Umgänge.... igen.

[Petruska]

Sv: Umgänge.... igen.

Om du erbjuder dina söners släkt att träffa pojkarna tillsammans med dig anser jag att du uppfyller alla skyldigheter du kan tänkas ha!

Dina söners behov ska sättas först och de ska inte träffa personer de inte känner utan någon trygg person i sällskap. Släkten har ingen rätt att kräva vem som ska vara med eller vart någon träff ska ske.

Om de inte vill komma på de villkor du erbjuder har de sumpat sin chans!

Det var ett lugnande svar, tycker jag.

En sak jag undrar om du skulle kunna förklara lite är: Varför förblir det oklart och oroande för Enya?

Jag fattar ju att hon är orolig pga att hon inte litar på den där släkten, men varför är det så svårt för henne att få klara besked av folket på soc?

Jag har talat med soc i min hemkommun idag, och de säger att OM det skulle bli en rättslig historia pga släktingars vilja att träffa barnen, så är det soc som driver släktens talan, inte släkten själv. Det betyder, sa de, att det ska finnas väldigt starka skäl innan soc driver frågan rättsligt. Så vitt jag förstår finns inga sådana starka skäl i det här fallet (utifrån infon i tråden). Håller du med mig om det?

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

Du tycker som jag, det är alltid trevligt

Det jag funderar på är VARFÖR det skulle finnas anledning för barnen att träffa släkten utan mig. På mötet och även i telefon sas det att barnen behöver släkten pga att pappa är död och att de kan visa bilder, berätta om honom osv. Allt det kan jag också, och allt det kan ske när jag är med också.

Finns det verkligen något som helst behov av att träffa släkten utan mig?? Och varför är det så viktigt för dem?

Någon avlastning vill jag inte att släkten är, för jag ville inte låta personer som jag inte litar på ha mina barn utan uppsikt från mig. Mina barn är viktiga.

Och jag funderar på speciellt Eric reaktion, VARFÖR är han som han är när han kommer hem igen? Varför är han som han är när han ÄR hos dem? Är det verkligen meningen att han ska reagera som han gör i flera dagar efteråt? ÄR det ett sundhetstecken kanske....

Jag tror jag ska skriva ner de frågorna på ett papper och ha tillhands när hon ringer.

Förresten, vi ska på uppföljningsamtal i slutet av september.

Ju mer jag funderar desto mer inser jag att mötet gav betydligt många fler frågor än svar jag fick.

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

Det som är oroande är att det ju hela tiden sägs att klart att jag inte ska lämna barnen till dem utan mig, men när barnen själv vill och känenr sig trygga hos dem så går det bra.

Men barnen känner sig snart trygga med dem igen och kommer säkert att VILJA vara där, och då MÅSTE jag lämna dem där även om jag inte vill?

Jag har kämpat långt för att få Eric dit vi är i dag, jag kämpar varje dag med att få hon att lyssna och uppföra sig ordentligt. Och om de ska få vara hos släkten så kommer jag snart att få ett helvete igen.

Jag har ju sett hur han varit efter varje gång han varit hos släkten. Och JAG får skiten varje gång i flera dagar.

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

Det var ett lugnande svar, tycker jag.

En sak jag undrar om du skulle kunna förklara lite är: Varför förblir det oklart och oroande för Enya?

Jag fattar ju att hon är orolig pga att hon inte litar på den där släkten, men varför är det så svårt för henne att få klara besked av folket på soc?

Jag har talat med soc i min hemkommun idag, och de säger att OM det skulle bli en rättslig historia pga släktingars vilja att träffa barnen, så är det soc som driver släktens talan, inte släkten själv. Det betyder, sa de, att det ska finnas väldigt starka skäl innan soc driver frågan rättsligt. Så vitt jag förstår finns inga sådana starka skäl i det här fallet (utifrån infon i tråden). Håller du med mig om det?

Så har jag inte förstått det av familjerätten här. Jag fick intrycket av att om jag säger nej till umgänge så görs en utredning om barnens bästa är att träffa släkten och om det är det så lämnar de det till tingsrätten. Som då kan tycka att släkten har rätt att träffa barnen och då har jag inget att säga till om.

På henne lät det som om det troligtvis blir så att utredningen visar att släkten är viktig och att rätten även kommer tycka det. Hon sa inte så men jag fick den uppfattningen.

