Tonåring med tvångsmässiga handlingar

[anhe]

Blir lite fundersam kring min 13-åring som visar tydliga drag av att vilja lägga sig till med tvångsmässiga handlingar. Hon har alltid haft bestämda rutiner kring vissa saker, som att kolla att dörrarna är låsta och sånt när hon ska gå och lägga sig. Men det verkar nu ha eskalerat till att hon "måste" kolla så att vattenkranen är avstängd 3 ggr efter att hon tvättat händerna, att hon "måste" klappa hästen ett visst antal ggr när hon säger hejdå, att hon "måste" kolla boxdörren 3 ggr för att vara säker på att den är stängd osv. Hon har även en annan lite lustig tvångsmässig handling, hon "måste" berätta allt hon funderar på, för mig. Vilket iofs är bra på ett vis, jag får ju veta vad hon har för bekymmer. Då bestämmer hon en viss dag till när hon "måste" ha berättat en viss grej.
Hon är för övrigt en väldigt klok, go' och glad tjej som är duktig i skolan och som har fina vänner. Så jag får inga vibbar av att hon är ledsen och ångestfylld i största allmänhet. Snarare tror jag att det där tvångsmässiga kommer av att hon är "duktig" och har höga krav på sig själv. Hon är orolig att hon ska glömma bort/missa något. Än så länge är nog det största problemet med det här att det nog är en stor del i att allt tar så lång tid för henne. Hon är så noggrann hela tiden.

Någon här med erfarenheter av tvångsmässiga handlingar, egna eller hos sina barn? Behöver man vara orolig? Jag tycker inte det är sunda tendenser och tänker att detta nog behöver adresseras innan det eskalerar ännu mer och blir ett stort problem, och har därför tagit kontakt med BUP. Men jag kanske överreagerar?

 

[stjarnhimmel]

Blir lite fundersam kring min 13-åring som visar tydliga drag av att vilja lägga sig till med tvångsmässiga handlingar. Hon har alltid haft bestämda rutiner kring vissa saker, som att kolla att dörrarna är låsta och sånt när hon ska gå och lägga sig. Men det verkar nu ha eskalerat till att hon "måste" kolla så att vattenkranen är avstängd 3 ggr efter att hon tvättat händerna, att hon "måste" klappa hästen ett visst antal ggr när hon säger hejdå, att hon "måste" kolla boxdörren 3 ggr för att vara säker på att den är stängd osv. Hon har även en annan lite lustig tvångsmässig handling, hon "måste" berätta allt hon funderar på, för mig. Vilket iofs är bra på ett vis, jag får ju veta vad hon har för bekymmer. Då bestämmer hon en viss dag till när hon "måste" ha berättat en viss grej.
Hon är för övrigt en väldigt klok, go' och glad tjej som är duktig i skolan och som har fina vänner. Så jag får inga vibbar av att hon är ledsen och ångestfylld i största allmänhet. Snarare tror jag att det där tvångsmässiga kommer av att hon är "duktig" och har höga krav på sig själv. Hon är orolig att hon ska glömma bort/missa något. Än så länge är nog det största problemet med det här att det nog är en stor del i att allt tar så lång tid för henne. Hon är så noggrann hela tiden.

Någon här med erfarenheter av tvångsmässiga handlingar, egna eller hos sina barn? Behöver man vara orolig? Jag tycker inte det är sunda tendenser och tänker att detta nog behöver adresseras innan det eskalerar ännu mer och blir ett stort problem, och har därför tagit kontakt med BUP. Men jag kanske överreagerar?

Har hon själv sagt att hon tycker att det är ett problem? Är hon medveten om det?
För om hon inte själv tycker det är ett problem kanske det blir negativt att gå till BUP?

 

[Gnist]

Jag hade nog börjat med att prata med henne, sagt att jag noterat det, frågat varför hon gör så för hon är mest troligt inte ens medveten om det.
Jag hade inte rusat iväg till BUP det första jag gjorde.

