Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

[nickan1]

Hej jag undrar hur ni som varit med om svåra ridolyckor har kommit tillbaka till hästarna? Själv råkade jag för många år sen när jag var 23 år ut för en riktigt svår ridolycka. Vi red ut och hästarna blev skrämda, jag red en yngre häst. Min häst tog bettet i munnen och skenade och skenade, var öht inte påverkbar varken med skänklar eller tygeltag, det sista jag minns är att jag försökte tvinga hästen in på en volt och när det inte gick försöka styra hästen mot ett träd för att få den att stanna. Jag var mycket ridvan och van vid att rida yngre hästar. Mitt nästa minne är att jag vaknar upp på IVA och efter ett antal timmar när jag blivit lite klarare får jag reda på att jag varit medvetslös i tre dygn nästan. Efteråt har jag fått berättat att hästen till slut gick omkull, jag slog huvudet i en sten och fick hästen delvis över mig. Ridhjälmen sprack. Hade också en hel del skador på kroppen som gjorde att jag vistades på sjukhuset under många månader. Att jag inte fick några direkt bestående men eller bröt nacken ansåg läkarna var mer eller mindre ett under eller änglavakt om man så vill.

Första tiden ute från sjukhuset var jag helt övertygad om att sätta mig på en häst igen och riskera livet det skulle jag aldrig nånsin göra. Detta fick räcka. Men efter nåt år när jag började må bättre så kom ändå en längtan krypande. Jag testade att åka ut till stallet men fast jag hade stöd av en gammal ridkompis så storgrät jag och skakade i kroppen bara jag såg en häst. Då tänkte jag aldrig igen. Men hade ändå en gnagande känsla av att jag ville. Så jag bestämde mig för att ta professionell hjälp. Hade fått lite stöd av en psykolog redan på sjukhuset men nu vände jag mig till ett ställe där jag blev remitterad till en psykolog. Hon var verkligen helt rätt för mig. Hjälpte mig att förstå mina känslor inför detta och bearbeta dem.

Efter drygt ett år hos henne så åkte jag ut till stallet igen. Det gick bättre än första gången. Hade bett en vän med en häst lugn som en filbunke att få sitta på hennes häst. Jag kom upp i sadeln, hon fick absolut inte släppa hästen och jag satt bara på den alldeles stilla första gångerna. Sen kom den stora dagen när jag skulle skritta, fortfarande med ledare. Första gången gick inte så bra men jag blev säkrare och säkrare och kunde till slut skritta själv och trava också. Galoppen kan jag fortfarande känna ångest för ibland, antagligen finns det nån slags relation till olyckan där fortfarande. Det går bättre i ridhus eller paddock än ute. Men jag accepterar det och har jag en dålig dag så galopperar jag inte ute den dagen. Har numera egna hästar igen och det är helt underbart. Det var en lång väg tillbaka för mig men jag känner ändå att det var värt det, skulle inte kunna leva utan hästar och ridning.

 

[Tussilago]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Vilken hemsk men ändå hoppingivande historia! Att du kämpade på och kom tillbaka!!
Jag har aldrig skadat mig*peppar, peppar* då jag ramlat av. Men jag kan tänka mig att efter en sån här grej så borde islandshästar vara bra att börja med. Lagom i storleken med ett fantastiskt lynne. Blir sällan (beroende på individ) rädda och hoppar iväg/drar iväg. Generellt sätt är det ju mkt trygga på så sätt utan att vara trista! Hur många år sen var du du var med om olyckan?

 

[Snuffel]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Superstarkt av dig att komma tillbaka till hästarna! Det visar på en stark vilja, och det ska du vara riktigt stolt över!
Jag personligen har hittills varit förskonad från allvarligare ridolyckor, men jag har en del vänner som förolyckats rätt allvarligt. En av dem kommer aldrig mer kunna få barn och har än idag svåra fantomsmärtor i ena höften. Men hon visade också på supervilja och rider idag igen, men på lugnare och stabilare hästar och inte alls i samma omfattning som tidigare.

Återigen, superstarkt av dig!

 

[Vonarneisti]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Jag lyfter på hatten till dig som återhämtade dig av en sådan där olycka, och rider igen. Att klara av det där kräver grym vilja!

