Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

[tuaphua]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

En kompis till mig pratade om fina unghästar hon sett och var lite sugen på. Kanske inte helt på allvar. Men helt klart lite funderar-stadiet. Sen såg hon min och unghästens ridlektion då han reste sig en gång och fräste iväg ett par ggr i fasa. Efter det sa hon: "Jag ska aldrig skaffa en unghäst! Jag vill ha en gammal en efter min nuvarande!"

 

[Elisha]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Var kanske inte en svår ridolycka men tillräckligt för att jag då skulle sluta rida helt och hållet under 1,5 års tid.
Var ute och red på min häst i skogen när hon helt plötsligt vänder om på en 5 öring och skenar rakt ner för en brant backe, vänder igen på en 5 öring från fullständigt sken och drar hem. Jag åker av, åker in i ett träd och slås medvetslös. (Har fått detta berättat).

Kraftig hjärnskakning, har försämrat minne än idag. Har knappt något korttidsminne.

Hände december 08 och i först februari 10 vågade jag sitta på en häst, men var livrädd. I maj samma år började jag rida på riktigt men var då också livrädd, bara skakade. Men bestämde mig. Red på snälla hästar och då kom jag över en superhäst som jag kände mig riktigt trygg på. Köpte nu i september den hästen och nu är jag helt orädd igen!

 

[panaccea]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Precis osm någon sa så är det säkerhetsväst jag syftade på

Hästarna är mitt yrke så jag har inte mkt till val än att bita ihop och uthärda, men det fanns tillfällen efter senaste smällen där jag på allvar inte tänkte sätta mig på en häst igen.. men det gick över rätt snabbt

Stilett: det är dom små hästarna som är jävligast, alla 3 ovanstående har varit under 160 mkh, där är så förbannat små o snabba Dom stora tenderar att vara långsamma och osmidiga så då hinner man tänka lite innan det händer nått

 

[glada_vickan]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

När jag var 11 ramlade jag av min ponny när jag var ute och galopperade med min syster. Vi bodde nära ett stort stenbrott (Sveriges största tom...) och varje söndag brukade vi låta hästarna ha kapplöpning upp till toppen. Denna gången slängde sig hästarna åt sidan in på en liten stig, jag flög av min häst (som bara varit inriden ca 3månader) och landade med huvudet rakt på en vass stenkant.
Jag kan gå in på hur många detaljer som helst, men för att göra en lång historia kort hamnade jag på Halmstad lasarett. Andra natten jag var där hittade min mor mig i sängen krampande och tuggande fradga och totalt utan reflexer. Det blev iiiiiltransport till Universitetssjukhuset i Lund, med en varning på radion till andra trafikanter att hålla sig j-ligt mycket ur vägen.
I Lund hamnade jag på Neurokirurgen men var för illa däran, blev flyttad till Kirurgintensiven (på den tiden iallafall, fanns där 10 platser och 110 personer jobbade där) - där rådde de mina föräldrar att ta ställning till om de ville donera organ från mig.
Jag var i koma i fyra dagar, hade inga reflexer eller reflexer som reagerade totalt motsatt mot normalt, var förlamad i vänstra sidan, pulsen låg på 240 slag i minuten, och trycket i hjärnan var så högt att jag var i det närmaste förklarad hjärndöd.
När jag vaknade upp hade jag inte något som helst närminne, jag såg dubbelt och hade otroligt dålig balans. Men jag kom ihåg att jag varit och ridit på stranden dagen innan! Olyckan hände i september och jag bestämde att jag skulle rida igen i Februari, men fick skjuta upp det till mars. Har aldrig haft några problem överhuvudtaget - den som har haft värst att kontrollera sin rädsla för hästar sedan dess har varit min mor!!

 

[Memmis22]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Alla ni som varit med om fruktansvärda olyckor är helt fantastiska! Jag har själv råkat ut för 2 olyckor med hästar som skrämt mig riktigt ordentligt. Min mor har ansett flera ggr att jag skulle sluta med hästar, för hon har varit mer rädd än vad jag varit under åren. Men det är väl så att vi älskar dessa djur, dom är en del av vårat liv.. Och på något sätt tycks man alltid komma tillbaks!

För ganska exakt 3 år sen skulle jag hjälpa en kompis som hade häst i stallet bredvid mitt att rida hennes unghäst då hon själv tyckte att hon var för gammal, stel och osäker för att rida unghästar. Och det kunde jag inte säga nej till, jag älskar att rida unghästar/bråkiga hästar och känslan när man sedan fått i ordning på dom. Det är en utmaning jag gillar.

