Tappa bort sitt första språk?

[Pallen]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Mycket intressant! Har aldrig reflekterat över att man "stannar" i "barnspråket". Så är det absolut med min turkiska och så var det med min norska innan jag började jobba på norska.

KL

Jag föddes i Sverige men flyttade till Norge när jag var 2,5 år. Så norska var mitt allra första språk. När jag var 5 flyttade jag till Turkiet och lärde mig där flytande turkiska. Som 6,5 åring flyttade jag till Sverige och har efter jag blivit myndig bott sammanlagt ca 2 år i Danmark och pratar nu flytande danska.
Som liten pratade jag alltid svenska parallellt med min mamma oberoende av vilket land vi bodde i.

Jag är absolut duktigast på svenska, sedan kommer danska, sedan norska och sist turkiska.

Jag ser svenskan som mitt modersmål men norskan som mitt första språk. Jag har aldrig tappat norskan men när jag inte använt det på ett tag kan ord och yttryck försvinna och mitt uttal ändras. Min dialek har försvagats otroligt mycket. Dock snappar jag snabbt upp mycket igen när jag börjar använda språket. Svenska ord och fraser försvinner också oftare sedan jag flyttat till Danmark.

En lustig sak jag har reflekterat över är att jag känner mig olika bekväm i olika språk i olika situationer. När jag håller ridlektioner känns det konstigt att prata annat än danska, med mamma kan jag inte prata annat än svenska och med pappa ändrar jag mitt språk direkt. På jobbet kände jag mig tidigare mest trygg i danskan (blev upplärd på danska) men nu är jag lika trygg i svenska, norska och danska (jobbar på alla språk parallellt).

Dock finns det nackdelar med att kunna 3 språk som är så pass nära besläktade med varandra flytande, man blandar ihop så fort man inte hittar "rätt".

 

[Idahoe]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

"kl"

Jag kan absolut förstå att de med flera språk "tappar" ett.
Jag har bara bott i Sverige själv, men periodvis är all kurslitteratur, böcker, filmer etc som jag läser på engelska. Har jag då inte pratat med någon utanför studierna på ett par dagar så börjar jag tänka på engelska, får leta efter ord på svenska och byter ut grammatik osv.
Kan tilläggas att jag är en av dialekt-kameleonterna. Skapligt jobbigt när jag varit i föräldrarnas hus i Dalarna och kommer hem och pratar dalmål

 

[Petruska]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Men man kan ha olika nivåer i språket; ett professionellt språk är en nivå, vardag en annan. Det ena behöver inte följa det andra.

Ja, jag har absolut flest nivåer i min svenska. Men numera är engelskan (som jag bara har lärt mig som ett främmande språk, absolut inte som ett modersmål) mitt bästa jobbspråk. Det finns många uttryck inom yrket som jag inte kan på svenska (eller som inte finns på svenska) och min "facksvenska" är interfolierad av engelska.

Mitt andra modersmål, är framförallt ett språk för familjeangelägenheterna, och där är det starkare och känns mer levande än svenskan. Snälla smeknamn till nära och kära, tex, känns helt rubbade på svenska (finns det ens några vettiga, säger folk "älskling"??) och helt naturliga på det andra språket.

På engelska kan jag knappt uttrycka mina känslor överhuvudtaget utan att låta som en vetenskaplig rapport. Knappt ens föreslå en fikapaus utan att uttrycka mig som om jag skulle undervisa om kontrafaktiska villkorssatser, ärligt talat.

 

[Lena Furberg]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Jag kan ocksa latt svara med langa meningar pa engelska utan att jag marker det, under de forsta dagarna pa Sverigebesok. Mycket pinsamt!! Mamma ar sa van nu att hon inte kommenterar det langre, men jag har fatt manga underliga blickar pa Konsum och andra affarer

Det gör jag med! Ibland kan jag prata svenska med min man (som inte kan svenska) en lång stund tills jag undrar varför han ser så konstigt på mig. Eller vice versa, engelska med svenskspråkiga helt utan anledning. Bägge språken kommer av sig själva, ofta i samband med att jag inleder en mening med ett ord som är "mer" av det ena språket. Då kopplar hjärnan självmant in på den linjen.

Själv tycker jag att "känslosamma" uttryck och ord är lättare att säga på engelska. De svenska orden är mer laddade, i och för sig både positivt och negativt men också på ett associerande sätt. Min engelska har jag format som vuxen och där har orden en helt annan "känsla", som är mer min egen. Låter konstigt, jag vet, men så är det.

Men jag älskar båda språken! Båda språken har sina ord som är helt underbara och ojämförbara med det andra språkets version.

 

[Enya]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Är det med partnern så är det andraspråket, är det svenskar så är det svenska. Men det beror lite vilket språk jag talade när det upprörande inträffade.