Har själv fallit av hästen då jag var liten och red på ridskola. Hästen fick ryck med mig och satt av i bockningar, tills han gjorde en 90 graders vändning och jag kom ner med riktigt ordentlig fart. Landade strategiskt med huvudet rakt på kanten av en hoppbom som låg på marken, och skar upp hela pannan då hjälmen gled i nacken. Nästa minne är resan med ambulans, sirenerna på, till sjukhuset och då jag fördes in till operationssalen. Har fortfarande ett ärr rakt över pannan, och har sedan dess vägrat att använda hjälm som sitter för löst. Har tack och lov nu en hjälm som sitter som handsken i handen.

Har säkert i mitt undermedvetande traumor av olyckan som hjälper mig att klamra mig fast på busiga hästar, då jag aldrig fallit av efter händelsen, peppar peppar. Jag började några år senare rida islandshästar, och har verkligen byggt upp en självsäkerhet med dem. Jag har helt enkelt försökt rida i takt med ming egen självsökerhet och lärt mig att lita på mig själv. Det tog en stund att inse att olyckan inte var mitt egna fel ( stallet och deras personal var ansvariga för olyckan ) och i dagens läge vågar jag lita på mig själv.

Men du tycks ha en verkligt stark vilja, super gjort av dig!

 

[Mariaauto]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

JAg har ramlat av rätt så illa, men inte så att jag behövde ligga på sjukhus. Men sånt sätter sina spår. Jag har några få ggr i mitt liv varit våghalsig när de kommer till ridning, och då har de inte hänt nåt. Men jag känner att jag har blivit fegare. Speciellt när jag inte känner hästen. När ponnier jävlas o busar så känns de inte alls lika läskigt som när stora hästar gör det. Och jag hoppar inte frivilligt längre. Men när jag väl kommer igång, så brukar jag tycka det är kul o mina spänningar släpper. Men jag måste ha en snäll häst, eller iaf en häst som jag känner vart jag har den. Jag tror att enda sättet att komma över sin rädsla är att ta sig i kragen o göra de saker man klarar av. Och att ibland göra sånt man tycker är lite läskigt för att höja sin "fearguard". Då får man mkt mer självförtroende till att utföra sånt som man som normal ryttare gör.

 

[antioxidant]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

som förolyckats rätt allvarligt.

Synonymer för förolyckas
omkomma : mista livet, få sätta livet till, dö

(förlåt mig, kan inte hjälpa mitt språkpolis-tics ibland)

 

[nickan1]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Tack ni som svarat. Det är snart 20 år sen jag råkade ut för olyckan. Vad psykologen hjälpte mig med mest var att bearbeta alla jobbiga känslor, att jag faktiskt lika gärna kunde ha dött eller blivit förlamad vid den här olyckan är en känsla som jag väl alltid kommer att bära med mig i en eller annan form men jag tänker inte på det varje dag längre. Det svåra var att koppla bort den under ridningen när jag satte igång igen.

Tror terapin var bra på flera sätt, psykologen hjälpte mig också att acceptera det som jag hade svårast för, att jag fick lov att säga nej och backa om jag kände att det var något steg inom ridningen jag inte var redo för. Från början handlade mer terapin om själva olyckan och att prata igenom den och mina skador, det var rehab ganska lång tid efter sjukhusvistelsen. Min vilja var stark och jag är född med en oerhört stark vilja och kämparanda oavsett vad jag har företagit mig i livet. Jag beundrar verkligen de fälttävlansryttare som råkar ut för svåra olyckor i terrängen och ändå kommer tillbaka på samma nivå igen.

Numera sätter jag mig bara på hästar som jag är helt trygg med, aldrig unghästar och har säkerhetsväst, säkerhetsvästar fanns inte när den här olyckan hände. Bär faktiskt hjälm och säkerhetsväst i all hantering av hästar numera, varför riskera något i onödan känner jag. Kanske inte kan räcka med att ängeln räddar mig två gånger.

 

[nickan1]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Har själv fallit av hästen då jag var liten och red på ridskola. Hästen fick ryck med mig och satt av i bockningar, tills han gjorde en 90 graders vändning och jag kom ner med riktigt ordentlig fart. Landade strategiskt med huvudet rakt på kanten av en hoppbom som låg på marken, och skar upp hela pannan då hjälmen gled i nacken. Nästa minne är resan med ambulans, sirenerna på, till sjukhuset och då jag fördes in till operationssalen. Har fortfarande ett ärr rakt över pannan, och har sedan dess vägrat att använda hjälm som sitter för löst. Har tack och lov nu en hjälm som sitter som handsken i handen.

