Svenskhet och att känna sig svensk (utbruten från Det dödliga meningslösa våldet...)

[sjoberga]

Men måste frågan innebära ett konstaterande att någon inte är 'riktig svensk'? Kan inte frågan ha grund och avsikt att bara vara nyfiken på en annan människas historia relaterat till nyfikenhet på annat land, annan kultur? Måste det vara en negativ avsikt att ställa frågan?

Ibland får jag känslan här på buke att det skulle mer socialt accepterat att fråga om en annan människas sexuella identitet än vad det är att fråga om etnisk härkomst...

Just frågan om etnisk härkomst är ofta viktig för mig att ställa i mitt arbete, för att veta vad för språkligt stöd som kan behövas, och jag har aldrig i den situationen upplevt att någon uppfattat frågan som stötande, tvärtom - ofta får man mycket mer information än man behöver veta och det kan förvisso vara intressant det också, ffa om de inte kan vare sig svenska eller engelska...

Fast då är det språkkunskaper som är viktiga, inte etnicitet. Nånstans där blir det ibland problem, när man försöker koppla ihop etnicitet med färdigheter och behov. Men det beror helt klart på hur diskussionen startar och fortsätter.

Skulle det vara ett skriftligt formulär hade det varit helt uppåt väggarna att be om etnicitet för att man behöver veta något om språkkunskaper. I ett muntligt och mänskligt möte är det inte lika svart och vitt.

 

[honung]

Fast då är det språkkunskaper som är viktiga, inte etnicitet. Nånstans där blir det ibland problem, när man försöker koppla ihop etnicitet med färdigheter och behov. Men det beror helt klart på hur diskussionen startar och fortsätter.

Skulle det vara ett skriftligt formulär hade det varit helt uppåt väggarna att be om etnicitet för att man behöver veta något om språkkunskaper. I ett muntligt och mänskligt möte är det inte lika svart och vitt.

Nja, då det inte helt sällan handlar om inhämtning av sjuk och sjukvårdhistora (bla vaccinationer) är det viktigt att veta födelseland - och språkbank.

 

[Sol]

Men måste frågan innebära ett konstaterande att någon inte är 'riktig svensk'? Kan inte frågan ha grund och avsikt att bara vara nyfiken på en annan människas historia relaterat till nyfikenhet på annat land, annan kultur? Måste det vara en negativ avsikt att ställa frågan?

Ibland får jag känslan här på buke att det skulle mer socialt accepterat att fråga om en annan människas sexuella identitet än vad det är att fråga om etnisk härkomst...

Just frågan om etnisk härkomst är ofta viktig för mig att ställa i mitt arbete, för att veta vad för språkligt stöd som kan behövas, och jag har aldrig i den situationen upplevt att någon uppfattat frågan som stötande, tvärtom - ofta får man mycket mer information än man behöver veta och det kan förvisso vara intressant det också, ffa om de inte kan vare sig svenska eller engelska...

Det blir ju en antydan att du är ”exotisk” och inte ”en av oss” när du får frågan vilket land du kommer ifrån. Jag är snart 40 år och har aldrig fått den frågan. Visst kan det handla om nyfikenhet, men bakom ligger ett antagande om att personen du frågar inte är svensk och om en person får frågan om och om igen, när det gång på gång antas att hen inte är svensk… då är det väl inte konstigt om en känsla av utanförskap uppstår?

Om det som i ditt fall finns ett specifikt syfte med frågan, syftet att kunna erbjuda personen hjälp den söker är det en annan sak.

 

[gulan]

Min kompis får den frågan då och då. När hon säger "Sverige" händer det inte allt för sällan att hon får frågan "nej men var kommer du ifrån egentligen". Enbart baserat på hudfärg. Hennes barn har också mörkare hud men är liksom sin mamma också svenska och har liksom ingen anknytning till något annat land. Frågan hade lika gärna kunnat vara "jag ser att du har mörkt skinn och jag undrar varför". Ställd så kanske man inser att den är rätt märklig

En Kinesiska som jag arbetade och umgicks med mycket undrade varför jag inte var intresserad av hennes liv och bara pratade om mig själv. Precis som alla konstiga, självcentrerade Svenskar.
Det gav mig perspektiv på kulturella skillnader.

