Strulmagnet

[Petruska]

Av vad du berättat på forumet tänker jag att det säkert för dig inte är någon skillnad, men då har du en massa förutsättningar i hur du och din partner förefaller funka och förhålla er till varandra (t ex bisexuell, trohet oviktigt, det yttre har ingen betydelse för attraktionen, förmåga att styra dina känslor, om jag minns rätt) som gör det rimligt att för dig är det ingen större skillnad mellan vän och partner rent relationsmässigt. Har man inte de förutsättningarna, vilket jag tror många inte har, så blir relationen lite annorlunda.

Jag skulle nog slänga in lite sociologi även där, tror jag. Lite om normer och kulturella föreställningar och sånt. Jag tror det för oss längre än mer individuella och psykologiska förklaringar.

 

[Mammas]

För att återgå till ursprungsämnet tänker jag att vissa människor är vad jag kallar känslomänniskor. Det har inget med intelligens att göra, utan ett val att låta känslorna styra. Om jag får känslor för någon som är en sk strulpelle väljer jag att inte agera på det för jag behöver inte den skiten i mitt liv, det är inte värt det. De personer jag träffat ser det inte som ett val att inte agera på sina känslor, de låter känslorna svepa över dem. Och detta fast de vet att det inte är bäst för dem, men känslorna väger betydligt högre än det rationella när de är i det. Det är dock hur jag tänker utifrån mina observationer, har inga direkta kunskaper om det.

 

[aprilmaj]

För att återgå till ursprungsämnet tänker jag att vissa människor är vad jag kallar känslomänniskor. Det har inget med intelligens att göra, utan ett val att låta känslorna styra. Om jag får känslor för någon som är en sk strulpelle väljer jag att inte agera på det för jag behöver inte den skiten i mitt liv, det är inte värt det. De personer jag träffat ser det inte som ett val att inte agera på sina känslor, de låter känslorna svepa över dem. Och detta fast de vet att det inte är bäst för dem, men känslorna väger betydligt högre än det rationella när de är i det. Det är dock hur jag tänker utifrån mina observationer, har inga direkta kunskaper om det.

Ibland pratas det om känsla -> tanke -> handling, att låta hjärtat (känslorna) filtreras genom hjärnan först. Kan vara en bra hjälp, tror jag, om en lätt fastnar för strulpellar och återkommande går in i destruktiva relationer.

 

[Mabuse]

Jag skulle nog slänga in lite sociologi även där, tror jag. Lite om normer och kulturella föreställningar och sånt. Jag tror det för oss längre än mer individuella och psykologiska förklaringar.

Det är klart vi alla är färgade av vår sociala kontext, men egentligen spelar det ju ingen roll om orsaken till de skilda relationsförutsättningarna är individuella skillnader, eller skillnader i vilka normer man inkorporerat - resultatet blir att förutsättningarna för din parrelation blir annorlunda än för många andra, och det går således inte att förstå deras relationer om man tar för givet dina förutsättningar. Uppenbart delas inte dina förutsättningar av alla.

 

[Mabuse]

För att återgå till ursprungsämnet tänker jag att vissa människor är vad jag kallar känslomänniskor. Det har inget med intelligens att göra, utan ett val att låta känslorna styra. Om jag får känslor för någon som är en sk strulpelle väljer jag att inte agera på det för jag behöver inte den skiten i mitt liv, det är inte värt det. De personer jag träffat ser det inte som ett val att inte agera på sina känslor, de låter känslorna svepa över dem. Och detta fast de vet att det inte är bäst för dem, men känslorna väger betydligt högre än det rationella när de är i det. Det är dock hur jag tänker utifrån mina observationer, har inga direkta kunskaper om det.

Såsom sk "känslomänniska", så skulle jag säga att åtminstone jag inte upplever alls att det är ett val vilka känslor man upplever. Att välja känslor låter för mig lite som att välja hur ens hjärta ska slå.

