Jag och min man har en adoptivhund, en staffe, som är fem år gammal och som nästan alltid är världens bästa hund. Vi har bara haft honom i två månader. Han är lydig, går väldigt bra i koppel och beter sig mycket artigt vid möten med andra hundar och människor. Vi har börjat lämna honom ensam hemma i ett par timmar per tillfälle nu och då och det går väldigt bra.
Jag tror att han trivs bra med oss. Det är jag som tillbringar mest tid med honom då jag jobbar hemifrån. Han blir lite nervös när jag inte är med, alltså när min man är ensam med honom, men det är inte så farligt utan handlar mest om att han kan vara lite moloken.
Vi har ingen erfarenhet av staffar sedan förut, men däremot av andra hundraser. Hittills har allt gått väldigt bra, förutom när vi skulle klippa hans klor hos veterinären. Då markerade han, och vi satte direkt på munkorg. Nästa gång klippte vi hans klor själva och genom att överösa honom med klapp och godis gick det till slut utan hans morrande och vi vågade ta av munkorgen. Han försökte inte bita igen utan verkade helt avslappnad. Han är i allmänhet lättlärd.
Ikväll hände dock något som gjorde både mig och min man lite ställda och nedstämda. Det är nämligen så att min man tycker om att ligga och läsa i sängen på kvällarna, och han är ganska ljudkänslig. Han tycker att vovven för lite väl mycket oväsen när han ligger bredvid och snarkar alternativt tuggar på sin leksak, så ganska ofta ber han mig komma och hämta hunden. Det brukar inte vara några problem, men ikväll ville han inte följa med ut. Jag kastade ut hans leksak men han förstod direkt att jag bara ville lura ut honom, och föll inte för det tricket. Då skulle jag istället lyfta honom (vilket jag annars brukar göra och det brukar gå bra) men då hoppade han liksom upp och högg efter mig (utan att få tag i mig).
Jag frågade om min man såg men han hade inte sett det och verkade inte riktigt tro mig när jag berättade om utfallet. Han bad mig testa igen och denna gång högg han ännu en gång och nästan hoppade efter mig när jag backade undan, vilket var väldigt obehagligt. Jag lyfte upp mitt knä och typ sparkade bort honom (inte särskilt våldsamt, det behövdes inte, men jag blev rädd). Min man rusade upp och tryckte ut hunden ur rummet och stängde dörren om oss, för att han ville visa hunden att om han gör på det där sättet så vill vi inte umgås med honom. Han gnydde på andra sidan dörren och vi väntade i ett par minuter tills han tystnade och då öppnade vi igen. Då hade han kissat på golvet.
Vi var båda ganska chockade och stod mest och tittade på honom och diskuterade lite vad som precis hade hänt och hur vi skulle hantera det. Vovven såg ganska nedstämd ut och verkade inte jätteglad på livet. Till slut satte jag mig ner på golvet och lät honom komma till mig och så försökte vi att s.a.s. gå vidare med våra liv. Vi tog ut honom på promenad och lekte med honom och nu är han som vanligt igen.
Jag vet inte om vi hanterade situationen rätt eller helt fel. Jag misstänker att jag hanterade den helt fel, eftersom jag blev rädd, skrek till, hoppade bakåt och använde mitt knä för att få undan honom ifrån mig. Min man var lite mer kvicktänkt och hade en mer konstruktiv plan när han stängde ut honom ur rummet, för han har läst på Fredrik Steens blogg att man ska akta sig för att råka belöna hundens försök att bita genom att låta den få som den vill.
Hur som helst. Hur hanterar vi den här situationen bäst, tycker ni? Vad ska vi göra för att jobba på detta? En del verkar ju tycka att man ska avliva så fort en hund visar tecken på aggression men jag känner inte att det är ett alternativ så länge det bara är jag som utsätts för någon fara. Vi visste ju när vi skaffade honom att han var en omplaceringshund, att hans bakgrund kan ha medfört vissa beteendeproblem och jag känner att jag nu har tagit mig an det ansvaret och kommer inte att ge upp på honom i första taget.
Jag är ju annars en stor förespråkade av belöning snarare än bestraffning, och med tidigare hundar har jag kommit långt med att bara belöna och ignorera felaktiga beteenden. Men jag har inte någonsin haft att göra med en hund som bitit (annat än valpar, förstås), och det här beteendet kändes ju inte som ett man bara ignorerar.
Det känns också ganska förvirrande efter allt vi läst om att dominansteorin är baserad på utdaterad forskning. Att hundar inte alls dominerar utan försvarar zoner/revir. Det gör att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera om han beter sig såhär igen. Ska jag ta på mig någon slags roll som "alfa", vara hård, göra mig stor och ryta ifrån eller inte? Såg han husse som sitt revir som skulle försvaras från mig för att jag försökte få honom därifrån eller var han bara pragmatisk (d.v.s. gjorde som han gjorde för att han misstänkte att det skulle fungera och att han skulle få sin vilja igenom)?
Även om det antagligen är löjligt så kunde jag inte heller låta bli att känna mig lite stött efteråt. I och med att det är jag som tar hand om honom hela dagarna, och så är det ändå jag som är fienden som ska jagas bort så att han ska få vara med husse? Jag känner mig slightly rejected.
Det blev ett långt inlägg, men jag ville få med så många detaljer som möjligt och jag hoppas på att det hänger några hundproffs här på forumet (är ny här, f.ö.) som har några råd att komma med.
