Stämgaffel någon?

[cambodia]

TS, detta är mitt första inlägg på det här forumet men efter att ha läst tråden (delar i alla fall) var jag tvungen att skriva, även om det mest blir en till röst till kören. Jag tror du vet exakt vad du behöver göra. Jag tror du vet exakt hur du egentligen förtjänar att behandlas, allra innerst inne. Jag tror du fick nog för rätt länge sedan. Och jag litar helt och fullt på din förmåga att göra det du behöver. Som så många andra har jag varit i din sits och jag vet hur svårt det är. Jag var också i en väldigt destruktiv relation där jag till slut inte kunde tänka färdigt en tanke utan att den avbröts av vad min partner skulle ha sagt emot. Effektivt va, han behövde inte ens längre vara med!

Kort efter jag hade gjort slut såg jag ett program på TV som handlade om en man som fastnat i en stor lantbruksmaskin. Hans arm satt fast på så vis att den matades allt längre in i maskinen. Han var helt själv ute på fältet och insåg snabbt att han skulle dö där om han inte gjorde något. Eftersom han inte kunde få loss armen var det enda han kunde göra att amputera den. Jag är ödmjuk inför att jag själv inte har varit med om något liknande fysiskt, och vill inte förringa den här mannens trauma på något sätt, men där och då kändes det ungefär så. Att ta mig ur den relationen är definitivt en av de svåraste sakerna jag nånsin gjort, och att i terapi sen försöka rensa bort och reparera efter alla lager av manipulation var nästan lika svårt. Men värt det. Du kommer behöva offra en del saker, det kommer göra ont som bara den, men alternativet är att du försvinner. Han håller på att tälja bort små bitar av dig hela tiden, och det har han inte rätt att göra. Ingen har rätt att göra det.

En av de sakerna som höll mig kvar som jag behövde offra, och som jag tycker mig se hos dig med och som jag vet är vanligt, var behovet av upprättelse i relationen. När någon kränker en upprepade gånger skapas ett stort behov av att personen ska erkänna/kännas vid att hen behandlat en illa, att personen ska kännas vid ens smärta och erkänna att hen inte hade rätt att behandla en så. Har man fått det är det mycket lättare att lämna, ironiskt nog, eftersom det ofta är bland annat där det brister hos personen. Ju mer man gaslightas och ju mer ojämlik relationen är, desto större blir det här behovet. Så man stannar kvar och argumenterar för sin sak, grälar, föreslår lösningar, försöker kanske känslomässigt utbilda personen till att äntligen bli en människa som har kapaciteten att ge en den där upprättelsen, att äntligen säga sanningen om vad som hänt och därmed se en och ens smärta. Men lita på att du en vacker dag inte längre kommer känna något behov av att den personen bekräftar din version. Du kommer kunna ge dig själv din upprättelse.

En sak till: Du har rätt att vara exakt den du är, mänsklig, full av brister, med diagnoser, med svagheter, UTAN att det ger någon rätt att kränka dig. Det är bara manipulativa personer som vänder sånt emot en och försöker skaffa sig övertag. Liksom, so what om du är [insert random ord] eller gör [vad nu människor gör]? Ingen har rätt att sätta någon standard för hur du ska vara och sen straffa dig när du inte lever upp till den. Jag köper ibland färdig frosting på burk och äter den med sked. Jag fattar jättedåliga ekonomiska beslut ibland och får leva med konsekvenserna. Numera har jag INGEN i min närhet som ens skulle komma på tanken att trycka ner mig för den jag är. I en sund relation kan man vara trygg utan att behöva vara perfekt, utan att behöva gardera sig.

Så bra skrivet

 

[Atintwgulsno95]

TS, detta är mitt första inlägg på det här forumet men efter att ha läst tråden (delar i alla fall) var jag tvungen att skriva, även om det mest blir en till röst till kören. Jag tror du vet exakt vad du behöver göra. Jag tror du vet exakt hur du egentligen förtjänar att behandlas, allra innerst inne. Jag tror du fick nog för rätt länge sedan. Och jag litar helt och fullt på din förmåga att göra det du behöver. Som så många andra har jag varit i din sits och jag vet hur svårt det är. Jag var också i en väldigt destruktiv relation där jag till slut inte kunde tänka färdigt en tanke utan att den avbröts av vad min partner skulle ha sagt emot. Effektivt va, han behövde inte ens längre vara med!

Kort efter jag hade gjort slut såg jag ett program på TV som handlade om en man som fastnat i en stor lantbruksmaskin. Hans arm satt fast på så vis att den matades allt längre in i maskinen. Han var helt själv ute på fältet och insåg snabbt att han skulle dö där om han inte gjorde något. Eftersom han inte kunde få loss armen var det enda han kunde göra att amputera den. Jag är ödmjuk inför att jag själv inte har varit med om något liknande fysiskt, och vill inte förringa den här mannens trauma på något sätt, men där och då kändes det ungefär så. Att ta mig ur den relationen är definitivt en av de svåraste sakerna jag nånsin gjort, och att i terapi sen försöka rensa bort och reparera efter alla lager av manipulation var nästan lika svårt. Men värt det. Du kommer behöva offra en del saker, det kommer göra ont som bara den, men alternativet är att du försvinner. Han håller på att tälja bort små bitar av dig hela tiden, och det har han inte rätt att göra. Ingen har rätt att göra det.

