Strulmagnet

[TheRedLightning]

Givetvis är ingen perfekt, varken jag eller min man sedan åtskilliga år är perfekta men det ligger på ett annat plan. Vi fungerar "normalt" både på arbetet, socialt och i vårt förhållande. Strulpellar menar jag sådana som har missbruksproblem, inte kan behålla ett jobb, har sex barn med fyra olika kvinnor, kan inte bete sig i sociala sammanhang, tendenser till våld ....

Mitt x, var en strulpelle som misshandlade mig psykiskt, tyvärr verkar det som jag dras till sådana killar som har den tendensen, varför vet jag inte.

 

[Bulldoozer]

Är det inte så att man har svårt att dra gränser då?

Ett struligt förhållande räckte för mig sen lärde jag mig att dra gränser både för mitt eget beteende och vad jag vill ha i ett förhållande. Har sett ett par riktigt struliga förhållanden på nära håll och då har det oftast varit så att man varit för "snäll" och inte kunnat tala om vilka behov man har och kanske inte vågat ställa krav. Ska man ha ett lyckat förhållande så måste man ju veta vad man vill ha, ska man få vad man vill ha så måste man ju kunna tala om det för den andra parten också för vi är väl inga tankeläsare? Sen kanske man måste kompromissa och kunna välja vad som är viktigt för en och vad som är viktigt för den andra och komma överens om nån slags gemensam ram som naturligtvis tåls att diskuteras igenom ibland för inget är väl skrivet i sten.

För mig är det viktigaste i ett förhållande att man har roligt tillsammans och att man kan prata om saker, den dag det inte roligt så är det väl ingen nytta med det? Man är väl skyldig sig själv att lämna när det inte är bra längre, annars så är det bara man själv som blir lidande.

 

[mino]

Anknytningsteorin säger att man som bebis och barn lär sig hur man ska hantera (nära) relationer och knyta an till andra människor och att man använder sig av detta anknytningamönster även som vuxen (även om det går att bryta och förändra).

Anknytningsteorin är intressant men jag tycker inte att den förklarar allt. Tex kan ju en person ha ett antal andra nära relationer med kompisar och syskon som fungerar bra och är sunda. Varför är det i så fall just i kärleksrelationer som anknytningsmönstren slår igenom?

Jag tror att det finns många förklaringar. En kan vara allmänt låg självkänsla och att man behöver en partner som uppenbart är "sämre" som man tänker sig kommer att se upp till en. Jag tycker att jag ser det rätt mycket runt mig, personer som väljer partners som inte är likvärdiga eller ger nån utmaning, utan snarare låter personen få känna sig stark och kapabel. Eller kanske man kan känna att en uppenbart operfekt partner speglar ens egna känslor av att vara operfekt och att det finns en trygghet i det, en sån person kan inte riktigt ställa krav på att man borde vara mer perfekt. Det blir kravlöst på så sätt. Eller har man en dragning till det dramatiska och behöver kaos för att känna sig levande. Det är en sorts beroendetyp, att använda relationer som en sorts drog för att känna sig levande (går att googla på relationsberoende). Det verkar ofta handla om att använda känslomässig smärta som en gemensam drivkraft i ett förhållande, smärta kan vara ett sätt att komma nära en annan människa.

 

[Petruska]

Eller har man en dragning till det dramatiska och behöver kaos för att känna sig levande. Det är en sorts beroendetyp, att använda relationer som en sorts drog för att känna sig levande (går att googla på relationsberoende). Det verkar ofta handla om att använda känslomässig smärta som en gemensam drivkraft i ett förhållande, smärta kan vara ett sätt att komma nära en annan människa.

Det där tror jag att det ligger ganska mycket i.

Jag tolkar trådens frågeställning som att det gäller strulpellar i betydelsen mer eller mindre farliga män, eller män på eller över gränsen till att vara socialt utslagna Inte just som strulpellar som är av och på ifråga om själva förhållandet hela tiden.

Jag har funderat på om det du skriver kan vara en (del)förklaring till att en del kända och mycket farliga brottslingar som sitter i fängelse för svåra våldsbrott tydligen får en hel del "kärleksbrev"? Kvinnor/tjejer som tänker sig att de ska "gå genom smärtan" med dessa män, på något vis?

Förutom då att de här brottslingarna är kända genom media, så är det ju något orimligt i att de får fler "frierier" från helt okända, än ens snälla och trevliga manliga bekanta.