 

[Petruska]

Sv: Umgänge.... igen.

Det som är oroande är att det ju hela tiden sägs att klart att jag inte ska lämna barnen till dem utan mig, men när barnen själv vill och känenr sig trygga hos dem så går det bra.

Men barnen känner sig snart trygga med dem igen och kommer säkert att VILJA vara där, och då MÅSTE jag lämna dem där även om jag inte vill?

Jag har kämpat långt för att få Eric dit vi är i dag, jag kämpar varje dag med att få hon att lyssna och uppföra sig ordentligt. Och om de ska få vara hos släkten så kommer jag snart att få ett helvete igen.

Jag har ju sett hur han varit efter varje gång han varit hos släkten. Och JAG får skiten varje gång i flera dagar.

Ja, jag förstår det. Och jag funderade på ett tillägg till Görel.

Så här tänker jag: Att barnen eventuellt kommer att säga att de vill vara ensamma utan dig hos släkten, betyder inte på något säkert sätt att de känner sig trygga där. Det kan lika gärna handla om godis och presenter, och barn överlever ju utan att uppleva djup trygghet hela tiden. Barnen kan tycka att godis är värt lite otrygghet, så att säga, och det sätt de är i obalans på efter dessa besök, tolkar de ju inte på många år som tecken på att något är fel hos släkten. Snarare tycker de väl att du är dum och sträng, på barns vis.

Exakt det här problemet hör man ju ofta talas om i samband med söndagspappor, där mammorna tycker att barnen är små kaos när de kommer tillbaka. Men då är det pappan, nu är det släkt.

Jag tycker verkligen att det verkar orimligt att du skulle kunna tvingas lämna dem utan dig, och du kan inte tvingas till det utan rättegång, vad jag förstår av dagens ivriga ringande. (Tror du inte att det var en gammal kompis till min sons pappa som svarade på soc, så nu tror väl hon att det är kris hos mig också. Då får hon tro det.) Och vad jag förstår kan det alltså inte bli en rätttegång om inte soc tycker att det är viktigt nog för att driva frågan, och det ska då vara ovanligt, enligt mina telefonsamtal.

Om barnen tycker det är okej att sova hos dem, men du motsätter dig det, då krävs det också domstolsbeslut, som jag har fattat det.

Om de här släktingarna är så allmänt opålitliga som du säger, och jag tror dig, så tror jag också att det kommer att spricka av sig själv vad det lider. Barn genomskådar sådant, men kanske inte vid fyra års ålder.

Har du förklarat ordentligt i tal eller mail varför du inte vill att barnen är själva hos släktingarna?

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

Aha! Jag minns det där med till att börja med, men tolkade det som ett telefonsamtal ni hade haft. Jag tänker på dig, det gör jag, men läser ordentligt vad du skriver gör jag uppenbarligen inte...förlåt.
Det är lugnt, jag är inte helelr så bra på att läsa och FÖRSTÅ allt som skrivs just nu......

Jag tänker på det utmärkta uttrycket "Intresset ljuger aldrig." Om hon varit så intresserad av barnen som hon säger, då hade hon varit med på mötet. Ord - att hon säger att hon är intresserad - kan ljuga, men inte själva intresset. Så hon jobbade.

Precis så som jag också tänker! Hon och hennes man tjänar rätt bra, har bil för en halv miljon, villa och båt och två motorcyklar, så nog tusan skulle hon kunna ta ledigt två timmar från sitt job för det här mötet?

Jag har förstått att släkten anses viktig. Men puckad släkt kan inte vara så viktig, tycker jag, och vårda Sonnys minne med barnen kan du göra och det gör du ju redan. Och barnen gör det själva - ena killen hade ju sjungit vid busken, tex.
Visst är släkten viktig, men är den verkligen MER viktig för att pappan inte finns? Vad kan de göra som itne jag kan?

Men OM det är så att pojkarna och släkten stöter ihop hela tiden, eller börjar göra det om få år, då kanske det är bra att komma till en beslutad ordning i alla fall?

Den tiden den sorgen, på flera år fram kommer de inte att stöta ihop, och om de då skulle göra det, vad är det som säger att man itne kan hälsa på varandra?

Jag har hört talas om sådana möten när barn är i akut kris. Tex knarkande tonåringar. Men dina barn krisar inte, däremot tjatar deras pappas släkt. Men då blir ju mötet för släktens skull och det fattar inte jag heller hur du kan tvingas till.

