Strulmagnet

[Petruska]

Det verkar uppenbart vara olika. För mig framstår det där med att kunna styra vem man blir kär i/attraherad av ungefär som att kunna teleportera: onekligen väldigt användbart, men samtidigt komplett omöjligt. Jag kan varken med vilje bli kär, eller sluta vara kär, lika lite som jag med viljestyrka kan böja en gaffel.

Det ger ju livet lite mer spänning att inte kunna styra, för all del, men samtidigt tänker jag mig att det måste vara enormt praktiskt att kunna bli kär eller sluta vara kär på kommando.

Till den grad att man kan bestämma på eller av inför en viss person som på kommando, tror jag är ovanligt. Men jag tror att de flesta kan komma närmare det än vad tex romantiska idéer innefattar.

Jag lutar åt att jag har rätt stort inflytande i det individuella fallet över "av". Jag kan låta bli att odla en förälskelse om jag har goda skäl för det - tex jag fattar på något plan att personen är fel för mig. Men det är inte som att släcka en lampa med strömbrytaren, lite mer än så kräver det.

Men i stort sett är det väl inte en kapacitet man behöver utveckla, om man redan från början har turen eller omdömet att bli kär i vettiga män som man kan ha ett vettigt liv med. (Det finns ju även vettiga män som just man själv inte kan ha ett vettigt liv med, det måste inte handla om att undvika äkta strulpellar.)

 

[Hazel]

Så de vill ha någon som är huslig och tar ansvar hemma men samtidigt är maskulin? Det som då anses bara traditionellt maskulin?

Detta har jag med råkat ut för, tjejer som tyckt att min pojkvän varit "omanlig" på något sätt samtidigt som dom tyckt att deras "mycket manliga" man är hemsk att va tillsammans med. Till på köpet har jag flera gånger haft killar som kanske skulle kunnas ses som något feminina i utseendet och då har man oftast påpekat att man då rakt inte kunnat vara tillsammans med en "sån" kille.

En gång var jag med när mitt ex kallades toffel av sina närmsta vänner. Turligt nog va han inte den som tog åt sig alls, utan han vände om och frågade om han var en toffel för att han tyckte om att göra mig glad (tror han skulle åka hem tidigt eller liknande) eller om dom inte tyckte om att göra sina flickvänner glada. Efter det sa ingen så igen.

 

[stjarnhimmel]

Detta har jag med råkat ut för, tjejer som tyckt att min pojkvän varit "omanlig" på något sätt samtidigt som dom tyckt att deras "mycket manliga" man är hemsk att va tillsammans med. Till på köpet har jag flera gånger haft killar som kanske skulle kunnas ses som något feminina i utseendet och då har man oftast påpekat att man då rakt inte kunnat vara tillsammans med en "sån" kille.

En gång var jag med när mitt ex kallades toffel av sina närmsta vänner. Turligt nog va han inte den som tog åt sig alls, utan han vände om och frågade om han var en toffel för att han tyckte om att göra mig glad (tror han skulle åka hem tidigt eller liknande) eller om dom inte tyckte om att göra sina flickvänner glada. Efter det sa ingen så igen.

@Petruska

Det enda jag hört är en vän som ryckte att hennes man var mesig dvs han sa aldrig ifrån och hade aldrig någon åsikt om något. Och då blir det ju tråkigt.
Annars har jag inte stött på det ni berättar.

 

[LenaH]

Till den grad att man kan bestämma på eller av inför en viss person som på kommando, tror jag är ovanligt. Men jag tror att de flesta kan komma närmare det än vad tex romantiska idéer innefattar.

Jag lutar åt att jag har rätt stort inflytande i det individuella fallet över "av". Jag kan låta bli att odla en förälskelse om jag har goda skäl för det - tex jag fattar på något plan att personen är fel för mig. Men det är inte som att släcka en lampa med strömbrytaren, lite mer än så kräver det.

Men i stort sett är det väl inte en kapacitet man behöver utveckla, om man redan från början har turen eller omdömet att bli kär i vettiga män som man kan ha ett vettigt liv med. (Det finns ju även vettiga män som just man själv inte kan ha ett vettigt liv med, det måste inte handla om att undvika äkta strulpellar.)

Jag upplever också att jag till viss del kan välja huruvida jag blir kär i någon.
Attraktion styr jag inte över men jag kan ju styra över om jag väljer att agera på den eller ej.
Kärlek upplever jag däremot mycket mer att jag väljer eller ej. Det är väl det många menar med att "vara öppen för" kärlek?

