Tror du på Gud?

[Blue]

Sv: Tror du på Gud?

Fast du blandar ihop vad vi tror är sant med vad som är sant. Sanning ändras aldrig av vad vi tror eller vilken uppfattning vi har. Vad vi tror är sant gör däremot det.

 

[Inte_Ung]

Sv: Tror du på Gud?

Men vi kan ju inte veta någon annan sanning än den som vi tror att vi har.
Den verkligt totala sanningen är inte möjlig att nå för oss.
Eftersom att vi inte vet tillräckligt för att finna den.

 

[Blue]

Sv: Tror du på Gud?

Det var det jag undrade om och hoppades att du menade. Det finns en del personer som verkar tro att sanningen faktiskt är relativ, d.v.s den är inte samma för mig som för dig t.ex. Och det är ju struntprat. Visst kan vår perception av sanningen vara olika men inte sanningen.

 

[sjoberga]

Sv: Tror du på Gud?

Men ärligt - vet vi så mycket nu om man jämför med om ytterligare 2000 år?

Delvis kl.

Nej, men det verkar väldigt osannolikt att den utvecklade kunskapen om 2000 år skulle basera sig på en filosofi/religion som är utvecklad kring Kristi födelse. Det finns ingen anledning att tro att en utveckling av den kunskap vi har framhärdat i att skaffa oss nu, skulle ge någon renässans i meningen relevans för gamla tiders fantasier och legender.

Att man inte kan bevisa eller motbevisa existensen av en viss Gud är inte på något vis ett tecken på existens. Det går att genomföra högst vetenskapliga resonemang och komma fram till att sannolikheten för ett visst påstående, även religiöst, är antingen sannolikt eller extremt osannolikt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Russells_tekanna
"
Många troende talar som om att det skulle vara skeptikernas uppgift att motbevisa vedertagna dogmer snarare än dogmatikernas uppgift att bevisa dem. Detta är förstås ett misstag. Om jag skulle framföra att det mellan jorden och Mars funnes en tekanna av porslin som kretsar runt solen i en elliptisk bana, så skulle ingen kunna motbevisa min utsaga, förutsatt att jag var noga med att lägga till att tekannan är för liten för att kunna ses ens med våra kraftigaste teleskop. Men om jag skulle fortsätta med att säga, att eftersom min utsaga inte kan motbevisas så är det oacceptabelt övermod av det mänskliga förnuftet att tvivla på den, så skulle jag med rätta anses prata strunt. Om däremot en sådan tekanna vore beskriven i antika böcker, förkunnad som den heliga sanningen varje söndag, och ingjuten i barnens sinnen i skolan, då skulle tvekan att tro på den bli ett tecken på excentricitet och tvivlaren väcka uppmärksamhet hos psykiatrer under en upplyst era eller inkvisitorer under en tidigare.
"

 

[Inte_Ung]

Sv: Tror du på Gud?

Men det är ju skillnad på att tro på gamla böcker och att vara osäker på om det kanske finns en "Högre Makt" ändå med en "Skapare" av något slag.
Som det där med att räkna i 5, 6 eller 7 dimensioner.
Jag har gjort det men kunde inte logiskt greppa hur det skulle se ut.

 

[Petruska]

Sv: Tror du på Gud?

När demarkationsproblemet diskuteras brukar förhållandet mellan vetenskap och religion ofta komma upp t.ex. Det kanske inte är vanligt att man snubblar över en sådan diskussion i vardagen men det är ju sant för en massa vanligt förda vetenskapliga diskussioner.

Nej, det är inte sant för en massa vetenskapliga diskussioner att man diskuterar något slags gränsdragning mellan vetenskap och religion. Det är ju filosofihistoria du pratar om.

Naturligtvis kan man diskutera vad vetenskap är, vad som gör en viss metod vetenskaplig o dyl, men då är det inte i dagsaktuella sammanhang någon gränsdragning eller ens något förhållningssätt till religion man pratar om.

