Jag har för 3 mån sen köpt min första egna häst, ett 8-årigt sto, polsk import (polsk angloarab). Jag har hållt på med många hästar med diverse egenheter under mina 30 år som ryttare men hade bestämt att en egen ska vara en lugn och trygg. Sagt och gjort, jag köpte denna häst av ett försäljningsstall efter provritter på bana och en liten sväng ute vid två tillfällen samt att jag hanterade henne, det var inte så att jag bara satt upp på färdig häst och red. Allt kändes toppen, hon var uppmärksam och lyhörd men lugn i ridningen. Lite yvig i hanteringen och orolig ensam i stallet men det var inget som jag såg som ohanterligt.
Första veckorna hos mig gick allt rätt så bra. Vi tränade mycket på hanteringen, stå stilla vid uppsittning, hålla hovarna på backen när man sätter på benskydd, inte rusa ut ur boxen osv. Läste på om NH och tränade från backen med följa, stanna, backa, gå åt sidan. Gick rätt bra. Hon var mycket rädd i ridhuset men hade aldrig varit i ett sådant då hon i Polen stått på bondgård och bara ridits i skogen. Ute var det inga problem, även om hon var lite spänd och ovillig när jag red ut själv första gången. Efter en månad blev dock allt värre, mycket värre eller nja, hanteringen i stallet har gått framåt och där går det bra nu förutom att hon blir livrädd nåt händer och bara ett litet ljud gör att hon spänner alla sinnen och om boxen är öppen rusar hon (över mig) för att se vad som händer. Allt utanför stallet är dock katastrof…. Hon är fullkomligt och totalt skräckslagen i princip hela tiden. I ridhuset kan hon vara lugn en kort stund om jag rider på en liten volt längst bort från läktaren och hindermaterial, men på läktarsidan, på banan, i skogen, från hagen, mellan stallet och ridhuset – hon är helt utflippad. Näsborrarna vidgade, hon blåser som en galning, halsen högt, musklerna i hela kroppen skälver, som en stålfjäder hela hon! Totalt skräckslagen. Det märkliga är att det inte är för rörliga föremål. Jag bor högt upp i norr och hon borde aldrig ha sett snöskotrar, sparkar, pulkor, snöslädar etc. förr men det går jättebra. Det är för stillastående föremål och natur hon är rädd och det är ALLT, precis exakt ALLT hon är rädd för – träd, snövallar, snöhögar, vägskyltar, buskar, koner, sockerbitar, bajstunnor, brevlådor, soptunnor, grenar som sticker ut, you name it – allt! Och inte bara lite tittig utan totalt skräckslagen. Jag har aldrig varit med om detta, jag förstår att hästar är rädda för en pulka eller en skidåkare och kan gå små omvägar runt stenar eller så, men att vara skräckslagen och helt tappa kontrollen??! Jag har kämpat på och försökt rida ut (tyvärr har jag inte längre någon att rida ut med) men nu har jag gett upp. jag ge upp. Kan säga att jag själv är lugn och inte direkt lättskrämd, men nu tycker jag att det ör otäckt att hantera henne ftån marken då hon kastar sig på mig. Sitter helst på henne (dock bara i ridhuset....) för jag ramlar i a f inte av än...
Vad ska jag göra?? Jag har gett henne mycket rent magnesium på veterinärs inrådan i 3 v men ingen förändring. Jag har tagit bort den pellets jag gav, som innehöll havre för över en månad sen. Nu får hon lucernstrå och en näve betfibermix, men ingen förändring. Jag kan inte se koppling till brunst men kanske missar något. Hon går i hage med kompis 10-12 timmar per dag med fri tillgång till grovfoder. Jag rider 4-5 dagar i veckan men bara ca 30 min per gång i ganska lugnt tempo eftersom hon är omusklad och i dålig kondition och den typ av ridning jag har henne till (dressyr och hopp i lätta klasser) är något helt nytt för hennes kropp och jag vill inte dra på mig belastnings-/överansträngningsskador. Jag har ännu inte kunnat börja rida för tränare men kommer snart att få hjälp från duktig hopptränare, som även kommer rida henne. Hon är ranglåg, går undan hela tiden, men är enormt uppmärksam på allt hela tiden och blir tydligt stressad när hon inte har fri sikt. Har förstått att araber ofta är ”spejarna” i en flock och det passar exakt in på henne. Kanske är det därför hon är extra skräckslagen när jag rider på skogsväg i mörker, då uppsikten förstås blir sämre? Hon är skräckslagen i dagsljus också och på öppnare ytor men inte riktigt samma. Jag har promenerat med henne ute, det är samma sak då.
Vad är det som händer med henne? Har hon dåligt självförtroende? Hur kan jag få henne att lita på mig, är enda lösningen att se till att hon aldrig är utan hästkompis? Hon är extremt flockig och verkar inte ha någon som helst tilltro till mig. Och jag inte till henne nu......
