Enya, jag har tänkt lite på dig och pojkarnas släkt. Jag undrar hur det går för dig.
Gå inte i taket nu, så ska jag försöka förklara hur jag tror att soc kanske tänker. Grejen är ju att relationen mellan släktingar ofta är mer stabil över tid än vänskapsrelationer. Jag har tex träffat samma kusiner hela livet, då och då, men har ingen vän på det sättet. Sen är inte mina kusiner och jag kompisar på riktigt, men de finns i mitt liv. Bjuder jag dem när jag tex fyller 40 eller gifter mig, så kommer de och de är trots ytliga relationer ett slags konstant i mitt liv. Detta är ganska vanligt tror jag. Och det ger en viss trygghet. Skulle jag bli helt ensam i världen, så är jag säker på att jag kan tex fira jul med någon av mina kusiners familj.
Jag kan förstå om det är så soc. tänker. Men jag tror inte det. I går ringde hon till mig igen, som hon lovade att göra, och det samtalet lugnade mig en hel del. Hon berättade at målet Inte var att jag skulle lämna pojkarna hos släkten efter en kort inskolningsperiod. Hon berättade också att jag enligt lag inte har någon skyldighet att gå med på att lämna pojkarna alls hos släkten utan att jag är med. Det är upp till mig och barnen. Det kändes bra att hon förstod lite av hur jag känner, för det verkade som om hon gjorde det. Hon förklarade lite av hur viktig släkten var, och jag fick intrycket att släkten inte är SÅ viktig att vi ska träffas 2 gånger i veckan precis utan det kan vara några gånger i månaden. Jag minns inte riktigt vad hon sa mer, förklarade vad "till en början " menades i alla fall.
Så jag tror att soc tänker att om det finns släkt till pojkarna, så finns det också folk att fira jul med osv. Att ha långvarig kontakt med. Detta handlar ju även om pojkarnas liv som vuxna. Jag tror att det är sådant som ligger bakom att soc tycker att det vore bra för pojkarna att känna sin släkt. Precis som vi blev eniga om att det nog är bra för Elin att ha sin farmor.
Det som hon tänkte mest på var att det är ju Sonnys släkt, riktiga personer. Visst kan jag berätta om Sonny och allt det där, hon sa till och med att det nog är min skyldighet att göra, men att släkten ändå är viktig. Stollans förslag om scrapbooking kan nog vara ett superbra förslag, men kan ändå inte ersätta släkten.
MEN jag tror inte själv att precis vilken släkt som helst är bättre än ingen släkt alls! Och som du beskrivit pojkarnas släkt, så framstår de ju i stort sett just som "vilken släkt som helst", snarare än som vettigt folk att ha kring barnen i större doser.
Sveket de har gjort mot mig känns ju extra stort just eftersom jag gillade den ena systern. Jag har aldrig anmält henne till soc. även om jag mer än en gång känt att det funnits anledning till det, tänker då på hygienen i hemmet. Hon är en mycket kärleksfull mamma som tidigare hade bra kontakt med sina barn, gav dem ordentligt med mat och kläder. Men hemmet såg inte så bra ut och hon försökte upprätthålla några gränser, men lyckades inte då hennes barn kunde tjata sg förbi dem. Jag tyckte trots det om denna personen eftersom hon är så lätt att prata med och är snäll, och skulle gärna vilja se henne som min vän. Dock avstår jag det.... Andra syster är som raka motsatsen, hon är präktig, har ett skinande rent hem. Hennes man är sjukskriven för en (påhittad, säkerligen, lär man känna honom förstår man varför ALLA tror det...) komplikation i knät, har varit alkoholist i många år men är nu inte det,hon jobbar alltid, sliter röven av sig för att betala deras bilar, motorcyklar, båtar och sitt hus , och allt annat de har lån på..... Deras attityder till andra människor är inget jag vill pracka på mina barn egentligen..... och så kan inte de heller hålla gränserna så som Eric behöver.
Jag vet inte i vilken mån det går att övertyga soc om detta, men jag tycker att det är
jättebra att Stollan hjälper dig att klargöra din ståndpunkt för soc.
Ja det är trevligt att hon kan vara min hjärna ibland!
Synd att hon inte är min hjärna alltid!!
Sen tänkte jag lite till. Och du har ju släkt själv och det har pojkarna således också. Du har en ganska nära kontakt med din mamma, som ju är barnens mormor. Jag antar att julfirande och sådant sker tillsammans med henne? Och dina systrar, som ju passar pojkarna - även om det blir kaos... Barn
gör ofta så med barnvakter, det är inget unikt för dina barn. Bara alla är glada, så kvittar ju mycket annat när det handlar om enstaka tillfällen.
Julfirandet har skett hos min mamma alla åren utom två senaste. Julen -05 firade jag, mina barn och Elins pappa hos hans mamma och hans syskon och året därpå sa jag att vi skulle fira det själv, men han bestämde ÄNDÅ att vi skulle vara där, så jag lämnade mina barn till mamma för att de skulle slippa Elins pappa... och så åkte han och jag och Elin dit. I år blir det med mamma, Elins pappa lär ju se rött av det, men vem bryr sig?
Alltså, med en mamma som inte är urgammal, och med flera syskon och en farmor till Elin, så är inte risken så stor för att du och barnen ska bli stående helt ensamma, inte ens på lång sikt. Tex visade ju bilderna från Elins dop att du har ett nätverk. Kanske kan man förklara sådant för soc? Att det finnns familj kring dig och killarna även utan Sonnysläkten. Att ni inte är övergivna. Att det finns en linje av att göra typiska släktsaker (typ dop, födelsedagar och bröllop) ändå.