 

[Malingo]

Sv: Tror du på Gud?

Det var det jag undrade om och hoppades att du menade. Det finns en del personer som verkar tro att sanningen faktiskt är relativ, d.v.s den är inte samma för mig som för dig t.ex. Och det är ju struntprat. Visst kan vår perception av sanningen vara olika men inte sanningen.

Men jag funderar.. Kan det ändå inte finnas en möjlighet att "Sanningen" är relativ? Alltså om man t.ex. antar att varje persons existens skapar ett eget universum / en egen "värld".

Antag att universum existerar därför att jag existerar / mitt medvetande existerar. Jag har alltså "skapat" mitt egna universum. Eller universum har skapats för mig.
Ditt universum existerar därför att du existerar.
Mitt universum upphör att existera när jag upphör att existera.
Ditt universum upphör att existera när du upphör att existera.
Våra universum är väldigt lika och samverkar, men är inte identiska.
Sanningen borde ju i så fall också vara relativ.

Iallafall till den grad att den inte är samma för dig som för mig.
Vad som sedan styr hur mitt och ditt och alla andras universum skapas, kan man kanske anta vara en "absolut sanning" dock.

Hmm, jag undrar om det här jag just skrev är förståeligt

 

[vallhund]

Sv: Tror du på Gud?

Att det skulle finnas en absolut sanning är ungefär lika troligt som att det finns en gud, dvs obefintlig.
Iaf i mitt universum.

 

[Wingates]

Sv: Tror du på Gud?

Nej jag tror inte på någon form av högre makt. Jag känner mig trygg i att mitt öde är helt mitt eget och att det inte finns något annat än jag själv som styr det. Dessutom känns det skönt med att bara leva ett liv, istället för som enligt många religoner behöva stå till svars ännu en gång för saker man har gjort/inte gjort.

Hade jag känt suget att behöva gudar/högre makter - hade jag nog snarare sökt mig åt det gamla egyptiska hållet än det kristna.

 

[Badger]

Sv: Tror du på Gud?

Det där tror jag inte på ett dugg. Jag träffar många småbarn, träffat många olika småbarn och nej, många av dom har verkligen ingen medfödd moral. Många av dom jag träffat har verkligen ingen respekt för andra levande varelser. Det är någonting man har lärt dom, att skada ingen annan, hjälp andra istället för att vara egoistisk osv.

Det är någonting som man lär sig, vissa lär det sig snabbare än andra. Vissa har mera moral i sig än andra har, vissa måste anstränga sig för att vara snäll och bry sig om andra.

Gud är en vägledning i livet, en hjälp för att vara en så god medmänniska som möjligt. Människor behöver verkligen en vägledning i livet, sen om den består av en annan klok människa eller gud som man vänder sig till. Men vägledning behöver alla människor tror jag.

Men det är en sak att tro utifrån vad man själv sett och en helt annan att ha forskat på fenomenet. Det är just på spädbarn man forskat, barn som ännu inte kan tala. Barnen tycker bättre om och reagerar mer positivt på en enhet/varelse som hjälper en annan enhet/varelse och de reagerar mer negativt på en som förstör och hindrar. De har en tidig uppfattning om hjälpa och förstöra.

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/spadbarn-vet-vem-som-ar-snall/

Att de sedan inte riktigt är mogna nog att klara att applicera det på sig själva i stridens hetta är en annan sak.

Men är det något jag rakt av uppfattat från nästan alla små bebisar och små tultare jag stött på så är det varm empati och oro när ett annat barn börjar gråta. Det syns kanske inte lika tydligt sedan mellan 2 och 5 år när de börjar skämmas för mycket för att våga säga förlåt och försöka inte förlora ansiktet osv.