Det var bara ett förslag, faktiskt från släkten, men som inte togs upp under samtalet då jag fick veta att släkten ville träffa barnen. Det var något jag blev helt ställd till, de förklarade vad det innebar och verkade tycka att jag ska ha ett sånt möte.

Jag blir så ledsen att du inte får den information du behöver. Ingen verkar ge dig riktigt klara besked. Jag tror som flera andra att din starkaste form är genom det skrivna ordet, och då är det jättebra att du mailar allt du undrar, tänker och tycker.
Hon jag mailade till påminde att allt jag skiver sparas typ, registreras elelr vad hon nu skrev, minns inte. Hon skrev också att hon villa ringa mig och förklara då hon tyckte det var lättast. Hon är en väldigt social person så jag förstår att hon tycker att det kankse är lite svårt att föra en dialog genom att maila.

Jag får lust att åka ner till dig och delta i nästa möte på soc - om det blir något! Då jävlar. Jag har skällt på chefen hela eftermiddagen, så jag har ångan uppe. Vill du, hjälper jag dig gärna med de lagom personliga lagom formella formuleringarna också, om du ska skriva mer till soc. PM:a bara i så fall så hjälper jag dig så fort jag hinner.
Det är jättesnällt! Jag "väntar" på att hon ringer och förklarar mer för mig först så får jag se vad som händer sedan. JAg är....förvirrad, det enda jag vet är att jag INTE vill släppa mina barn till släkten.

Jag vet att du inte gillar att ringa. Jag ska resa bort flera vardagar framöver och har svårt att hinna, annars kunde jag försöka klura ut vilka regler som gäller för fall som ditt. Om jag kommer fram till soc i min hemkommun imorgon i telefon så gör jag det då.

Tack för att du ringde!!!!

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

Ja, jag förstår det. Och jag funderade på ett tillägg till Görel.

Så här tänker jag: Att barnen eventuellt kommer att säga att de vill vara ensamma utan dig hos släkten, betyder inte på något säkert sätt att de känner sig trygga där. Det kan lika gärna handla om godis och presenter, och barn överlever ju utan att uppleva djup trygghet hela tiden. Barnen kan tycka att godis är värt lite otrygghet, så att säga, och det sätt de är i obalans på efter dessa besök, tolkar de ju inte på många år som tecken på att något är fel hos släkten. Snarare tycker de väl att du är dum och sträng, på barns vis.
Det är så jag också tror. Jag kommer att ses som bov här, om de inte får träffa barnen själv. Av familjerätten, släkten och av barnen. Men om jag låter släkten träffa barnen själv så är alla nöjda utom jag, min mamma och min släkt för det är liksom vi som får skrapa ihop spillrorna som kommer hem från släkten. Mamma och ena systern har talat om för mig att om jag går med på det så vill de inte passa barnen mer. Så där försvinner min barnpassning när jag jobbar och passning när jag ska till BVC med tex Elin eller när jag bara vill ha några timmar i fred.....
Och inte nog med min oro över att bli anmäld, jag kommer få stå ut med att barnen är som du skrev kaos när de kommer hem, jag kommer få stå ut med skitsnack om mig, som person och som mamma, och jag kan inte jobba elelr göra något utan att ta med tre barn. Kommer jag att överhuvudtaget att överleva?

Exakt det här problemet hör man ju ofta talas om i samband med söndagspappor, där mammorna tycker att barnen är små kaos när de kommer tillbaka. Men då är det pappan, nu är det släkt.

Jag tycker verkligen att det verkar orimligt att du skulle kunna tvingas lämna dem utan dig, och du kan inte tvingas till det utan rättegång, vad jag förstår av dagens ivriga ringande. (Tror du inte att det var en gammal kompis till min sons pappa som svarade på soc, så nu tror väl hon att det är kris hos mig också. Då får hon tro det.) Och vad jag förstår kan det alltså inte bli en rätttegång om inte soc tycker att det är viktigt nog för att driva frågan, och det ska då vara ovanligt, enligt mina telefonsamtal.
Jo men, innan det blir rättsligt av det så blir det en utredning av soc. och det vill jag undvika. Komemr jag att bli synad i alla hörn och kanter igen? Misstrodd och kollad med alla personer de kan komma på??