KL till er som undrar över när man kan ett språk:

Inom språkforskningen så talar man om när den kognitiva förmågan och språkförmågan är synkroniserad.

Alltså när man kan säga det man tänker utan att språket är "i vägen" och hindrar.

Men man kan ha olika nivåer i språket; ett professionellt språk är en nivå, vardag en annan. Det ena behöver inte följa det andra.

Jag är bra på att förstå engelska som jag hör och läser, den biten är som om det vore mitt modersmål. Men så kommer det där att kunna tala det... Uttal är jag URUSEL på och har alltid varit och så blir jag så stressad av att veta det så när jag pratar låter jag som en mellanstadieelev som försöker leta glosor Jag får svårt att hitta orden, blir osäker och mumlar mest till slut. Det är väldigt irriterande då jag ju vet med mig att jag KAN mer än jag ger sken av, jag är bara usel på uttalet, tex bokstaven R och "th"....

 

[frej]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Kl

Jag som är uppvuxen med två språk svenska och finska använder båda mina språk dagligdags och byter språk naturligt, svenska har jag som modersmål, finskan kan jag utföra diskussioner på men inte riktigt få det grammatiskt rätt då jag inte lärt mig " skriftspråket" men en tanke som slog mig är ju att detta med att underhålla språket ?

Jag har inte alls lika lätt för engelska och skulle det nu råka dyka upp en engelsk talande person så skulle jag nog rabbla både på svenska och finska innan fem kronan trillar ner
Och detta är kanske för att jag inte riktigt underhåller eller använder mig av engelskan, är inte riktigt säker i språkbruket...

 

[em-pirre]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Åh, jag säger konsekvent 'brukfost' om frukost nuförtiden. Låter helt hejdlöst fult.

Jag har också några hittepåord som bara slinker ur mig då jag inte hittar rätt ord. Det senaste är vantut som är vantar med finsk böjning.

(Fästmannen frågar ofta hunden ifall hon är hundkrig. Hunden bryr sig inte om lite språkliga missar. För henne betyder både hungrig och hundkrig att det vankas kvällsmat.)

Sen är det jobbigt med fiffiga ordspråk som man plötsligt känner ett starkt behov av att använda. De brukar bara inte vara lika bra om man översätter dem.

 

[PopcornPlayer]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Fast det där skiljer nog jättemkt mellan person till person. Jag har en vän (25) som bott två år i Australien och ett år i England. Hon har tappat jättemkt svenska ord, och då är det ändå ett år sedan hon kom hem.

 

[JeayL]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Är inte hennes "dialekt" rätt personligt påhittad för att typ sticka ut i mängden?

Min bästis är iofs född i norge, uppväxt sen 1 års ålder till 19 i sverige och sen bott i norge i.. vad kan de vara 3,5 år? Hon pratar vad jag vet flytande norska trots att hon inte pratat de under uppväxten, däremot har hon kunnat läsa norska i stort sett flytande och pratar bra svenska utan brytning då vi ringer varann, enda är väl att hon ibland lägger in något norskt ord ibland

 

[Rubinen]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Jag har bott i Australien i 3 år nu (flyttade som 19 åring) och märker redan hur jag tappar min Svenska lite. I helgen kunde jag till exempel inte komma ihåg vad Advokat hette på Svenska, pinsamt..

Har inga svenska vänner här och jag tror det spelar in mycket då den enda Svenskan jag pratar är över skype med familjen, och det blir kanske 1 gång i månaden. Bor ihop med en Engelsman också, så mitt vardagsspråk är helt och hållet Engelska. I Sverige har jag varit 2 gånger på 3 år (2 veckor åt gången) och förra gången (Juni 2013) var det en ganska stor omställning att prata Svenska varje dag..

MEN jag gor mitt bästa for att underhålla mitt fina modersmål. Jag har börjat läsa Svenska tidingar online på min lunchrast och så har jag ju Buke och lite olika bloggar

 

[prinsessfeminist]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Ja, jag har absolut flest nivåer i min svenska. Men numera är engelskan (som jag bara har lärt mig som ett främmande språk, absolut inte som ett modersmål) mitt bästa jobbspråk. Det finns många uttryck inom yrket som jag inte kan på svenska (eller som inte finns på svenska) och min "facksvenska" är interfolierad av engelska.

Det där med jobbspråk är intressant. jag har upplevt båda problemen. Dels att jag talar med människor i andra länder om jobbet och specifika företeelser i Sverige (icke översättningsbara) uppdagas och man famlar och famlar...

Sedan motsvarande åt andra hållet. Jag läser mycket på engelska för att hålla mig uppdaterad inom forskningen och då hänvisas det till specifika företeelser i dessa "andra länder", som ju inte har någon motvarighet i Sverige.

