allt och att det är dags att sätta stopp för hans skull. Men "alla andra", som ser honom när han busar med sina kompisar i hagen, ser ju inte samma sak. Jag tänker att han stänger av smärtan för en stund, eller struntar i den för att röja med kompisarna är roligare/viktigare.

Jag skulle kunna visa dig bilder på min vita där hon bockar och showar tillsammans med sina ungar. Från samma tillfällen skulle jag kunna visa filmer som även visar att hon var tydligt halt på det där benet. Hon sket fullständigt i att hon var halt och lekte järnet och var jättenöjd med livet. Det var de tillfällena samt att hon började visa en viss grinighet mot ungarna som gjorde att beslutet togs, ja och så såg jag att de dåliga dagarna började bli fler. Jag är fortfarande överygad om att det var rätt beslut i rätt tid men för min egen sinnesfrids skull så berättade jag inte för någon varken innan eller efter (förutom min bästa vän) övriga fick inse att hon var borta från hagen.

 

[mackan]

@CountOnMe hela resonemanget dina "vänner" kör med att "jomen den är ju så käck och springer/busar i hagen" är ju så oinsatt att man knappt vet vad man ska säga....

Precis som många kloka responderat här i tråden så funkar det ju inte så.
Om det vore så att hästar själva agerade utifrån graden av skada i fråga om att hålla sig lugna, "känna av" osv, skulle ju typ ingen nånsin ha problem med rehab på sin häst
Den med bäckenfraktur skulle stå still i ett halvår och den med grav senskada skulle förstå att strosa lite i sin begränsade sjukruta är det sunda . Osv ...

F.ö är ju detta inte begränsat till bara häst... många djur agerar utifrån stimuli vad som "prioriteras" av hjärnan under vissa situationer , och utifrån vissa lägen.
En halt/skadad hund stänger också bort smärtan och röjer runt i glädje på endorfiner om du skulle ta fram favoritbollen /leksaken/träningsredskapet. Osv.

Ett stimuli väger över det andra och då agerar de utifrån det.

 

[mackan]

Tillägg :
Den senskadade eller whatever nu för diagnos i sin sjukruta skulle ju även förstå vikten av stadiga taktfasta promenader med sin ägare några minuter i intervaller per dag/veckor/månader på hårt underlag utan att bralla loss . Osv ...