Tankar kring barnets relation med vår dotter!

[Diplomaten]

Hej igen Bukefalister!

Jag behöver, åter igen, "opartiska" tankar kring dotterns relation med sin far. Tidigare har jag rådfrågat om detta, då dottern var mycket liten, nu behöver jag er hjälp på nytt ...

Min dotter känner fortfarande inte sin pappa. Och ofta känner jag, att det heller aldrig kommer att ske. Enligt mig, så har pappans intresse för vår dotter varit mycket svalt. Det har varit mer i korta perioder, men det har dalat fort. Fadern har sett sin dotter ca 10 gånger sedan hon föddes i maj 2010. Det är ett större geografiskt avstånd mellan oss (ca 5,5 timmars bilresa). Jag har från dag 1 varit den pådrivande parten i detta. De flesta har sagt åt mig att sluta vända in och ut på mig själv eftersom det bör ligga i pappans intresse att vilja lära känna sin dotter. Samtidigt vill jag inte tappa hoppet, då det faktiskt känns viktigt för mig att de skall ha en relation. Han går ju miste om ett underverk och vår dotter om en pappa, som faktiskt finns!

Eftersom det blev olidligt med alla planerade möten, som ställdes in p.g.a. de mest simpla orsaker ifrån hans sida - bjöd jag in pappan till samarbetssamtal på Socialkontoret i början på sommaren. Han kom dit och jag trodde vi fick hjälp att utarbeta en god plan. Som sedan inte följdes, av lika simpla orsaker. Inför dopet, lämnade pappan återbud på morgonen - då han tappat sina bilnycklar och heller inte hade råd med buss. Nu vet jag varken ut eller in.

Jag tog tag i deras möten igen och ifrågasatte hans intresse. Givetvis ville han ta tag i detta sades det, det hade bara varit så mycket på jobbet o.s.v. Egentligen har jag lust att säga både BU och BÄ, men gör inte det eftersom jag vill hålla lugnet inför vår dotter. Det är ändå hennes far. Vi bestämde vilka dagar de skulle ses och har nu, åter igen, gjort upp en plan året ut. Nu hör han av sig och undrar om det är okej att hans nya flickvän får följa med, eftersom han menar att hon är en blivande styvmor. Och med det känner jag att mannen inte förstår något alls. Jag sade nej med förklaringen att pappa-dotter relationen är det viktiga just nu - då den inte alls existerar och att framtiden får utvisa resten.

Helt ärligt, hur löser man sådant här, utan att det skall tära på allt? Och när man väl sätter ner foten, hur gör man det utan att skada en eventuell relation mellan far-dotter?

 

[cirkus]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Det är så otroligt svårt att dra gränsen för när man ska ge sig. Men jag tycker faktiskt att du är där nu.
JAG hade inte orkat vrida mig mera för att han ska ha en relation med dottern, visst är det synd om dottern, men relationen dem emellan kan inte bygga på att du hela tiden ska dadda honom.

Dessutom kan man ju bara spekulera i framtiden, men jag får en känsla av att han kommer inte att anstränga sig ett piss ens när dottern blir större så han kommer att svika henne igen och igen och igen.

 

[Coop]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Håller med föregående talare. Det är dags att låta pappan dra lasset om han vill träffa dottern. Visst går det ut över dottern men det viktiga är att hon vet om att han finns sen får tiden utvisa vilken relation de kommer att ha.

Ang flickvännen så kan jag bara säga en fungerande pappa-dotterrelation är prio 1. Flickvännen får vara med när pappan kan visa att hans intresse av dottern är bestående under en längre period och att den fungerar.

Coop

 

[Lupin]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Jag har ett liknande problem, vissa likheter i alla fall. För tillfället inget ordentligt fungerande eller regelbundet bestämt umgänge, mest en massa strul. Barnen träffade sin pappa, med utomstående kontaktperson, den 6/7. Träffades även dagen därpå på ett halvoff evenemang, inkl mig och en annan familjemedlem. Sen hände inget under sommaren. Jag ordnade så att det blev umgänge hemma hos en annan familjemedlem som kontaktperson den 11/8. Sen hörde jag inte av pappan efter det, så jag mejlade i måndags och frågade när det kunde passa med umgänge nästa gång. Efter mycket velande fram och tillbaka bokade vi den 31/8, hemma hos en familjemedlem som kontaktperson (en umgängesform som pappan varit med och bestämt hos FR). Sen fick jag ett mejl till där pappan frågar om hans flickvän kan följa med, för hon vill också träffa barnen. Jag funderade ett tag och sa sen ja, för jag vet att barnen gärna vill träffa henne. Om det är rätt eller inte vet jag inte, jag försöker hela tiden göra det som jag tror är bäst för barnen, men jag har ju inget facit.