 

[stjarnhimmel]

Jag har funderat på om det du skriver kan vara en (del)förklaring till att en del kända och mycket farliga brottslingar som sitter i fängelse för svåra våldsbrott tydligen får en hel del "kärleksbrev"? Kvinnor/tjejer som tänker sig att de ska "gå genom smärtan" med dessa män, på något vis?

Förutom då att de här brottslingarna är kända genom media, så är det ju något orimligt i att de får fler "frierier" från helt okända, än ens snälla och trevliga manliga bekanta.

Jag tänker att detta är kvinnor som är attraherade av våld men inte själva utför våld? Dvs männens motsvarighet?
Breivik har tydligen fått mängder av brev från kvinnor. Och då tror jag inte det är bara att man vill rädda personen utan också att de håller med om hans tankar och gärningar.

 

[Petruska]

Jag tänker att detta är kvinnor som är attraherade av våld men inte själva utför våld? Dvs männens motsvarighet?
Breivik har tydligen fått mängder av brev från kvinnor. Och då tror jag inte det är bara att man vill rädda personen utan också att de håller med om hans tankar och gärningar.

På något sätt, tänker jag mig också att det kan vara så. Nu är ju de flesta brott inte politiska så som Breiviks brott är det, men ändå. Jag har någon hemmagjord teori snurrande i huvudet lite lagom oformulerat, som ungefär går ut på att våldsutövning är så att säga maximalt maskulint. Så att en våldsam man är En Riktig Man att attraheras av. Väldigt många kvinnor - även vettiga och smarta - verkar ju tyvärr vara socialiserade att attraheras av former av maskulinitet som man sedan inte riktigt kan leva med.

Samtidigt som ju våldsutövning kan ses som ett slags "yttersta uttryck" för den där smärtan, som @mino skrev om.

 

[stjarnhimmel]

På något sätt, tänker jag mig också att det kan vara så. Nu är ju de flesta brott inte politiska så som Breiviks brott är det, men ändå. Jag har någon hemmagjord teori snurrande i huvudet lite lagom oformulerat, som ungefär går ut på att våldsutövning är så att säga maximalt maskulint. Så att en våldsam man är En Riktig Man att attraheras av. Väldigt många kvinnor - även vettiga och smarta - verkar ju tyvärr vara socialiserade att attraheras av former av maskulinitet som man sedan inte riktigt kan leva med.

Samtidigt som ju våldsutövning kan ses som ett slags "yttersta uttryck" för den där smärtan, som @mino skrev om.

Breivik är ett extremt exempel. Men jag tänker mig att de kvinnor som blir attraherade av våldsamma män hade haft fallenhet att utveckla detta om de var män?
Eftersom det skiljer sig så mkt mellan kvinnor och män när det gäller våld, brott etc.
Min uppfattning är inte att alls kvinnor i allmänhet gillar aggressiva våldsamma män.,

 

[aprilmaj]

Jag har funderat på om det du skriver kan vara en (del)förklaring till att en del kända och mycket farliga brottslingar som sitter i fängelse för svåra våldsbrott tydligen får en hel del "kärleksbrev"? Kvinnor/tjejer som tänker sig att de ska "gå genom smärtan" med dessa män, på något vis?

Förutom då att de här brottslingarna är kända genom media, så är det ju något orimligt i att de får fler "frierier" från helt okända, än ens snälla och trevliga manliga bekanta.

Männen i fängelse är "onåbara" också. Som när tonåringar dyrkar t ex musikidoler.

 

[stjarnhimmel]

Männen i fängelse är "onåbara" också. Som när tonåringar dyrkar t ex musikidoler.

Aha.. Men då blir det ännu intressantare..,
Varför dyrkar vissa dem då? Som idoler..

 

[aprilmaj]

Aha.. Men då blir det ännu intressantare..,
Varför dyrkar vissa dem då? Som idoler..

Ett sätt att närma sig det farliga (som de själva ofta har upplevt/blivit utsatta för tidigare, tror jag), fast på ett någorlunda tryggt sätt? Männen sitter ju inlåsta. Ganska riskfritt då.