Jag kan tex tänka på Advanced Skilled Teacher som nu (äntligen!) fick en svensk motsvarighet som "förstelärare" (fanns inte för ett år sedan). En annan kan vara vår svenska "läroplan" som inte precis är "curriculum" eftersom det snarare är kursplaner. Syllabus är liksom mitt emellan kursplan och läroplan.

Mitt andra modersmål, är framförallt ett språk för familjeangelägenheterna, och där är det starkare och känns mer levande än svenskan. Snälla smeknamn till nära och kära, tex, känns helt rubbade på svenska (finns det ens några vettiga, säger folk "älskling"??) och helt naturliga på det andra språket.

Icke-översättningsbart - helt klart. Oavsett språk.

På engelska kan jag knappt uttrycka mina känslor överhuvudtaget utan att låta som en vetenskaplig rapport. Knappt ens föreslå en fikapaus utan att uttrycka mig som om jag skulle undervisa om kontrafaktiska villkorssatser, ärligt talat.

hahahahahahaha

 

[Kilauea]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Jag har en kompis som bott 10 år i USA. Hon använder ibland amerikanska ord, om hon hittar de orden fortare än de svenska och tar det som kommer. Detta trots att hon nu bott 2 år i Sverige igen. Så jo, man kan nog rätt lätt tappa sitt första språk.

 

[Lillelorden]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Sån är jag också, och det är lite pinsamt ibland faktiskt. Man bara råkar smittas av alla möjliga dialekter, men då man ska prata sitt eget språk och sin egen dialekt blir det svårt att hitta tillbaka.

Eller hur, och ibland blir det en salig blandning.

Speciellt om jag varit borta och kommit hem för att hemma träffa och samtala med någon från det ställe jag varit på. Hjärnkullerbytta!

 

[martha]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Jag är född i Finland och pratade helt o hållet finska tills jag var ca 5 år , var tvåspråkig tills jag var 10-11 ungefär , och idag kan jag bara minnas o känna igen enstaka ord ..Född i Helsingfors och mina föräldrar är tvåspråkiga så när dom försökte prata finska med oss så svarade vi bra på svenska o sen blev det bara mer o mer svenska

Jag bor i Värmland nu o pratar värmländska ( med viss brytning säger en del) ...men när jag kommer till Göteborg där jag växte upp o bodde tills jag var 13 år så kommer dialekten in direkt .....älskar Göteborg

 

[martha]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Det gör jag med! Ibland kan jag prata svenska med min man (som inte kan svenska) en lång stund tills jag undrar varför han ser så konstigt på mig. Eller vice versa, engelska med svenskspråkiga helt utan anledning. Bägge språken kommer av sig själva, ofta i samband med att jag inleder en mening med ett ord som är "mer" av det ena språket. Då kopplar hjärnan självmant in på den linjen.

Själv tycker jag att "känslosamma" uttryck och ord är lättare att säga på engelska. De svenska orden är mer laddade, i och för sig både positivt och negativt men också på ett associerande sätt. Min engelska har jag format som vuxen och där har orden en helt annan "känsla", som är mer min egen. Låter konstigt, jag vet, men så är det.

Men jag älskar båda språken! Båda språken har sina ord som är helt underbara och ojämförbara med det andra språkets version.

...det där var riktigt roligt ....

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Ibland kan jag prata svenska med min man (som inte kan svenska) en lång stund tills jag undrar varför han ser så konstigt på mig

Händer mig också, jätteofta!

En natt så vaknade jag, trött och grinig, och började pratade svenska med min sambo och när han bara tittade förvirrat på mig så fräste jag ifrån att "äh, du fattar ju inte vad jag säger i alla fall" Som att det var hans fel liksom!

 

[Svarta]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

När jag var barn så fick jag ibland tolka till min farmor men ganska ofta så tyckte jag att det hon sade var så pinsamt(Väl inget större fel på min farmor men jag var väl i den ålderns att ens egna familjs vuxna verkade så mycket mer pinsamma än kompisars.) så då sade jag något annat vilket ledde till högst underliga händelser och det tog mina föräldrar mången timme att utreda varför farmor alltid träffade helknäppa läkare, taxihaufförer, myndighetspersoner etc tills mitt unga med korta ämbete som tolk plötsligt avslutades. Jag brukar tänka på detta nu när jag är vuxen och en del vill ha med sina minderåriga barn som tolkar att nej, inte något man skall belasta barn med.

Men hur som haver så kom jag att tänka på att när jag var barn så talade min farmor otroligt varmt om en av mina kompisars mammor. Hon sade att denne kompis mamma var SÅ förstående och hjälpte min farmor massvis bara genom att lyssna.

Detta väckte huvudbry både hos mig, kompisen och mina syskon då farmor inte kunde svenska och kompisens mamma kunde knappt svenska hon heller och dessa kvinnor var inte från samma utland så hur kunde de kommunicera?

