- Svar: 1
- Visningar: 1 199
Det var lite roligt att läsa Magianas blogginlägg (förlåt dagboksinlägg) om balans mellan allt man vill göra och allt man måste göra, för jag kände igen mig en hel del i tankegångarna. Jag är förmodligen inte ensam om att sitta i denna rävsax...
Själv fortsätter jag att öva på att hitta en bra och fungerande balans i tillvaron, eller ”tidsbalans” som jag kallar det. Det MÅSTE ju funka!
Jag har märkt att det jag verkligen uppskattar och det som verkligen känns skönt inombords är att inte ha nånting inbokat, inte behöva åka nånstans mer än fram och tillbaks till jobbet, utan bara vara hemma på fritiden, pyssla i trädgården och måla.
Det där med målningen är förresten något jag har smugit igång med lite försiktigt nu under våren. Jag hittade uttrycksformen ”Art journaling” (bildgoogla gärna!
) där man uttrycker sig med mixed media, och föll direkt för det. Men min kreativitet är fortfarande en väldigt skygg varelse – 25 år efter jag slutade teckna pga för höga prestationskrav och 9 år efter stresskraschen som tog ifrån mig allt som möjligtvis fanns kvar av kreativ ådra, morr! – och om jag känner mig det minsta tidspressad så lyser kreativiteten definitivt med sin frånvaro.
Grejen är att det här med att bara vara hemma på fritiden inte passar ihop med min personlighet. Det är inte JAG. Eller åtminstone inte den jag tror att jag är. Jag har vänner jag vill träffa över en fika eller en bit mat – jag vill rida – jag vill yoga – jag vill gå kurser – jag behöver shoppa ibland – det är födelsedagar och andra bemärkelsedagar som jag vill uppmärksamma – veteranbilsklubben har aktiviteter – min man vill hitta på roliga saker – det anordnas andra skojiga aktiviteter och konserter och jubileum och sånt – ja det finns så MYCKET som jag vill göra bara för att det GER mig så mycket och piggar upp mina livsandar.
Fast... ...piggar det verkligen upp mina livsandar, om ”kostnaden” för aktiviteten blir för stor?...
Så fort jag känner mig det minsta stressad så slutar min planeringsförmåga att fungera. Det är en av konsekvenserna sedan stresskraschen, och sån jag ”är” numer. Bara att räkna ut när jag behöver åka hemifrån för att befinna mig på en viss plats vid ett visst klockslag blir nästan oöverstigligt svårt, och ska jag dessutom då ha med mig nånting eller förbereda nånting eller ha särskilda kläder på mig – då blir det för mycket. Då raderas allt i huvudet och hjärnan blir alldeles blank.
Jag skulle gratta min mamma på födelsedagen häromdagen, och upptäckte till min förtvivlan några timmar innan jag skulle åka att jag helt hade missat att införskaffa en födelsedagspresent. Veckan innan hade det varit hektiskt med aktiviteter ett i ett hela kvällarna, och plötsligt står jag där och ska åka och har missat ”den lilla detaljen”. Men så är det hela tiden. Min man och jag skulle passa en viss avgång vi var tvungna att komma med förra veckan, och eftersom han av naturen inte är typen som planerar så föll det som vanligt på min lott att räkna ut när vi skulle åka hemifrån. När vi väl åkte hemifrån så insåg jag att min uträkning var helt uppåt väggarna. Vi fick köra som galningar på två hjul genom alla kurvor och springa sista biten för att hinna med avgången... Hur många gånger jag har glömt att planera in hur jag ska lösa matfrågan mellan olika aktiviteter är oräkneligt. Ikväll ska jag åka och rida lektion direkt efter jobbet och det är lite tight om tid, men jag har fortfarande inte lyckats klura ut hur jag ska göra med middagen. Jag VET att om jag inte äter så kommer jag inte orka rida. Men hur jag ska lösa det är helt omöjligt att lista ut – min hjärna är bara helt blank, jag lyckas inte se någon lösning... Det finns för många alternativ, och varje alternativ innebär en viss tidsåtgång, och då måste jag börja räkna ut hur jag ska planera tiden utifrån varje alternativ, och... – där tar det bara stopp.
Och varenda aktivitet, varenda uträkning av tider och utrustning och förberedelser och sånt, kostar MASSOR för min hjärna!! Jag blir helt SLUT! Om jag gör nån aktivitet en kväll, så behöver jag egentligen vara hemma nästa dag och göra absolut ingenting för att bara vila och fylla på energi. Men det går inte, för då är det något som måste fixas eller någon som vill träffas eller någon aktivitet på gång.
(Och så tycker folk att det är lite konstigt när jag svarar ”Ingenting!” på frågan vad jag ska göra på semestern... )
Det måste ju på något sätt vara så att jag vägrar inse att det är såhär verkligheten ser ut.
För annars skulle det väl inte vara så svårt att ”rätta munnen efter matsäcken” och planera min tid efter min tillgängliga energi!?
Vad är det jag inte lyckas begripa??