Molly som hästen hette var inriden såpass att hon var sutten på, skrittad och travad på våren det året, sen gick hon på sommarbete hos några som skulle ha henne att rida lite som sällskap ibland. När hon sedan kom hem på hösten så skulle jag börja rida henne, där hon var under sommaren sa då att hon inte var så mycket riden, det dom inte berättade var att sista gången dom red henne hade hon bockat av ryttaren och dom hade sedan inte suttit upp igen. Ovetandes om detta så tog vi Molly till ridhuset, longerade henne ungefär 15 min och hon verkade lugn och sansad. Så jag gjorde mig i ordning, klappade hästen och satt upp. Vi skrittade ca 10 meter innan Molly helt från ingenstans började bocka, helt okontrollerat(jag har aldrig suttit på en häst som gjort sådana rodeobockar rent ut sagt). Jag satt kvar till att börja med, lyckades häva bockarna och dum som man är så slappnade jag väl antagligen av där för en halv sekund, då tog Molly chansen, hoppade åt sidan, fick mig ur balans och började bocka igen. Jag bokstavligt talat flög av och landade på huvudet/nacken, det var det värsta jag vart med om, jag hörde hur det krasade/knakade i nacken/ryggen när jag landade och sen låg jag där och kunde inte röra mig. Jag tror aldrig att jag tidigare varit så rädd, lyckligtvis vart det inget annat än muskel/sen skador, så 1 månad senare var jag uppe på min häst igen.
Det tog 3 månader innan jag vågade mig upp på Molly igen, men jag gjorde det mest för att jag kände att det var något jag var tvungen att göra för min egen skull. Det gick bra! Och en stor sten släppte inom mig..
Tilläggas bör att ägaren skickade Molly på tillridning hos underbara Tommy Arvidsson i några veckor vilket gjorde undervärk, Molly är E. Quite Easy och jag har fått höra från flera håll att hästar efter honom ganska ofta är såna som Molly var med bockandet.


Men i våras, för ganska exakt 5 år sen hände det som för första gången någonsin fått mig att ifrågasätta varför jag sysslar med hästar, det var väldigt nära att jag la hästarna på hyllan helt och hållet. Hade jag inte jobbat i ett galoppstall som ryttare så att jag var tvungen att fortsätta hade jag nog slutat.

Det var ingen ridolycka egentligen, men det var i stallet när vi var på väg ut på en ridtur.
Jag hade sadlat hästen och stod och knäppte det sista på tränset när hästen totalflippade. Hon började backa, jag följde med bakåt utan att försöka hindra henne när hon rätt som det var ställde sig upp och bokstavligt talat kastade sig bakåt, gjorde en riktig bakåtkullerbytta och landade in i väggen. Hon landade i en väldigt obehaglig ställning, vi fick av henne träns och sadel och försökte hjälpa henne upp. Först var hon helt paralyserad, sen började hon sprattla som en galning och tog sig till slut bort från väggen. Men hon lyckades aldrig resa sig, det var fritt runt omkring henne och inte halt på golvet, men hon försökte förgäves, det spelade ingen roll vad hon gjorde eller vi gjorde, hon kunde inte resa sig. Vi hade sådan tur i oturen att veterinären befann sig bara 10 minuter bort, men dom 10 minutrarna var dom längsta i hela mitt liv. Vi hade en skräckslagen häst som sprattlade runt runt på golvet och bara skadade sig mer och mer, hon skrapade upp sig överallt och såg ut som något man bara ser i en skräckfilm. Jag kunde sitta hos henne ett par minuter och hålla henne lugn, men sen gick det inte att närma sig utan att riskera att bli söndersparkad. När veterinären kom tittade han bara på hästen och gick sedan direkt och hämtade avlivnings-sprutorna, då var äntligen hennes lidande över.
Det här var en skräckupplevelse/mardröm man aldrig någonsin tror ska hända, det händer bara på film, det var helt fruktansvärt och jag drömde mardrömmar i veckor efter. Känner fortfarande en fruktansvärd obehaglig känsla när jag går in i det stallet.
En sak som gjorde det ännu värre för mig var att jag bara var medryttare på hästen, det dåliga samvete jag haft/har går inte att beskriva. JAG höll i någon ANNANS häst som sedan fick avlivas på ett fruktansvärt sätt. Som tur i oturen var också att jag skulle rida ut med ägaren så hon var också där, kan inte föreställa mig hur det hade varit att behöva ringa och berätta. Jag vet att det inte var mitt fel, men det går inte att inte klandra sig själv.

Men inte ens det fick mig att sluta, så jag tror/hoppas inte att det finns nånting som kan få mig att sluta med hästar, dom är en stor del av mitt liv och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dom.