Samtidigt som vi mejlar varandra i positiv och trevlig anda mejlar pappan till soc/FR med start den 19/8 och begär umgänge med kontaktperson i soc regi, får dem att tro att han inte får träffa barnen, nämner inget om den 11/8 eller att han inte hört av sig till mig alls sedan dess. FR ringer mig tisdag em (23/8) och undrar skarpt hur jag ställer mig till umgänge via soc "eftersom det inte fungerar för mig på annat sätt". Jag blir helt ställd och berättar om umgänget den 11/8 och våra mejl, att jag inte känner till om pappan inte vill träffa barnen så som vi bestämt. FR lugnade ner sig och blev vänlig och trevlig, skulle prata med pappan och sen återkomma till mig. Jag har inte hört något alls från FR, vet inte ens om de fått tag på pappan, men både FR och jag vill såklart veta varför och hur pappan eg vill ha det. Under tiden har vi ju dessutom kommit överens om nästa umgängesdatum...

Jag orkar inte ha det så här i 16 år till, tills lillen blir myndig (storebror fyller 18 i april 2024 och lillbror i maj 2027 .

Ursäkta aningen trådkap TS, men jag förstår om det tär på dig för det är grymt energikrävande att hela tiden jobba, stöta och blöta för att få till det för barnens skull, samtidigt som man blir motarbetad jämt och ständigt och dessutom när man minst anar det.

 

[mandalaki]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Skriver oftast inte i såna här trådar pga bristande erfarenhet och kunskap, men jag tycker att jag känner din historik ganska väl...

Vad gäller att få till umgänget tycker jag att det verkar som om du gjort tillräckligt, minst sagt. Vill han inte mer än så, så är det nog inte mycket du kan göra. Han verkar ju inte ha någon drivkraft alls till att hålla kontakt med sin dotter. Du kan sörja och förbanna det men du kan inte skaffa någon drivkraft åt honom.

Vad gäller hans flickvän så tror jag att jag tycker att det vore bäst om du kunde bita ihop om det där. Jag skulle nog också gnissla tänder, inte minst skulle jag nog känna ungefär "Jaså, det passar nu när du har en ny kärlek att visa upp, och du vill visa henne vilken gullepappa du är"...

Men samtidigt, om flickvännens existens kan få honom att vilja träffa dottern så är det kanske bäst trots allt. Och blir det stabilt med flickvännen kommer hon ju ändå att finnas där han träffar dottern.

Så tror jag att jag tycker.

 

[Korven]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Jag trora tt jag tycker som du också. Flickvännen kanske har bättre vett och vill se till att relationen behålls med barnet. Så var det i mitt fall.

 

[Petruska]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Jag har ett faderlöst barn och jag har läst dina trådar om dig och din dotter. Bara så du vet bakgrunden till mitt svar.

Jag tycker att du har gjort nog. Vill han träffa sin dotter på eget initiativ är han välkommen, vill han inte är det bara att beklaga. Hans förlust är hans, jag fattar faktiskt inte varför du bekymrar dig om den.

Med andra ord: låt honom ta initiativet. Det blir vad det blir. Kanske kommer dottern och han att ses sporadiskt genom hennes liv, kanske inte. En riktig pappa kommer hon högst troligt aldrig att ha, och således inte heller förlora. Det hon har är något annat. Eller inget. Det beror på honom.

Vad gäller flickvännen skulle jag faktiskt ha låtit henne följa med.

Det kan bli så att hon påverkar honom så att han blir en mer aktiv pappa, sådant har hänt förr. (Jag vet exempel på det, men jag vet också exempel på motsatsen.)

Om de kommer båda två nu och sen kanske båda två eller bara han om en månad eller om ett år, så ser jag inget problem med henne. Hon blir ju inte bonusmamma på det sättet, och då är hon helt enkelt en vuxen som din dotter träffat någon gång och kanske träffar igen. Det behöver du väl inte göra en större affär av än om tex jag kom på besök, inte skulle du väl hindra mig från att prata med flickan bara för att jag var en engångsföreteelse i ert hem?

