Tankar runt dop

[Björk]

Sv: Tankar runt dop

Man behöver inte vara medlem i Svenska kyrkan för att bli fadder. Kravet är att man själv ska vara döpt, det behöver man däremot inte vara inom Svenska kyrkan. En av mina vänners barn har en gudfar som är katolik, inga problem alls.

Oavsett hade jag inte tyckt att det vore så konstigt om det fanns krav på medlemsskap för att vara fadder. Vad jag menade var att kyrkan kontrollerar ju inte att du är "tillräckligt kristen" för att kunna vara fadder. Din egen bedömning av att din egen andlighet/tro är tillräcklig (för att vara döpt) räcker även för dem.

Jag är ju inte döpt så det var väl där det fallerade för min del.

Och; för att förekomma eventuella missförstånd; jag tycker för min del att det är HELT förståeligt att prästen ifråga inte tyckte jag var lämplig som fadder! Är regeln sådan att man själv ska vara döpt så är det. Föräldrarna ifråga var däremot inte så nöjda (och valde därför en annan präst och kyrka vid nästa barns dop).

 

[Björk]

Sv: Tankar runt dop

Antagande och antagande. Jag reflekterade kring att när jag stöter på uttalanden om att hålla sig borta från kyrkan av respekt för de troende, så har de alltid kommit från icke troende. Jag påstod på inget sätt att alla icke troende anser det, eller för den sakens skull att det inte finns någon troende som har den åsikten.

I övrigt håller jag med dig. Men att inte gå i kyrkan pga bristande intresse är långt ifrån samma sak som att anse att man inte bör gå i kyrkan för att respektera de som faktiskt tror på riktigt Och att de skulle ha något behov av att få ha sin kyrka i fred från de som bara tror lite grann eller på utvalda delar av exempelvis det kristna budskapet

Ah! Vi är på samma bana!

 

[Teilani]

Sv: Tankar runt dop

Fast vad kyrkan i stort står för och vad en del präster anser att kyrkan ska vara kan skilja sig rätt mycket. Prästen i min församling ville inte döpa ett barn alls, eftersom föräldrarna inte var gifta. Han strök Evert Taube ifrån sånglistan till en begravning, det skulle inte vara någon profan musik i kyrkan. Samt att han var öppet emot kvinnliga präster och ansåg att homosexualitet kunde botas med bön. Han var inte ensam i området att ha den här extrema tolkningen av bibeln, men de blir kanske färre och färre för varje år.

I övrigt håller jag med, jag som icke-troende kan inte motivera de i botten religösa cermonierna för egen del, men är gärna med och delar mina vänners glädje i dop och bröllop, om jag blir bjuden.

 

[Kville]

Sv: Tankar runt dop

Tack för alla svar och intressanta reflektioner
Det är ofta man i sådana här diskussioner möts med argumentet att de flesta av våra traditioner har sin grund i kristen tro och att det är märkligt att just dopet ska kritiseras.
Det är inget felaktigt påstående att våra traditioner har grund i kristendomen men hur många av våra traditioner bär sådana tydliga spår av religion som just dopet?
Dopet är från första till sista stund en tydlig religiös akt:
http://www.barndop.nu/dopakten/dopgudstjansten
http://www.barndop.nu/dopakten/svenska-kyrkans-dopordning

Jag som icke troende tackar nej till dop av anledning att det blir för magstarkt.
Kyrkliga bröllop tar också emot men den religiösa präglingen varierar stort. Har varit på två bröllop där paret ställde krav på prästen att ceremonin skulle vara helt religionsbefriad. Vad jag förstod var det inte populärt med accepterades. Paren har både före och efter fått stå upp och förklara varför de ville gifta sig i en kyrka och svaret var väl som för många andra icke religiösa att kyrkor av stämningsfulla skäl kan hamna högst upp på listan över lokaler.

 

[Breaktown]

Sv: Tankar runt dop

Vilken underlig tolkning. Jag firar helst inga som helst traditioner i kyrkan eftersom jag inte tror på gud och överhuvudtaget inte upplever någon egen positiv personlig koppling till kyrkan (nåja, blir jag bjuden på kyrkligt bröllop el dyl så går jag ju dit, men i en släkt och vänkrets av likasinnade sker det mycket sällan). Därför skulle jag aldrig döpa ett barn, aldrig gifta mig kyrkligt och helst inte ordna kyrkliga begravningar för andra (min egen begravning bryr jag mig dock inte om, jag är ju ändå inte där), tex mina föräldrar när den dagen kommer.

Det har inget med att respektera troende eller kyrkan att göra, utan om att slippa något jag inte riktigt gillar.