Ni är starka och helt fantastiska allihopa!

 

[panaccea]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Dina historier är som om dom var plockade ur mitt liv, just känslan när man träffar backen efter fallet o hör hur det verkligen knakar o sen inte våga röra sig för man vet inte om man är i ett stycke.. Jag vet att jag skrek och hade total panik när jag låg och väntade på ambulansen, jag vågade inte röra mig för det kändes som att jag var rädd för att upptäcka att jag var av på mitten typ

Och den andra hemska historien är också ett moment ur mitt liv med min gamla fjording, någonting brast för honom och han dog knall fall i stallgången

 

[Memmis22]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Dina historier är som om dom var plockade ur mitt liv, just känslan när man träffar backen efter fallet o hör hur det verkligen knakar o sen inte våga röra sig för man vet inte om man är i ett stycke.. Jag vet att jag skrek och hade total panik när jag låg och väntade på ambulansen, jag vågade inte röra mig för det kändes som att jag var rädd för att upptäcka att jag var av på mitten typ

Och den andra hemska historien är också ett moment ur mitt liv med min gamla fjording, någonting brast för honom och han dog knall fall i stallgången

Ja fyfan, så rädd har jag nog aldrig varit av en avramling/flygning! Jag grät inte ens, jag bara skällde som fan på ägaren till hästen och min syster som var med så fort dom rörde mig eller frågade om dom skulle ringa ambulansen. Det var först när min mor och far klev in i ridhuset som det brast för mig, men mest då för att jag såg deras skräckslagna miner. Min syster ringde till mamma och sa: "Emma har ramlat av Molly, ambulansen är på väg"... Det var det enda hon sa, gissa om mina föräldrar va snabbt på plats!
Nä fruktansvärt var det, men jag är glad att det inte blev några skelettskador, syster och ägarn till hästen som såg händelsen sa att dom aldrig sett något så läskigt som min landning.

Usch då, fy vad sorgligt med din fjording..
Men hur hemskt det än låter så önskar jag att min medryttarhäst hade brutit nacken/ryggen på ett sådant sätt att hon dött knall fall..istället för att behöva plågas på det viset..

 

[Memmis22]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Alla ni som varit med om fruktansvärda olyckor är helt fantastiska! Jag har själv råkat ut för 2 olyckor med hästar som skrämt mig riktigt ordentligt. Min mor har ansett flera ggr att jag skulle sluta med hästar, för hon har varit mer rädd än vad jag varit under åren. Men det är väl så att vi älskar dessa djur, dom är en del av vårat liv.. Och på något sätt tycks man alltid komma tillbaks!

För ganska exakt 3 år sen skulle jag hjälpa en kompis som hade häst i stallet bredvid mitt att rida hennes unghäst då hon själv tyckte att hon var för gammal, stel och osäker för att rida unghästar. Och det kunde jag inte säga nej till, jag älskar att rida unghästar/bråkiga hästar och känslan när man sedan fått i ordning på dom. Det är en utmaning jag gillar.

Molly som hästen hette var inriden såpass att hon var sutten på, skrittad och travad på våren det året, sen gick hon på sommarbete hos några som skulle ha henne att rida lite som sällskap ibland. När hon sedan kom hem på hösten så skulle jag börja rida henne, där hon var under sommaren sa då att hon inte var så mycket riden, det dom inte berättade var att sista gången dom red henne hade hon bockat av ryttaren och dom hade sedan inte suttit upp igen. Ovetandes om detta så tog vi Molly till ridhuset, longerade henne ungefär 15 min och hon verkade lugn och sansad. Så jag gjorde mig i ordning, klappade hästen och satt upp. Vi skrittade ca 10 meter innan Molly helt från ingenstans började bocka, helt okontrollerat(jag har aldrig suttit på en häst som gjort sådana rodeobockar rent ut sagt). Jag satt kvar till att börja med, lyckades häva bockarna och dum som man är så slappnade jag väl antagligen av där för en halv sekund, då tog Molly chansen, hoppade åt sidan, fick mig ur balans och började bocka igen. Jag bokstavligt talat flög av och landade på huvudet/nacken, det var det värsta jag vart med om, jag hörde hur det krasade/knakade i nacken/ryggen när jag landade och sen låg jag där och kunde inte röra mig. Jag tror aldrig att jag tidigare varit så rädd, lyckligtvis vart det inget annat än muskel/sen skador, så 1 månad senare var jag uppe på min häst igen.
Det tog 3 månader innan jag vågade mig upp på Molly igen, men jag gjorde det mest för att jag kände att det var något jag var tvungen att göra för min egen skull. Det gick bra! Och en stor sten släppte inom mig..
Tilläggas bör att ägaren skickade Molly på tillridning hos underbara Tommy Arvidsson i några veckor vilket gjorde undervärk, Molly är E. Quite Easy och jag har fått höra från flera håll att hästar efter honom ganska ofta är såna som Molly var med bockandet.