Ush jag tycker nog det är lite synd att du inte sett hur varma och ömsinta små barn är. Självklart behöver de vägledning att förstå vad som gör någon ledsen och självklart kan empatin försvinna med fel uppfostran. Men den finns där från födseln (hos de flesta).

http://sv.wikipedia.org/wiki/Empati

Det är en traditionell uppfattning att bara människor kan känna empati, men även vissa andra djurarter har tillgång till olika grader av empati. Emotionell smitta anses grunda sig i den evolutionära utformningen av nervsystemet, en enkel mekanism vi delar med många andra djurarter.

Hos människor innebär det att nyfödda barn automatiskt börjar gråta om de hör andra jämnåriga gråta. Detta härstammar från att när vi observerar något hos någon annan, aktiveras på en neuronal nivå en liknande mental representation hos oss själva. Så när vi ser någon som ler så känner vi oss oftast gladare, när vi ser någon som ser arg ut så känner vi oss ofta mer arga eller mer rädda. [1] Nyfödda barn föds predisponerade med förmågan att vara sensitiva och responsiva till andras subjektiva tillstånd. Detta innebär att 45 minuter gamla nyfödda redan kan skilja på glada, ledsamma och förvånade ansiktsuttryck. [2]

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan...borjar-med-att-vi-speglar-varandra_227945.svd

Min tvååring var orolig i nära en kvart av att vi mötte en skrikande bebis i hissen. Jag var tvungen att flera gånger försäkra honom om att bebisens mamma skulle trösta och ge mat alldeles strax (-bebisen ledsen!).

 

[Badger]

Sv: Tror du på Gud?

Däremot har det tydligen en reell effekt att bli förlåten sina synder. Men jag hittar inte artikeln nu. (Om man var förlåten- fick bekänna småsaker förelåg tydligen lägre risk att begå lite större dumheter. Forskningen var inte religiöst betonad.)

 

[Badger]

Sv: Tror du på Gud?

Fast det där har inte med gud att göra, gud vill inte att man dödar i "guds namn", det är mest något folk hittat på för att få en anledning att döda/kriga eller vad dom nu vill göra. Men det står ingenstans i bibeln iallafall.

Är du helt säker på att du inte bara höll dig till Nya testamentet nu? Jag började i gamla och det var så mycket död och dödande, i guds namn såvitt jag förstod, att jag fick mardrömmar, på vers. Förutom när gud njöt röken av brinnande djuroffer såklart. (våldtäkter för att skydda änglar, saltstodande för att man vände sig om i fel ögonblick och så en liten en från nya då. Överge din familj och kom till mig. Och ett snabbt avlivande av ett stackars dadelträd.)

Jag kan inte mycket nog för att argumentera om det såklart. Men din kommentar kändes bara lite opåkallad Jag inser självklart att inga svenska präster eller kristna tycker det är en bra typ av moral och att verket är skrivet i sin tid. Så jag ser inte heller egentligen bibeln som ett argument mot att tro på gud (om man inte är kvinna ev då).

 

[Badger]

Sv: Tror du på Gud?

Men det är ju skillnad på att tro på gamla böcker och att vara osäker på om det kanske finns en "Högre Makt" ändå med en "Skapare" av något slag.
Som det där med att räkna i 5, 6 eller 7 dimensioner.
Jag har gjort det men kunde inte logiskt greppa hur det skulle se ut.

Haken med det är ju att det såklart skulle kunna finnas någonting någonstans enligt det resonemanget. Men då är det inte heller säkert att det är en Makt (utan kanske en alien som halkade till i ett vad) att den är god, eller att den bryr sig (klassikern, jorden skapades och skaparen försvann iväg på andra äventyr).

Fast helt ärligt ser jag inte nödvändigtvis något motsatsförhållande mellan att tro i Svenska kyrkan och att vara vetenskapsperson. Jag är säker på att det är helt kompatibelt. Ser det inte alls som orimligt att man tycker en makt petade igång Big bang osv. (Jag tycker också Svenska kyrkan gör mycket gott)

 

[Petruska]

Sv: Tror du på Gud?

Fast du blandar ihop vad vi tror är sant med vad som är sant. Sanning ändras aldrig av vad vi tror eller vilken uppfattning vi har. Vad vi tror är sant gör däremot det.