 

[mino]

Breivik är ett extremt exempel. Men jag tänker mig att de kvinnor som blir attraherade av våldsamma män hade haft fallenhet att utveckla detta om de var män?
Eftersom det skiljer sig så mkt mellan kvinnor och män när det gäller våld, brott etc.
Min uppfattning är inte att alls kvinnor i allmänhet gillar aggressiva våldsamma män.,

En relation som bygger på att en är den enda som kan lindra en annan persons smärta kan uppfattas som väldigt en väldigt stark relation. Har en ett starkt behov av att vara behövd så är kanske detta den ultimata formen? I så fall letar en kanske omedvetet efter personer som ger uttryck för smärta och strulande av olika slag. Ska man psykologisera vidare kan det också vara en sorts uttryck för att en försöker hantera sin egen smärta genom att fantisera om att läka någon annans.

 

[Red_Chili]

Det är inte så att dom jagar/dras till dig då ? Jag tyckte du nämnde det i en tidigare tråd?

Visst är det så, men det är ju inte helt problemfritt att börja dejta någon som inte är intresserad heller

Börjar data "fel" män?

Hur ska jag veta det? Det är inte direkt så att jag ser att någon är en "strulpelle" och börjar umgås med personen, tvärt om så vänder jag på klacken direkt om någon framstår som sådan. Hade de jag umgåtts med inte framstått som vettiga från början så hade jag aldrig börjat umgås med dem.

 

[athena_arabians]

I mitt fall var det för att straffa mig själv ("jag är värdelös så jag förtjänar inte någon bra kille"). Jag mådde väldigt dåligt under den perioden plus att jag såg mycket av mig själv i en av strulpellarna. Dessutom trodde jag vid den tidpunkten att jag inte skulle leva tills jag blev 40 så varför ens försöka.

Pga av en massa andra saker om hände tvingades jag omvärdera många saker, bla hur jag vill att ett förhållande ska se ut. Idag är det noll tolerans för dålig behandling, då drar jag direkt. Man kan faktiskt till viss del välja vem man blir kär i om man är beredd att jobba med sig själv och sina mönster. Det tar dock tid och gör ont.

Förhållandet jag har idag är inte alltid en dans på rosor men jag vet att det finns vissa saker som hänt i mina tidigare förhållanden som aldrig kommer att hända. Han skulle helt enkelt inte bete sig så.

 

[Petruska]

Min uppfattning är inte att alls kvinnor i allmänhet gillar aggressiva våldsamma män.,

Nej, det tror inte jag heller.

Men jag träffar på ganska många kvinnor (väninnor och bekanta) som suckar och pustar över hur snäll, sympatisk, förstående, bra med barn, bra med djur, närvarande, deltagande, totalt icke-svartsjuk samt huslig min partner är. Och deras män är då inte riktigt allt det där - vare sig enligt kvinnorna eller enligt mig. På något sätt läser jag in i hela det där paketet att "problemet" med män sådana som min partner, är att kvinnan ifråga till sin egen beklagan inte tänder på så "omaskulina" eller "omanliga" män, eller vilket ord man nu vill använda. Men hon kan uttrycka en önskan om att hon gjorde det.

Jag tolkar det som att tända på drag av maskulinitet som man inte mår särskilt bra av, men det behöver absolut inte vara våldsam aggressivitet inblandad. Det har jag ingen anledning att tro.

Själv tror jag som @athena_arabians att man kan påverka vilka man blir kär i/attraherad av. Men många tror ju inte det, verkar det som.

 

[Mabuse]

Själv tror jag som @athena_arabians att man kan påverka vilka man blir kär i/attraherad av. Men många tror ju inte det, verkar det som.

Det verkar uppenbart vara olika. För mig framstår det där med att kunna styra vem man blir kär i/attraherad av ungefär som att kunna teleportera: onekligen väldigt användbart, men samtidigt komplett omöjligt. Jag kan varken med vilje bli kär, eller sluta vara kär, lika lite som jag med viljestyrka kan böja en gaffel.

Det ger ju livet lite mer spänning att inte kunna styra, för all del, men samtidigt tänker jag mig att det måste vara enormt praktiskt att kunna bli kär eller sluta vara kär på kommando.

 

[athena_arabians]

@Petruska: Jag förstår hur du menar och jag fattar inte att så många köpt idén att en svartsjuk (eller iaf revirhävdande kring sin partner), emotionellt avstängd man är det absoluta maskulina idealet. Eller tvärtom då, att en man som är lyhörd, omtänksam etc inte skulle vara maskulin. Personligen tycker jag att en aggressiv man inte är attraktiv utan bara skrämmande och att aggressivitet inte nödvändigtvis är ett definierande maskulint drag.