Men i våras, för ganska exakt 5 år sen hände det som för första gången någonsin fått mig att ifrågasätta varför jag sysslar med hästar, det var väldigt nära att jag la hästarna på hyllan helt och hållet. Hade jag inte jobbat i ett galoppstall som ryttare så att jag var tvungen att fortsätta hade jag nog slutat.

Det var ingen ridolycka egentligen, men det var i stallet när vi var på väg ut på en ridtur.
Jag hade sadlat hästen och stod och knäppte det sista på tränset när hästen totalflippade. Hon började backa, jag följde med bakåt utan att försöka hindra henne när hon rätt som det var ställde sig upp och bokstavligt talat kastade sig bakåt, gjorde en riktig bakåtkullerbytta och landade in i väggen. Hon landade i en väldigt obehaglig ställning, vi fick av henne träns och sadel och försökte hjälpa henne upp. Först var hon helt paralyserad, sen började hon sprattla som en galning och tog sig till slut bort från väggen. Men hon lyckades aldrig resa sig, det var fritt runt omkring henne och inte halt på golvet, men hon försökte förgäves, det spelade ingen roll vad hon gjorde eller vi gjorde, hon kunde inte resa sig. Vi hade sådan tur i oturen att veterinären befann sig bara 10 minuter bort, men dom 10 minutrarna var dom längsta i hela mitt liv. Vi hade en skräckslagen häst som sprattlade runt runt på golvet och bara skadade sig mer och mer, hon skrapade upp sig överallt och såg ut som något man bara ser i en skräckfilm. Jag kunde sitta hos henne ett par minuter och hålla henne lugn, men sen gick det inte att närma sig utan att riskera att bli söndersparkad. När veterinären kom tittade han bara på hästen och gick sedan direkt och hämtade avlivnings-sprutorna, då var äntligen hennes lidande över.
Det här var en skräckupplevelse/mardröm man aldrig någonsin tror ska hända, det händer bara på film, det var helt fruktansvärt och jag drömde mardrömmar i veckor efter. Känner fortfarande en fruktansvärd obehaglig känsla när jag går in i det stallet.
En sak som gjorde det ännu värre för mig var att jag bara var medryttare på hästen, det dåliga samvete jag haft/har går inte att beskriva. JAG höll i någon ANNANS häst som sedan fick avlivas på ett fruktansvärt sätt. Som tur i oturen var också att jag skulle rida ut med ägaren så hon var också där, kan inte föreställa mig hur det hade varit att behöva ringa och berätta. Jag vet att det inte var mitt fel, men det går inte att inte klandra sig själv.

Men inte ens det fick mig att sluta, så jag tror/hoppas inte att det finns nånting som kan få mig att sluta med hästar, dom är en stor del av mitt liv och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dom.


Ni är starka och helt fantastiska allihopa!

Det var förövrigt i våras, för ganska exakt 5 månader sen som olyckan i stallet hände.. inte 5 år sen.. :S

 

[marieka]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

*kl*

fy fan! vad läste jag denna tråden för???

Ni är otroligt starka allihopa som sätter er på en häst igen efter vad ni har varit med om.
Det hade jag nog aldrig gjort.
Har inte varit med om värre säker än tex omkullridning som resulterade i kryckor några veckor. Men det är en av mina stora fasor i livet, att skada mig riktigt illa. Peppar peppar så har det inte hänt än,,,,

 

[heartstring]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

I Lund hamnade jag på Neurokirurgen men var för illa däran, blev flyttad till Kirurgintensiven - där rådde de mina föräldrar att ta ställning till om de ville donera organ från mig.

Har aldrig haft några problem överhuvudtaget - den som har haft värst att kontrollera sin rädsla för hästar sedan dess har varit min mor!!

Fy, jag kan bara tänka mig om det varit ens eget barn som flugit av och hamnat på sjukhus, och just det att de ber en ta ställning till organdonation!! Jag förstår din mors rädsla till fullo!

Kl*
...och usch vad hemskheter ni har varit med om! Det är ju nästan så man funderar på om det verkligen är värt risken.. Men skulle man tänka så hela tiden så skulle man ju inte kunna leva. Och djuren är ju allt, så då har jag nog redan valt. Men man ser ju knappast fram emot den dagen man inte har sån tur när man trillar av, utan att man skadar sig illa. Usch.