Tyvärr har jag inte hittat någon tydlig av-knapp på samma sätt, det kräver precis som du skrev lite mera.

 

[stjarnhimmel]

Jag upplever också att jag till viss del kan välja huruvida jag blir kär i någon.
Attraktion styr jag inte över men jag kan ju styra över om jag väljer att agera på den eller ej.
Kärlek upplever jag däremot mycket mer att jag väljer eller ej. Det är väl det många menar med att "vara öppen för" kärlek?

Tyvärr har jag inte hittat någon tydlig av-knapp på samma sätt, det kräver precis som du skrev lite mera.

Precis
Attraktion kan jag inte heller styra men jag väljer hur jag vill agera på det.
Jag har låtit bli att agera på attraktion då jag vetat att det inte skulle vara sunt för mig.

 

[AraSlei]

Jag tror att det ligger en hel del i detta. Min kompis har haft en annorlunda uppväxt, dock inte på något sätt otryggt eller våldsamt, övergrepp o s v. Jag vet (om någon, som har växt upp i ett alkoholisthem) att uppväxten präglar hela livet. Men samtidigt är hon oerhört klarsynt och redig, intelligent och kan hjälpa andra, diskutera sin situation på ett bra sätt men sedan dyker en strulpelle upp och allt är bortblåst.

Det låter precis som en av mina bästa vänner. Så otroligt intelligent och klarsynt och ger väldigt goda råd till många andra i struliga relationer - och resonerar även klokt om sina egna relationer. Men samtidigt så blundar hon för väldigt mycket och står ut tills de gör slut med henne. Även om hon själv insett att hon borde gått långt innan.
Svår situation som vän.

 

[Lampan]

Måste man vara elak för att inte råka ut för div losers eller va?

Inte då
Du behöver bara kunna säga ifrån, när det behövs
Sluta ta skit och välja en snäll kille
Lätt ju

 

[Borttaget konto]

Inte då
Du behöver bara kunna säga ifrån, när det behövs
Sluta ta skit och välja en snäll kille
Lätt ju

Lätt och lätt. Du gör det lite väl lätt för dig i din analys.

Det finns ofta en normaliseringsprocess som gör att man kan fastna i ett destruktivt förhållande trots att man inte planerar att ta någon skit alls. Om någon tar skit redan från start i ett förhållande finns troligtvis bakomliggande problem som måste tas itu med.
Inget av de scenariona skulle jag beskriva som "lätt".

Din kommentar kan uppfattas som bagatelliserande och nedlåtande.

 

[TheRedLightning]

Inte då
Du behöver bara kunna säga ifrån, när det behövs
Sluta ta skit och välja en snäll kille
Lätt ju

Om det vore så lätt, då undrar jag varför det är så många som faktiskt hamnar där ändå även om de är sådana som inte tar skit?
Vem är det som bedömmer om det är en snäll kille? Kanske tjejen som är ihop med killen tycker han är världens snällaste medan tjejens kompis tycker killen är världens elakaste?

 

[Lampan]

Lätt och lätt. Du gör det lite väl lätt för dig i din analys.

Det finns ofta en normaliseringsprocess som gör att man kan fastna i ett destruktivt förhållande trots att man inte planerar att ta någon skit alls. Om någon tar skit redan från start i ett förhållande finns troligtvis bakomliggande problem som måste tas itu med.
Inget av de scenariona skulle jag beskriva som "lätt".

Din kommentar kan uppfattas som bagatelliserande och nedlåtande.

Mitt svar va lite ironiskt (säger jag som inte gillar ironi)
Det är klart det inte är enkelt, om det vore det, skulle inga tjejer (eller killar) bli ihop med skitstövlar.
Jag ska hålla mig borta från tråden...

 

[Billy]

Tack alla för tankar och synpunkter!

 

[monster1]

Tack alla för tankar och synpunkter!

Jag tror att det också att det handlar om anknytningsteorin. Dvs att det är ett relationsmönster hon känner sig hemma i. Den klassiska meningen "det känns som att vi känt varandra alltid" handlar ju om att det känns bekant och i det bekanta så finns de roller vi är vana att ha. Även en destruktiv roll som är hemtam känns trygg och bra.

 

[Borttaget konto]

Mitt svar va lite ironiskt (säger jag som inte gillar ironi)
Det är klart det inte är enkelt, om det vore det, skulle inga tjejer (eller killar) bli ihop med skitstövlar.
Jag ska hålla mig borta från tråden...

