Sv: Svårtydd fråga...
Men att hästen ska ge efter i nacken innebär inte samma som att man bär omkring den. Jag vet ju inte vad du hörde exakt, eller vad Nancy menade men
jag tror ni pratar om något helt annat än det som tråden handlar om.
Att hästen ligger på och att hästen inte vill mjukna mot handen är helt olika saker. Jag har aldrig mycket vikt i handen egentligen, inte som flera beskriver här, men det händer att jag måste en kort stund "hålla" i ramen för att hästen ska släppa och ge efter i nacken, när den är spänd. Det är inte att dra eller sitta och hålla emot, utan mer som att handen några sekunder sänks lite och "stannar till" eller hur man ska beskriva det, bara så att hästen släpper och mjuknar i nacken och i handen. (Om den är spänd, vill höja nacken, går emot tex) Det går snabbt och så fort hästen visar minsta eftergift så FÅR den eftergift, så småningom lär den sej detta.
Idealet är förstås att det inte behövs men på vissa hästar så kan man behöva sätta ramen så mer tydligt en period, sen kommer det automatiskt.
OBS att det inte handlar om att dra hästen i munnen, det är inte bakåt alls utan mer en "gränssättning". De kan menat så.
Jag har också upplevt tränare vars tänk jag inte har förstått riktigt som stått för mer att hålla hålla hålla, så ja, det finns ju också.
Jag tror faktiskt att vi pratar om precis samma sak, men på lite olika sätt. "Hålla ramen" och sätta gränser med handen, under korta stunder för att sedan lätta igen (sedan kanske göra om proceduren om det behövs) periodvis under utbildningen, det gör jag också. Det jag pratar om (och inte gillar) är att, statiskt, sätta en väldigt tight ram för hästens huvud och hals och sedan hålla kvar den med styrka tills hästen fogar sig i ramen och ger upp/släpper efter (och i allmänhet knäpper av i nacken). Detta görs sedan ofta i kombination med en väldigt stark skänkel så att hästen inte har någon annanstans att ta vägen än "rakt upp". Resultatet blir en häst som ser väldigt flashig ut, med hög, extremt välvd hals (med där nacken inte är högsta punkten) och mycket bensprattel. Och, let's face it, den typen av ridning samlar ofta en hel del poäng på tävling...
Men visst finns det olika "läror", vissa är noga med eftergiften efter att hästen gett efter (men utan en viss känsla för timing och en viss kunskapsnivå i sin ridning är det väldigt svårt att få detta att fungera på ett korrekt och positivt sätt), men andra är mer inne på ovanstående metod som kräver en hel del fysiskt styrka. Kanske inte är helt oväntat att det oftast är män som förespråkar håll, håll, håll... I många fall när dessa tränare sitter upp på en häst (som inte är van vid den typen av ridning) börjar passet med en hel del istadighet, stegringar och andra missnöjesyttringar innan (de flesta) ger upp och fogar sig. Efter det kan det se rätt snyggt ut och eleven (om det är hans/hennes häst) kan uppleva att hästen blivit mjukare och lydigare när h*n sitter upp igen och tycker därför att det är lyckat. Man KAN ju göra så här och i slutändan få samma resultat som med en lite mildare metod (och snabbare går det ju), men personligen tycker jag att det är ett obehagligt och onödigt sätt att behandla sin häst på. Dessutom är det långt ifrån alla hästar som accepterar den här metoden, vissa kan i extremfallet reagera så starkt att man får backa långt tillbaka i utbildningen igen och praktiskt taget börja om från början, men med negativa erfarenheter i bagaget den här gången.
Och jag vet att detta inte är något jag missuppfattat eftersom jag tränat för ett mindre antal "top-of-the-line-tränare" (A-tränare/GP-domare/OS-ryttare för att nämna några exempel) under flera år, sedan ganska ung ålder och de flesta av dem hade lite av det här med att hålla i tills hästen ger efter som grundtanke, dock inte i den våldsammaste extremformen naturligtvis (men har haft dem i min närhet som ägnat sig åt det). Kan dock inte säga annat att dessa tränare är väldigt skickliga på sitt område (vilket elevernas resultat är bevis på) och har väldigt mycket att lära ut och jag är väldigt tacksam över att ha fått en sådan bra ridutbildning, det är få förunnat. Sedan håller man kanske inte till 100% med om precis allt, men det beror ju mycket på att ju mer man lär sig och förkovrar sig, ju fler hästar man rider och tävlar och ju mer erfarenhet man får, desto mer utvecklar man sin egen "filosofi", sina egna tankar och idéer. Att jag sedan är knappa 1,63 och har ridit en superstark ponnyhingst under ponnytiden och efter det bjässar på en bit över 1,70, spelar nog också en roll i att jag försöker undvika att basera min ridning på styrka...
Ok, känner att jag börjar svamla lite här, men jag känner i grund och botten att vi egentligen inte är oense. När man rider/tränar/utbildar en häst har man ju alltid målet i tankarna (= korrekt kontakt med bettet), men vägen dit kräver ju en hel del jobb och tar ofta vägen över både för mycket och för lite kontakt (och från ryttarens sida, antingen gränsdragning eller uppmuntran framåt). Problemet tycker jag uppstår först när
målet blir att sitta med mycket tyngd/stöd/"sug" i handen för att man, av någon anledning, tycker att det ska vara så. Men det är ju bara min personliga filosofi så klart.
Jag var med som fotfolk på en ridkurs (dock ej dressyr) för nån vecka sen - tränaren var en duktig tävlings ryttare och bra instruktör men... allt sedan den kursen har jag gått o klurat på varför varför hästen skulle "hållas kvar tills den släpper efter". Alla ryttarna tycktes acceptera att man skall rida på det sättet. För mig känndes det helt fel att rida med så mycket tryck/kraft i handen. Så av mig får du + poäng för en jätte bra beskrivning av handens roll i ridningen!