Om barnen tycker det är okej att sova hos dem, men du motsätter dig det, då krävs det också domstolsbeslut, som jag har fattat det.

Om de här släktingarna är så allmänt opålitliga som du säger, och jag tror dig, så tror jag också att det kommer att spricka av sig själv vad det lider. Barn genomskådar sådant, men kanske inte vid fyra års ålder.
Tills dess att barnen förstår så är det jag som komemr att gå under....

Har du förklarat ordentligt i tal eller mail varför du inte vill att barnen är själva hos släktingarna?

Jag har försökt, men det verkar som om hon inte vill lyssna riktigt. Hon tycker att gammalt groll ska läggas vid sidan så att vi har barnen framför oss hela tiden. Hon säger att vi har olika regler men det är sånt man får respektera och så ritade hon upp en skala om att man kna ju vara för sträng och för slapp men bara det liksom hamnar inom lagen så får man ju respektera att andra inte har samma syn på barnuppfostran. Av det tolkade jag det lite som att det var ett pek på näsan åt mig, för i telefon tog jag upp just olika regler och så. Visst jag kankse tolkade det fel, skitsamma, principen är densamma.....

Jag är ledsen, så ledsen att jag inte kan göra något för att släkten inte ska få som de vill. I slutändan så komemr det vara jag som mår sämst. Och barnen förståss. MEn lite olika uppfostringsmetoder får man ju respektera...:smirk:

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

Fick ju ett mail i fredags om att hon (medlaren) skulle ringa i dag men hon har ännu inte ringt. Känns som om hon sitter på en del svar. Just nu känns det rätt lugnt, men samtidigt stressande. På något vis tycker inte jag att det har framgått hur ofta barnen ska träffa släkten, hur länge, vem som ska ringa osv, det som egentlinge sas på mötet var att barnen ska träffa släkten med mig med till en början, inget annat liksom.

Nu är det nämnligen måndag och jag borde väl snart höra av mig till släkten om att träffas igen. Fick sms i går, de undrade om jag ville komma och äta middag med dem ( och ta med barnen så klart), men jag tackade nej. Jag hade ingen lust och skulel dessutom få besök, som dock inte kom i alla fall. Jag har fortfarande inte ens lust att träffa dem....

Det är också svårt att få tiden att räcka till. Jag bor på landet och kan inte ta mig nånstans, om jag itne ska gå två km till en buss och åka till antingen åt ena hållet till en annan buss för att komma dit elelr åt andra hålelt till tåg för att komma dit ( till byn de bor utanför). Mamma jobbar mellan 6 och 8:30 och mellan 12:30 och 17, kl 17 varje kväll denna veckan och nästa, och jobbar fram till 20: 42 varje kväll. Mellan 9 på morgonen och kl 13 går ingen buss, dessutom.

I dag var jag dessutom i väg och gjorde lite ärende, och hade inte tid, i morgon ska mamma i väg, och har inte tid att köra mig nånstans, på onsdag ska jag till sjukgymnasten och bvc, visserligen i byn de bor i men tiden räcker inte till att träffa dem OCKSÅ. Mamma ska ha barnen när jag är hos sjukgymnasten och hon har klart och tydligt sagt att hon INTE tänker ställa upp på något som har ed släkten å göra. Tosrdag är mamma upptagen igen....

Jag tycker att detta är jobbigt faktiskt!

 

[Tajger]

Sv: Umgänge.... igen.

Tycker det låter som mycket ursäkter... och jag vet ju att du inte vill träffa dem, men de har ju sträckt ut handen nu och velat bjuda på middag, nu är det upp till dig. Jag har full förståelse för att det känns jobbigt och vet absolut inte hur jag hade känt det, men du har ju fått igenom att du ska vara med vid träffarna t ex, kanske dumt att förhala det för länge så de blir sura igen och anmäler mm. Ta en snabb fikaträff, så har du gjort din del för ett tag.

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

De träffade barnen med mig förra tisdagen....Så det är liksom inte så länge sedan.

Jag har ingen lust att åka hem till dem med mina barn, jag har ingen lust att äta deras middag, för de är inte så bra på att laga mat ens.