Fast den tolkningen gjorde jag inte alls. Som jag skrev ovan menade jag inte alls att alla som inte firar högtider i kyrkan gör det av respekt för de troende. Bara att när jag hör sådana uttalanden om respekt för de troende så kommer det från icke troende.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Tankar runt dop

* Hur ser ni på dop?
Är det en familjeangelägenhet eller en större tillställning som anses vara av betydelse och som man enligt oskriven lag inte tackar nej till om man får en inbjudan?

Nu har jag inga egna barn, men om jag skulle få det så skulle jag nog faktiskt välja att döpa dem (såvida inte pappan sätter sig tvärt emot det förstås). Vi är inte troende alls, mamma är döpt och konfirmerad, pappa inget av det. Vi är fyra syskon som alla är döpta, två av oss är inte konfirmerade (jag och min bror), de andra två är konfirmerade. Vi har helt och hållet fått välja själva, men jag vill nog ändå ge mitt barn möjligheten att själv välja om hen vill bli konfirmerad som tonåring (visst, man döpa sig som vuxen, men det kan vara "pinsamt" i den åldern att döpa sig när "alla andra" är döpta som barn, vi bor i ett område som är ganska traditionella av sig så de flesta barn döps här).
Däremot skulle jag nog föredra att det bara var de allra närmaste. Skulle jag få barn i nuläget (högst otroligt) så skulle jag vilja ha mina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och mammas syskon med respektive och kusiner närvarande från min sida, det är de som står mig närmast.

* Förväntar ni er att era vänner ska komma på ert barns dop till exempel ta ledigt och köra flera mil?
Nej. Jag har inte några tillräckligt nära vänner för att jag skulle förvänta mig att de skulle dyka upp på mitt barndop.

* Om en dopgäst råkar glömma dopdagen, vad blir reaktionen? Hur pass allvarlig är förseelsen om man pratar om proportionerna av eventuell ilska och besvikelse?
Intressant, då jag har en Facebook-vän som nyligen offentligt anklagade en av sina inbjudna gäster för att inte ha dykt upp på just ett dop. Om min syster uppenbart sket i att komma hade jag blivit förbannad, vi står varandra extremt nära och hade hon inte haft ett giltigt skäl att inte vara där hade jag blivit riktigt ordentligt sur. Min bror däremot, som jobbar till havs, hade jag haft förståelse för om hans jobb hade satt käppar i hjulet. Om någon av mina kusiner hade struntat i det hade jag inte ens brytt mig. Det beror på anledningen till frånvaron och hur närstående personen är. Hade barnets far vägrat dyka upp hade det kanske inte varit så kul.

 

[Maqurell]

Sv: Tankar runt dop

kl:
Jag tycker inte man tvingar in ett barn i en tro genom dop då du först i konfirmationen bekänner din kristna tro efter att först ha blivit "utbildad" i vad den kristna tron är.

Själv är jag kristen (och stolt över det) och valde därför en fadder som är i det närmaste ateist och en fadder som inte är medlem av svenska kyrkan (båda döpta) som motpol mot min tro så att min barn får se att det finns två sidor av allt och lär sig tänka själv. Det blir nog intressanta diskussioner om när mitt barn kommer upp i konfirmationsålder.

Om sen mitt barn (eller mina bonusbarn) väljer att bekänna sig till en annan tro än min så säger jag inget om det, religionsfrihet råder.

 

[cirkus]

Sv: Tankar runt dop

För mig är det så att jag ser verkligen ingen anledning till själva dopet. Mina barn behöver inte få syndernas förlåtelse redan i bebisstadiet. De har inte begått några synder. Jag gillar inte det tänket med nån sorts arvssynd.

För övrigt så tycker jag att svenska kyrkan gör väldigt mycket bra med sin diakoniverksamhet och kuturarvet att bevara gamla kyrkor till exempel, så jag har inte valt att gå ur svenska kyrkan, jag stöder den gärna.

 

[mino]

Sv: Tankar runt dop

jag menar att jag blir förvånad när folk väljer att döpa sina barn (eller gifta sig kyrkligt) som uttryckligen säger sig INTE ha någon som helst tro.

Händer det så ofta nu för tiden? Jag kan förstå att det hände förr, kanske när vi växte upp, att man inte ville stöta sig med släkten osv. Jag kan inte påminna mig om någon i bekantskapskretsen som är helt emot men ändå döpt sitt barn. Min gissning om folk gör så beror det på att de hakar på trenden att vara ickereligiös snarare än att de verkligen har tänkt till och tagit ställning.