I försäljningsstallet hade hon stått i två månader så jag tycker att hon borde ha varit ”galen” där också om hon var väldigt påverkad av den stora omställningen. Varför har detta kommit nu???? Försäljningsstallet var precis som vilket privatstall som helst med typ 6-7 hästar, så inget stort ställe där proffs rider till hästarna utan det är en ensam person som har detta stall och hon är ungefär lika bra/dålig på att rida som jag.
Jag är så deppig, hästdrömmen blev långt ifrån som jag tänkt.
Första veckorna hos mig gick allt rätt så bra. Vi tränade mycket på hanteringen, stå stilla vid uppsittning, hålla hovarna på backen när man sätter på benskydd, inte rusa ut ur boxen osv. Läste på om NH och tränade från backen med följa, stanna, backa, gå åt sidan. Gick rätt bra. Hon var mycket rädd i ridhuset men hade aldrig varit i ett sådant då hon i Polen stått på bondgård och bara ridits i skogen. Ute var det inga problem, även om hon var lite spänd och ovillig när jag red ut själv första gången. Efter en månad blev dock allt värre, mycket värre eller nja, hanteringen i stallet har gått framåt och där går det bra nu förutom att hon blir livrädd nåt händer och bara ett litet ljud gör att hon spänner alla sinnen och om boxen är öppen rusar hon (över mig) för att se vad som händer. Allt utanför stallet är dock katastrof…. Hon är fullkomligt och totalt skräckslagen i princip hela tiden. I ridhuset kan hon vara lugn en kort stund om jag rider på en liten volt längst bort från läktaren och hindermaterial, men på läktarsidan, på banan, i skogen, från hagen, mellan stallet och ridhuset – hon är helt utflippad. Näsborrarna vidgade, hon blåser som en galning, halsen högt, musklerna i hela kroppen skälver, som en stålfjäder hela hon! Totalt skräckslagen. Det märkliga är att det inte är för rörliga föremål. Jag bor högt upp i norr och hon borde aldrig ha sett snöskotrar, sparkar, pulkor, snöslädar etc. förr men det går jättebra. Det är för stillastående föremål och natur hon är rädd och det är ALLT, precis exakt ALLT hon är rädd för – träd, snövallar, snöhögar, vägskyltar, buskar, koner, sockerbitar, bajstunnor, brevlådor, soptunnor, grenar som sticker ut, you name it – allt! Och inte bara lite tittig utan totalt skräckslagen. Jag har aldrig varit med om detta, jag förstår att hästar är rädda för en pulka eller en skidåkare och kan gå små omvägar runt stenar eller så, men att vara skräckslagen och helt tappa kontrollen??! Jag har kämpat på och försökt rida ut (tyvärr har jag inte längre någon att rida ut med) men nu har jag gett upp. jag ge upp. Kan säga att jag själv är lugn och inte direkt lättskrämd, men nu tycker jag att det ör otäckt att hantera henne ftån marken då hon kastar sig på mig. Sitter helst på henne (dock bara i ridhuset....) för jag ramlar i a f inte av än...
Vad ska jag göra?? Jag har gett henne mycket rent magnesium på veterinärs inrådan i 3 v men ingen förändring. Jag har tagit bort den pellets jag gav, som innehöll havre för över en månad sen. Nu får hon lucernstrå och en näve betfibermix, men ingen förändring. Jag kan inte se koppling till brunst men kanske missar något. Hon går i hage med kompis 10-12 timmar per dag med fri tillgång till grovfoder. Jag rider 4-5 dagar i veckan men bara ca 30 min per gång i ganska lugnt tempo eftersom hon är omusklad och i dålig kondition och den typ av ridning jag har henne till (dressyr och hopp i lätta klasser) är något helt nytt för hennes kropp och jag vill inte dra på mig belastnings-/överansträngningsskador. Jag har ännu inte kunnat börja rida för tränare men kommer snart att få hjälp från duktig hopptränare, som även kommer rida henne. Hon är ranglåg, går undan hela tiden, men är enormt uppmärksam på allt hela tiden och blir tydligt stressad när hon inte har fri sikt. Har förstått att araber ofta är ”spejarna” i en flock och det passar exakt in på henne. Kanske är det därför hon är extra skräckslagen när jag rider på skogsväg i mörker, då uppsikten förstås blir sämre? Hon är skräckslagen i dagsljus också och på öppnare ytor men inte riktigt samma. Jag har promenerat med henne ute, det är samma sak då.
Vad är det som händer med henne? Har hon dåligt självförtroende? Hur kan jag få henne att lita på mig, är enda lösningen att se till att hon aldrig är utan hästkompis? Hon är extremt flockig och verkar inte ha någon som helst tilltro till mig. Och jag inte till henne nu......
I försäljningsstallet hade hon stått i två månader så jag tycker att hon borde ha varit ”galen” där också om hon var väldigt påverkad av den stora omställningen. Varför har detta kommit nu???? Försäljningsstallet var precis som vilket privatstall som helst med typ 6-7 hästar, så inget stort ställe där proffs rider till hästarna utan det är en ensam person som har detta stall och hon är ungefär lika bra/dålig på att rida som jag.
Jag är så deppig, hästdrömmen blev långt ifrån som jag tänkt.