Men ni ska ha en stor eloge allihopa, som vågat er upp på hästryggen igen!

 

[_sunshine__]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Ni är så otroligt duktiga allihopa!!!!

Vi köpte min första häst augusti -04, ett fullblods sto, jätte snäll häst. Men bland dom första ridturerna hände en sak som satt sig på näthinnan sen dess. Vi var ute och red en lugn tur med en annan tjej ifrån stallet, min häst skulle bara få lära känna sig i omgivningen. På väg tillbaka på ridturen möter vi en stor häst ifrån ett annat stall, när det är kanske 15 meter i mellan oss, stannar min häst och vägrar gå framåt, samtidigt som jag försöker att få henne att gå framåt mot sin kompis kommer den andra hästen gående mot oss var på min häst får panik (eller vad som händer, vet ej) hon stegrar sig och går över, jag landar på backen med hela hästen på mig. Helt svart för en stund, men kunde ställa mig upp sen. Blev sjukhuset senare, dock hade inget hänt, dom sa att jag ska vara glad för att jag hade på mig säkerhetsvästen.

Detta blev en jätte svår tid för mig, hade otroligt ont i rygg och ben ett bra tag efter detta. Räddningen för mig var att jag började på ridgymnasie samma höst och var mer eller mindre tvingad att rida. Men red inte på min häst på ett halv år, min syster tog över henne och red henne mera. Red henne lite till och från i några år, men kände mig aldrig trygg. Men för 1,5 år sedan bestämde jag mig för att det är ju denna underbara häst jag köpt ifrån början och som jag faktiskt älskar över allt annat, så här är vi idag jag och Celeste, ska nu börja hoppa lite smått med mycket hjälp och stöd ifrån min syster. Men det har tagit tid, men min passion och drivkraften för dessa underbara djur gör att jag fortsätter rida och tänker göra det tills jag blir gammal och inte orkar mer!! =)


Åter igen, alla ni är fantastiska!!

 

[Paddington]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Ambulans igen och 36h på sjukhus. trots SHV fick jag en fraktur i ryggen och gick med stårlkorsett i 8 veckor. det tog ca 10 veckor innan jag red för första gången och då på en kompis snälla fullblod med ledare dom första 5 minutrarna.

Tack för att ni alla har delat med er av era historier, det ger mig hopp om att jag oxå ska komma tillbaka till hästryggen i framtiden.

Själv åkte jag av min medryttarpålle på en hopplektion här i början på oktober, inget våldsamt fall alls men hamnade helt fel och landade på ryggen vilket slutade med ambulansfärd, sjukhusvistelse i 5 dygn, rehabcenter i 1 vecka och nu ska jag gå med stålkorsett i totalt 12 veckor. Jag fick fraktur på 2 ryggkotor.

Jag har räknat med att sitta på hästryggen först framemot sommaren igen men efter att ha läst främst panacceas inlägg ovan så tror jag att jag kanske kan komma tillbaka tidigare. För tillfället känner jag mig inte rädd för hästen eller ridning utan det var en ren olycka och hästen gjorde inget fel alls, men man vet ju inte hur det kommer att kännas när jag väl kommer ut till stallet igen.

 

[panaccea]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Läkaren sa till mig att jag kunde sitta till häst absolut tidigast i augusti-sept igen..

I början på juni vägrade (samma läkare) sjukskriva mig längre och tyckte jag var tillräckligt frisk för att börja jobba igen, men jag fick egentligen inte rida, göra tunga lyft eller riskera att få en kraftig knuff eller smäll.. lätt när man jobbar i stall där arbetsuppgifterna är mockning, ridning och utsläpp av 36 hästar Nu red jag ju iaf för läkaren sa i nästa samtal att skadan var läkt och riskerade inte att gå upp (detta efter ett argt samtal från min husläkare på VC)

Stå på dig om dom inte vill sjukskriva dig och kräv rehabilitering/sjukgymnastik! Själv fick jag ta ut 6 veckors semester istället för sjukskrivning..