Det jag tänker om kyrkan är att det är deltagarna som ÄR kyrkan. Så länge kyrkan lever med stämpeln att man enbart går dit för guds skull och för att hylla gud så anser jag att man gör en miss, kyrkan har alltid varit till för församlingen. På så sätt kan alltså en fadder (som så vitt jag vet inte har någon formell roll öht) mycket väl vara en bra människa, inte nödvändigtvis någon som är döpt. Som jag ser det står alla formaliteter och symboler i vägen för det som religioner egentligen handlar om, nämligen människor och andlighet. Det är inte bara jag som resonerar så här, det finns falanger inom svenska kyrkan som är progressiva så jag ser ingen anledning till att kyrkan inte skulle kunna utvecklas mer åt det här hållet. Synen att farbror gud är ett i det närmaste magiskt och övernaturligt väsen som man ska underkasta sig känns som att det hör medeltiden till och den borde kyrkan jobba på att få bort.

 

[Björk]

Sv: Tankar runt dop

Händer det så ofta nu för tiden? Jag kan förstå att det hände förr, kanske när vi växte upp, att man inte ville stöta sig med släkten osv. Jag kan inte påminna mig om någon i bekantskapskretsen som är helt emot men ändå döpt sitt barn. Min gissning om folk gör så beror det på att de hakar på trenden att vara ickereligiös snarare än att de verkligen har tänkt till och tagit ställning.

Nja, jag har nog oftare hört det förr. Under min uppväxt formades en del tankar omkring det där. Jag, som är odöpt fick höra att "men då har ju du inget namn" när jag var kring 9 år. Jag, som var odöpt visste mer om dopets innerbörd än jämnåriga. I högstadiet konfirmerade sig ALLA i min ålder; utom jag då. Och då fick jag ofta frågor kring varför osv. Jag var den "konstiga". Men en kompis sa också; "å, lyllos dig. Jag MÅSTE konfirmera mig".

Det är säkerligen väldigt olika beroende på var man bor. Jag växte upp på en liten bruksort och bor även nu i en ganska liten stad där traditionerna har starkare fäste än i t ex en storstad. Vi har ju t ex fått frågor av någon släkting varför vi inte döpte; trots att personen VET att ingen av oss föräldrar ens är medlem i kyrkan. "Men om JAG hade det som högsta önskan då?" kom då som halvt skämtsam fråga. Jag sa att inte ens då hade det varit aktuellt; det är våra barn, inte den personens.

Jag har inte träffat så många som jag känner såpass nära att jag är säker på deras resonemang gällande barndop. (Jag vet ju oerhört många som döper sina barn, men huruvida de har "någon slags tro" eller inte har jag ingen aning om och då tar jag för givet att de i någon slags omfattning delar kyrkans värderingar, just eftersom de väljer att döpa barnet). Men en bekant vet jag säger sig vilja döpa "för att det är tradition" och som själv säger sig inte ha någon tro.

Det är inte bara jag som resonerar så här, det finns falanger inom svenska kyrkan som är progressiva så jag ser ingen anledning till att kyrkan inte skulle kunna utvecklas mer åt det här hållet. Synen att farbror gud är ett i det närmaste magiskt och övernaturligt väsen som man ska underkasta sig känns som att det hör medeltiden till och den borde kyrkan jobba på att få bort.

Ja, det kanske kommer att bli så. Framtiden får utvisa. Jag tycker det låter som en trevlig utveckling!

 

[Petruska]

Sv: Tankar runt dop

Jag tror att väldigt många som döper sina barn inte "har något slags tro" som de själva tycker matchar kyrkan. Faktum är att bara ett av de föräldrapar vilkas barns dop jag har varit på, har svarat obesvärat och utan genans på prästens fråga om de vill fostra sitt barn kristet, eller hur den nu formuleras.

Varför de döper vet jag dock inte.

 

[Björk]

Sv: Tankar runt dop

Jag tror att väldigt många som döper sina barn inte "har något slags tro" som de själva tycker matchar kyrkan. Faktum är att bara ett av de föräldrapar vilkas barns dop jag har varit på, har svarat obesvärat och utan genans på prästens fråga om de vill fostra sitt barn kristet, eller hur den nu formuleras.

Varför de döper vet jag dock inte.

Oj, då är din erfarenhet ännu mer "negativ" än min.

 

[Petruska]

Sv: Tankar runt dop

Jag vet inte om det direkt är negativt? Men jag fattar inte varför prästen ställer den där frågan då hen ju måste fatta att det "tvingar" folk att ljuga. Inte ens personer som har "något slags tro" ger väl sina barn en kristen uppfostran?

