Tagit bort älskad häst..

[Exit]

Måste bara skriva av mig. Hjärtat går i tusen bitar och tårarna slutar inte rinna..

Idag tog jag bort mitt fina älskade halvblodssto (avatar). Hon blev 19 år. Vi har brottats med diverse skador men en stor muskelskada i bakdelen ledde till slut till en massa sekundära skador. Jag hade länge funderat och bestämt att hon skulle få gå som sällskapsdam men trots att hon inte gjorde annat än luffsat i hagen syntes en diffus orenhet i traven, extra mycket på böjt spår. Bestämde mig sedan i somras att det nog får vara slut, hon har ju rimligtvis ont bara av att vara när hältan aldrig försvann helt.

Idag var det då dags. Åh herregud så ont det gör!! Jag känner mig som jordens, nej universums, största svikare! Hon som litade på mig och följde mig vart som helst, hur kunde jag se henne i ögonen och sen döda henne?! Trodde jag skulle gå under igår kväll i stallet när jag tog i hästarna. Hon kom med pigga glada steg och spetsade öron och litade på mig, njöt av att bli ryktad och kändes så trygg... Usch att se in i de finaste ögonen och veta vad som var på gång. Nu är det så tomt. Hennes tomma box skriker efter henne i stallet å de andra två hästarna gnäggar sorgset nu och då trots att de fick gå fram och nosa.

Vet inte vad jag vill med det här, det känns bara så otroligt hemskt, definitivt och fel rakt i i själen

 

[Tussinussen]

Måste bara skriva av mig. Hjärtat går i tusen bitar och tårarna slutar inte rinna..

Idag tog jag bort mitt fina älskade halvblodssto (avatar). Hon blev 19 år. Vi har brottats med diverse skador men en stor muskelskada i bakdelen ledde till slut till en massa sekundära skador. Jag hade länge funderat och bestämt att hon skulle få gå som sällskapsdam men trots att hon inte gjorde annat än luffsat i hagen syntes en diffus orenhet i traven, extra mycket på böjt spår. Bestämde mig sedan i somras att det nog får vara slut, hon har ju rimligtvis ont bara av att vara när hältan aldrig försvann helt.

Idag var det då dags. Åh herregud så ont det gör!! Jag känner mig som jordens, nej universums, största svikare! Hon som litade på mig och följde mig vart som helst, hur kunde jag se henne i ögonen och sen döda henne?! Trodde jag skulle gå under igår kväll i stallet när jag tog i hästarna. Hon kom med pigga glada steg och spetsade öron och litade på mig, njöt av att bli ryktad och kändes så trygg... Usch att se in i de finaste ögonen och veta vad som var på gång. Nu är det så tomt. Hennes tomma box skriker efter henne i stallet å de andra två hästarna gnäggar sorgset nu och då trots att de fick gå fram och nosa.

Vet inte vad jag vill med det här, det känns bara så otroligt hemskt, definitivt och fel rakt i i själen

Jag förstår precis hur du känner, det är något som vi alla får leva med. Man går ut till hagen o hämtar sin älskade vän, som följer en som alltid mot stallet, och där står bödeln…min häst gick bakom mig och snusade mig i nacken, och det tog all min styrka att inte skrika rakt ut

Men det finns ingen annan utväg, det är det vi får leva med som djurägare. Det är den sista kärlekshandlingen vi gör. Var lycklig att din häst var trygg och ovetande in i det sista. Det vore ju hemskt om dom anade eller hur

Tillåt dig själv att sörja och be inte om ursäkt för det, att ta bort en älskad häst är en STOR grej och det känns i själen.

Styrkekramar

 

[TheRedLightning]

Måste bara skriva av mig. Hjärtat går i tusen bitar och tårarna slutar inte rinna..

Idag tog jag bort mitt fina älskade halvblodssto (avatar). Hon blev 19 år. Vi har brottats med diverse skador men en stor muskelskada i bakdelen ledde till slut till en massa sekundära skador. Jag hade länge funderat och bestämt att hon skulle få gå som sällskapsdam men trots att hon inte gjorde annat än luffsat i hagen syntes en diffus orenhet i traven, extra mycket på böjt spår. Bestämde mig sedan i somras att det nog får vara slut, hon har ju rimligtvis ont bara av att vara när hältan aldrig försvann helt.