 

[anhe]

Grejen är väl att det är väl inget problem för henne, så länge hon får ha sina rutiner, men frågan är väl hur hon reagerar om man tvingar henne att sluta med sina rutiner? Måste hon börja om då? Jag har nog inte prövat henne med det riktigt. En grej var t.e.x att jag sa åt henne att hon inte var tvungen att göra ett moment hon har för vana att göra med sin häst, och det tyckte hon var skönt att jag lyfte bort den biten från henne, hon trodde hon var tvungen att göra på ett visst sätt. Hon har ju svårt att bara släppa det hon har för händer, eller göra avkall på sina rutiner, och det ställer ju till det lite så tillvida att hon alltid är sen till allt. Så ja, jag tycker nog att det är ett litet problem. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur stort problem hon själv tycker att det här är.

 

[anhe]

Jag hade nog börjat med att prata med henne, sagt att jag noterat det, frågat varför hon gör så för hon är mest troligt inte ens medveten om det.
Jag hade inte rusat iväg till BUP det första jag gjorde.

Hon har ju berättat det här själv för mig, det är inte jag som har noterat det (bara), hon har själv berättat att hon tycker det eskalerar. Vi har pratat mycket om det, redan för flera år sedan när det här började, och jag märkte att det blev besvärligt för henne. T.ex blev hon väldigt orolig redan för flera år sedan om hon inte fick kolla så att katten hade mat och vatten innan hon gick och la sig. Att bara konstatera att "det gör jag imorgon", eller tänka att "det fixar min mamma säkert", det går inte, vilket får till följd att det tar en halvtimme för henne att bara göra sig klar för sängen på kvällen.

 

[Hazel]

Jag är inte förälder men jag har haft liknande tvångstankar som din dotter. För mig handlade alla tvångstankar (och även än idag) om samma sak. Ångesthantering, när du väljer att tex kolla dörren den andra eller tredje gången fast man vet att den är stängd så gör man det för att man inte kan hantera ångesten som kommer av att INTE göra det. Ångesthantering är enligt mig nånting som väldigt många människor skulle behöva lära sig men få får göra.

Oftast så eskalerar de här tvångstankarna just därför, man klarar inte av att hantera ångesten och nästa gång man står inför valet upprepning/tvångshandling VS ångest så väljer man återigen tvånget.

Jag tror din dotter behöver få hjälp att hantera sin ångest och det kommer hjälpa henne oändligt även i framtiden

 

[Lovisaleonora]

Bra att hon själv har tagit upp det med dig. Det öppnar ju för dig att få råd från utomstående, t ex BUP.

Min uppfattning är också att det lätt eskalerar, särskilt när den egna pressen ökar (eller för all del: press utifrån).

Låter bra att få verktyg för att hantera det, behöver ju inte vara dramatiskt och det kan ju vara bra att du också för hjälp att hantera det från ditt håll, som förälder. Det betyder ju inte att det är FEL på henne, tvärtom.

Men jag kan klart se att det kan vara besvärligt för henne i vuxen ålder.

 

[anhe]

Jag tänker också så att en kontakt med BUP inte behöver innebära att jag drar igång en stor apparat för dottern, men jag som förälder skulle nog inte kunna förlåta mig själv om jag åtminstone inte frågade, och det sen visar sig att man borde gjort något.

 

[Monkie]

Även jag tycker att du gjort rätt i att kontakta BUP. Tycker @Lovisaleonora beskrev bra!

 

[Petruska]

Jag tänker också att det är en sorts ångesthantering. Dvs det finns ångest där, även om hon utanför de här beteendena framstår som ångestfri och nöjd.

Och då är ju problemet dels att hon alltså har ångest att hantera, dels att hon har ett ganska dåligt sätt att göra det - om det hela nu eskalerar.

Jag hade börjat med att själv prata med bup om det och se vad de säger.

Jag hade också pratat med tjejen om det i termer av ångesthantering, att det är ett rätt vanligt men inte så konstruktivt sätt att reagera och sådant.

