Ny här så jag kanske postar tråden fel. Men den är flyttbar om någon vill flytta den.
Det har nu gått 2 år sen jag senast träffade mitt barn.
För att göra historien kort så flyttade pappan och mitt barn till en annan stad, utan min vetskap. Jag blev för tvivlad och sökte hjälp ifrån olika myndigheter men fick avslag och jag kände mig väldigt hjälplös och avvisad
.
Kontaktade familjerätten som avslog mitt ärende då dom efter ett x antal ggr försökt få tag i pappan. Ringde socialen och berättade att jag inte får träffa mitt barn, att dom har flyttat utan min vetskap, jag behövde tips och råd. Dom inte kunde hjälpa mig ifall jag inte hade bevis på att mitt barn for illa. (?)
Förtvivlad och trasig gav jag upp min kamp om att få umgängesrätt med mitt barn. Men från ingenstans döck ett brev upp från skatteverket en dag.
Dom skrev att dom ville ha mitt godkännande då mitt barn skulle folkbokföras på en annan adress.
Försökte då få tag i pappan som ignorade mina samtal, sms och mail. Ringde även från andra nummer, utan svar.
Ringde då upp skatteverket och frågade varför dom kräver min underskrift när mitt barn ska byta adress till andra sidan gatan när mitt namn inte behövdes när dom bytte ort. Fick till svar "men du har ju godkänt flytten från första början".
Där började min kamp och jag tänkte "detta är inte sant!"
Bad om att få en kopia på adressändringen och den kom några dagar senare.
Mycket riktigt, pappan och hans fru hade förfalskat min namnteckning.
Ringde upp pappan igen som svarade. Frågade då rakt ut: "har du förfalskat min namnteckning för att få flytta till annan ort?" Han svarade nej och han sa även att jag hade varit förbi och skrivit under pappret själv. Tack sa jag och for raka spåret till polisen och gjorde en anmälan om urkundsförfalskning, som även kan leda till grov urkundsförfalskning då dom har lurat en myndighet.
Men som alla vet så tar polisen god tid på sig och mitt ärende har inte blivit prioriterat, så det har nu gått ett år sen jag gjorde anmälan.
Men det hemska är nu att förra veckan fick jag ett brev, där står det att mitt barn har svåra koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter, dålig självbild och skolan funkar inte alls!
Mitt hjärta gick sönder, vad har jag gjort? Varför har jag utsatt mitt barn för detta lidande?
Jag vet att det är inte är mitt fel egentligen! Jag har försökt få hjälp från alla håll men fått avslag.
Mitt älskade barn! H*n var den smartaste, snällaste, roligaste, mest omtyckt på dagis, alltid hjälpsam. Vad har gått fel? Hur har det kunnat bli så här? Varför har pappan gömt sig från mig? Vad döljer sig egentligen under ytan?
Nästa vecka ska jag på utredning hos barnspykologen. Kommer då få träffa mitt barn och pappan, skolan kommer även att vara med.
Men vad ska jag säga? Vad säger man när man får frågan "varför har du inte brytt dig om ditt barn? Varför har du inte hört av dig? Varför har inte vi träffat dig i skolan?" Ska jag då slänga fram min anmälan som bevis på varför?
Min polisanmälan har dom inlett en förundersökning på, först till hösten tas mitt ärende upp pga polisbrist och kommande semestertider.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden, den blev ganska lullig och ni har säkert massor med frågetecken.
Men finns det någon som har varit med om samma sak?
Jag har inte varit en dålig mamma, vi hade varannan vecka, allt funkade bra. Vi ställde upp för varandra när något kom i vägen för hämtning/lämning.
Även fast jag och pappan inte funkade ihop under samma tak, så kom vi överens om att barnet inte skulle hamna i mitten av allt. Vi var dessutom grannar, bodde på samma gård så vi båda fick vara nära vårt barn.
Jag är taggad att en gång för alla få min rätt till umgänge, detta känns bra trots att ett barn har blivit lidande, men jag vet, jag kommer att göra allt för mitt barn! Mitt barn ska hem till mig igen och det känns som att dom chanserna ser goda ut?!