Idag var det då dags. Åh herregud så ont det gör!! Jag känner mig som jordens, nej universums, största svikare! Hon som litade på mig och följde mig vart som helst, hur kunde jag se henne i ögonen och sen döda henne?! Trodde jag skulle gå under igår kväll i stallet när jag tog i hästarna. Hon kom med pigga glada steg och spetsade öron och litade på mig, njöt av att bli ryktad och kändes så trygg... Usch att se in i de finaste ögonen och veta vad som var på gång. Nu är det så tomt. Hennes tomma box skriker efter henne i stallet å de andra två hästarna gnäggar sorgset nu och då trots att de fick gå fram och nosa.

Vet inte vad jag vill med det här, det känns bara så otroligt hemskt, definitivt och fel rakt i i själen

Nej då, du är ingen svikare. Se det så här istället, nu slipper hon ha ont och kan springa helt obehindrat på de gröna ängarna där hon är nu. Du har tagit ett tufft beslut, men jag tror det var rätt beslut och nu får du bearbeta saknaden och sorgen i lugn och ro. Du gjorde rätt, ta nu hand om dig.

 

[Korven]

Vi är ju ett stort antal här som släppt våra sjuka hästar fria till en bättre värld. Vi vet hur det känns, den djupa sorg som man inte tror att man kommer över, men man kommer till ett stadium där det är hanterbart. Dvs man gråter bara en kort stund, man kan titta på foton utan att helt bryta ihop. Men glömmer det gör man inte. Nånsin. Man har sina svarta stunder , som nu när jag ser tillbaka på allt roligt man hade.

 

[Vimsan]

Måste bara skriva av mig. Hjärtat går i tusen bitar och tårarna slutar inte rinna..

Idag tog jag bort mitt fina älskade halvblodssto (avatar). Hon blev 19 år. Vi har brottats med diverse skador men en stor muskelskada i bakdelen ledde till slut till en massa sekundära skador. Jag hade länge funderat och bestämt att hon skulle få gå som sällskapsdam men trots att hon inte gjorde annat än luffsat i hagen syntes en diffus orenhet i traven, extra mycket på böjt spår. Bestämde mig sedan i somras att det nog får vara slut, hon har ju rimligtvis ont bara av att vara när hältan aldrig försvann helt.

Idag var det då dags. Åh herregud så ont det gör!! Jag känner mig som jordens, nej universums, största svikare! Hon som litade på mig och följde mig vart som helst, hur kunde jag se henne i ögonen och sen döda henne?! Trodde jag skulle gå under igår kväll i stallet när jag tog i hästarna. Hon kom med pigga glada steg och spetsade öron och litade på mig, njöt av att bli ryktad och kändes så trygg... Usch att se in i de finaste ögonen och veta vad som var på gång. Nu är det så tomt. Hennes tomma box skriker efter henne i stallet å de andra två hästarna gnäggar sorgset nu och då trots att de fick gå fram och nosa.

Vet inte vad jag vill med det här, det känns bara så otroligt hemskt, definitivt och fel rakt i i själen

Åh jag vet precis hur du känner dig.
Jag lät min gamle vän vandra vidare förra veckan.
Efter 20 år tillsammans var det dags att säga adjö.
Avskedet har jag bearbetat sen han blev sjukpensionär och jag kände en viss lättnad när beslutet var taget och han fick somna in, det gjordefaktiskt mer ont i mig att se honom linka i hagen och tappa livsgnistan.

Däremot skär det i hjärtat att se unghästen sörja sin mentor.
Han äter inte utan ser bara så deprimerad ut

 

[Geysir]

Vi är ju ett stort antal här som släppt våra sjuka hästar fria till en bättre värld. Vi vet hur det känns, den djupa sorg som man inte tror att man kommer över, men man kommer till ett stadium där det är hanterbart. Dvs man gråter bara en kort stund, man kan titta på foton utan att helt bryta ihop. Men glömmer det gör man inte. Nånsin. Man har sina svarta stunder , som nu när jag ser tillbaka på allt roligt man hade.

