L
lillbollen
Hej,
Ursäkta ett långt inlägg, men så här är det:
Jag har en 5-årig connemara som jag håller på att utbilda. Nu jobbar vi mycket med att hitta bjudningen, samt att rida för sätet i stället för handen. Jag tycker att det går framåt, nu kan vi på paddocken rida runt med långa tyglar och svänga obehindrat i både skritt och trav samt byta gångart enbart med sitsen. Det kunde vi inte innan. Dessutom har det börjat lossna med galoppen - tidigare hade han inte styrkan att hålla ihop sig, utan var lååååång och låååångsam. Nu har han en helt annat bärighet i galoppen, som jag antar har kommit efter tålmodigt arbete i de andra gångarterna, gymnastikhoppning och klättring.
När vi rider ute ensamma är det ungefär samma saker vi övar på, bjudning och reglera tempot med sitsen. Jag tycker att det funkar bättre och bättre där med.
Problemet kommer när vi rider ut i grupp, och ska galoppera. Där kopplar han bort mig helt och hållet, och lyssnar inte alls på någon hjälp, vare sig sits eller hand (vilket förstås hänger ihop med att jag ännu inte är tillräckligt stabil i min sits, det är liksom lite lättare att hålla sig centrerad och i balans på en serpentinbåge i trav på paddocken än i räsergalopp över ett fält...). I vissa situationer kanske man kan leva med det, säg om vi rider på öppna marker och galopperar med stort avstånd mellan varandra - han är ju ung och måste väl få busa lite han med. Tilläggas kan att han gärna bockar när det blir skoj. Men om det är på trängre utrymmen, kanske en skogsväg, så funkar det helt enkelt inte att han drar iväg med mig och försöker springa förbi framförvarande hästar, särskilt inte heller som hästarna jag brukar rida ut med kickar om man kommer för nära. I dessa situationer har jag som mantra "sitsen är min starkaste hjälp" som jag försöker komma ihåg, men det är en sak att tänka och en annan sak att göra... Så för att få stopp på honom blir det att jag hänger i tyglarna, och verkligen drar i honom. Det är i nuläget enda sättet jag har att få stopp på honom i dessa situationer.
Eftersom situationen att han kopplar bort allt och drar iväg ändå inte uppkommer särskilt ofta har jag tänkt att det bara är att ha tålamod med det, fortsätta öva lydnad och reglerbarhet och så kommer det att ge sig med sig själv.
Men efter igår så känner jag att jag TILLS DESS på något sätt måste skaffa en "nödbroms", och det enda jag kan komma att tänka på är att betsla upp (han går nu på tredelat, funkar toppen med det i alla andra sammanhang än när han sticker från mig). Igår red vi Hubertusjakt, pållen tyckte att det var det roligaste som hänt någonsin och var helt överjävligt tänd och laddad. Bockade i skritt till exempel och skulle ligga först hela tiden tyckte han. Galoppsträckorna i början av jakten var en mardröm, det är liksom inte så jättelyckat att lägga sig framför mastern... Så när jakten var slut upptäckte jag att jag hade BLÅSOR på fingrarna efter att ha hållt så hårt i honom. Det är ju fruktansvärt! Jag menar, om jag har blåsor på fingrarna, vad har han då inte i sin mun...
För att poängtera: Jag tycker verkligen, verkligen inte om att DRA i hästen. Det går liksom emot hela mitt tänkesätt när det kommer till ridning, och känns dessutom helt konstigt när vi i alla andra situationer kan samspela på bokstavligt talat långa tyglar. Skulle jag ha sett mig själv igår skulle jag ha tänkt "vad är det för idiot, stackars häst". Men samtidigt - det var ENDA SÄTTET (som JAG kunde komma på DÅ - en skickligare ryttare hade så klart kunnat lösa det på ett mkt bättre sätt) för mig att få honom att inte springa förbi mastern/springa in i någon annan hästs rumpa.