Jag kan inte låta bli att fundera över hösten. Hur ska jag göra? Vad ska jag stryka? Ska jag strunta i att både yoga och rida? Ska jag tacka nej till alla aktiviteter och kurser som kommer upp, och enbart prioritera att träffa vänner? Är det verkligen det som är lösningen?....
Själv fortsätter jag att öva på att hitta en bra och fungerande balans i tillvaron, eller ”tidsbalans” som jag kallar det. Det MÅSTE ju funka!
Jag har märkt att det jag verkligen uppskattar och det som verkligen känns skönt inombords är att inte ha nånting inbokat, inte behöva åka nånstans mer än fram och tillbaks till jobbet, utan bara vara hemma på fritiden, pyssla i trädgården och måla.
Det där med målningen är förresten något jag har smugit igång med lite försiktigt nu under våren. Jag hittade uttrycksformen ”Art journaling” (bildgoogla gärna!
) där man uttrycker sig med mixed media, och föll direkt för det. Men min kreativitet är fortfarande en väldigt skygg varelse – 25 år efter jag slutade teckna pga för höga prestationskrav och 9 år efter stresskraschen som tog ifrån mig allt som möjligtvis fanns kvar av kreativ ådra, morr! – och om jag känner mig det minsta tidspressad så lyser kreativiteten definitivt med sin frånvaro.Grejen är att det här med att bara vara hemma på fritiden inte passar ihop med min personlighet. Det är inte JAG. Eller åtminstone inte den jag tror att jag är. Jag har vänner jag vill träffa över en fika eller en bit mat – jag vill rida – jag vill yoga – jag vill gå kurser – jag behöver shoppa ibland – det är födelsedagar och andra bemärkelsedagar som jag vill uppmärksamma – veteranbilsklubben har aktiviteter – min man vill hitta på roliga saker – det anordnas andra skojiga aktiviteter och konserter och jubileum och sånt – ja det finns så MYCKET som jag vill göra bara för att det GER mig så mycket och piggar upp mina livsandar.
Fast... ...piggar det verkligen upp mina livsandar, om ”kostnaden” för aktiviteten blir för stor?...
Så fort jag känner mig det minsta stressad så slutar min planeringsförmåga att fungera. Det är en av konsekvenserna sedan stresskraschen, och sån jag ”är” numer. Bara att räkna ut när jag behöver åka hemifrån för att befinna mig på en viss plats vid ett visst klockslag blir nästan oöverstigligt svårt, och ska jag dessutom då ha med mig nånting eller förbereda nånting eller ha särskilda kläder på mig – då blir det för mycket. Då raderas allt i huvudet och hjärnan blir alldeles blank.
Jag skulle gratta min mamma på födelsedagen häromdagen, och upptäckte till min förtvivlan några timmar innan jag skulle åka att jag helt hade missat att införskaffa en födelsedagspresent. Veckan innan hade det varit hektiskt med aktiviteter ett i ett hela kvällarna, och plötsligt står jag där och ska åka och har missat ”den lilla detaljen”. Men så är det hela tiden. Min man och jag skulle passa en viss avgång vi var tvungna att komma med förra veckan, och eftersom han av naturen inte är typen som planerar så föll det som vanligt på min lott att räkna ut när vi skulle åka hemifrån. När vi väl åkte hemifrån så insåg jag att min uträkning var helt uppåt väggarna. Vi fick köra som galningar på två hjul genom alla kurvor och springa sista biten för att hinna med avgången... Hur många gånger jag har glömt att planera in hur jag ska lösa matfrågan mellan olika aktiviteter är oräkneligt. Ikväll ska jag åka och rida lektion direkt efter jobbet och det är lite tight om tid, men jag har fortfarande inte lyckats klura ut hur jag ska göra med middagen. Jag VET att om jag inte äter så kommer jag inte orka rida. Men hur jag ska lösa det är helt omöjligt att lista ut – min hjärna är bara helt blank, jag lyckas inte se någon lösning... Det finns för många alternativ, och varje alternativ innebär en viss tidsåtgång, och då måste jag börja räkna ut hur jag ska planera tiden utifrån varje alternativ, och... – där tar det bara stopp.
Och varenda aktivitet, varenda uträkning av tider och utrustning och förberedelser och sånt, kostar MASSOR för min hjärna!! Jag blir helt SLUT! Om jag gör nån aktivitet en kväll, så behöver jag egentligen vara hemma nästa dag och göra absolut ingenting för att bara vila och fylla på energi. Men det går inte, för då är det något som måste fixas eller någon som vill träffas eller någon aktivitet på gång.
(Och så tycker folk att det är lite konstigt när jag svarar ”Ingenting!” på frågan vad jag ska göra på semestern...
)Det måste ju på något sätt vara så att jag vägrar inse att det är såhär verkligheten ser ut.
För annars skulle det väl inte vara så svårt att ”rätta munnen efter matsäcken” och planera min tid efter min tillgängliga energi!?
Vad är det jag inte lyckas begripa??
Jag kan inte låta bli att fundera över hösten. Hur ska jag göra? Vad ska jag stryka? Ska jag strunta i att både yoga och rida? Ska jag tacka nej till alla aktiviteter och kurser som kommer upp, och enbart prioritera att träffa vänner? Är det verkligen det som är lösningen?....