 

[anhe]

Jag har pratat lite mer med dottern, och hon berättar om fler saker, bl.a så "måste" hon tvätta händerna precis innan hon går och lägger sig, och det gör hon med en noggrannhet som om hon skulle operera någon, för att hon inte ska få en infektion över natten. I övrigt ingen bacillskräck. Hon vet inte riktigt varför hon har de här tvångsmässiga handlingarna, och det har jag förståelse för, inte lätt att få insikt i. Men mellan raderna så tolkar jag det helt klart som att hon är rädd att glömma bort något/missa något viktigt. Hon vill själv gärna sluta, för hon inser att det tar tid för henne. Med tanke på att hon kollar om boxdörren är låst 12 ggr så förstår jag varför det tar tid.

Jag pratade inte med BUP förresten, jag pratade med Samtalsmottagningen, för en första bedömning, och de tyckte inte det var någon tvekan om att man borde träffas och ta tag i det här innan det eskalerar. Deras erfarenhet var att det lätt gör det, och även spiller över på andra områden.

 

[Hazel]

Jag tycker egentligen inte att det är så himla viktigt att ta reda på varför man börjar med en specifik tvångshandling, visst kan det ha med exempelvis bacillskräck att göra men det är ju inte därför hon kollar boxdörren. Det är helt enkelt oro, (ångest)

Jag är själv en orolig själ, det märks nog inte jättemycket på mig och jag får ofta höra att jag verkar lugn och balanserad. Men jag får fortfarande tvångstankar som jag behöver jobba med, skillnaden är att numer så vet jag att jag KAN bryta det, jag känner också igen en när den dyker upp och att bryta en tvångstanke när man inser att man kanske tvättar händerna väl mycket är långt enklare än när man är uppe i tolv gånger.

Länge levde jag också med daglig ångest men sedan jag lärt mig att hantera ångesten kring exempelvis tvångstankar så har jag faktiskt sällan ångest generellt. Jag vet att många med tvångstankar menar att de inte alls har ångest men ändå så ligger den ju där. Alltså oron för vad som händer om man inte utför tvånget

 

[Björk]

Blir lite fundersam kring min 13-åring som visar tydliga drag av att vilja lägga sig till med tvångsmässiga handlingar. Hon har alltid haft bestämda rutiner kring vissa saker, som att kolla att dörrarna är låsta och sånt när hon ska gå och lägga sig. Men det verkar nu ha eskalerat till att hon "måste" kolla så att vattenkranen är avstängd 3 ggr efter att hon tvättat händerna, att hon "måste" klappa hästen ett visst antal ggr när hon säger hejdå, att hon "måste" kolla boxdörren 3 ggr för att vara säker på att den är stängd osv. Hon har även en annan lite lustig tvångsmässig handling, hon "måste" berätta allt hon funderar på, för mig. Vilket iofs är bra på ett vis, jag får ju veta vad hon har för bekymmer. Då bestämmer hon en viss dag till när hon "måste" ha berättat en viss grej.
Hon är för övrigt en väldigt klok, go' och glad tjej som är duktig i skolan och som har fina vänner. Så jag får inga vibbar av att hon är ledsen och ångestfylld i största allmänhet. Snarare tror jag att det där tvångsmässiga kommer av att hon är "duktig" och har höga krav på sig själv. Hon är orolig att hon ska glömma bort/missa något. Än så länge är nog det största problemet med det här att det nog är en stor del i att allt tar så lång tid för henne. Hon är så noggrann hela tiden.

Någon här med erfarenheter av tvångsmässiga handlingar, egna eller hos sina barn? Behöver man vara orolig? Jag tycker inte det är sunda tendenser och tänker att detta nog behöver adresseras innan det eskalerar ännu mer och blir ett stort problem, och har därför tagit kontakt med BUP. Men jag kanske överreagerar?