Precis exakt så, årsdagen närmar sig nu

 

[Exit]

@Tussinussen Tack för värmande ord! Min hjärna hör det du säger men hjärtat har så fullt upp med att inte helt gå sönder.. Det är verkligen en stor sorg, större än jag kunde föreställa mig. När jag tog bort min förra häst för många år sedan minns jag att jag var ledsen men inte i närheten av detta. Mitt sto var verkligen SÅ min häst att det aldrig kommer att gå att hitta en sån igen, för att inte tala om hennes personlighet..

 

[Exit]

@Vimsan Hur går det för din unghäst? De två som är kvar i mitt stall är verkligen jätteledsna Idag hade de lämnat mer än hälften av lunchhöet när ja kom ut vid 18.30-tiden, aldrig hänt tidigare! De bara står och slokar och man verkligen ser att de är ledsna.. Mitt sto var allas vän i flocken och den som höll ihop allt, 170 cm hög och kliade lika mycket på shettisen som på den andra storhästen

 

[Exit]

Nej då, du är ingen svikare. Se det så här istället, nu slipper hon ha ont och kan springa helt obehindrat på de gröna ängarna där hon är nu. Du har tagit ett tufft beslut, men jag tror det var rätt beslut och nu får du bearbeta saknaden och sorgen i lugn och ro. Du gjorde rätt, ta nu hand om dig.

Jo, men känslan är där lik förbannat, lika mycket som bilden av hennes fina ögon när hon följde mig från hagen..

 

[Exit]

Alla ni som svarat och också mist era älskade hästar, ja beklagar er sorg innerligt!! Otroligt hur stort tomrum som lämnar kvar i ens hjärta.

 

[Vimsan]

@Vimsan Hur går det för din unghäst? De två som är kvar i mitt stall är verkligen jätteledsna Idag hade de lämnat mer än hälften av lunchhöet när ja kom ut vid 18.30-tiden, aldrig hänt tidigare! De bara står och slokar och man verkligen ser att de är ledsna.. Mitt sto var allas vän i flocken och den som höll ihop allt, 170 cm hög och kliade lika mycket på shettisen som på den andra storhästen

Första dagarna gnäggade han och letade efter den gamle, nu verkar han ha gett upp och inser att han inte kommer tillbaka.
Jag har en shettis också men unghästen bryr sig inte alls om honom. Han lämnar nästan all mat och ser så sorgsen ut.
Det har gått 8 dagar redan men jag ser ingen förbättring än....

 

[Korven]

När jag tog bort min var jag i stallet bara nån dag efteråt och rensade ut allting. Ville inte mera tillbaka för alla minnen, men nu kan jag åka dit för att träffa gamla kompisar, inte hästarna. Utom ett sto.

 

[TheRedLightning]

Jo, men känslan är där lik förbannat, lika mycket som bilden av hennes fina ögon när hon följde mig från hagen..

Hon kanske hade dom där fina ögonen för att hon visste att du skulle hjälpa henne att slippa ha ont och var tacksam över den hjälpen? Ta nu tiden du behöver bearbeta sorgen och låt det ta den tid det kommer ta.

 

[Lindsen]

@Vimsan Hur går det för din unghäst? De två som är kvar i mitt stall är verkligen jätteledsna Idag hade de lämnat mer än hälften av lunchhöet när ja kom ut vid 18.30-tiden, aldrig hänt tidigare! De bara står och slokar och man verkligen ser att de är ledsna.. Mitt sto var allas vän i flocken och den som höll ihop allt, 170 cm hög och kliade lika mycket på shettisen som på den andra storhästen

Jag tog bort min häst för ett par månader sedan. De andra 3 hästarna slutade rulla sig vid utsläpp, de gick bara och betade i var sitt hörn av hagen.. Det var så tyst och konstig stämning i veckor efteråt.
Han var mittpunkten i flocken. Han var den alla ville vara med och det var han som alltid tog initiativ till lek o spring.
Det var jobbigt att se hur de andra blev ledsna när han var borta.