Ah jag förstår. Jag uppfattade inte riktigt ironin, antagligen för att det finns de som för den typen av resonemang på fullt allvar.
Tycker inte du behöver lämna tråden men kanske vara lite tydligare med vad du menar, kanske smått övertydlig, med tanke på att det ändå är ett ganska känsligt ämne?

 

[Gabbi]

Jag har en ganska enkel teori, och det är att om man söker kärleken i tron att man kan bli lagad, då riskerar man att attrahera personer som tror att de kan laga en.

 

[Red_Chili]

Jag har en ganska enkel teori, och det är att om man söker kärleken i tron att man kan bli lagad, då riskerar man att attrahera personer som tror att de kan laga en.

Är inne på lite samma sak, men med annan slutsats, nämligen att folk söker kärlek i tron om att de ska bli lagade men istället bara hittar någon som är "likadan" och så blir minst en av de inblandade nerdragna istället för att båda blir peppade till något bättre.

 

[Petruska]

Jag tror att det också att det handlar om anknytningsteorin. Dvs att det är ett relationsmönster hon känner sig hemma i. Den klassiska meningen "det känns som att vi känt varandra alltid" handlar ju om att det känns bekant och i det bekanta så finns de roller vi är vana att ha. Även en destruktiv roll som är hemtam känns trygg och bra.

Men det där med anknytningsteori används ju enbart för att förklara just kärleksrelationer. Inte vänskapsrelationer. Många människor verkar ju ha just en kärleksrelation som skiljer sig väldigt mycket på många sätt (inte bara sex och att man bor ihop och sånt) från deras vänskapsrelationer. Varför är det, om det har med anknytning att göra, just i kärleksrelationer de där mönstren slår igenom, och så förhållandevis ofta gör det på så destruktiva sätt?

 

[Hallonsoda]

Men det där med anknytningsteori används ju enbart för att förklara just kärleksrelationer. Inte vänskapsrelationer. Många människor verkar ju ha just en kärleksrelation som skiljer sig väldigt mycket på många sätt (inte bara sex och att man bor ihop och sånt) från deras vänskapsrelationer. Varför är det, om det har med anknytning att göra, just i kärleksrelationer de där mönstren slår igenom, och så förhållandevis ofta gör det på så destruktiva sätt?

Jag har precis avslutat boken "Hemligheten", som väl måste vara den mest sprida populärvetenskapliga boken som behandlar anknytningsteorin. Där sas det att vänskapsrelationer är ganska distinkt olika kärleksrelationer, att tex. den där omslingrande kroppsliga närheten som företrädesvis upplevs i en initial förälskelse liknar spädbarnets relation till sina närmaste vuxna på ett helt skilt sätt från vänskapsrelationer, och att det just skillnaden i natur mellan vänskapsrelation och kärleksrelation som gör att anknytningsmönstren slår hårdast i de senare. Själv är jag nog lite av ett skolexempel från boken, har inga problem alls med att få i princip alla vänskaper att flyta på i önskad takt, men kärleksrelationer är det värre med. Jag har bara haft ett uselt ettårigt förhållande och några få kortare bekantskaper, och fyller 26 om en månad. Har sällan haft en uttalad önskan om att vara singel men har inte haft några jätteproblem med det heller.

Boken driver tesen "alla människor behöver en långvarig kärleksrelation" med extrem emfas , det blir nästan lite komiskt ibland, jag är rätt övertygad om att en person som inte önskar en nära relation skulle bli bemött med nåt i stil med "Du lyssnar inte tillräckligt till ditt inre barn för att alla alla alla människor vill allra helst kittas samman med någon annan. Det finns inga andra sätt att bli trygg.!!!! av författarna. Jag tycker väl inte att argumentationen är grundlig nog för att svälja konceptet helt, men tycker väl att den psykologiska grundförklaringen verkar någorlunda rimlig. Måste läsa på mer för att kunna ge en egentlig sammantagen bild av min egen ståndpunkt.