Vår son som snart är 9 har i somras påbörjat en kontakt med BUP. Han har mycket oro och jag känner igen det du beskriver om att vara "duktig" och ha höga krav på sig själv. I våras eskalerade det med starka orosreaktioner på kvällarna, svårt att somna och då orolig och ledsen för att han inte kunde somna, oro för att han skulle kräkas i skolan när han varit hemma magsjuk några dagar, oro för allt möjligt. Han verkar ha en del tvångstankar, men inte så många rena tvångshandlingar (ännu).
Vi tyckte det räckte för att ta kontakt med BUP (har tidigare haft lite stöd från en kamratstödjare i skolan, för att han skulle få hjälp med att våga säga nej, kunna säga vad han vill o önskar mm).

Hittills har vi bara haft två möten hos dem, men det känns jättebra, både för oss o honom. Att ta tag i det innan det kommer en svårare tvångsproblematik och få hjälp med strategier.

Så; självklart ska ni ta hjälp därifrån!

 

[Araminta]

Jag har pratat lite mer med dottern, och hon berättar om fler saker, bl.a så "måste" hon tvätta händerna precis innan hon går och lägger sig, och det gör hon med en noggrannhet som om hon skulle operera någon, för att hon inte ska få en infektion över natten. I övrigt ingen bacillskräck. Hon vet inte riktigt varför hon har de här tvångsmässiga handlingarna, och det har jag förståelse för, inte lätt att få insikt i. Men mellan raderna så tolkar jag det helt klart som att hon är rädd att glömma bort något/missa något viktigt. Hon vill själv gärna sluta, för hon inser att det tar tid för henne. Med tanke på att hon kollar om boxdörren är låst 12 ggr så förstår jag varför det tar tid.

Jag pratade inte med BUP förresten, jag pratade med Samtalsmottagningen, för en första bedömning, och de tyckte inte det var någon tvekan om att man borde träffas och ta tag i det här innan det eskalerar. Deras erfarenhet var att det lätt gör det, och även spiller över på andra områden.

Jättebra att ni tar tag i det Jag har på nära håll sett hur obehandlad OCD helt kan inmobilisera en tidigare frisk, välfungerande människa. I detta fall en 50 årig man som fick flytta in hos sina föräldrar under flera månader för att alls få sig mat Med intensiv KBT-terapi så är han idag fullt fungerande idag, men det var enormt skrämmande och påfrestande både för honom och för alla runt omkring.

Så all heder till dig som tar tag i det när det fortfarande är hanterbart. Önskar er all lycka till!

 

[Kiwifrukt]

Jag tycker du hanterar det bra. Jag har alltid haft bacillskräck, och det utvecklades när jag var tolv-tretton till en ren tvångshandling. Jag tvättade fullständigt sönder huden på händerna, och mina föräldrar svarade med att bli arga (oroliga förstår jag nu i efterhand) och förbjuda mig att tvätta mig så mycket. Det hjälpte ju självklart inte alls, jag tvättade mig ändå.

Jag tvättar inte händerna så ofta att jag har stora sår längre. Men jag tvättar händerna betydligt oftare än vad folk normalt gör, och kan få panik över att ta i något kladdigt/äckligt. Så visst är det bättre att ta tag i det på ett bra sätt tidigt, än att låta det vara.

 

[engill]