Enligt korrespondensteorin om sanning. Men det finns ju fler sanningsbegrepp än så.

 

[Inte_Ung]

Sv: Tror du på Gud?

Men då är det inte heller säkert att det är en Makt (utan kanske en alien som halkade till i ett vad) att den är god, eller att den bryr sig (klassikern, jorden skapades och skaparen försvann iväg på andra äventyr)

Nej vad det är eller inte, det är totalt höljt i dunkel.
Kanske är det flera Aliens som kämpar mot varandra och vissa är goda och andra onda.

Jag tror att Godheten får vi stå för själva.
Och att den kampen får vi alltid föra utan hjälp utifrån.

 

[Skjøldur]

Sv: Tror du på Gud?



Nej vad det är eller inte, det är totalt höljt i dunkel.
Kanske är det flera Aliens som kämpar mot varandra och vissa är goda och andra onda.

Jag tror att Godheten får vi stå för själva.
Och att den kampen får vi alltid föra utan hjälp utifrån.

 

[Vinur]

Tråden är från 2013

 

[Skjøldur]

Ja, jag tror på Gud. Fast jag byter gärna ut ordet tro mot tillit. Jag känner att det är någon som ser mig, vill mig väl och beskyddar mig. Det finns både en med människoögat synlig värld och en osynlig. Vetenskapen har gjort det möjligt att tämja elektrisiteten och använda den i vår tjänst, före 1800-talet förstod folk att den fanns men bara som ett naturfenomen. Vi kan däremot aldrig tämja Gud, använda Gud. Jag tror att Gud med stort G (finns andra andemakter också) satte igång skapelsen som någon annan skrev liknar den ett dataprogram med många möjligheter. Sedan har han aldrig övergivit den utan är närvarande och följer utvecklingen med intresse och känner sorg då vi fördärvar så mycket. Jesus stod Gud väldigt nära och han bevarade sitt hjärta rent och jag tror att det var därför han uppstod från de döda. Innan Jesus så gällde lagen "öga för öga och tand för tand". Även många som ville förlåta och valde att inte hämnas var själsligt så sårade av det onda som hänt att dom ändå blev en länk i kedjan. De som möter Jesus upplever kärlek och att deras själar sakta men säkert läker. Men det är med Jesus som med Gud, de hör samman, att han kan använda oss men inte låter sig användas. (Många frikyrkor försöker).

 

[Fruentimber]

Ja, jag tror på Gud. Fast jag byter gärna ut ordet tro mot tillit. Jag känner att det är någon som ser mig, vill mig väl och beskyddar mig. Det finns både en med människoögat synlig värld och en osynlig. Vetenskapen har gjort det möjligt att tämja elektrisiteten och använda den i vår tjänst, före 1800-talet förstod folk att den fanns men bara som ett naturfenomen. Vi kan däremot aldrig tämja Gud, använda Gud. Jag tror att Gud med stort G (finns andra andemakter också) satte igång skapelsen som någon annan skrev liknar den ett dataprogram med många möjligheter. Sedan har han aldrig övergivit den utan är närvarande och följer utvecklingen med intresse och känner sorg då vi fördärvar så mycket. Jesus stod Gud väldigt nära och han bevarade sitt hjärta rent och jag tror att det var därför han uppstod från de döda. Innan Jesus så gällde lagen "öga för öga och tand för tand". Även många som ville förlåta och valde att inte hämnas var själsligt så sårade av det onda som hänt att dom ändå blev en länk i kedjan. De som möter Jesus upplever kärlek och att deras själar sakta men säkert läker. Men det är med Jesus som med Gud, de hör samman, att han kan använda oss men inte låter sig användas. (Många frikyrkor försöker).

Tråden är flera år gammal, som @Vinur försökte uppmärksamma dig på.

 

[stjarnhimmel]

@Vinur
@FrauleinLeo
Fast frågan är nog lika aktuell? Eller har Gud blivit omodern?