 

[Mabuse]

Sv: Tankar runt dop

Varför det egentligen? De flesta traditioner vi har är ju religiöst grundade på ett eller annat sätt, tom midsommar. Det är egentligen ingen skillnad mellan att resa en midsommarstång och att lägga vatten på ett barns huvud, det är symboliska handlingar för att fira någon form av skifte i livet. Om man tycker att det blir extra symbolladdat och fint att befinna sig i en kyrka så kan man väl få tycka det, det är ju bara ett rum. Och präster är till för att stötta och hjälpa människor, de är inga auktoriteter som deltagarna måste lyda, man väljer själv. Kyrkan är till för människorna, inte tvärtom.

Fast vid ett dop så lovar man ju faktiskt att uppfostra sitt barn i den kristna tron. Om man nu inte tänker göra det, så innebär det att man står och ljuger inför Gud och församlingen, det skulle åtminstone inte jag vilja göra.

Ett dop är ju inte bara en tom tradition, det innebär ju konkreta löften om hur man tänker uppfostra sitt barn. Det har egentligen inte så mycket med gud att göra, vem vill stå inför familj och vänner och blåljuga?

 

[Mabuse]

Sv: Tankar runt dop

Jag vet inte om det direkt är negativt? Men jag fattar inte varför prästen ställer den där frågan då hen ju måste fatta att det "tvingar" folk att ljuga. Inte ens personer som har "något slags tro" ger väl sina barn en kristen uppfostran?

Det kan man väl göra? Det beror ju på vad man lägger i en kristen uppfostran, men jag tänker mig att nån sorts elementär bibelundervisning, hyfsat regelbundna kyrkbesök, och att man kan typ fader vår och trosbekännelsen och firar kristna högtider kan passera som kristen uppfostran. Om föräldrarna dessutom är troende gissar jag att barnen dessutom växer upp med att gudstro känns som något självklart.

Prästen tvingar ingen att ljuga, det är ju fullständigt frivilligt att döpa sitt barn, och fullständigt frivilligt att lova att uppfostra det i den kristna tron.

 

[Breaktown]

Sv: Tankar runt dop

Jag vet inte om det direkt är negativt? Men jag fattar inte varför prästen ställer den där frågan då hen ju måste fatta att det "tvingar" folk att ljuga. Inte ens personer som har "något slags tro" ger väl sina barn en kristen uppfostran?

Fast vid ett dop så lovar man ju faktiskt att uppfostra sitt barn i den kristna tron. Om man nu inte tänker göra det, så innebär det att man står och ljuger inför Gud och församlingen, det skulle åtminstone inte jag vilja göra.

Ett dop är ju inte bara en tom tradition, det innebär ju konkreta löften om hur man tänker uppfostra sitt barn. Det har egentligen inte så mycket med gud att göra, vem vill stå inför familj och vänner och blåljuga?

Fast nu hittar ni på lite grann..

Svenska kyrkans dopordning går till såhär (utdrag):

*Trosbekännelsen läses

Prästen frågar föräldrarna: Vill ni/du att ert/ditt barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?
Föräldrarna svarar: Ja.

Ingenstans lovar föräldrarna hur de ska uppfostra sina barn. Ingenstans lovar de något över huvud taget.

Sen är det ju visserligen konstigt att vilja att ens barn ska leva med församlingen i kristi gemenskap om det är något som man själv inte vill göra, men lovat något om hur man ska uppfostra sitt barn har man inte gjort.

 

[Petruska]

Sv: Tankar runt dop

Det kan man väl göra? Det beror ju på vad man lägger i en kristen uppfostran, men jag tänker mig att nån sorts elementär bibelundervisning, hyfsat regelbundna kyrkbesök, och att man kan typ fader vår och trosbekännelsen och firar kristna högtider kan passera som kristen uppfostran. Om föräldrarna dessutom är troende gissar jag att barnen dessutom växer upp med att gudstro känns som något självklart.

Prästen tvingar ingen att ljuga, det är ju fullständigt frivilligt att döpa sitt barn, och fullständigt frivilligt att lova att uppfostra det i den kristna tron.

Jag tänker mig snarare att "något slags tro" som det har omtalats i tråden, mer sällan innefattar de där sakerna. Men där kan jag så klart ha fel. Som jag tolkade uttrycket i tråden, skulle det i princip lika gärna kunna handla om tron på en andlig kraft i naturen, eller vad som helst.

Jag lutar också åt att tex jul och påsk faktiskt inte kan ses som kristna högtider i vettig mening, när tex jag firar dem.