Jag har en närstående som lider av tvångstankar. Hen har inte berättat helt hur det började men jag tror att det har att göra med en instabil familjesituation ända sedan barnsben, en mamma som är väldigt orolig och "flaxig" och en pappa som aldrig ger en en andra chans och har väldigt höga krav på sina barn. Hen har nog känt en väldigt press att prestera på alla plan men har haft det svårt i skolan pga dyslexi. Hens syster som jag talat med kan nu komma på saker som hen talat om när hen var liten, som tyder på att det började när hen redan var i tonårsåldern. Detta beteende har nu fått pågå i ungefär 7-8 år och eskalerat till att bli det absolut mest centrala i hens liv. När jag träffade hen i början kunde hen spendera timmar i badrummet framför spegeln för att studera sin hy. Den ångesten som hade byggts upp skulle enligt hens tvångstankar försvinna om hyn var bra. Detta ledde till en negativ spiral då man får dålig hy om man hela tiden är och klämmer och pillar. Hen kunde gå upp 2 timmar tidigare på morgonen och ändå komma för sent till jobbet pga att hen (som hen själv beskriver det) hamnade i "trans" framför spegeln. Det här uttrycker sig på andra saker också, t.ex. orimlig renlighet (tvätta händerna flera gånger på raken och extremt noggrant), när lägenheten städas är det till det minsta dammkornet är borta etc. Det här är något som har påverkat hen på alla plan, allt från en enorm skam att må så dåligt, till att undvika att träffa vänner (och när hen väl gör det krävs det väldigt mycket mental förberedelse och är en enorm urladdning efteråt), tagit avstånd till sin familj, tappat greppet om sin favorithobby etc etc. Listan kan göras lång. Först nu har hen tagit kontakt med vården och jag märker redan (trots att någon behandling inte ens har påbörjats) att hen är märkbart lättad över att det äntligen kan bli en förändring. Jag önskar verkligen att någon i hens närhet hade tagit tag i detta när hen var ett barn så jag tror verkligen att en öppen dialog och ett ev. besök hos BUP är viktigt!

 

[anhe]

Vi fick tid redan nästa vecka, hos en psykolog som inriktar sig enbart på ungdomar i tonåren, så det känns bra. Berättade det för dottern som faktiskt fick en mindre ångestattack över att behöva gå iväg och prata med någon om det här. När hon hade fått suga lite på den karamellen så blev hon istället väldigt intresserad av vad som händer om hon försöker låta bli att göra vissa saker. Så nu har hon börjat analysera sig själv och sina vanor lite mer, och provat ändra lite på beteendemönster här och där. Hon tycker det är lite jobbigt att ändra vanor, men det mesta känns ändå hanterbart säger hon. Det här kommer nog bli bra, det tror både hon och jag, hon känns motiverad, och jag tror att mötena med psykologen kommer ge henne massor med insikt i vad det är som driver beteendet, och att lära sig känna igen sina signaler. Skönt också att som förälder förhoppningsvis få stöd och en plan för när man ska bromsa och när man ska låta det vara. Att helt plötsligt förbjuda allt känns som att man bara riskerar att ersätta ett beteende med ett annat, alternativt att det sker i smyg, så den vägen vill jag inte ta.

 

[Lovisaleonora]

Vilken vettig dotter du har uppfostrat! Klart hon får lite panik vid första beskedet, men så fin reaktion när det sjunkit in.

Kommer bli bra, det här.

 

[anhe]

Uppdatering: Första besöket avklarat, och det gick ju hur bra som helst förstås, i motsats till dotterns föreställning Vi har fyra besök till inbokade till att börja med. Nu först fick vi bara svara på en massa frågor för en screening, och i hemläxa skriva ner och rangordna alla vanemässiga handlingar som känns lite utanför det normala utifrån hur jobbigt det är att låta bli dem. Vi (dottern i första hand, hon driver ju det här ganska bra själv) måste därför testa bryta vissa mönster, för att upptäcka hur besvärligt det är, för utan att bryta så märker hon ju inget problem. Listan är överraskande lång, och kan egentligen skalas ner till enbart ett par saker som känns riktigt jobbiga att bryta, resten kommer nog med lite disciplin gå ganska lätt. Många saker tycker hon det är rent ut sagt skönt att slippa fortsätta hålla på med.

 

[Artax]

Super att ni tar itu med det tidigt! Ju tidigare desto enklare att få under kontroll i regel.
Din dotter verkar väldigt reflekterande vilket är positivt och det är toppen att hon vänder sig till dig. OCH inte minst är det bra att du faktiskt är handlingskraftig, det är inte alla som är.