Jag tror att han trivs bra med oss. Det är jag som tillbringar mest tid med honom då jag jobbar hemifrån. Han blir lite nervös när jag inte är med, alltså när min man är ensam med honom, men det är inte så farligt utan handlar mest om att han kan vara lite moloken.
Vi har ingen erfarenhet av staffar sedan förut, men däremot av andra hundraser. Hittills har allt gått väldigt bra, förutom när vi skulle klippa hans klor hos veterinären. Då markerade han, och vi satte direkt på munkorg. Nästa gång klippte vi hans klor själva och genom att överösa honom med klapp och godis gick det till slut utan hans morrande och vi vågade ta av munkorgen. Han försökte inte bita igen utan verkade helt avslappnad. Han är i allmänhet lättlärd.
Ikväll hände dock något som gjorde både mig och min man lite ställda och nedstämda. Det är nämligen så att min man tycker om att ligga och läsa i sängen på kvällarna, och han är ganska ljudkänslig. Han tycker att vovven för lite väl mycket oväsen när han ligger bredvid och snarkar alternativt tuggar på sin leksak, så ganska ofta ber han mig komma och hämta hunden. Det brukar inte vara några problem, men ikväll ville han inte följa med ut. Jag kastade ut hans leksak men han förstod direkt att jag bara ville lura ut honom, och föll inte för det tricket. Då skulle jag istället lyfta honom (vilket jag annars brukar göra och det brukar gå bra) men då hoppade han liksom upp och högg efter mig (utan att få tag i mig).
Jag frågade om min man såg men han hade inte sett det och verkade inte riktigt tro mig när jag berättade om utfallet. Han bad mig testa igen och denna gång högg han ännu en gång och nästan hoppade efter mig när jag backade undan, vilket var väldigt obehagligt. Jag lyfte upp mitt knä och typ sparkade bort honom (inte särskilt våldsamt, det behövdes inte, men jag blev rädd). Min man rusade upp och tryckte ut hunden ur rummet och stängde dörren om oss, för att han ville visa hunden att om han gör på det där sättet så vill vi inte umgås med honom. Han gnydde på andra sidan dörren och vi väntade i ett par minuter tills han tystnade och då öppnade vi igen. Då hade han kissat på golvet.
Vi var båda ganska chockade och stod mest och tittade på honom och diskuterade lite vad som precis hade hänt och hur vi skulle hantera det. Vovven såg ganska nedstämd ut och verkade inte jätteglad på livet. Till slut satte jag mig ner på golvet och lät honom komma till mig och så försökte vi att s.a.s. gå vidare med våra liv. Vi tog ut honom på promenad och lekte med honom och nu är han som vanligt igen.
Jag vet inte om vi hanterade situationen rätt eller helt fel. Jag misstänker att jag hanterade den helt fel, eftersom jag blev rädd, skrek till, hoppade bakåt och använde mitt knä för att få undan honom ifrån mig. Min man var lite mer kvicktänkt och hade en mer konstruktiv plan när han stängde ut honom ur rummet, för han har läst på Fredrik Steens blogg att man ska akta sig för att råka belöna hundens försök att bita genom att låta den få som den vill.
Hur som helst. Hur hanterar vi den här situationen bäst, tycker ni? Vad ska vi göra för att jobba på detta? En del verkar ju tycka att man ska avliva så fort en hund visar tecken på aggression men jag känner inte att det är ett alternativ så länge det bara är jag som utsätts för någon fara. Vi visste ju när vi skaffade honom att han var en omplaceringshund, att hans bakgrund kan ha medfört vissa beteendeproblem och jag känner att jag nu har tagit mig an det ansvaret och kommer inte att ge upp på honom i första taget.
Jag är ju annars en stor förespråkade av belöning snarare än bestraffning, och med tidigare hundar har jag kommit långt med att bara belöna och ignorera felaktiga beteenden. Men jag har inte någonsin haft att göra med en hund som bitit (annat än valpar, förstås), och det här beteendet kändes ju inte som ett man bara ignorerar.
Det känns också ganska förvirrande efter allt vi läst om att dominansteorin är baserad på utdaterad forskning. Att hundar inte alls dominerar utan försvarar zoner/revir. Det gör att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera om han beter sig såhär igen. Ska jag ta på mig någon slags roll som "alfa", vara hård, göra mig stor och ryta ifrån eller inte? Såg han husse som sitt revir som skulle försvaras från mig för att jag försökte få honom därifrån eller var han bara pragmatisk (d.v.s. gjorde som han gjorde för att han misstänkte att det skulle fungera och att han skulle få sin vilja igenom)?
Även om det antagligen är löjligt så kunde jag inte heller låta bli att känna mig lite stött efteråt. I och med att det är jag som tar hand om honom hela dagarna, och så är det ändå jag som är fienden som ska jagas bort så att han ska få vara med husse? Jag känner mig slightly rejected.
Det blev ett långt inlägg, men jag ville få med så många detaljer som möjligt och jag hoppas på att det hänger några hundproffs här på forumet (är ny här, f.ö.) som har några råd att komma med.
sa avstar hon och kommer till mig da hon far godis och berom om hon sjalv valjer att komma istallet. (jag tror att det har "backfired" ... numera hugger hon allt hon ser, tar ogonkontakt, slapper det och kommer superglad och vill ha godis