Vad upplyftande det var att läsa ditt inlägg. Eftersom jag själv levt som utlänning i 14 år så känns det som jag har mycket gemensamt med människor som är utlänningar i Sverige. Känslan blir ungefär som när man träffar en häst människa bland en massa golf fantaster. Helt plötsligt finns det en gemensam nämnare. Allt från svårigheten i att lära sig ett nytt språk till att få uppleva sina barn bli tvåspråkiga. Missförstånd som först skapar ilska frustration och ledsamhet.....blir till något som livar upp en berättelse som får människor att skratta åt det dråpliga. Uppförande koder som krockar osv. Känns som min erfarenhet av samtal med invandrare skiljer sig avsevärt från de invandrare som de i den här tråden träffar och har erfarenhet av. Jag känner verkligen inte igen mig. Jag fick ofta frågor om var vi kom ifrån eftersom det tydligt syntes på barnen att de var utländska. Jag kände aldrig att det var jobbigt-tvärtom skapade det väldigt ofta en öppning för samtal. I lekparken...om mina ungar började leka med någon annans unge, den mamman frågade var vi kom ifrån....så var snacket igång. Ełler om jag hade ärende på kommunen och frågade någon var kön började så kom en frågor om vad jag gjorde där så var det igång.

 

[honung]

Det blir ju en antydan att du är ”exotisk” och inte ”en av oss” när du får frågan vilket land du kommer ifrån. Jag är snart 40 år och har aldrig fått den frågan. Visst kan det handla om nyfikenhet, men bakom ligger ett antagande om att personen du frågar inte är svensk och om en person får frågan om och om igen, när det gång på gång antas att hen inte är svensk… då är det väl inte konstigt om en känsla av utanförskap uppstår?

Om det som i ditt fall finns ett specifikt syfte med frågan, syftet att kunna erbjuda personen hjälp den söker är det en annan sak.

Jag har själv fått frågan många gånger och nej, jag har nog aldrig känt mig utanför, exotisk eller utpekad eller ifrågasatt någonsin av frågan. I min värld är det inte en konstig fråga när jag får den. Jag kan nog inte påminna mig om att jag känt behov att ställa frågan själv privat, det är i arbetssituationer bara jag kan påminna mig at jag behövt göra det.

 

[yennork]

@honung

Men om någon säger sig komma från Bohuslän, varför inte acceptera det, även om personen i fråga ser "osvensk" ut? Det är problemet för många andra- och tredje generationens invandrare. Deras kultur är svensk, deras land är Sverige.

Har du kommit hit som vuxen är det en annan sak. Men om du kommit hit som barn och vuxit upp här?

 

[honung]

@honung

Men om någon säger sig komma från Bohuslän, varför inte acceptera det, även om personen i fråga ser "osvensk" ut? Det är problemet för många andra- och tredje generationens invandrare. Deras kultur är svensk, deras land är Sverige.

Har du kommit hit som vuxen är det en annan sak. Men om du kommit hit som barn och vuxit upp här?

Men jag ställer inte frågan baserad på att personen 'ser osvensk ut', och har människan vuxit upp här hör jag väl det tänker jag, och beroende på ålder behöver jag kanske inte ens veta etnisk härkomst (utan att säga för mycket om mitt arbete).

 

[Enya]

Fast det motsäger väl inte att man kan identifiera sig med olika nationaliteter och kulturer?

Jag har vänner som vissa har en förälder från en annan kultur och land, andra har flyttat hit som vuxna eller som barn. De är helt integrerade i Sverige, känner sig svenska, men känner sig också som tex. ungrare, japaner eller egyptier. Det ena utesluter inte det andra.

Det har jag inte heller påstått.

Det enda jag hävdar är att man inte behöver känna sig som svensk för att känna sig som delaktig och viktig i och för Sverige. Som en medlem av befolkningen.

 

[Enya]

Det blir ju en antydan att du är ”exotisk” och inte ”en av oss” när du får frågan vilket land du kommer ifrån. Jag är snart 40 år och har aldrig fått den frågan. Visst kan det handla om nyfikenhet, men bakom ligger ett antagande om att personen du frågar inte är svensk och om en person får frågan om och om igen, när det gång på gång antas att hen inte är svensk… då är det väl inte konstigt om en känsla av utanförskap uppstår?