Så jag blev satt att vara spion och betraktade hur min farmor gick och ringde på kompisens dörr, fick tala med kompisens mamma och gjorde det ofta upp emot en halv timme. Ofta till en början upprört, nästan gråtandes och vilt gestikulerandes men sedan gick hon alltid lugn och glad därifrån.

Vi faceade kompisens mamma som erkände att hon förstod inte ett dyfft av vad min farmor sade men första gångerna hade hon inte vetat hur man säger "Jag kan inte hjälpa dig!" och sen hade hon märkt att hur det än var så mådde ju farmor bättre efter att ha pratat en stund så det kanske inte var så viktigt att förstå orden utan bara stå där och lyssna.

Solskenshistoria(eller är det kanske en hemsk historia om en stackars språkfattig farmor som både lurades av barnbarn som av barnbarnets kompis mamma.....))

 

[Svarta]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Hej alla som svarat!
Jag har följt denna tråd med växande intresse då det är många som bevittnar om sådant jag aldrig kunnat gissa- faktiskt.
Vad jag funderar vidare på är att hur viktigt är det då med hemspråk? För jag har alltis imatats att hesmpråk är oerhört viktigt i skolan om de utrikiska barnen skall kunna lära sig svenska. Själv slapp jag som barn men är väl av en annan generation och mina föräldrar hade förståelse för att jag ville gå till skolan och lära mig svenska.
Jag tänkte på det när jag såg någon dokumentär om en skola i Malmö där allt blivit sådant kaos så man slussade ut alla skolungdomar till andra skolor och en del fick resa långt för att komma till sina anhalter men där var det flera som glatt sade att det var det värt för nu fick de komma till svenska skolor och äntligen lära sig svenska.
Att tro mig inte fel nu. Jag har inget emot hemspråk(längre) utan tror att man alltid har nytta av att kunna flera språk. MEN vad jag funderat kring med den här tråden är att om känslan för vad som är ens "huvudspråk" verkar vara flytande hos de flesta så har man kanske överinläst betydelsen av hemspråksundervisning?
Vad jag alltså undrar över är att jag imatats att tro att för att lära sig ett nytt språk så måste man lära sig sitt grundspråk bäst för annars kan man typ få inärningssvårigheter vad gäller det nya språket. Att kan man inte sitt modersmål så lär man sig inte något nytt språk perfekt heller.Men av vad jag läst i denna tråd så undrar jag om ni som är flerspråkiga och kanske bytt språk upplever att det är så? Jag är ju själv flerspråkig men tycker att det faktum att mina föräldrar lät mig slippa hemspårksundervisningen iland högst orättvist vänts emot både mina föräldrar och mig. Lite "Ja, hade hon bara fått gå på hemspråk så hade inga av problemen uppstått!" oavsett om "problemen" varit språkliga eller något ur min vy inte alls språkanknytet.

 

[Sunshine]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Jag vet ingenting om hur hemspraksundervisning fungerar, men hade det funnits en mojlighet for mina barn att fa prata svenska i skolan 1-2 timmar i veckan sa hade jag glatt nappat pa det. Men da maste ju lararen vara inhemsk (alltsa svensk i mitt fall) annars faller det ju redan dar. Mina barn hor inte tillrackligt med svenska och det marks pa deras sprak.

Men jag vet fran nar jag vaxte upp att de som gick pa hemspraksundervisning tyckte att det var tamligen vardelost... och da kanske det stjalper snarare an hjalper?

Sedan forstar jag nog inte riktigt fragan - maste man lara sig ett sprak i taget menar du, innan man kan avancera till nasta? Jag har flera bekanta vars barn vaxer upp med bade tre och fyra sprak, och det verkar ga alldeles utmarkt. Sedan maste man ju underhalla spraken annars faller de i glomska, men sa ar det ju for alla vare sig man far dem med sig vid fodseln eller inte.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Tappa bort sitt första språk?

Händer mig också, jätteofta!

En natt så vaknade jag, trött och grinig, och började pratade svenska med min sambo och när han bara tittade förvirrat på mig så fräste jag ifrån att "äh, du fattar ju inte vad jag säger i alla fall" Som att det var hans fel liksom!

Vårt barn pratade med svenskspråkiga mormor en bra stund på telefon. Konversationen fördes på svenska och barnet svarade lite enstavigt, men ändå, det var svenska.

Efter samtalet säger barnet: "how come mormor speaks English?"

Då gick det upp för oss att barnet nog tänkte att det vi pratade hemma var svenska (vi är ju i Sverige) och det mormor pratade måste vara det annorlunda.

Veckan innan så hade grannbarnet, vars pappa är engelsman, kommenterat för vårt barn att denna kunde prata "both English and Swedish, actually".

Vårt barn hade nog funderat på vad som var vad...