Min partner anses förmodligen vara tämligen macho: jägare, hemvärnsman och grovjobbare. Han är också omtänksam, otrolig med barn och djur, inte ett dugg svartsjuk och noll homofob. Han är dessutom bättre på matlagning än vad jag är men det säger jag inte högt

 

[athena_arabians]

Det verkar uppenbart vara olika. För mig framstår det där med att kunna styra vem man blir kär i/attraherad av ungefär som att kunna teleportera: onekligen väldigt användbart, men samtidigt komplett omöjligt. Jag kan varken med vilje bli kär, eller sluta vara kär, lika lite som jag med viljestyrka kan böja en gaffel.

Det ger ju livet lite mer spänning att inte kunna styra, för all del, men samtidigt tänker jag mig att det måste vara enormt praktiskt att kunna bli kär eller sluta vara kär på kommando.

För min del var det inte så det fungerade. Vet man att man har ett mönster att bli involverad med partners (eller för den delen vänner) som inte är bra för en så får man jobba med varför man faktiskt gör illa sig själv och utifrån vad man kommer fram till jobba med sig själv. Det är en lång och smärtsam process som kräver att man anstränger sig. Vill man inte det är får man nog acceptera att relationsmönster kommer att upprepa sig. Det är inte trevligt att acceptera sina sämre sidor men ett måste för att man ska kunna förändra sitt mönster (om man vill det). Det var det som fungerade för mig, det är säkert annorlunda för andra.

Jag har accepterat hela mig, även de delar som inte är så vackra. Det tog tid.

 

[stjarnhimmel]

Nej, det tror inte jag heller.

Men jag träffar på ganska många kvinnor (väninnor och bekanta) som suckar och pustar över hur snäll, sympatisk, förstående, bra med barn, bra med djur, närvarande, deltagande, totalt icke-svartsjuk samt huslig min partner är. Och deras män är då inte riktigt allt det där - vare sig enligt kvinnorna eller enligt mig. På något sätt läser jag in i hela det där paketet att "problemet" med män sådana som min partner, är att kvinnan ifråga till sin egen beklagan inte tänder på så "omaskulina" eller "omanliga" män, eller vilket ord man nu vill använda. Men hon kan uttrycka en önskan om att hon gjorde det.

Jag tolkar det som att tända på drag av maskulinitet som man inte mår särskilt bra av, men det behöver absolut inte vara våldsam aggressivitet inblandad. Det har jag ingen anledning att tro.

Själv tror jag som @athena_arabians att man kan påverka vilka man blir kär i/attraherad av. Men många tror ju inte det, verkar det som.

Så de vill ha någon som är huslig och tar ansvar hemma men samtidigt är maskulin? Det som då anses bara traditionellt maskulin?

 

[Billy]

Det där tror jag att det ligger ganska mycket i.

Jag tolkar trådens frågeställning som att det gäller strulpellar i betydelsen mer eller mindre farliga män, eller män på eller över gränsen till att vara socialt utslagna Inte just som strulpellar som är av och på ifråga om själva förhållandet hela tiden.

Jag har funderat på om det du skriver kan vara en (del)förklaring till att en del kända och mycket farliga brottslingar som sitter i fängelse för svåra våldsbrott tydligen får en hel del "kärleksbrev"? Kvinnor/tjejer som tänker sig att de ska "gå genom smärtan" med dessa män, på något vis?

Förutom då att de här brottslingarna är kända genom media, så är det ju något orimligt i att de får fler "frierier" från helt okända, än ens snälla och trevliga manliga bekanta.

Jo, så menar jag med strulpellar.

 

[Petruska]

Så de vill ha någon som är huslig och tar ansvar hemma men samtidigt är maskulin? Det som då anses bara traditionellt maskulin?

Det där maskulina verkar ju få fälla avgörandet. Trots familjefördelarna med andra egenskaper. Det förekommer väl att en och samma man har båda delarna, men mycket av trevliga familjeegenskaper går ju lite tvärtemot maskulina ideal. Särskilt om man samtidigt tänker sig att kärlek måste uttryckas tex med drag av svartsjuka (jag pratar inte om misshandel och att bli inlåst i klädkammaren).

De jag just nu tänker på vill framförallt ha någon som inte har några issues med deras självständighet - kanske för att vi är i en ålder då barnen är rätt stora och självgående, brister på den punkten spelar inte så stor roll längre. Men det ligger ju rätt mycket i det maskulina att ha lite issues med kvinnors självständighet.

Uppenbarligen är det det där maskulina som så att säga är attraktionstriggern.