Jag menar, pappan är inte förälder, alltså är hans tjej inte bonusförälder, alltså är det inte så dramatiskt med henne.

Det finns också män som blir bättre fäder när barnet blir större. Jag skulle inte satsa min sista slant på det i din dotters pappas fall, men helt uteslutet är det ju inte. Men låt det komma från honom. Lägg inte mer energi på det.

Har din dotter kontakt med din pappa, eller någon annan nära manlig släkting eller vän till dig? Det tror jag vore bra för henne, helst en man som visar upp hela sitt ömhetsregister mot henne. Och som inte sviker, även om kontakten inte är daglig eller så.

 

[Inte_Ung]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Jag har en pappa som inte orkat bry sig om sin relation till mig.
Men hans andra fru orkade bry sig och det har varit viktigt för mig.
Ansträng dig inte mera, det blir bara jobbigt för dig.
Men uteslut inte flickvänner, de kan vara guld värda.

 

[Golden_Heart]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Ta det till ro! Det kommer med tiden!
Jag ser inga problem med att dina barns pappa vill träffa barnen, om det är enda sättet för barnens pappa att vilja träffa dem. Om det varar mellan dem får tiden utvisa och kommer pappan vara sådan att han byter ofta kvinnor så får tiden utvisa det och det kan ju sätta spår på barnen men de när de blir större kommer de ta en viss ställning och beslut till detta. Pressar du pappan idag till kontakt så kan han istället bli undanflyende hela tiden.
Låt han ta steget nu! Han vet var du och barnen finns!
Jag känner en där pappan bara hade ytterst lite kontakt men det var inför hans släkt osv när de var på besök annars ville han inte träffa barnet förrän det var stort nog att prata med dvs runt fyra år, ansåg han. Då var tjejen varje sommar hos honom några veckor, varannan jul och påsk samt åkte på massor av olika solsemester fram tills hon fyllde 7 år. Idag har de en fin kontakt.

 

[Lupin]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

*kl*

Ursäkta lite mer trådkap, men vi har ju liknande bekymmer.

Jag försöker komma överens med barnens pappa om ett fast, regelbundet umgänge hemma hos släktingen de senaste dagarna och berättade för pappan att onsdagar inte är så bra, för då har vår äldste simskola på em och är väldigt trött efteråt. Till svar fick jag att tisdagar och torsdagar passar det inte för då går pappans flickvän i skolan. Jag har mejlat och frågat vad det spelar för roll för hans och barnens umgänge, har inte fått svar så jag vet inte ännu. Men jag blir så matt och trött! När ska han förstå att det handlar om barnen, deras behov och rättigheter? Det spelar liksom ingen roll vilken dag jag föreslår, det passar aldrig och måste alltid vara någon annan dag. T.o.m. deras tvättid går före att träffa barnen.

Hur ska jag göra för att inte ständigt ta åt mig och blir frustrerad och dränerad på energi pga pappans strulande och oförmåga att se barnen? Jag har verkligen ingen lust att ge efter för pappans krav hela tiden, jag vill verkligen inte bestämma onsdagar bara för att det passar pappan bäst, när äldste sonen kommer att vara svintrött pga simskolan precis före!

Pappan visar ingen som helst respekt mot varken mig eller barnen eller den här släktingen som ställer upp med sig själv och sitt hem som kontaktperson och plats för umgänget. Alla ska dansa efter pappans pipa, även barnen.

 

[Lupin]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Nu har jag äntligen fått svar och precis som jag trodde handlar det om att pappans flickvän ska kunna följa med vid umgängena. Varenda gång! Snälla, jag behöver er hjälp för jag är så frustrerad och utmattad att jag varken vet ut eller in! Umgängena kommer ju att handla om pappans flickvän, för barnen kommer ju att vilja vara med henne först och främst. Det i sig är inget som stör mig, men umgängena är ju tänkta att handla om att barnen ska få träffa sin pappa! Hur tänker han egentligen??? Jag fattar nämligen inte! Och jag känner mig så uppgiven och slutkörd nu, så jag vet inte hur jag ska göra så att det blir bäst för barnen.

