Låter som om det var mer "speciellt" huvudet på ägarna än på hunden
Jag har visserligen bara lärt känna en shiba, och träffat ett fåtal, men det har varit mycket trevliga hundar. Visst, jag har aldrig känt mig så fullständigt osynlig som när jag försökt ta kontakt med en av dem när hon var ointresserad av mig. Det var som att hon inte ens ignorerade mig, hon SÅG mig inte, jag var som luft för henne
(och kom igen, jag är van vid vinthundar. Den här var "värre" än alla vinthundar jag träffat någonsin).
Därmed var hon inte speciellt farlig heller, varför skulle hon vara farlig mot någon som inte fanns i hennes värld?
När jag väl hade blivit accepterad av henne var hon en mycket glad och söt hund. Kommer väl ihåg hur förvånad jag blev första gången hon kom och la sig bredvid mig i soffan för att umgås!
Var de får "lik en varg" ifrån fattar jag inte. Päls med underull och täckhår samt stående öron? Det har ju många hundar. Mentalt kan man nog bara tänka att de är lika vargar om man inte har någon som helst kunskap om varg (eller har en väldigt orastypisk shiba).