Jag skulle snarare säga att förklaringen ligger i blicken på tillvaron, om man har ett kritiskt öga på världen och dess svaga sidor i alla lägen, eller om man mer okritiskt låter sig svepas med. Det finns ju fördelar med det senare förhållningssättet också, med den där kritiska skärvan i ögat blir ju medmänniskorna aldrig sådär fullkomligt rosaskimrande perfekta, som många upplever med t ex en ny kärlek eller sina barn.

 

[Bexzor]

Ingen strulpelle dras till mig
Om någon vågar sig fram, så får han höra ett sanningens ord. Sen vågar han sig inte fram igen

Det är bara snälla tjejer som råkar ut för div losers

Vilken inställning

Jag har haft 2 riktiga strulpellar i mitt liv trots att jag har rätt mycket skinn på näsan.

Strulpelle 1 = Han var struligt men aldrig elak, den sidan stod jag för. Jag har slagit honom, kastat saker både på honom och ifrån lägenheten på 3e våning när det framkommit vissa saker som kunnat äventyra min föräldraroll. I vår dåvarande umgängeskrets var jag mest känd som rivjärnet eftersom jag vägrade acceptera vissa saker utan bokstavligt exploderade. Vi skulle aldrig ha varit ihop så länge som vi var då vi tog fram varandras värsta sidor.

Strulpelle 2 = Han har aldrig rört mig trots att han har slagit flertal tjejer, många spekulerade att det berodde på att jag var för stark i psyket för att kunna brytas ner. Nånstans visste han att ett slag skulle innebära omedelbar polisanmälan. Verbalt elak kunde han vara i början, men det slutade alltid med att jag åkte hem oavsett våra planer. Jag åkte hem, stängde av telefonen och festade med kompisar. Vid några tillfällen har jag även tvärnitat bilen och bett honom kliva ur eller hålla tyst. Vår förhållande tog slut efter drygt 18 mån, och på omvägar fick jag veta att han fixade inte en tjej som sa ifrån.

Även i min omgivning är jag känd som en envis brud som går min väg om det inte passar

 

[monster1]

Jag skulle nog slänga in lite sociologi även där, tror jag. Lite om normer och kulturella föreställningar och sånt. Jag tror det för oss längre än mer individuella och psykologiska förklaringar.

Nu hugger jag din sista. Jag har likartade nära vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Jag dras alltså till samma människor och beteenden.
Många vill ju att vänskaps och kärleksrelationer ska skilja sig åt kraftigt genom vad jag uppfattar som passion, glöd, kärkänslor, stark attraktion etc. Det kanske är där det blir knas. För mig handlar ofta den där passionen om osäkerhet. En känslomässig bergodalbana som baseras på otrygghet och osäkerhet, som på något viss i den destruktiva relationen bara kan "botas" av personen som ger en den där otrygga känslan. För mig har de då handlat om personer som skapar ett "beroende" eller en ångest/botrelation genom att först höja en till skyarna (man är så fantastiskt, allt är så underbart, själsfränder etc) för att sedan trycka ner en i skorna eller ignorera en helt. Den typen av destruktiv relation har jag nog aldrig haft med någon vän tror jag. Utan den har liksom baserat sig på den där uppfattningen om hur kärlek "ska vara". Svammel...

 

[stjarnhimmel]

Vilken inställning

Jag har haft 2 riktiga strulpellar i mitt liv trots att jag har rätt mycket skinn på näsan.

Strulpelle 1 = Han var struligt men aldrig elak, den sidan stod jag för. Jag har slagit honom, kastat saker både på honom och ifrån lägenheten på 3e våning när det framkommit vissa saker som kunnat äventyra min föräldraroll. I vår dåvarande umgängeskrets var jag mest känd som rivjärnet eftersom jag vägrade acceptera vissa saker utan bokstavligt exploderade. Vi skulle aldrig ha varit ihop så länge som vi var då vi tog fram varandras värsta sidor.

