Förra tråden låstes och togs bort pga att titeln var missvisande. Så nu görs ett nytt försök
När jag gick på ridskolan fick jag alltid höra att man tränar dressyr för att hästen ska bli lydig och tävlar för att bevisa att man har lyckats med att få hästen lydig. Men för mig har det alltid kännts som att nåt har fattats i det resonemanget och på sistone har jag börjat komma på lite vad det var.
När jag tränar dressyr är mitt mål behärska min kropp på ett sånt sätt att jag sitter i harmoni med hästens rörelser så den förstår vad jag menar. Och genom att hästen förstår vad jag kommer den också göra det så länge jag inte ber om nåt otrevligt. För mig handlar kommunikationen med hästen inte om att ge rätt kommandon, utan att fråga på rätt sätt. "Vad sägs om att svänga höger nu?" Jag har lyckats en gång och gud, det lever jag på fortfarande Det häftigaste var att hästen i fråga som vanligtvis när jag rider ser ut som en beige älg förvandlades till en dressyrhingst Han gick verkligen och visade upp sig och bara utstrålade "kolla va snygg jag är nu". Men samtidigt blev han så mycket mer lyhörd för vad jag ville, jag kunde komma med centimetersmå hjälper och få världens respons!
Det var verkligen en riktig ahaupplevelse som det känns som att alla instruktörer och hästmänniskor jag träffat utom en helt har misslyckats med att förmedla. Jag har liksom inte ens fått veta att det var Det jag letade efter, jag trodde fortfarande nånstans att det gick ut på att hästen skulle bli lydig och göra som jag sa. Fast det alltid har kännts skevt. Det var i det läget man verkligen kännde också att ju mindre ryttaren gör desto mer ger hästen tillbaka. Alltid tidigare har det hetat att man ska ta i genom hit och dit och göra hästen uppmärksam på hjälperna osv och Sen kan man rida med små hjälper och hästen kommer göra allt rätt. Men om man går den vägen, når man verkligen det där ultimata Samspelet då? Eller blir det bara att ryttaren sitter på hästen, både fysiskt och mentalt?
Som vanligt har jag väl totalt misslyckats med att framföra mina tankar men är det nån som känner igen sig?
När jag gick på ridskolan fick jag alltid höra att man tränar dressyr för att hästen ska bli lydig och tävlar för att bevisa att man har lyckats med att få hästen lydig. Men för mig har det alltid kännts som att nåt har fattats i det resonemanget och på sistone har jag börjat komma på lite vad det var.
När jag tränar dressyr är mitt mål behärska min kropp på ett sånt sätt att jag sitter i harmoni med hästens rörelser så den förstår vad jag menar. Och genom att hästen förstår vad jag kommer den också göra det så länge jag inte ber om nåt otrevligt. För mig handlar kommunikationen med hästen inte om att ge rätt kommandon, utan att fråga på rätt sätt. "Vad sägs om att svänga höger nu?" Jag har lyckats en gång och gud, det lever jag på fortfarande Det häftigaste var att hästen i fråga som vanligtvis när jag rider ser ut som en beige älg förvandlades till en dressyrhingst Han gick verkligen och visade upp sig och bara utstrålade "kolla va snygg jag är nu". Men samtidigt blev han så mycket mer lyhörd för vad jag ville, jag kunde komma med centimetersmå hjälper och få världens respons!
Det var verkligen en riktig ahaupplevelse som det känns som att alla instruktörer och hästmänniskor jag träffat utom en helt har misslyckats med att förmedla. Jag har liksom inte ens fått veta att det var Det jag letade efter, jag trodde fortfarande nånstans att det gick ut på att hästen skulle bli lydig och göra som jag sa. Fast det alltid har kännts skevt. Det var i det läget man verkligen kännde också att ju mindre ryttaren gör desto mer ger hästen tillbaka. Alltid tidigare har det hetat att man ska ta i genom hit och dit och göra hästen uppmärksam på hjälperna osv och Sen kan man rida med små hjälper och hästen kommer göra allt rätt. Men om man går den vägen, når man verkligen det där ultimata Samspelet då? Eller blir det bara att ryttaren sitter på hästen, både fysiskt och mentalt?
Som vanligt har jag väl totalt misslyckats med att framföra mina tankar men är det nån som känner igen sig?