SÅ. Jag behöver hjälp. Jag vill helst inte höra att det handlar om att jobba mer dressyr, för det vet jag redan och det är ju det jag håller på med för fullt - och arbetet hittills har gett resultat, så jag tror att vi är på rätt väg. Vad jag behöver tips på är hur jag ska lösa problemet tills dess att vi kommit tillrätta med det på det rätta sättet, dvs långsiktigt arbete med lydnad i dressyren. Ska jag helt enkelt undvika att rida ut tillsammans med folk? Det känns väldigt tråkigt både för mig och hästen, och dessutom blir det då svårt att lösa problemet eftersom det endast är i dessa situationer som problemet uppstår...
Är det helt fel av mig att tänka att jag borde skaffa ett skarpare bett att använda endast på uteritter tillsammans med andra? Tanken med detta är att jag ska slippa ta så hårt i honom. (Men ja, det är ju bara en variant på samma lösning som nu inte funkar: dvs "dra i munnen") Jag behöver verkligen en "nödbroms" att ha tillsvidare, för att undvika farliga situationer.
TIPS mottages mer än gärna. Hur hade ni gjort? Stannat hemma? Låtit hästen springa som den vill? Tjata på ridkompisarna att lägga upp "pedagogiska" uteritter där det inte handlar om att rida rakt fram från punkt A till punkt B utan lägga upp lydnadsövningar i grupp, på något vis? (Känns vettigt, men tills det att dessa övningar ger resultat? Tips om hur det skulle kunna se ut?) Betsla upp? Till vad isf? Hjälptygel? Få med min tränare ut i skogen?
Nu ska jag plåstra om mina blåsor, sedan sticka till stallet och plocka bort bettet och sätta tyglarna i nosgrimman, tänker inte sätta ett bett i hans mun förrän mina blåsor lagt sig... Och ge hästen en stor kram, inte för att han direkt verkade besvärad efter jakten igår (han betedde sig mer som att han just hade varit med om det roligast han någonsin upplevt), mer för att stilla mitt dåliga samvete.
Ursäkta ett långt inlägg, men så här är det:
Jag har en 5-årig connemara som jag håller på att utbilda. Nu jobbar vi mycket med att hitta bjudningen, samt att rida för sätet i stället för handen. Jag tycker att det går framåt, nu kan vi på paddocken rida runt med långa tyglar och svänga obehindrat i både skritt och trav samt byta gångart enbart med sitsen. Det kunde vi inte innan. Dessutom har det börjat lossna med galoppen - tidigare hade han inte styrkan att hålla ihop sig, utan var lååååång och låååångsam. Nu har han en helt annat bärighet i galoppen, som jag antar har kommit efter tålmodigt arbete i de andra gångarterna, gymnastikhoppning och klättring.
När vi rider ute ensamma är det ungefär samma saker vi övar på, bjudning och reglera tempot med sitsen. Jag tycker att det funkar bättre och bättre där med.
Problemet kommer när vi rider ut i grupp, och ska galoppera. Där kopplar han bort mig helt och hållet, och lyssnar inte alls på någon hjälp, vare sig sits eller hand (vilket förstås hänger ihop med att jag ännu inte är tillräckligt stabil i min sits, det är liksom lite lättare att hålla sig centrerad och i balans på en serpentinbåge i trav på paddocken än i räsergalopp över ett fält...). I vissa situationer kanske man kan leva med det, säg om vi rider på öppna marker och galopperar med stort avstånd mellan varandra - han är ju ung och måste väl få busa lite han med. Tilläggas kan att han gärna bockar när det blir skoj. Men om det är på trängre utrymmen, kanske en skogsväg, så funkar det helt enkelt inte att han drar iväg med mig och försöker springa förbi framförvarande hästar, särskilt inte heller som hästarna jag brukar rida ut med kickar om man kommer för nära. I dessa situationer har jag som mantra "sitsen är min starkaste hjälp" som jag försöker komma ihåg, men det är en sak att tänka och en annan sak att göra... Så för att få stopp på honom blir det att jag hänger i tyglarna, och verkligen drar i honom. Det är i nuläget enda sättet jag har att få stopp på honom i dessa situationer.