Strulpelle 2 = Han har aldrig rört mig trots att han har slagit flertal tjejer, många spekulerade att det berodde på att jag var för stark i psyket för att kunna brytas ner. Nånstans visste han att ett slag skulle innebära omedelbar polisanmälan. Verbalt elak kunde han vara i början, men det slutade alltid med att jag åkte hem oavsett våra planer. Jag åkte hem, stängde av telefonen och festade med kompisar. Vid några tillfällen har jag även tvärnitat bilen och bett honom kliva ur eller hålla tyst. Vår förhållande tog slut efter drygt 18 mån, och på omvägar fick jag veta att han fixade inte en tjej som sa ifrån.

Även i min omgivning är jag känd som en envis brud som går min väg om det inte passar

Oj.. Slagit och kastat saker på honom..,

 

[Raderad medlem 6459]

Han var struligt men aldrig elak, den sidan stod jag för. Jag har slagit honom, kastat saker både på honom och ifrån lägenheten på 3e våning

Nej, fy fan vad jävla gräsligt.

 

[Bexzor]

Oj.. Slagit och kastat saker på honom..,

Nej, fy fan vad jävla gräsligt.

Ja, det var vid tillfällen som jag fått veta att han bl a kommit narkotikapåverkad hem till mig och min son som då var väldigt liten. Samt förfestat medan han varit barnvakt åt min son när jag arbetade. Det är svårt att sköta situationerna snyggt när personen ifråga vägrade lämna hemmet när man bad honom, samt återlämna den nyckeln han fått i förtroende Förhållandet tog slut när han fick ultimatum - mig eller skiten.

 

[mino]

Såsom sk "känslomänniska", så skulle jag säga att åtminstone jag inte upplever alls att det är ett val vilka känslor man upplever. Att välja känslor låter för mig lite som att välja hur ens hjärta ska slå.

Det handlar kanske om hurdan kontakt man har med sina känslor? För mig är det otänkbart att jag utan förvarning skulle upptäcka att jag är djupt förälskad i en person. Jag kan känna av ett frö till en känsla väldigt snabbt och sen kan jag välja lite hur jag vill göra. Jag upplever att känslor kan odlas högst medvetet, både negativa och positiva. Det är oändligt mycket svårare (i princip omöjligt) att få stopp på fullt utblommade känslor. Känner man avsmak inför en person går det förstås inte att försöka bli kär i den, och vice versa.

 

[Raderad medlem 6459]

@Bexzor Rimligtvis ringer man polisen i ett sånt läge, man misshandlar inte någon.

Att du ens bara nämner sådär, som i förbigående, att du har slagit en partner och kastat saker på honom är för mig otroligt oroväckande. Det du beskriver är inte en person med skinn på näsan utan snarare en person som är i en destruktiv relation och inte kan hantera det.

 

[Billy]

Är inne på lite samma sak, men med annan slutsats, nämligen att folk söker kärlek i tron om att de ska bli lagade men istället bara hittar någon som är "likadan" och så blir minst en av de inblandade nerdragna istället för att båda blir peppade till något bättre.

Om jag återgår till personen jag refererar till i min tråd så har jag en känsla av att hon vill "hela", genom sitt oerhörda engagemang och uppoffringar ska personen bli "normal" vilket hon ständigt misslyckas med för hon blir utnyttjad. När de då inte blir helade så blir hon vansinnigt besviken och arg. Hon söker ständig bekräftelse men dessa män hon träffar kan inte det. Men samtidigt är män som inte har någon strulfaktor helt ointressanta i hennes ögon. Så hon är en ständig förlorare. Normala män är hon inte intresserad av (trots att hon säger det) och strularna gör henne ständigt besviken.

 

[Trani]

Sen tror jag inte man ska underskatta könsrollspåverkan heller. Det är väl ganska många som har ett sätt att relatera till män, och ett annat sätt att relatera till kvinnor? Om då t ex alla de nära vännerna är kvinnor, och partnern är man, så tänker jag att det är rimligt att relationen till partnern blir annorlunda än vänskapsrelationerna.