Neutral plats är vad jag skulel gå med på, inget annat så som det ser ut nu. De har inte sträckt ut handen en meter ens. Redan i december talade jag om för dem att jag inte ville att de träffar barnen utan mig men att vi alla kan träffas och ta en fika. Men se, det passade inte herrskapet då, så nu ska de gå genom familjerätten för att få ha dem UTAN mig, helger och så, för det är vad de vill. De har helt enkelt inte hört av sig alls under hela tiden för, de fick ju inte ha dem hela helger och så mer....

 

[Tajger]

Sv: Umgänge.... igen.

Men jag tyckte det verkade på samtalen som att du skulle vara med när de ev träffades? Men du måste ju göra det som känns bäst. Är de dåliga för dina barn, så håll i och streta emot, det hade jag nog försökt. Måste vara en skitjobbig situation, att man bara känner NEJ, NEJ, NEJ och sen mer eller mindre tvingas kompromissa iaf.

 

[Snuffsan]

Sv: Umgänge.... igen.

"Mamma och ena systern har talat om för mig att om jag går med på det så vill de inte passa barnen mer."

Det här tycker jag är väldigt fult av din mamma. Du är pressad av poijkarnas släktingar, också sätter hon sådana här tumskruvar på dig? Fy så elakt.

Hur är de släkt med pojkarna? Är det farmor och farfar eller vad är det för släktband vi pratar om?

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

De vill inte passa barnen då de är överjävliga, verkligen fruktansvärt jobbiga, efter att ha varit hos släktingarna, så på ett sätt förstår jag dem. Men när jag berättade för min mamma att jag skulle fika med dem efter mötet så blev hon rejält sur, och det tog jag lite hårt.

Släktingarna är farmor som bor i hop med ena fastern, och så är det en faster till, som vi talar om.

 

[Ramona]

Sv: Umgänge.... igen.

Och jag funderar på speciellt Eric reaktion, VARFÖR är han som han är när han kommer hem igen? Varför är han som han är när han ÄR hos dem? Är det verkligen meningen att han ska reagera som han gör i flera dagar efteråt? ÄR det ett sundhetstecken kanske....

Men när var Eric hos dem själv senast? Det måste varit precis efter att Sonny dog, eller?
Mycket har hänt med honom sedan dess.

Om jag själv får lägga mej i så tror jag att han får springa och skrika och riktigt "släppa loss" hemma hos släkten och att han inte riktigt vill gå tillbaka till ditt lugna sätt när han kommer hem.
Men det var 2 år sedan sist. Det kanske inte är så illa numera? Han kanske inte uppför sej så om han får vara med dem nu?

Jag säger inte att du ska lämna barnen där, jag säger bara att Eric är 2 år äldre nu och lite mer mottaglig för att prata och resonera med honom.

 

[Snuffsan]

Sv: Umgänge.... igen.

Det får hon faktiskt svälja. Hon är mormor till pojkarna och mamma till dig, hon måste förstå att du behöver stöd, inte press från henne. Säg till henne att växa upp och inte utöva utpressning på dig.

 

[Stollan]

Sv: Umgänge.... igen.

Jag håller inte med dig.
Barn som Eric behöver stadiga ramar så länge som dom själva inte kan upprätthålla dom.
Barn som testar gränser på det viset Eric gjorde när han kom tillbaka är barn som inte fått hjälp med att upprätthålla gränserna och det är väldigt otryggt för ett barn att göra så.
Sådana barn kan man inte släppa vind för våg om man vill barnets bästa. Utåtagerande barn mår bäst hos folk som hjälper dom att upprätthålla ramar tills dom är gamla nog att hejda sig själva.
En 5 åring är långt ifrån såpass mottaglig för sådan diskussion du vill ha speciellt om dom är av Erics kaliber dvs "mer". Det kräver större mognad i hjärnan än hos dom lite lugnare barnen som inte är fullt så utagerande.
När han är 8 kanske, när han är 9 tror jag möjligen, när han är 10 absolut.
Det är bara så att barn som är "mer" inte kan gå under riktigt samma premisser som barn som är mer "lagom" alla gånger. Eric kommer också ifatt så småningom men just nu skulle jag inte anse att det är för Erics bästa att få in mer stress i sitt liv.
Ibland är föräldrars bästa också barnets bästa för tillfället. Eric skall bo med sin mamma och behöver en mamma som inte brakar rätt in i väggen. Enya börjar stressas sönder helt enkelt.
Det är viktigt att mamma känner att det är tryggt att lämna ifrån sig barnen hos dessa personer för gör inte hon det kommer det att spegla sig i barnen som blir oroliga och otrygga. Eric vet jag är en mästare att lägga märke till sådana saker och reagerar snabbt genom att bli "omöjlig".