Eftersom situationen att han kopplar bort allt och drar iväg ändå inte uppkommer särskilt ofta har jag tänkt att det bara är att ha tålamod med det, fortsätta öva lydnad och reglerbarhet och så kommer det att ge sig med sig själv.
Men efter igår så känner jag att jag TILLS DESS på något sätt måste skaffa en "nödbroms", och det enda jag kan komma att tänka på är att betsla upp (han går nu på tredelat, funkar toppen med det i alla andra sammanhang än när han sticker från mig). Igår red vi Hubertusjakt, pållen tyckte att det var det roligaste som hänt någonsin och var helt överjävligt tänd och laddad. Bockade i skritt till exempel och skulle ligga först hela tiden tyckte han. Galoppsträckorna i början av jakten var en mardröm, det är liksom inte så jättelyckat att lägga sig framför mastern... Så när jakten var slut upptäckte jag att jag hade BLÅSOR på fingrarna efter att ha hållt så hårt i honom. Det är ju fruktansvärt! Jag menar, om jag har blåsor på fingrarna, vad har han då inte i sin mun...
För att poängtera: Jag tycker verkligen, verkligen inte om att DRA i hästen. Det går liksom emot hela mitt tänkesätt när det kommer till ridning, och känns dessutom helt konstigt när vi i alla andra situationer kan samspela på bokstavligt talat långa tyglar. Skulle jag ha sett mig själv igår skulle jag ha tänkt "vad är det för idiot, stackars häst". Men samtidigt - det var ENDA SÄTTET (som JAG kunde komma på DÅ - en skickligare ryttare hade så klart kunnat lösa det på ett mkt bättre sätt) för mig att få honom att inte springa förbi mastern/springa in i någon annan hästs rumpa.
SÅ. Jag behöver hjälp. Jag vill helst inte höra att det handlar om att jobba mer dressyr, för det vet jag redan och det är ju det jag håller på med för fullt - och arbetet hittills har gett resultat, så jag tror att vi är på rätt väg. Vad jag behöver tips på är hur jag ska lösa problemet tills dess att vi kommit tillrätta med det på det rätta sättet, dvs långsiktigt arbete med lydnad i dressyren. Ska jag helt enkelt undvika att rida ut tillsammans med folk? Det känns väldigt tråkigt både för mig och hästen, och dessutom blir det då svårt att lösa problemet eftersom det endast är i dessa situationer som problemet uppstår...
Är det helt fel av mig att tänka att jag borde skaffa ett skarpare bett att använda endast på uteritter tillsammans med andra? Tanken med detta är att jag ska slippa ta så hårt i honom. (Men ja, det är ju bara en variant på samma lösning som nu inte funkar: dvs "dra i munnen") Jag behöver verkligen en "nödbroms" att ha tillsvidare, för att undvika farliga situationer.
TIPS mottages mer än gärna. Hur hade ni gjort? Stannat hemma? Låtit hästen springa som den vill? Tjata på ridkompisarna att lägga upp "pedagogiska" uteritter där det inte handlar om att rida rakt fram från punkt A till punkt B utan lägga upp lydnadsövningar i grupp, på något vis? (Känns vettigt, men tills det att dessa övningar ger resultat? Tips om hur det skulle kunna se ut?) Betsla upp? Till vad isf? Hjälptygel? Få med min tränare ut i skogen?
Nu ska jag plåstra om mina blåsor, sedan sticka till stallet och plocka bort bettet och sätta tyglarna i nosgrimman, tänker inte sätta ett bett i hans mun förrän mina blåsor lagt sig... Och ge hästen en stor kram, inte för att han direkt verkade besvärad efter jakten igår (han betedde sig mer som att han just hade varit med om det roligast han någonsin upplevt), mer för att stilla mitt dåliga samvete.