(Hugger och spånar vidare.) Jag tror att det ligger en del i det. Många har helt olika inställning till män och kvinnor, i synnerhet om de är hetero (och alltid sexualiserar relationer med "andra könet" och aldrig, aldrig med de av samma kön). Men det finns också typen som skapar drama även i vänskapsrelationer. Kärleksrelationerna är struliga de luxe men vänskapsrelationerna är stormiga de med. delvis pga att det spiller över från kärleksrelationerna (svartsjukedraman och dylikt). Vet inte om det beror på dålig förmåga att skapa trygga relationer eller att personen är uttråkad men vissa lyckas liksom magiskt skapa strul och dramatik av luften omkring dem.

Av de som har stabila vänskapsrelationer men struliga kärleksrelationer tror jag att många ser ett mönster som inte har någon orsak. Dvs många människor är struliga på olika sätt när det kommer till kärleksrelationer. Mycket pga kärlekens och tvåsamhetens ställning i samhället, med alla föreställningar osv. De är "normalt" att det är lite upphaussat och att man har helt andra förväntningar på beteende etc i kärleksrelationer. Jag menar, av de kärleks-/sexuella relationer jag har haft har många av de på något vis varit otillfredsställande och tagit slut. Sällan tar de slut på samma ömsesidigt mjuka vis som en vänskapsrelation kan rinna ut i sanden. Därför tror jag att många människor kan göra analysen "jag dras till/drar till mig strulpellar" bara pga att den Långvariga Tvåsamheten är målet och de ser bakåt och ser en radda misslyckanden som inte nådde dit.

 

[mandalaki]

Om jag återgår till personen jag refererar till i min tråd så har jag en känsla av att hon vill "hela", genom sitt oerhörda engagemang och uppoffringar ska personen bli "normal" vilket hon ständigt misslyckas med för hon blir utnyttjad. När de då inte blir helade så blir hon vansinnigt besviken och arg. Hon söker ständig bekräftelse men dessa män hon träffar kan inte det. Men samtidigt är män som inte har någon strulfaktor helt ointressanta i hennes ögon. Så hon är en ständig förlorare. Normala män är hon inte intresserad av (trots att hon säger det) och strularna gör henne ständigt besviken.

Där har du nog det enkla svaret: de har kompatibla neuroser, som Ola Salo skulle kalla det (nu får jag automatiskt en like av @CillaW. Men det uttrycket är otroligt sant - och så finns det i en popsång! Genialiskt ...)

Jag är ingen vän av självhjälpsböcker, med ett undantag: Kvinnor som älskar för mycket av Robin Norwood. Den är gammal och slut på förlaget men beskriver just kompatibla neuroser: två kompletterande neuroser möts, dras oundvikligt till varann och blir till en destruktiv relation eftersom de bottnar i olösta konflikter hos respektive part.

Norwood har till och med med något exempel som din kompis - en kvinna som till varje pris vill vårda/hela och som därför dras till män som vill bli vårdade/helade.

(Tyvärr har jag för mig att hon inte hade någon enkel lösning på problemet men man blev i alla fall medvetandegjord).

 

[Bexzor]

@Bexzor Rimligtvis ringer man polisen i ett sånt läge, man misshandlar inte någon.

Att du ens bara nämner sådär, som i förbigående, att du har slagit en partner och kastat saker på honom är för mig otroligt oroväckande. Det du beskriver är inte en person med skinn på näsan utan snarare en person som är i en destruktiv relation och inte kan hantera det.

Toppen att du är perfekt i alla lägen, det får stå för dig.
Har inget mer att diskutera i just det ämnet.

 

[Mabuse]

Det handlar kanske om hurdan kontakt man har med sina känslor? För mig är det otänkbart att jag utan förvarning skulle upptäcka att jag är djupt förälskad i en person. Jag kan känna av ett frö till en känsla väldigt snabbt och sen kan jag välja lite hur jag vill göra. Jag upplever att känslor kan odlas högst medvetet, både negativa och positiva. Det är oändligt mycket svårare (i princip omöjligt) att få stopp på fullt utblommade känslor. Känner man avsmak inför en person går det förstås inte att försöka bli kär i den, och vice versa.