Det är ju trots allt som FR sa i vintras, att man kan inte tvinga någon till umgänge, för det blir inte bra då. Är det i så fall bättre att de träffar sin pappa inkl flickvännen, även om det innebär att det inte blir som det är tänkt och menat? För jag anar dessutom att om jag nekar till det här upplägget och insisterar att umgänge ska handla om barn + pappa, så kommer pappan att än en gång bli förbannad och anklaga mig för umgängessabotage och kontakta FR/soc och påstå en massa saker igen.

 

[Korven]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Låt dom träffas en gång sen hör du på barnen hur det gick.
Bestäm sen vad du ska göra.

 

[TinyWiny]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Delvis knapplån då det är till er båda

Jag vet inte hur man ska göra för att slippa bli dränerad på energi varje gång det strular men jag vet att det hjälper inte att ge med sig mer och mer. Det hjälper inte att vika sig ut och in för det duger inte iallafall. Det finns alltid något att skylla på.

Det bästa är att verkligen tänka till vad man själv orkar leva med och sedan hålla fast vid den linjen. Man får helt enkelt fundera ut hur mycket energi man vill lägga på att barnen ska känna sin pappa. Är han värd att lägga så mycket energi på eller är det kanske bättre att låta det vara tills barnen är större? Eller är det tvärtom jätteviktigt att barnen får se hur pappan är så de slipper sätta honom på pedistal?

Jag slet som ett djur för att mina barn skulle veta vem deras pappa är. Idag säger de att de är glada för att jag gjorde det men ingen vet ju hur det hade varit om jag en dag hade slutat kämpa heller. Hade de brytt sig om att de fick syskon de aldrig fått lära känna om de inte haft någon kontakt med sin pappa? Eller hade det passerat som ännu ett av pappans svek som hade låg prioritet eller hade de anklagat mej för att de inte fick lära känna honom och dom?

Min son slutade åka när han fyllde tolv. Jag hade lovat honom att då fick han bestämma själv men fram tills dess så skulle han åka. Dottern som då var tio blev inte hämtad så ofta sedan för det var ju onödigt att bara hämta ett barn...
Idag som vuxna har sonen mycket bra kontakt med sin pappa och dottern pratar med honom några gånger om året. Det var när sonen skulle ta mc-kort som 19 åring som han blev intressant och de kunde börja umgås igen. Fruktansvärt att det ska behöva vara så

Dottern saknar sin pappa. Det är hårt att bli så tydligt bortvald Hon litar inte på honom alls, tänker liksom inte på att han skulle ha något ansvar eller känsla utan det är bara mamma i hennes tankar när det gäller något. Hon funderar på att ta mc-kort även hon och jag tror jag vet varför funderingen finns och jag hoppas att han åtminstone övningskör med henne så att han inte sviker även då.

Det jag ändå vill förmedla är att det är bra om man har andra runt omkring sig som kan ge en lite avlastning regelbundet så att man inte måste vara mamma varenda minut. När man är två så kan man ju förhoppningsvis få vara ifred på toa ibland men inte ens det kan man ju räkna med som ensamstående och man måste få vara bara ibland. Få ligga i badet, gå på toa utan att någon ropar, städa, gå och handla, bara ligga och sova... Man behöver avlastning så att man kan få vara den där mamman man vill vara. Livet är tufft och stressigt nog ändå utan att man ska behöva ha den inre stressen. Kommer han den här gången? Kommer barnen ringa och vara ledsna när de väl är där? Hur är de när de kommer hem? Kommer de hem i den tiden som är bestämt? Hur lång tid kommer det ta innan de är sig själva igen? osv, osv... Tyvärr så är det mycket som jag förträngde då när barnen var små som jag har insett nu tog hårt på mej. Det är väldigt tufft att ha barn med någon som inte är Pappa. Som struntar i sina barn och som bara ser till sig och sitt. Men avlastning är superviktigt! Man måste få vara bara vuxen ibland för det krävs mycket av en när man är ensam förälder.

Men, jag vill också skriva att ändå, hur jobbigt det än varit så skulle jag aldrig ändrat något om jag hade fått göra om mitt liv. Jag har älskat mitt liv med mina barn.