Jag skrev tvingar i citationstecken just för att visa att prästen så klart inte tvingar, men likväl genom att ställa den där frågan ju skapar en situation där det bara finns ett svar att ge för föräldrarna. När ju de icke-troende föräldrarna ändå står där och döper sitt barn, menar jag. (Att de sedan kunde ha skippat dopet från början, är ju lite sent påtänkt då.)

Prästen frågar föräldrarna: Vill ni/du att ert/ditt barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?
Föräldrarna svarar: Ja.

Nå, på de dop jag kan dra mig till minnes har prästen dels frågat det där du säger, dels barnets kristna uppfostran i anslutning till det. Prästen följer ju inte ordagrant dopordningen, utan kan göra egna tillägg, bara det som ska ingå också ingår.

Frågan om man vill/tänker ge barnet en kristen uppfostran kanske är en schartauansk tradition här i mina trakter, jag vet inte.

 

[Björk]

Sv: Tankar runt dop

Jag vet inte om det direkt är negativt? Men jag fattar inte varför prästen ställer den där frågan då hen ju måste fatta att det "tvingar" folk att ljuga. Inte ens personer som har "något slags tro" ger väl sina barn en kristen uppfostran?

Tja, det beror väl på vem man frågar om det är "negativt" eller inte. Jag trodde nog det är/borde vara negativt för kyrkan som organisation; eller kristendomen som trosinriktning om man säger så. Om föräldrar som döper sina barn är obekväma med att ge dem en "kristen fostran" så ... tja, varför döper man barnet då? Det är ju enkelt att låta bli om man inte tänker sig att det är någon vits med att just upptas i Guds församling...?

Det föräldrapar vars barn jag är fadder till består av en förälder som har "någon slags tro" och en förälder som är ateist. Och för mig är det tämligen uppenbart att barnen får någon slags "kristen fostran". T ex ber äldsta barnet (som är jämngammal med vår äldsta) kvällsbön ibland, pratar om att döda äldre släktingar "är hos Gud nu" osv. Vår äldsta pratar i princip aldrig om Gud. Förmodligen just för att vi föräldrar är icke-troende och inte talar om just gud och gudstro i vår vardag.
Vi ber aldrig kvällsböner eller går till kyrkan. Dessa barn besöker regelbundet kyrkan (då föräldern som tror är aktiv där). Så; självklart kommer där in kristendom i fostran på ett helt annat sätt än hos oss.

(För att förekomma: det är inte så att vi i vår familj UNDVIKER att tala om Gud eller religion. Det är väl bara så att frågan sällan dyker upp då vi inte är troende. Lika lite som vi pratar om t ex bergsklättring eller pensionsfonder. Den dagen vårt barn frågar om någonting (kanske fått höra om det från någon annan); vare sig det är Gud, lava, dinosaurier eller rymden så försöker vi förstås svara så gott vi kan och pratar om det så mycket som barnet vill själv.)

 

[Björk]

Sv: Tankar runt dop

Jag tänker mig snarare att "något slags tro" som det har omtalats i tråden, mer sällan innefattar de där sakerna. Men där kan jag så klart ha fel. Som jag tolkade uttrycket i tråden, skulle det i princip lika gärna kunna handla om tron på en andlig kraft i naturen, eller vad som helst.

Enligt min definition (och jag tror det var jag som använde begreppet "någon slags tro") så är det inte någon tro på andlighet, naturen eller "något" i största allmänhet jag menar. Jag menar "någon slags tro på Gud". Det trodde jag var underförstått när jag talade om att jag förvånas över föräldrar som säger sig inte ha någon som helst gudstro och ändå väljer att döpa sina barn.

(eller gifter sig i kyrkan men vill "slippa gudssnacket").

 

[Breaktown]

Sv: Tankar runt dop

Nå, på de dop jag kan dra mig till minnes har prästen dels frågat det där du säger, dels barnets kristna uppfostran i anslutning till det. Prästen följer ju inte ordagrant dopordningen, utan kan göra egna tillägg, bara det som ska ingå också ingår.

Frågan om man vill/tänker ge barnet en kristen uppfostran kanske är en schartauansk tradition här i mina trakter, jag vet inte.

Jag har visserligen inte varit på jättemånga dop. Men jag har iaf aldrig hört prästen tvinga ur föräldrarna ett löfte om kristen uppfostran.

Nu kan jag självklart inte säga att det inte förekommer. Men eftersom det inte ingår i dopordningen har föräldrarna all rätt i världen att döpa sina barn in i den svenska kyrkan utan att avkrävas detta löfte.