Om det som i ditt fall finns ett specifikt syfte med frågan, syftet att kunna erbjuda personen hjälp den söker är det en annan sak.

Jag tänker att utanförskapet kommer av negativ särbehandling. När man blir illa behandlad pga sin härkomst, när man inte får ta del av samhället. När man knuffas bort från andra för att man är annorlunda/ser annorlunda ut. Inte för att man reflekterar någons härkomst och visar intresse i en person och öppet samtalar om det- som man gör med personer om så mycket annat.

 

[Sol]

Jag tänker att utanförskapet kommer av negativ särbehandling. När man blir illa behandlad pga sin härkomst, när man inte får ta del av samhället. När man knuffas bort från andra för att man är annorlunda/ser annorlunda ut. Inte för att man reflekterar någons härkomst och visar intresse i en person och öppet samtalar om det- som man gör med personer om så mycket annat.

Fast du behandlas ju annorlunda när du får frågan hela tiden pga exempelvis ditt utseende. Som sagt, jag är snart 40 år och har aldrig fått frågan. Min adopterade klasskompis och hans syskon fick däremot frågan. Ska jag gissa pga hudfärgen.

 

[Enya]

@honung

Men om någon säger sig komma från Bohuslän, varför inte acceptera det, även om personen i fråga ser "osvensk" ut? Det är problemet för många andra- och tredje generationens invandrare. Deras kultur är svensk, deras land är Sverige.

Har du kommit hit som vuxen är det en annan sak. Men om du kommit hit som barn och vuxit upp här?

Buke är en märklig värld, den verkar vara svart eller vit och har inga mjuka kanter eller olikfärgade partier. Det är antingen eller som gäller här.

Man går inte fram till en helt okänd som inte är blond och blåögd och i anklagande ton frågar hårt var den kommer ifrån och vägrar acceptera svaret den uppger. Den frågan kommer i ett samtal som börjar om annat, som leder till något som leder till någon annan förklaring och som leder till "jo, mina föräldrar kommer från... så jag har varit i landet på semester för att se lite" Eller "jag åkte till mina farföräldrar i landet ..." och liknande samtal.

Och, bara för att man är född här och har utländska föräldrar betyder inte det att deras kultur Bara är svensk. Man kan ha kvar och bevarat sin andra kultur också. Jag är uppvuxet med massor med danskt. Menar du att bara för att man är född här slänger man sitt kulturella arv och sina rötter helt?

 

[Enya]

Fast du behandlas ju annorlunda när du får frågan hela tiden pga exempelvis ditt utseende. Som sagt, jag är snart 40 år och har aldrig fått frågan. Min adopterade klasskompis och hans syskon fick däremot frågan. Ska jag gissa pga hudfärgen.

Ja om man hela tiden utan att känna personen direkt stövlar fram och frågar så absolut. Men att kommunicera är väl hela grejen. Samtal- ge och ta, prata om sig själv och varandra, och väder och vind, var man varit, varför och vad man tyckte om det, om livet, om fan och hans moster om man så vill. Vissa personer kan man samtala om härkomst. Andra frågar man aldrig. Känna av tror jag är viktigt.

Jag har ljusbrunt hår och gröna ögon samt lite gulaktig hy som lätt blir brun. Jag har fått frågan ganska många gånger. Trots att jag själv inte tycker jag ser osvensk ut. Jag har till och med fått frågan om en av mina föräldrar är mörkhyad och den andra vit eftersom jag "har så mörk hud". Jag svarade smått chockad och med ett skratt att "nä, jag har häst och har bara varit ute i solen i sommar och har lätt för att få färg". Det är nog den mest udda frågan jag fått.