Huva det där lät inte heller trevligt och när man är liten så är man ju ganska sårbar också. Skönt att det gick så bra som det gjorde för dig!

 

[InaNorlin]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Jag var själv med om en olycka för ca 4 år sedan.
Jag red en unghäst, som blev skrämd av en maskin, han stack och jag kunde inte hålla mig kvar. Jag trillade på huvudet, hjälmen sprack och när jag vaknade upp så kunde jag inte röra mig. Det var superläskigt. Jag åkte i alla fall med ambulans till sjukhuset och fick stanna i 6 dygn. Jag fick en rejäl hjärnskakning, sen skadade jag ryggen. (5 koter flyttade sig "utanför" ryggradsläget)
Det var först i Januari i år som jag vågade mig upp igen, nu i september fick jag hem en häst som jag har på foder och allt känns super igen. Dock har man blivit mer försiktig och tänker på vad som kan hända, alltså sätter man större prioritet på säkerheten.

Jag tycker det är riktigt starkt gjort av dig att komma tillbaks, min olycka är inget emot din!

 

[__Stilett__]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Alla har vi väl åkt i backen och slått oss mer eller mindre, viss ggr har man blivit omtumlad men oftast satt sig i sadeln igen.

Jag har varit med om en svår olycka (på min födelsedag...) och den händelsen kommer nog sitta i mitt huvud för alltid. Jag red min hingst i ridhuset´och han gick så himla bra minns jag...jag gav honom en klapp och tänkte skritta av men så började det hagla (så där riktigt ordentligt) ute och ridhustaket var oisolerat och det small riktigt ordentligt. Varpå hästen som dessutom var ganska nyinriden, blev rädd och bockade rätt mot väggen i högt tempo. Jag flög av, hamnade mellan vägg och häst. Landade på huvudet och hästen på mig. Sedan kunde jag inte röra mig ngt alls. Ambulans och in till sjukhuset. Jag fick iaf veta att om jag inte haft ridhjälm på mig så hade jag inte suttit här idag! (förstår inte hur folk kan vara så puckade att rida utan hjälm!) i ca 8 månader fick jag åka fram o tillbaka till akuten efter den olyckan. Jag blev förlamad på min vänstra sidan av kroppen och skulderbladen krachade. Det värsta var att mitt ansikte slutade att fungera så jag kunde inte längre blinka eller tugga eller göra ngt. fick sova med helt öppna ögon. (höll på att driva mig till vansinne!) har gått på en del sjukgymnastik o dylikt och fått arbeta tillbaka styrkan. Det värsta var ovetskapen om förlamningen skulle vara permanent eller inte. Olyckan gjorde ju så att jag inte kunde röra mig speciellt mycket....så jag gick ju dessutom upp en del i vikt. jag sa att jag aldrig mer ville rida...men jag hade ju egna hästar så jag gav mig tusan på att ge mig upp igen...det värsta var att ge sig upp på hästen man åkte av på. jag satt och grät varje gång innan jag skulle upp...

nu rider jag varje dag igen, och jag rider fortfarande hästen jag åkte av på regelbundet. Det var ju lixom bara en olyckshändelse.

Förra året råkade jag ut för att bli släpad efter häst och min muskel i (såklart) vänstra sidan av benet brast....

Hästar är farliga djur...även den snällaste häst kan bli rädd.

 

[Wysiwyg]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Jag och foderhästen blev påsprugna så vi gick omkull när jag var 13 år. Hästen ramlade åt sidan och jag fortsatte framåt och kraschade rätt ner i backen med huvudet först. Var medvetslös och när jag vaknade upp kände jag inte armar eller ben. Blev ambulans till sjukan. De trodde jag brutit nacken. Tack och lov hade jag inte det utan hade endast en mindre hjärnblödning. Vaknade på IVA dagen efter och låg kvar på sjukhuset 2 nätter till.

Sen ganska precis ett år senare blev jag avkastad och fick en ordentlig hjärnskakning. Låg en natt på sjukhus.