Jag är helt på det klara med vad Enya kan tänka sig och anser att det är lagom.
Vill släkten att barnen skall ha den del av sin pappa som dom går miste om var mitt förslag scrapbooking, med bilder och berättelser om deras pappa när han var liten för då har dom något dom kan plocka fram ofta.
Med tanke på att dom inte skickar födelsedagskort, inte vill träffas offentligt där Enya känner sig mer trygg odyl så är frågan hur stort intresset är och hur mycket bara är VILL. Jag hade åkt till månen och tillbaka om jag var riktigt intresserad av något och det var kravet.
Alltså hade släkten nu verkligen tyckt att det var såpass viktigt att umgåtts så hade dom gjort det vid detta laget under Enyas premisser för dom är inte omöjliga.
Nu verkar det mest vara makt det handlar om

 

[Stollan]

Sv: Umgänge.... igen.

Håller med faktiskt till fullo.

 

[Coop]

Sv: Umgänge.... igen.

Ja vad ska man svara. Allt är åt helvete enligt min åsikt. Min dotter har ingen som helst kontakt med släkten på min pappas sida, jag har valt att avsluta kontakten med min pappa för många år sedan och min dotter får inte ha kontakt med honom förrän hon är 18. Han är manupulativ och inte lämplig att umgås med. Nu har han heller inte bråkat bara hotat lite med att dra igång nått men han är för feg.

Det är aldrig försent att återuppta kontakten med någon. Släkten finns där sen också. Att träffas en gång i månaden på en neutral plats är ju ofta "standard" hos familjehemsplacerade barn. Varför skulle den biologiska släkten vara viktigare för ens biologiska barn än för ens fosterbarn?

Självklart ska dina regler och tider även följas när barnen vistas med dina släktingar, de ska självklart respektera dina rutiner osv. Att få hem barn är inget man drömmer om. Detta är något som du ska trycka väldigt mycket på inför soc osv. Hur barnen aggerar och reagerar efter ett besök med släkten, det är inte bra för barn att bara "släppas" bara för att de råkar besöka farmor/mormor osv.

Jag känner verkligen med dig, du har det jättetufft och jag tycker att du är enormt stark som inte bara gått å gömt dig och "släppt" allt utan fortsätter att kämpa för vad DU ANSER ÄR BÄST för DINA barn!

Lycka till, kramar!!!

 

[Sar]

Sv: Umgänge.... igen.

Ska du träffa handläggaren igen? Varför inte specificera umgänget, typ neutral träff på McDonalds (eller jämförbart alternativ, picnick i lekparken etc.) 2 ggr per månad? Var också tydlig med handledaren att barnens träffar med sin pappas släkt kommer att ske med ditt sällskap tills den dagen du säger något annat. Du hindrar alltså inte på något sätt dina barn att träffa sin släkt men det ska ske under former som är acceptabla för dig. Kanske du såsmåningom känner att det är o.k. att de träffar barnen hemma hos dig (vilket även skulle kunna vara en avlastning för dig, du kanske kan passa på att göra några hemmasysslor medan farmor leker med barnen.

Jag tror inte att du behöver ha några farhågor om att släkten kommer att kunna tvinga fram en uppgörelse om att de ska få träffa barnen ensamma. Så länge de får träffa dem under acceptabla former så är det inget problem.

 

[Enya]

Sv: Umgänge.... igen.

Det får hon faktiskt svälja. Hon är mormor till pojkarna och mamma till dig, hon måste förstå att du behöver stöd, inte press från henne. Säg till henne att växa upp och inte utöva utpressning på dig.

Jag sa inte riktigt det, utan mer att hon inte tjänade något på att göra så mot mig, för jag satt/sitter i en jäkla rävsax just nu. Men hon surade vidare.

Jag FÖRSTÅR hennes reaktion, jag vet också att hon tycker att allt är skitjobbigt, jag vet också att hennes förflutna spelar in i det här. Men jag håller med dig, hon borde bete sig bättre. Hon är ändå den person som hjälper mig mest och är närmast.