 

[Nahar]

Har bara ögnat sista sidorna nu, men som en som fått frågan "var kommer du ifrån" i princip varje gång jag träffat en ny människa sen jag kunde prata, så ja, det är oerhört tröttsamt och får en att känna sig väldigt utanför. Inte för att frågan skulle vara ställd med ont uppsåt, inte för att jag skäms eller blir obekväm eller några andra anledningar, utan för att jag fått den så. många. gånger. Det finns en uppsjö av andra mycket mer intressanta och relevanta saker att fråga mig om, men frågan om mitt ursprung ersätter oftast frågor om mitt jobb, hur jag känner värden, vad jag gör på fritiden, eller andra frågor som ställs som förstafråga till de som inte får "var kommer du ifrån" på direkten.

Hade en vän i skolan med ett stort ärr i ansiktet. Han fick alltid direkt frågan "vad hände?". Inte heller det en särskilt hemsk fråga i sig, men att alltid, alltid, alltid få samma fråga och behöva dra samma historia... en känner sig som ett museiobjekt, inte en människa. Jag är inte din underhållning som du kan 'ooa' och 'aah'a dig över. Det må vara superintressant hur han fick sitt ärr eller var jag kommer ifrån, men när frågan ställs tar det intressanta och fascinerande över från det mänskliga, det som vi har gemensamt och kan relatera till. Det är inte kul att alltid vara intressant, när en vill känna gemenskap.

 

[Milosari]

Jag brukar också få frågan om jag är svensk eftersom jag inte har ett typiskt svenskt efternamn. Jag är blond och blåögd och ser närmast stereotypt svensk ut så det är garanterat inte enbart baserat på hudfärgen.

Min vän har ett vanligt svenskt förnamn och hade ett lika vanligt efternamn tills hon gifte sig. Så jo, enbart hudfärg.

 

[Milosari]

Vad upplyftande det var att läsa ditt inlägg. Eftersom jag själv levt som utlänning i 14 år så känns det som jag har mycket gemensamt med människor som är utlänningar i Sverige. Känslan blir ungefär som när man träffar en häst människa bland en massa golf fantaster. Helt plötsligt finns det en gemensam nämnare. Allt från svårigheten i att lära sig ett nytt språk till att få uppleva sina barn bli tvåspråkiga. Missförstånd som först skapar ilska frustration och ledsamhet.....blir till något som livar upp en berättelse som får människor att skratta åt det dråpliga. Uppförande koder som krockar osv. Känns som min erfarenhet av samtal med invandrare skiljer sig avsevärt från de invandrare som de i den här tråden träffar och har erfarenhet av. Jag känner verkligen inte igen mig. Jag fick ofta frågor om var vi kom ifrån eftersom det tydligt syntes på barnen att de var utländska. Jag kände aldrig att det var jobbigt-tvärtom skapade det väldigt ofta en öppning för samtal. I lekparken...om mina ungar började leka med någon annans unge, den mamman frågade var vi kom ifrån....så var snacket igång. Ełler om jag hade ärende på kommunen och frågade någon var kön började så kom en frågor om vad jag gjorde där så var det igång.

Samma vän har blivit utsatt för lite hatbrott (inte kul att se annorlunda ut alla gånger) och barnen ÄR svenska. Båda deras föräldrar är födda i Sverige. Det blir ett konstigt snack när man ska diskutera en bakgrund som barnen inte har. Är deras mormors historia den du är intresserad av när du frågar?

Min pappa är invandrad dansk och för honom är det en helt annan grej. Han är ju verkligen dansk bosatt i Sverige och ingen svensk. Men jag vete tusan om han är sådär jätteintresserad av att prata om var han kommer ifrån om det är enda frågan. Roligare att prata om saker man har gemensamt?

 

[gulan]

Det blir ett konstigt snack när man ska diskutera en bakgrund som barnen inte har. Är deras mormors historia den du är intresserad av när du frågar?

Jag gissar att du dömer mig efter din egna person då du målar upp en bild av mig som om jag helt saknar förmåga att föra vettigt samtal och känna av andra människor eller överhuvudtaget innehar någon som helst förmåga /finkänslighet att föra samtal med människor.

