Sv: TANT OCH GUBBTRADEN, Vad haller ni pa med?? PART 4
Kan tänka mej att det känns tungt idag.
På nyårsdagen är det 20 år sen min pappa dog. Han skulle varit 62 år.
Första året var det en bävan inför den dan, man återupplevde hela dagen från början till slut.
Min pappa var inte sjuk i kroppen, men i själen kan man väl säga.
Hans fru dog på deras smekmånad i Tunisien i aug året innan.
Han tog livet av sig genom att krocka med en långtradare, och polisen kom hem och berättade. Jag var ensam hemma och gravid, och det var inte den bästa dan i mitt liv.
Men för mej blev begravningen som ett avslut och efteråt var det lättare att tänka framåt.
I början vara alla dagar som påminde om honom jobbiga, födelsedagar, hans frus dödsdag, hans dödsdag osv.
Men efter ett tag såg jag det mer som att nu har han det bra. Han är där man inte har ont och där han ville vara.
Man får plocka fram de minnen man blir glad av, och tänka på det som var och inte det som kunnat bli.
Visst saknar jag min pappa fortfarande ibland, men inte med tomhet utan mer med glädje att jag ändå fick växa upp med honom.
Kanske ingen tröst för dej, men kanske det känns lättare för dej när begravningen är över.
Och försök att inte se begravningen som nåt sorgset som man vill ha överstökat, utan som ett fint sätt att fira din mamma.