 

[Julle_bullen]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Säger som alla andra att ni är verkligen starka! Jag var med om en svår olycka förra året i mars. Det var nästan snöstorm och jag red ut på en 8-åring jag hade då, allt gick jätte bra men så plötsligt började hon skena hemåt i full full fart, jag hade inte en chans att bromsa. Jag har suttit på hästar som skenat men inte som det här, hon hade inte ens bromsat för ett stup. Hon skenade iaf, så såg jag att vi var på väg in i stallet. Allt gick så fort, ändå hann jag tänka "åh nej det här kommer inte gå bra. Hästen skenade in i stallet och jag slog i huvudet i järnbalken uppe på öppningen. Hon fortsätter mot boxen, jag var redan borta men min mamma såg det hela och jag slog i huvudet ännu en gång snett bakåt i boxdörren. Båda gångerna var det med sådan enorm kraft att hela jag slungades bakåt, men satt kvar. Mamma fick dra Mig ifrån
Hästen i boxen, minns mycket svagt att ambulanshelikoptern kom. Min hjälm hade spruckit och jag fick åka in på iva, röntgen visade inte något. Hade verkligen änglavakt! Men fick em extrem hjärnskakning och stukade nacken rejält att jag har störst problem med
Smärta idag, jag har knappt någon rörelse i nacken och ska magnetröntgas snart.. Jag fick höra att om jag inte haft hjälm hade jag dött, så oavsett vad - rid aldrig utan hjälm!! Jag började rida så fort jag fick börja igen, men var i början rädd för att galoppera och fick ångest när jag såg ingången till stallet, även idag kan jag känna mig
Osäker. Men har världens bästa häst för mig idag och hon har hjälpt mig igenom detta!

 

[Alexandra_W]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

*KL*

Jag skadade ryggen i en ridolycka 1999. Skritt på lång tygel, hemmavid, hästen blev skrämd (unghäst), jag kom i bakvikt, hästen fick panik och jag fick mig en luftfärd med besked. Förlorade medvetande i fallet, men vaknade till X tid senare. Och insåg att jag inte riktigt kunde röra mig. Jag trodde jag frakturerat bäckenet, då jag hade ridförbud eg pga en liten fin fissur (spricka) i bäckenet. (Sen en annan ridolycka, dock helt odramatiskt).

Hade en mobil med mig, och väst på mig. Mobilantennen bröts av i fallet dock, och displayen sa 'endast larmsamtal'. Dumpuckojag tyckte 'kan inte ringa ambulans, sirenerna kommer skrämma skiten ur farmor som bor granne' Så lyckas hasa mig fram på armbågarna och nå antennen, och peta tillbaka den och ringa in till min bror som var i huset 50 meter bort (men inte hörde mina rop på hjälp).

Han kom ut, hjälpte mig få av hästen utrustningen (det var vad jag prioriterade, korkat nog), och sen gjorde jag/vi eg ALLT fel, eftersom jag prompt skulle resa mig. Med lite hjälp och lite besvär kom jag på fötter, och insåg att jag kunde ju gå (typ..hasa..), så det var ju iaf inget farligt. Fast jag hade ont i höften och insåg att utan värktabletter är jag chanslös. Så blev ju akuten. Där jag envist hävdade att jag inte slagit i huvudet, inte slagit i ryggen, bara höften, och bara behövde lite värktabletter och få åka hem.

Jag framstod nog som rätt okej även för sjukhuset, då de varken satte krage eller annat. Däremot ville läkaren för säkerhets skull känna på min rygg. Jag skrek först och svimmade sen bara han la handen på. Rtg, omedelbums. Sen kom pådraget, och datortomografi omedelbums. Sen viss förvirring om jag verkligen var 21, då jag lyckats få en skada som ska vara omöjlig på vuxna människor där skelettet är färdigväxt. Roterade 5 ländkotor i förhållande till varandra, och slet av en fruktansvärt massa muskler på högersidan.

De konstaterade ju givetvis att jag skulle läggas in, jag tyckte de var dumma jag ville bara ha värktabletter och åka hem. De insisterade, jag vägrade. Jag skulle bara gå på toa och sen skulle jag åka hem. Hasar iväg till toan, sätter mig - och inser sen att jag inte kommer därifrån. Trots att dte var en handikapptoa. (Fick ringa på en jävla klockan, med byxorna och trosorna nere vid knäveckan.. och en ung, snygg sköterska kommer såklart...).

Sen gick jag med på att läggas in, och nån timme senare släppte chocken och adrenalinet och smärtan kom och jag formligen grinade efter endera dödshjälp eller morfin.. (Jag fick morfinet )

Insåg dagen efter efter ny datortomografi, prat om ev stelop osv och samtal med ortoped att jag haft änglavakt. Hade jag inte haft väst hade det varit kört, hade smällen tagit 2 mm annorlunda hade det varit kört...

