Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!
För mig bottnar nog denna ivriga kamp om att jag inte vill vara den som "tar ifrån min dotter något". Att jag vill vara den som gjort allt när hon frågar om "varför". Möjligen en självisk handling, men jag skulle få svårt att inte klandra mig själv annars. Mitt största problem är just i detta fall (i andra fall är jag en rutinerad "sätta ner foten tjej"), att veta hur jag skall sätta stopp för min fight för honom som aktiv pappa.
JDet är just det. Hur slutar man "att bry sig" att pappan säger sig vara intresserad, men ändå inte uppdaterar sig gällande sin dotter?
Alltså, jag tror inte att man slutar bry sig. I alla fall inte om den så kallade pappan är en normalt ok person för övrigt (om han är svårt nerknarkad, dömd för massmord och sitter på rättspsykiatrisk klinik, bara för att ta ett extremt exempel, så behöver man väl inte grubbla så mycket på varför han inte funkar just som pappa, tänker jag).
Jag saknar ord för den mycket starka negativa känsla jag har gentemot de inte mindre än tre frånvarande fäderna i min familj (sonens, fosterflickans och mannens sk pappor), och värst är det så klart när det gäller min sons pappa.
Jag har, som även du verkar ha, en väldigt känslomässigt närvarande pappa själv, och jag har fått växa upp som hans ögonsten. Den sortens trygghet har inte min son fått med sig i livet, och jag är bottenlöst olycklig för det när jag tänker på det. Därför att sonen bara har fått det där från mig, inte från den andra person som borde ha gett honom det. En vuxen kan inte älska för två. När han var liten var det mindre tydligt än det blev senare.
Så jag har inte slutat bry mig om att pappan inte visar det intresse han påstått sig känna. Men det blir ju trots allt en vana, det går inte att vara kroniskt arg och hatisk, man står ju inte ut. Sonen är i princip vuxen nu, så det hela har några år på nacken.
I praktiken tror jag att ditt enda val är att kämpa tills du tröttnar. Tyvärr. Jag skulle unna dig att sluta långt innan dess.
Jag fattar att det inte är för pappans skull, utan för din dotters. Och det är förbannat sorgligt att tänka sig att hon ska ha ett tomrum i själen efter sin pappa - för det kommer hon att ha i någon form. Och det är hennes pappas fel, ingen annans.
Jag sa till min son när han var i tioårsåldern att jag hade så dåligt samvete för hans hopplöse far. Sonen svarade att det var pappan som borde ha dåligt samvete, inte jag. Det var lite trösterikt, faktiskt.
Sen är det väldigt bra med hennes morfar, jag tror att det ökar chansen att hennes pappas frånvaro inte gör att hon som stor ställer för låga krav på mäns känslomässiga kapacitet.