Nej, jag håller med om att känslor inte dyker upp huxflux, det är själva odlandet jag är lite skeptisk till för egen del. Jag kan vare sig förmå mig till att odla fram kärlek och attraktion som inte växer av sig själv, eller få stopp på oönskad känslotillväxt, så att säga. Men jag tänker att det måste vara praktiskt för relationslivet att kunna styra känslorna? Aldrig olyckligt kär, aldrig relationer som slutar för att känslorna försvinner annat om man själv valt det, osv?

Jag kan absolut känna av ett frö till en känsla rätt snabbt, men jag kan inte göra så mycket för att styra den, mer observera hur den utvecklas.

 

[Petruska]

Det är klart vi alla är färgade av vår sociala kontext, men egentligen spelar det ju ingen roll om orsaken till de skilda relationsförutsättningarna är individuella skillnader, eller skillnader i vilka normer man inkorporerat - resultatet blir att förutsättningarna för din parrelation blir annorlunda än för många andra, och det går således inte att förstå deras relationer om man tar för givet dina förutsättningar. Uppenbart delas inte dina förutsättningar av alla.

Kan så vara, men det är ju helt ointressant.

 

[Rialavargen]

Varför är det så att en del kvinnor dras till varje strulpelle i sin omgivning?

Jag har en väninna sedan många år tillbaka och ända sedan vi lärde känna varandra har hon "fallit" var den ena strularen efter den andra. Drogberoende, psyksjuka, arbetslösa latmaskar, lögnare, svikare etc etc

Om man så satte upp 100 karlar där 99 är "normala" och en strulare så nog f*n hade dragits till honom som en magnet. Så fort någon normal man, alltså inte missbruksproblem, har ett arbete, har ett hem, fritidsintresse, har vänner som man kan umgås med, en familj som man kan prata vardagliga saker med är han helt ointressant. Hon är en normalintelligent person, i de flesta fall klarsynt, utbildad, bra arbete o s v.s

Så varför?

Jag har en släkting som endast är tillsammans med arbetslösa, alkoholberoende, narkotikaberoende, kvinnomisshandlande, arbetsskygga, elaka, narcisistska, paraciterande män. Hon har själv en obehandlad diagnos som ställer till det för henne.
Jag TROR hon väljer ovan män för att då syns inte hennes eget röriga liv lika tydligt. Det finns alltid en annan person som är värre.
Hon har extremt dåligt självförtroende och jag tror att hon kan känna sig som en lite bättre människa i förhållande till de plantor hon är tillsammans med.
Dessutom tror jag att hon inte tänder på lugna stabila män.

 

[Fan of Bill]

Nu hugger jag din sista. Jag har likartade nära vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Jag dras alltså till samma människor och beteenden.
Många vill ju att vänskaps och kärleksrelationer ska skilja sig åt kraftigt genom vad jag uppfattar som passion, glöd, kärkänslor, stark attraktion etc. Det kanske är där det blir knas. För mig handlar ofta den där passionen om osäkerhet. En känslomässig bergodalbana som baseras på otrygghet och osäkerhet, som på något viss i den destruktiva relationen bara kan "botas" av personen som ger en den där otrygga känslan. För mig har de då handlat om personer som skapar ett "beroende" eller en ångest/botrelation genom att först höja en till skyarna (man är så fantastiskt, allt är så underbart, själsfränder etc) för att sedan trycka ner en i skorna eller ignorera en helt. Den typen av destruktiv relation har jag nog aldrig haft med någon vän tror jag. Utan den har liksom baserat sig på den där uppfattningen om hur kärlek "ska vara". Svammel...

Ja... det är rätt sjukt hur könsdrift och sex kan förstöra mellan två människor... på ett sätt som aldrig skulle hända med vänner.