När jag skrevs ut gick jag på kryckor, kunde inte lyfta högerbenet alls (och fick LYFTAS över en vanlig simpel tröskel, trappor var bara att glömma osv). Och hade såklart ridförbud. 2 v senare lyckades jag hasandes på kryckor sadla hästen, och på något underligt vis komma upp på hästryggen. Tyvärr satte olyckan STORA mentala men i hästen, som blev panikslagen, och jag kastade mig av innan jag fick en ny resa. DÄR blev jag rädd. Riktigt jävla skiträdd. Det tog LÅNG tid innan jag vågade mig upp på den hästen igen. Däremot krälade jag upp på gamla toktrygga stoet, och for på fälttävlanskurs med henne (under ridförbudet..). Men annat än henne - jag var LIVRÄDD.

Rädslan sitter till viss del kvar än. Läkarna är inte helt glada i att jag rider, en smäll på samma ställe och tja.. Jag får rida men INTE ramla av och slå ryggen typ. Så om en häst börjar busa/bralla/bocka så reagerar jag reptilsnabbt och instinktivt med 'ryggen, hjälp'¨och blir skiträdd helt enkelt. Det blir bättre för var år, och enbart för att jag dum som en idiot utsätter mig för det om och om och om igen.

Det var STORT här i mars, när nuvarande ungponnyn blev skrämd en av de första gångerna jag satt på honom, dvs under inridningen. En soptunna välte bakom honom, han blev rädd och kastade sig iväg i galopp från skritt. Jag förlorade balansen och kom i bakvikt. Efter några språng i galopp hade jag fått hejd på ekipaget. Och just att EXAKT samma sak som vid olyckan hände, men UTAN att det resulterade i panik, idiotbock, avkastad, ryggpaj var enormt stort för mig. Värsta mardrömmen inträffade - och 'inget hände'!

Jag är dock tveksam om rädslan någonsin kommer att helt försvinna, men jag vägrar låta den begränsa mig. Dock har jag släppt en massa prestige, och blir jag rädd sitter jag av, och sitter upp igen efter en stund när jag lugnat mig och även riddjuret i fråga lugnat sig. Men rädslan väcks otroligt lätt, även om det är lättare ju bättre jag känner hästen. Jag är mer 'lättskrämd' på en läromästare jag rider första gången, än min egen välkända tokstolle till unghäst jag ska sitta på första gången liksom.

Jag sörjer dock att rädslan i de lägena tar över, jag vet som ryttare vad som är rätt reaktion, men rädslan tar över och styr reaktionen.

Jag rider sen olyckan inte ens en 'sederad ridskoleponny' utan väst dock om jag har ngt val. Har ett fåtal ggr ridit utan väst, en dressyrtävling, och ett par oförberedda ridprov hos veterinären, men det känns otroligt obehagligt.

 

[Humelibumlan]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

*kl*

Jösses, vad modiga ni är! ​

Jag har ju då oxå haft unghäst och tog en ridtur i fina vädret i skogen med min kompis.
Skrittat någon timme och är påväg hem och från ingenstans så blir Humlan rädd, hoppar framåt och jag förlorar balansen och då kommer hon på att vägen hemåt är åt höger, exakt nu och gör en tvärsväng och jag har ingen chans att hålla mig kvar.
Tänker mest att jaha, nu ska jag åka av hästfan oxå ( vi hade kraschat innan ett par gånger Under inkörningen och med vagn)

Landar på ryggen och ska precis resa mig när jag inser att foten sitter fast i stigbygeln..
Humlan som inte alls fattar vad som kom flygande tar ett par steg mot hemåt och sen inser hon att det tar emot och då blir hon väldigt, typiskt för Humlan, förbannad och börjar sparkas.

Min tanke där är ju att ropa på henne så hon vet att det bara är jag, men hon blir rädd och samtidigt som det bär iväg, i grusvägskanten där alla stenar och rötter bor, så får jag inte fram något mer än stönanden eftersom hon varje kliv sätter hoven i min mage, på mina lår och mellan benen.
Enda tanken under färden är att jag måste ropa åt henne, hon vet ju inte att det är jag..

Ca 70m åkte jag med innan stiglädret lossnade från sadeln och sen följer en gullig del när min ganska nybörjare till kompis skenar förbi på sin lånade häst och hoppar av ifarten och hur sen Humlan själv kommer tillbaka och tittar mycket missnöjt på mig och undrar fa fasen jag sysslar med..

Sen kom ambulansen och skrämde skiten ur de båda hästarna som drog iväg 310km i riktning bortifrånhemåt..
Vilket då reulterade i att ambulansmännen fick bära in en storgråtande Humelibumla som de sen försökte trösta med att det är nog ingen fara med dig, ta det lugnt och andas...
Jag skiter väl i mig, ni skrämde hästen typ..