 

[Petruska]

Jag har precis avslutat boken "Hemligheten", som väl måste vara den mest sprida populärvetenskapliga boken som behandlar anknytningsteorin. Där sas det att vänskapsrelationer är ganska distinkt olika kärleksrelationer, att tex. den där omslingrande kroppsliga närheten som företrädesvis upplevs i en initial förälskelse liknar spädbarnets relation till sina närmaste vuxna på ett helt skilt sätt från vänskapsrelationer, och att det just skillnaden i natur mellan vänskapsrelation och kärleksrelation som gör att anknytningsmönstren slår hårdast i de senare. Själv är jag nog lite av ett skolexempel från boken, har inga problem alls med att få i princip alla vänskaper att flyta på i önskad takt, men kärleksrelationer är det värre med. Jag har bara haft ett uselt ettårigt förhållande och några få kortare bekantskaper, och fyller 26 om en månad. Har sällan haft en uttalad önskan om att vara singel men har inte haft några jätteproblem med det heller.

Boken driver tesen "alla människor behöver en långvarig kärleksrelation" med extrem emfas , det blir nästan lite komiskt ibland, jag är rätt övertygad om att en person som inte önskar en nära relation skulle bli bemött med nåt i stil med "Du lyssnar inte tillräckligt till ditt inre barn för att alla alla alla människor vill allra helst kittas samman med någon annan. Det finns inga andra sätt att bli trygg.!!!! av författarna. Jag tycker väl inte att argumentationen är grundlig nog för att svälja konceptet helt, men tycker väl att den psykologiska grundförklaringen verkar någorlunda rimlig. Måste läsa på mer för att kunna ge en egentlig sammantagen bild av min egen ståndpunkt.

En del av det låter ju - fantastiskt!

Jag vet att mainstreamkulturen och jag är på kollisionskurs i den här frågan, men själv håller jag helt enkelt inte med om att skillnaden mellan förhållanden och vänskaper är så stor. Jag ser den övertydliga skillnaden i ganska hög grad som hittepå-symbolik. Kulturen "vill" att tvåsamheten är så väldigt speciell, tänker jag.

Jag kan inget om anknytningsteorin egentligen, men upplever det jag hör om den som lite stressande och skuldbeläggande. Lite jobbigt liksom.

 

[Mabuse]

Men det där med anknytningsteori används ju enbart för att förklara just kärleksrelationer. Inte vänskapsrelationer. Många människor verkar ju ha just en kärleksrelation som skiljer sig väldigt mycket på många sätt (inte bara sex och att man bor ihop och sånt) från deras vänskapsrelationer. Varför är det, om det har med anknytning att göra, just i kärleksrelationer de där mönstren slår igenom, och så förhållandevis ofta gör det på så destruktiva sätt?

För all del så har ju folk knepiga vänskapsrelationer också. Men sen är väl partnerrelationer för många lite annorlunda än vänskapsrelationer. Det där med att addera (romantisk) kärlek och attraktion förefaller leda till en kvalitativt annorlunda sorts relation.

Sen tror jag inte man ska underskatta könsrollspåverkan heller. Det är väl ganska många som har ett sätt att relatera till män, och ett annat sätt att relatera till kvinnor? Om då t ex alla de nära vännerna är kvinnor, och partnern är man, så tänker jag att det är rimligt att relationen till partnern blir annorlunda än vänskapsrelationerna.

Däremot vet jag inte hur det är med anknytningsteorin, det är väl en psykologisk teori, och att ta med könsrollspåverkan och liknande är väl kanske inte riktigt deras turf, så jag vet inte om förklaringarna ovan ryms inom anknytningsteori. Man får kanske slänga in lite sociologi också för att förstå, tänker jag.

 

[Mabuse]

En del av det låter ju - fantastiskt!

Jag vet att mainstreamkulturen och jag är på kollisionskurs i den här frågan, men själv håller jag helt enkelt inte med om att skillnaden mellan förhållanden och vänskaper är så stor. Jag ser den övertydliga skillnaden i ganska hög grad som hittepå-symbolik. Kulturen "vill" att tvåsamheten är så väldigt speciell, tänker jag.

Jag kan inget om anknytningsteorin egentligen, men upplever det jag hör om den som lite stressande och skuldbeläggande. Lite jobbigt liksom.

Av vad du berättat på forumet tänker jag att det säkert för dig inte är någon skillnad, men då har du en massa förutsättningar i hur du och din partner förefaller funka och förhålla er till varandra (t ex bisexuell, trohet oviktigt, det yttre har ingen betydelse för attraktionen, förmåga att styra dina känslor, om jag minns rätt) som gör det rimligt att för dig är det ingen större skillnad mellan vän och partner rent relationsmässigt. Har man inte de förutsättningarna, vilket jag tror många inte har, så blir relationen lite annorlunda.