Sv: tv4 i morgon bitti om kamphundar
Så pitbull då..
"Rasen har avlats fram genom att korsa terrier med bulldog eller hundar av mastifftyp. Detta för att kombinera terrierns snabbhet, ettrighet och kamplust med mastiffens styrka, mod och lojalitet."
Först lite angående
kamplust (från hundansvarsutredningen, har du läst den än förresten?):
"Ordet kamp i kamphund syftar på att hundarna kämpar mot varandra.
Det faktum att hundar som används i organiserade hundslagsm
ål kallas just kamphundar har medfört att egenskapen kamplust
kommit att uppfattas som något negativt. Egenskapen kamplust
delas in i social kamplust och jaktkamplust. En hunds sociala
kamplust är, enkelt uttryckt, ett mått på hur gärna den utan inslag
av aggressivitet ställer upp på lek av något slag och hur gärna den engagerar sig i denna lek. Jaktkamplusten beskriver, även detta förenklat uttryckt, hundens intresse av att springa efter och gripa ett litet byte (det vill säga ett föremål av något slag, till exempel en
trasa) och sedan engagera sig i detta byte. Alla hundar har dessa
egenskaper, och i många sammanhang vill man ha hundar med
ganska stor kamplust. Till exempel då man dresserar en narkotikahund
är kamplusten en mycket viktig egenskap som dressören
utnyttjar för att motivera hunden att söka. Att en hund har stor
kamplust är alltså inte något negativt i sig."
Det är lite skillnad på hur och varför hundar biter..
När en pitbull biter slutar det tyvärr sällan bra.
Mer från hundansvarsutredningen:
"Enligt två rapporter från polisen, den ena från polismyndigheten
i Västra Götaland (U 85–99) och den andra från polismyndigheten
i Stockholms län (rapport 25:1999) karaktäriseras den grupp av
olämpliga hundägare som orsakar problem genom att använda
hundarna i samband med hot, rån, misshandel och genom att låta
hundarna skada andra hundar, av att ägarna ofta är tungt kriminellt
belastade yngre män. Även ett flertal bostadsföretag bekräftar
detta. I grunden är det med andra ord ett socialt problem. Geografiskt är problemen med hundar av kamphundsras framför allt koncentrerade
till socialt utsatta områden i storstadsregionerna."
"den enda gemensamma nämnare som går
att finna mellan farliga hundar är att de har ägare som brister i sitt
hundägaransvar. Förvisso har olika hundar olika egenskaper som
gör dem mer eller mindre farliga i samma ägares händer. Men dessa
skillnader följer inte rasgränser; variationerna är i allmänhet större
inom en ras än mellan raser. Med andra ord skulle man, om man inf
örde förbud mot vissa raser, förbjuda många hundar som är betydligt
mindre farliga än hundar ur tillåtna raser. Detta faktum utgör i
sig självt inget skäl till att avstå från att införa rasspecifika restriktioner. Man kan till exempel tänka sig att det finns en ras som
orsakar oproportionerligt mycket skador och som inte tillför unika
positiva värden. Om man begränsar sig till denna verklighetsbeskrivning
kan det därför tyckas vara en bra lösning att förbjuda en sådan
ras; oavsett om hundarna i rasen orsakar skador på grund av sina
egenskaper eller på grund av att ägarna inte tar sitt ansvar så borde
ju skadorna minska om hundarna försvann. Tyvärr är det inte så
enkelt, och det är först när man ser ett steg längre som problemen
uppenbarar sig.
Bland annat finns det en rad praktiska problem. Det finns i dag
ingen som vet vilken eller vilka raser som orsakar oproportionerligt
mycket skador. Med en i detta avseende effektivare registrering av
tillbud skulle detta emellertid gå att ta reda på. Nästa praktiska
problem blir därför hur identifieringen av förbjudna hundar skall gå
till. Extra besvärligt blir detta eftersom man sannolikt vill förbjuda
även korsningar där den förbjudna rasen ingår. I de länder som har
någon form av rasförbud väljer man i allmänhet ettdera av två huvudalternativ.
Det första alternativet innebär att man lägger bevisbördan
på hundägaren; en hundägare skall alltså i princip kunna bevisa att
hans eller hennes hund inte är av förbjuden ras. Som bevis brukar
godtas att hunden är märkt och stambokförd i en stambok som
förs av någon av staten godkänd hundorganisation. Ett av problemen
med detta system är att stamböcker endast förs för rasrena
hundar. I princip innebär alltså denna omvända bevisbörda att blandraser
förbjuds. Med blandraser avses då även hundar vars föräldrar
är rasrena och av samma ras men som inte själva registrerats. Trots
att vi i den svenska hundpopulationen sannolikt har världens lägsta
andel blandrashundar skulle detta innebära att fler än 100 000 hundar
utöver de som tillhör den eller de förbjudna raserna, i princip skulle
omfattas av förbudet. Det är varken rimligt eller önskvärt.
Det andra alternativet för identifiering är att staten definierar ett
antal utseendemässiga egenskaper som anses karaktärisera den förbjudna
rasen. I vissa länder har karaktäristiken även kompletterats
med beteendemässiga egenskaper. Utifrån dessa givna definitioner
skall sedan de rättsvårdande myndigheterna avgöra om den enskilda
hunden tillhör den förbjudna rasen eller inte. Detta har i många fall
visat sig vara en nästintill omöjlig uppgift. Dels finns det olika raser
som är väldigt lika varandra (till exempel pitbull och american
staffordshire terrier), dels kan vissa blandraser komma att uppfylla
kraven.
Det finns ytterligare omständigheter som talar emot rasrestriktioner
som en metod att minska problemen med farliga hundar. Den
kanske viktigaste är att det är osannolikt att denna typ av åtgärder
medför en minskning av problemen. Teoretiskt beror detta just på
det faktum att det är ägarna som är problemet, inte hundar av en
viss ras. Om ett förbud för vissa raser införs är det troligt att de
dåliga ägarna skaffar hundar av andra raser som så att säga tar de
förbjudna hundarnas plats. Detta är för övrigt inte bara ett teoretiskt
resonemang; flera av de länder som haft rasrestriktioner en tid
rapporterar att denna utveckling är mycket tydlig. Vissa länder som
tidigare haft rasrestriktioner har avskaffat dem bland annat av detta
skäl. Andra hamnar i en situation där fler och fler raser förbjuds."