Jag bröt bara skulderbladet, ett par revben och fick blåmärken på mage, ben och skrapade hela ryggen och tänjde ut ligament i fötterna.. och rörde mig lika garciöst som ett stålbjälke ungeför.. hasande är ordet.

Jag hade tur att det var min lilla häst, där jag hämnade så jag åkte på ryggen och inte huvudet och inte hamnad emellan hennes ben.
Hjälmen så däremot inte rolig ut och jag är glad att den satt där den gjorde för utan den hade mitt huvud varit fullt av hål.

Så här i efterhand så förstår jag att hon aldrig trampade ner på mig ordentligt, utan måste ha hoppat fram på något vis för enligt doktor och hur jag såg ut med hovavtrycken borde jag gått sönder ordentligt innuti om hon verkligen trampat ner..

Jag hade tur och blev aldrig rädd, varken under färden eller efteråt, så efter 3 dagar satt jag upp igen.

 

[Alexandra_W]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

'Bröt bara skulderbladet...'. Det gjorde ONT bara att LÄSA om det... Och uppe efter tre dagar...

Men ang upp igen, så även om jag inte direkt kan sitta och rekommendera att göra som hmm.. många gör, att kräla upp igen trots ridförbud etc, så tror jag att det verkligen är så att ju snabbare man kommer upp igen dessto bättre.

Jag var som sagt inte rädd där efter 2 v, men sen blev jag det - stor del i det tror jag var att det gick så lång tid, och jag hann katastroftänka alldeles för mycket. Naturligtvis var en stor del av rädslan att det satt sig i huvudet på hästen med, som helt tappade koncepterna, men jag tror tiden i just mitt fall gjorde det hela värre med, rädslemässigt.

 

[Humelibumlan]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

'Bröt bara skulderbladet...'. Det gjorde ONT bara att LÄSA om det... Och uppe efter tre dagar...

Men ang upp igen, så även om jag inte direkt kan sitta och rekommendera att göra som hmm.. många gör, att kräla upp igen trots ridförbud etc, så tror jag att det verkligen är så att ju snabbare man kommer upp igen dessto bättre.

Jag var som sagt inte rädd där efter 2 v, men sen blev jag det - stor del i det tror jag var att det gick så lång tid, och jag hann katastroftänka alldeles för mycket. Naturligtvis var en stor del av rädslan att det satt sig i huvudet på hästen med, som helt tappade koncepterna, men jag tror tiden i just mitt fall gjorde det hela värre med, rädslemässigt.

Ont var förnamnet, efternamnet är svordommar
Bröt bara, är mest att det kunde gått så otroligt mycket värre om jag hade haft otur, jag hade tur att Humlan inte sprang fortare än skyddsängeln kunde flyga.... att jag missade alla stora stenar på kanten, att hon aldrig träffade när hon slog, att hon är så liten att hon bara trampade mig i magen och inte sparkade i huvudet, att stiglädret lossnade etc..

Jag känner Humlan så väl, det var nog därför jag inte blev rädd, jag visste att hon skulle stanna om hon bara förstod att det var jag och jag visste att hon inte skulle bli rädd när jag satt upp igen, det var bara en klantig olycka ungefär och det var mitt fel som satt där och slappade på en 3åring..
Nu är hon travhäst, innan någon hetsar upp sig

Jag tror tiden är viktig, ju snabbare man kommer upp desto bättre, vilket är ett vad min förra chef menade, som efter att jag åkt ur vagnen i ett dike (hästen glömde bort hur styrapparaten funkade), bli tvingad sätta sig bakom en 2 åring som skenat och vagnen satt på sniskan och selen var trasig, kör hem unge, annars blir du rädd....

 

[Paddington]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Vilken läkare å fy f*n att du inte fick sjukskrivning! Du har ju ett betydligt tyngre jobb än vad jag har och jag fattar inte hur du klarat av att komma tillbaka så fort. Väldigt starkt av dig!!!

själv har jag (än så länge) haft en väldigt förstående läkare, omgivning å chefer. Är sjukskriven till slutet på november i ett första skede, men jag tänker INTE vara sjukskriven längre, för redan nu klättrar jag på väggarna hemma. Dock inser jag att det inte är realistiskt att jobba än eftersom jag inte orkar sitta vid datorn mer än 20min åt gången å är helt slut efter en 5-10min promenad m rullatorn (viss skillnad mot mina 1½ timmes promenader jag tog tidigare)

Läkaren och jag har redan nu börjat prata om rehab/sjukgymnastik och att boka in möten m sjukgymnasten from januari när jag ska ta av mig korsetten.

 

[jacko]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Herre jesus kristus, vilken skräck!!!!