 

[Hippocampus]

Jag tänker så här, idag är sverige ett aplätt land att invadera, det måste vara det lättaste land i världen att ta över, det är bara för valfri stormakt att promenera in. Med den inställning man kan ana här och om den är representativ för bara ...tja20-30%... av svenska folkets medborgare, så är vi sitting ducks allihop.
För jag tror tyvärr det idag är en väldigt liten andel av vår befolkning idag som överhuvudtaget kan tänka sig spilla ens en droppe blod för vårt land, om det skulle behövas, ännu färre ställer upp på att kanske dö för sverige.
Ja, även om jag inte skulle vara den bäst lämpade, ja jag skulle jag slåss för mitt land.

Jag är stolt över vår unika natur, vår unika allemansrätt, våra vackra städer som är unika, välskötta, vårdade, gröna, jag är stolt över vår unika landsbygsmiljö med öppna landskap och djupa skogar och höga fjäll. Jag är stolt över vår ursprungsbefolkning och den kultur de bevarat trots enormt motstånd av den svenska stat som varit, jag är stolt över det arv vi har, jag är fasen stolt över den dialekt jag har!. Jag är stolt över det samhälle vi lever i , med solid demokrati, med en civiliserad människosyn, ett rättssystem som vilar på solida grundvalar som lagar, rättspraxis, förarbeten och rättsvetenskapliga tolkningar av normerna. Jag känner mig som att jag är född i, och lever i en väldigt säker del av världen vad det beträffar såväl galna diktatorer, korrupta samhällen, outvecklade samhällen, jordbävningar, miljökatastrofer - jag känner mig säker som individ, och som medborgare.

Jag förstår inte riktigt. Varför skulle Sverige vara ett aplätt land att invadera? För att jag undrar om känslan att vara stolt? Det största problemet när det gäller krig och motstånd är att ungdomar har ingen som helst kunskap i vad som krävs, deras skyldigheter osv. Det vet inte, de har aldrig fått lära sig något om detta ämne och ja..då finns det ju inte. Det finns ett mycket bra projekt i Halland när det gäller detta.
Undersökningar har visat att över 50% är villiga att delta i Sveriges försvar (med fara för livet, i strid) och nästan 80% är villiga att delta med fara för sitt liv men i icke-stridande roll. Över 80% är villiga att delta med icke-fara för sitt liv och i icke-stridande roll. Och förhoppningsvis kan vi jobba tillsammans för att öka villigheten.

Jag inser nog att vi har olika definition på vad stolt är.

 

[honung]

Jag förstår inte riktigt. Varför skulle Sverige vara ett aplätt land att invadera? För att jag undrar om känslan att vara stolt? Det största problemet när det gäller krig och motstånd är att ungdomar har ingen som helst kunskap i vad som krävs, deras skyldigheter osv. Det vet inte, de har aldrig fått lära sig något om detta ämne och ja..då finns det ju inte. Det finns ett mycket bra projekt i Halland när det gäller detta.
Undersökningar har visat att över 50% är villiga att delta i Sveriges försvar (med fara för livet, i strid) och nästan 80% är villiga att delta med fara för sitt liv men i icke-stridande roll. Över 80% är villiga att delta med icke-fara för sitt liv och i icke-stridande roll. Och förhoppningsvis kan vi jobba tillsammans för att öka villigheten.

Jag inser nog att vi har olika definition på vad stolt är.

Över 50% av vad? 80% av vad? Ungdomar? 50 och 80% en skolklass i Halland eller vad?

 

[yennork]

Men jag ställer inte frågan baserad på att personen 'ser osvensk ut', och har människan vuxit upp här hör jag väl det tänker jag, och beroende på ålder behöver jag kanske inte ens veta etnisk härkomst (utan att säga för mycket om mitt arbete).

Det är en helt annan sak, och det är ju bra att du i privatlivet inte ställer den återkommande frågan "var kommer du ifrån egentligen".

Men alldeles för många tycker att det är en helt normal fråga att ställa. Ja, det är kanske bara vänlig nyfikenhet, men det blir jobbigt att alltid få frågan. Och varför ska den som ser osvensk ut/har ett osvenskt namn behöva dra sin familjehistoria för var och varannan de träffar? Ska en rullstolsburen behöva dra sin sjukhistoria för varenda nyfiken person de träffar?

 

[Hippocampus]

Över 50% av vad? 80% av vad? Ungdomar? 50 och 80% en skolklass i Halland eller vad?

Du kan läsa rapporten https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R--4771--SE