 

[Björk]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Vad gäller hans flickvän så tror jag att jag tycker att det vore bäst om du kunde bita ihop om det där. Jag skulle nog också gnissla tänder, inte minst skulle jag nog känna ungefär "Jaså, det passar nu när du har en ny kärlek att visa upp, och du vill visa henne vilken gullepappa du är"...

Men samtidigt, om flickvännens existens kan få honom att vilja träffa dottern så är det kanske bäst trots allt. Och blir det stabilt med flickvännen kommer hon ju ändå att finnas där han träffar dottern.

Så tror jag att jag tycker.

Jag instämmer i detta.
Det kanske trots allt är bättre att/om en ny flickvän kan vara en puff i rätt riktning än att det inte blir något alls? För barnets skull. Sen vet man ju aldrig om det verkligen ÄR så, men har du tur, TS, så kanske den här nya flickvännen är en väldigt bra person som hjälper honom förstå sitt ansvar som förälder!

 

[Lupin]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Låt dom träffas en gång sen hör du på barnen hur det gick.
Bestäm sen vad du ska göra.

Kom hem för en stund sedan. Jag var med den här gången också, nr 2 i ordningen hemma hos en släkting. Finns inte en chans att jag lämnar och överger barnen, de har visat tydligt att de att de vill ha mig med och sen vad alla andra tycker (dvs pappan och hans flickvän och vem som helst utöver det) skiter jag i. Barnen går först för mig. Släktingen uppskattar också det och tar för givet att jag ska vara med.

Jag berättade för släktingen när vi kom, ca 10 min före pappan och hans flickvän, att pappan vill ha en fast dag inbokad för att kunna komma inklusiveflickvännen varje gång. Släktingen satte i halsen och tyckte det var helt fel, att pappan inte kan begära något sådant utan att han får vara glad över allt vi ställer upp med och på, för barnens skull. Pappan fattar ju liksom inte att jag och släktingen gör det här för barnens skull och inte för hans.

Jag hade bett pappan ta med lite av barnens leksaker från hemma hos honom och det hade han gjort, vilket uppskattades mycket av barnen. Det positiva med att flickvännen följde med var att de satt på golvet och lekte med barnen och att pappan lekte med och engagerade sig med barnen nästan halva tiden den här gången mot ca 20% förra gången. Flickvännen var mest drivande och verkade vilja utnyttja tiden till att träffa barnen (även om hon inte kom ihåg vem som hette vad till att börja med), medan pappan oftare sökte sig upp i soffan för att prata om annat, men han kände sig nog så illa tvungen att sitta på golvet tillsammans med flickvännen!

Släktingen visade tydligt att h*n inte tycker det är någon bra idé att flickvännen ska vara med varje gång och ärligt talat hade det ju inte funnits på kartan om umgänget skulle ske via soc och deras kontaktperson. Och då hade pappan dessutom fått acceptera vilken tid som helst, vilken dag som helst, som det passar soc. Bökigare för ALLA, för det innebär att ingen av oss kan jobba som vanligt, barnen måste hämtas på annorlunda tider och umgänget blir väldigt sporadiskt. FR har tidigare berättat att det händer att de har umgänge via förskolorna, dvs att umgängesföräldern får komma dit och träffa barnen inkl någon personal som övervakning/kontaktperson inom tiden för verksamheten. Kanske något att fundera på, för jag tror inte släktingen orkar ställa upp på det här viset någon längre tid.

Jag tror inte barnen vill att flickvännen ska följa med varje gång, de vill träffa sin pappa och även det märktes. Det var i alla fall tydligt för mig, även om de var glada att träffa henne den här gången.

 

[Humelibumlan]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Jag är säkert motvals, men ser inte alls varför du eller någon annan skulle behöva jobba så aktivt för att en, vad det verkar, ointresserad och dålig far ska ha kontakt med sitt barn?
Vill han inte, låt barnet slippa ha han i sitt liv!

Min dotters BF (Biologiska far) hörde jag senast av i början av graviditeten och sen tyst från oss båda, han vet att han är far och har skrivit på faderskapet, men aldrig hört av sig och hans val att inte vara far till henne gör mig enbart glad, han har absolut inget positivt att tillföra henne utan enbart svek, lögner och mer svek.
Han har en dotter till som han inte heller bryr sig om.

Jag är den typen av Mamma som förmodligen skulle köra på honom med bilen om han sårade henne, så det är bra han håller sig borta ()

Hon får leva med att han valt att inte vara pappa och den dag hon är stor nog får hon själv ta kontakt o fråga honom, om hon vill.