Några synpunkter, tips och råd?
Hjälp mig någon!
Det har nu gått 2 år sen jag senast träffade mitt barn.
För att göra historien kort så flyttade pappan och mitt barn till en annan stad, utan min vetskap. Jag blev för tvivlad och sökte hjälp ifrån olika myndigheter men fick avslag och jag kände mig väldigt hjälplös och avvisad
.
Kontaktade familjerätten som avslog mitt ärende då dom efter ett x antal ggr försökt få tag i pappan. Ringde socialen och berättade att jag inte får träffa mitt barn, att dom har flyttat utan min vetskap, jag behövde tips och råd. Dom inte kunde hjälpa mig ifall jag inte hade bevis på att mitt barn for illa. (?)
Förtvivlad och trasig gav jag upp min kamp om att få umgängesrätt med mitt barn. Men från ingenstans döck ett brev upp från skatteverket en dag.
Dom skrev att dom ville ha mitt godkännande då mitt barn skulle folkbokföras på en annan adress.
Försökte då få tag i pappan som ignorade mina samtal, sms och mail. Ringde även från andra nummer, utan svar.
Ringde då upp skatteverket och frågade varför dom kräver min underskrift när mitt barn ska byta adress till andra sidan gatan när mitt namn inte behövdes när dom bytte ort. Fick till svar "men du har ju godkänt flytten från första början".
Där började min kamp och jag tänkte "detta är inte sant!"
Bad om att få en kopia på adressändringen och den kom några dagar senare.
Mycket riktigt, pappan och hans fru hade förfalskat min namnteckning.
Ringde upp pappan igen som svarade. Frågade då rakt ut: "har du förfalskat min namnteckning för att få flytta till annan ort?" Han svarade nej och han sa även att jag hade varit förbi och skrivit under pappret själv. Tack sa jag och for raka spåret till polisen och gjorde en anmälan om urkundsförfalskning, som även kan leda till grov urkundsförfalskning då dom har lurat en myndighet.
Men som alla vet så tar polisen god tid på sig och mitt ärende har inte blivit prioriterat, så det har nu gått ett år sen jag gjorde anmälan.
Men det hemska är nu att förra veckan fick jag ett brev, där står det att mitt barn har svåra koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter, dålig självbild och skolan funkar inte alls!
Mitt hjärta gick sönder, vad har jag gjort? Varför har jag utsatt mitt barn för detta lidande?
Jag vet att det är inte är mitt fel egentligen! Jag har försökt få hjälp från alla håll men fått avslag.
Mitt älskade barn! H*n var den smartaste, snällaste, roligaste, mest omtyckt på dagis, alltid hjälpsam. Vad har gått fel? Hur har det kunnat bli så här? Varför har pappan gömt sig från mig? Vad döljer sig egentligen under ytan?
Nästa vecka ska jag på utredning hos barnspykologen. Kommer då få träffa mitt barn och pappan, skolan kommer även att vara med.
Men vad ska jag säga? Vad säger man när man får frågan "varför har du inte brytt dig om ditt barn? Varför har du inte hört av dig? Varför har inte vi träffat dig i skolan?" Ska jag då slänga fram min anmälan som bevis på varför?
Min polisanmälan har dom inlett en förundersökning på, först till hösten tas mitt ärende upp pga polisbrist och kommande semestertider.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden, den blev ganska lullig och ni har säkert massor med frågetecken.
Men finns det någon som har varit med om samma sak?
Jag har inte varit en dålig mamma, vi hade varannan vecka, allt funkade bra. Vi ställde upp för varandra när något kom i vägen för hämtning/lämning.
Även fast jag och pappan inte funkade ihop under samma tak, så kom vi överens om att barnet inte skulle hamna i mitten av allt. Vi var dessutom grannar, bodde på samma gård så vi båda fick vara nära vårt barn.
Jag är taggad att en gång för alla få min rätt till umgänge, detta känns bra trots att ett barn har blivit lidande, men jag vet, jag kommer att göra allt för mitt barn! Mitt barn ska hem till mig igen och det känns som att dom chanserna ser goda ut?!
Några synpunkter, tips och råd?
Hjälp mig någon!