Jag hade inga problem att rida efter någon av dessa händelser. Kommer ej ihåg något från olyckstillfällena. Dock är jag övertygad om att det var mitt unga dödsförakt, hade det varit idag hade jag inte tagit lika lätt på sådana avramlingar. Tyckte mest då att jag hade sån himla tur men tror inte riktigt jag förstod då hur nära det var att jag knäckte ryggraden och pajade ryggmärgen första gången. Hade förmodligen skrämt livet ur mig om det hände mig idag.

 

[tuaphua]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Jag har åkt av rätt ordentligt och fick då en whiplash, slog mig sned i bäckenet och fick en del kotkompressioner. Det gjorde mig lite rädd att hoppa iom att det skedde då jag red fälttävlan. Nu får jag helst inte ramla av iom att jag är så trasig i nacken och lätt kan gå sönder mer. Jag kunde heller inte rida hästar med gång iom att jag fick ont.

Idag har jag två hästar och rider en hel del andra. Jag brukar vara den som får rida då elevers hästar skrämmer dem. Kort sagt är jag inte särskilt rädd längre. Mycket av dåligt beteende, skolning och fostran av hästarna går att ta en hel del från marken innan man hoppar upp.
Jag är visserligen lagd lite åt det vansinniga hållet och blir sällan rädd för saker. Så jag återhämtade mig nog rätt fort. Idag är jag sällan rädd då jag rider. Unghästen kan jag tycka det är äckligt då han reser sig. Men man vore väl dum om man inte tyckte det.
Jag tror också att det hjälper mig att jag vet mycket om hästar. Jag vet hur en häst borde reagera på olika saker. Då slipper jag vara rädd för vad som ska ske.
Så ett tips är nog att umgås mycket med hästar från marken och kolla på hur de reagerar och interagerar med varann. Kolla när andra rider. Kanske tom be någon göra saker uppsuttet som du vill se hur hästen reagerar av.

Jag var samtidigt som en äldre dam hemma hos min tränare förra sommaren. Hon hade varit jätterädd. Hon hade haft en yngre Lusitano som dängt av henne flertalet gånger och skrämt henne. Han var lite mycket häst åt henne. Hon älskade honom och ville inte sälja. Men hon vågade inte rida honom. Till slut hade hon sålt och under stora protester köpt ett knabstruppersto utan någon spännande gång eller eldigt sätt. Nu inser hon att det är det bästa hon gjort. Hon vågar nu tom rida ut ensam. Från att inte ens vågat skritta i ridhuset på sin förra. Hon strålade av lycka och är så tacksam mot sitt fina lilla sto. Det var helt underbart att se!

Mitt tips är att hitta en lagom stor och väldigt lugn och stabil häst. OCH en tränare som har erfarenhet av detta. Min tränare har tex varit väldigt rädd själv. Då tror jag man får större förståelse för den rädda eleven och kan sätta sig in i elevens sits och hjälpa den bättre.

Lycka till! Jag tycker du är jätteduktig!

 

[Loppan97]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Du ger verkligen hopp med hjälp av din historia! Lycka till du är jätte duktig

 

[jacko]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Hujedamig vilken olycka. Och så himla starkt att komma tillbaka till sadeln! Det är otroligt starkt gjort!

Stilett, vilken hemsk olycka, jag vet faktiskt inte att jag läst om den förut! Jag bara visste att du varit med om en.

Min egen olycka är ju apbajs i jämförelse med era! hästen blev rädd för en katt bakom sargen och bockade iväg (satt kvar t o m 3:e bocken), jag satt på lång tygel och hade inte en chans. Hästen ifråga var absolut inte dum, men hade stor gång och var jävligt vig.

Jag for ur galoppbockningarna in i ridhusväggen och träffade troligen en bjälke. Jag minns inte. Hade inte väst.

Trodde ryggen var av då jag hörde otroligt äckliga KNAK i kroppen. Var så skadad att jag inte hade kunnat få upp mobiltelefon ur fickan. Ambulansfärd till sjukhus (efter att jag fått morfin för att de skulle kunna få upp mig på båren), flera timmar senare konstaterades att nacken och ryggraden var ok frånsett en ynka kotkompression. 10 brutna revben, varav 6 på flera ställen. Punkterad lunga.

Efter 5 veckor satt jag i sadeln igen på min förre häst, som har mindre gång och som jag litar på. Med ledare förstås. Det svåraste var att ta sig upp och av. Efter ännu två veckor satt jag på min egen häst. Jag bad om ledare många gånger.