Hon har istället en riktig Pappa, som valt henne, vill ha henne, som älskar henne och som ser henne som sin alldeles egna dotter, så jag hoppas hon aldrig kommer behöva känna sig bortvald, för det är hon inte, hon är vald av en bättre Pappa!

Så om jag utgår från mitt fall, så ser jag ingen som helst anledning till att låta barn till ovilliga föräldrar, få hoppas och sakna och bara mötas av brutna löften och svek, då hellre en frånvarande förälder som inte lovar saker de inte håller!

 

[Humelibumlan]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Kom hem för en stund sedan. Jag var med den här gången också, nr 2 i ordningen hemma hos en släkting. Finns inte en chans att jag lämnar och överger barnen, de har visat tydligt att de att de vill ha mig med och sen vad alla andra tycker (dvs pappan och hans flickvän och vem som helst utöver det) skiter jag i. Barnen går först för mig. Släktingen uppskattar också det och tar för givet att jag ska vara med.

Jag berättade för släktingen när vi kom, ca 10 min före pappan och hans flickvän, att pappan vill ha en fast dag inbokad för att kunna komma inklusiveflickvännen varje gång. Släktingen satte i halsen och tyckte det var helt fel, att pappan inte kan begära något sådant utan att han får vara glad över allt vi ställer upp med och på, för barnens skull. Pappan fattar ju liksom inte att jag och släktingen gör det här för barnens skull och inte för hans.

Jag hade bett pappan ta med lite av barnens leksaker från hemma hos honom och det hade han gjort, vilket uppskattades mycket av barnen. Det positiva med att flickvännen följde med var att de satt på golvet och lekte med barnen och att pappan lekte med och engagerade sig med barnen nästan halva tiden den här gången mot ca 20% förra gången. Flickvännen var mest drivande och verkade vilja utnyttja tiden till att träffa barnen (även om hon inte kom ihåg vem som hette vad till att börja med), medan pappan oftare sökte sig upp i soffan för att prata om annat, men han kände sig nog så illa tvungen att sitta på golvet tillsammans med flickvännen!

Släktingen visade tydligt att h*n inte tycker det är någon bra idé att flickvännen ska vara med varje gång och ärligt talat hade det ju inte funnits på kartan om umgänget skulle ske via soc och deras kontaktperson. Och då hade pappan dessutom fått acceptera vilken tid som helst, vilken dag som helst, som det passar soc. Bökigare för ALLA, för det innebär att ingen av oss kan jobba som vanligt, barnen måste hämtas på annorlunda tider och umgänget blir väldigt sporadiskt. FR har tidigare berättat att det händer att de har umgänge via förskolorna, dvs att umgängesföräldern får komma dit och träffa barnen inkl någon personal som övervakning/kontaktperson inom tiden för verksamheten. Kanske något att fundera på, för jag tror inte släktingen orkar ställa upp på det här viset någon längre tid.

Jag tror inte barnen vill att flickvännen ska följa med varje gång, de vill träffa sin pappa och även det märktes. Det var i alla fall tydligt för mig, även om de var glada att träffa henne den här gången.

Jag har nog missat vad pappan gjort för att behöva ha övervakat umgänge?

 

[mimmipigg]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Jag har inte varit din, ts eller Lupins situation men jag skulle nog anse att det är pappans jobb att ordna umgänge, varför ska mammor sköta något åt papporna? Skulle papporna göra det?

Sen det här med nya flickvänner, de kan vara hur bra som helst för barnen men risken är ju att det blir ytterligare en separation och den blir ju troligen definitiv för flickvänner är ju utbytbara.

Nä, låt pappor ta sitt eget ansvar och rodda umgänget, klarar de inte ens det så tror jag inte förlusten är så stor faktiskt.

 

[Korven]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Både humlan och mimmipigg

 

[Calazirya]

Sv: Tankar kring barnets relation med vår dotter!

Jag har inte varit din, ts eller Lupins situation men jag skulle nog anse att det är pappans jobb att ordna umgänge, varför ska mammor sköta något åt papporna? Skulle papporna göra det?

Vad papporna skulle ha gjort eller inte gjort är väl irrelevant? Mammorna i detta fall gör det inte för pappornas skull utan för sina barns skull.