Detta hände för tre år sen tror jag. Jag är fortfarande rädd innerst inne, men rider ändå.

 

[__Stilett__]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Ja usch, drömmer fortfarande mardrömmar om det och kan få återfall när jag blir deprimerad pga av det som hände.

Men det du var med om är ju inte apbajs...kan tänka mig att det gjorde väldigt ont. Utsätts man för smärta i samband med ngt man tycker om så blir det ju till dåliga tankar i skallen efteråt...

jag är precis som du, rädd, men rider ändå. Jag kommer alltid vara lite "ridrädd" efter det dom hände...jag inser dock hur orädd jag var innan. Jag är otroligt glad för att vi i samband med detta hade vår gamla skogsmulla i stallet, liten och genomsnäll. Det var nog mkt tack vare henne som jag vågade rida igen.

 

[panaccea]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Jag har varit med om 3 olyckor med skador som följd. Dock inga jätteallvarliga saker..

-07 red jag in en unghäst och det gick jättebra o han kändes avslappnad och fin så vi släppte ut honom på volten i skritt (i lina). Det blåste rätt bra ute så vinden fick tag i porten och small till varpå hästen jag satt på ryckte till och jag tror att först då insåg han att han hade något på ryggen och började bocka som en idiot.. föll rakt på min högra axel och fick en fraktur på skulderbladet. Gjorde misstaget att tro att jag kunde köra hem själv från sjukhuset och fick inte i 3ans växel så fick köra i 2an hela vägen hem haha. tror det tog knappt 2 veckor innan jag satt till häst igen (med en arm ) och 6-7 veckor innan vi gjorde ett nytt försök med hästen jag trillade av.

-08 lilljulafton hoppade jag med en av spanjorerna och skulle enligt utsago hoppa en kombination med oxer ut och taxerade fel varpå vi landade mitt i oxern och gjorde 2(!) kullerbyttor tillsammans. Dom som såg det trodde inte jag skulle resa mig igen.. Ambulans till sjukhuset och konstaterade en kraftig hjärnskakning och 2 spräckta revben. fick komma hem samma kväll, fast det kommer jag knappt ihåg hela det dygnet är fortfarande borta från mitt minne.. tror att han var den jag var först upp på efter olyckan ca 3 veckor senare faktiskt (höll på o dö ab ridabstinens efter 3 dagar ) men det tog lång tid innan jag vågade mig på o hoppa igen och gör det fortfarande väldigt sparsamt och på låga höjder.

Nu i april skulle jag återigen rida in en unghäst och vi hade klarat oss fint själva i skritt ett par pass men något gick snett och han blev upprörd över något och stälde sig på bakbenen 2 ggr varpå jag tappade balansen och då började han bocka istället (har nog aldrig sett en häst som är så vig och rörlig som denna hästen) och då flög jag klart av och landade med en duns på rygg..Ambulans igen och 36h på sjukhus. trots SHV fick jag en fraktur i ryggen och gick med stårlkorsett i 8 veckor. det tog ca 10 veckor innan jag red för första gången och då på en kompis snälla fullblod med ledare dom första 5 minutrarna. Jag sätter mig fortfarande inte på unghästar och är väldig selektiv med vad jag sätter mig på öht.. Blir kallsvettig bara av att tänka på att rida hästen ifråga igen..

 

[Blomskan]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

. trots SHV fick jag en fraktur i ryggen och gick med stårlkorsett i 8 veckor.

Svenska Hästars Värn?
Vad hade de med saken att göra?
Lite trög kanske..

Beundrar ditt mod för övrigt, inga dåliga markkänningar du varit med om..!

 

[jacko]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Jag gissar på SäkerHetsVäst.

 

[Blomskan]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

Jag gissar på SäkerHetsVäst.

Givetvis...
Förknippade det antagligan bara så starkt med föreningen som hjälper hästar så det låste sig liksom.

Kryper tillbaka under stenen jag kom ifrån, och skäms..

 

[__Stilett__]

Sv: Svåra ridolyckor - hur kom ni tillbaka?

ja..unghästar....det är väl dom man skadar sig mest på igentligen...o ändå köpte jag mig en ny (och alldeles för stor!) unghäst och har en 1 årig hingst i stallet. jisses,,,,har kommit fram till att jag för första gången kommer nog överlåta inridningen av min lillhingst till ngn annan...jag vill nog inte rida in fler hästar...