En av de sakerna som höll mig kvar som jag behövde offra, och som jag tycker mig se hos dig med och som jag vet är vanligt, var behovet av upprättelse i relationen. När någon kränker en upprepade gånger skapas ett stort behov av att personen ska erkänna/kännas vid att hen behandlat en illa, att personen ska kännas vid ens smärta och erkänna att hen inte hade rätt att behandla en så. Har man fått det är det mycket lättare att lämna, ironiskt nog, eftersom det ofta är bland annat där det brister hos personen. Ju mer man gaslightas och ju mer ojämlik relationen är, desto större blir det här behovet. Så man stannar kvar och argumenterar för sin sak, grälar, föreslår lösningar, försöker kanske känslomässigt utbilda personen till att äntligen bli en människa som har kapaciteten att ge en den där upprättelsen, att äntligen säga sanningen om vad som hänt och därmed se en och ens smärta. Men lita på att du en vacker dag inte längre kommer känna något behov av att den personen bekräftar din version. Du kommer kunna ge dig själv din upprättelse.

En sak till: Du har rätt att vara exakt den du är, mänsklig, full av brister, med diagnoser, med svagheter, UTAN att det ger någon rätt att kränka dig. Det är bara manipulativa personer som vänder sånt emot en och försöker skaffa sig övertag. Liksom, so what om du är [insert random ord] eller gör [vad nu människor gör]? Ingen har rätt att sätta någon standard för hur du ska vara och sen straffa dig när du inte lever upp till den. Jag köper ibland färdig frosting på burk och äter den med sked. Jag fattar jättedåliga ekonomiska beslut ibland och får leva med konsekvenserna. Numera har jag INGEN i min närhet som ens skulle komma på tanken att trycka ner mig för den jag är. I en sund relation kan man vara trygg utan att behöva vara perfekt, utan att behöva gardera sig.

Den här texten kopierar jag och sätter i min telefon nästa gång jag tvivlar på mig själv.

Fantastiskt bra skrivet. Det känns som om du är i mitt huvud.

Detta ger mig hopp, och mod

 

[Atintwgulsno95]

Allt det där har kvinnojouren koll på, det är jätte vanligt att känna skuld och skam fast det inte är ditt fel eller ansvar. Det vågar jag lova att dom inte kommer göra! Känns det för övermäktigt att vända dig till den lokala kvinnojouren kanske kvinnofridslinjen känns som ett mindre steg?

Ja det blir nog lättast med det minsta steget först

 

[Nytant]

Den här texten kopierar jag och sätter i min telefon nästa gång jag tvivlar på mig själv.

Fantastiskt bra skrivet. Det känns som om du är i mitt huvud.

Detta ger mig hopp, och mod

Det gör mig väldigt glad ska du veta.

 

[Atintwgulsno95]

Det gör mig väldigt glad ska du veta.

Jag vill att du ska veta att du hjälpt någon idag.
På riktigt.

 

[the_connemara]

TS, detta är mitt första inlägg på det här forumet men efter att ha läst tråden (delar i alla fall) var jag tvungen att skriva, även om det mest blir en till röst till kören. Jag tror du vet exakt vad du behöver göra. Jag tror du vet exakt hur du egentligen förtjänar att behandlas, allra innerst inne. Jag tror du fick nog för rätt länge sedan. Och jag litar helt och fullt på din förmåga att göra det du behöver. Som så många andra har jag varit i din sits och jag vet hur svårt det är. Jag var också i en väldigt destruktiv relation där jag till slut inte kunde tänka färdigt en tanke utan att den avbröts av vad min partner skulle ha sagt emot. Effektivt va, han behövde inte ens längre vara med!

Kort efter jag hade gjort slut såg jag ett program på TV som handlade om en man som fastnat i en stor lantbruksmaskin. Hans arm satt fast på så vis att den matades allt längre in i maskinen. Han var helt själv ute på fältet och insåg snabbt att han skulle dö där om han inte gjorde något. Eftersom han inte kunde få loss armen var det enda han kunde göra att amputera den. Jag är ödmjuk inför att jag själv inte har varit med om något liknande fysiskt, och vill inte förringa den här mannens trauma på något sätt, men där och då kändes det ungefär så. Att ta mig ur den relationen är definitivt en av de svåraste sakerna jag nånsin gjort, och att i terapi sen försöka rensa bort och reparera efter alla lager av manipulation var nästan lika svårt. Men värt det. Du kommer behöva offra en del saker, det kommer göra ont som bara den, men alternativet är att du försvinner. Han håller på att tälja bort små bitar av dig hela tiden, och det har han inte rätt att göra. Ingen har rätt att göra det.

En av de sakerna som höll mig kvar som jag behövde offra, och som jag tycker mig se hos dig med och som jag vet är vanligt, var behovet av upprättelse i relationen. När någon kränker en upprepade gånger skapas ett stort behov av att personen ska erkänna/kännas vid att hen behandlat en illa, att personen ska kännas vid ens smärta och erkänna att hen inte hade rätt att behandla en så. Har man fått det är det mycket lättare att lämna, ironiskt nog, eftersom det ofta är bland annat där det brister hos personen. Ju mer man gaslightas och ju mer ojämlik relationen är, desto större blir det här behovet. Så man stannar kvar och argumenterar för sin sak, grälar, föreslår lösningar, försöker kanske känslomässigt utbilda personen till att äntligen bli en människa som har kapaciteten att ge en den där upprättelsen, att äntligen säga sanningen om vad som hänt och därmed se en och ens smärta. Men lita på att du en vacker dag inte längre kommer känna något behov av att den personen bekräftar din version. Du kommer kunna ge dig själv din upprättelse.

En sak till: Du har rätt att vara exakt den du är, mänsklig, full av brister, med diagnoser, med svagheter, UTAN att det ger någon rätt att kränka dig. Det är bara manipulativa personer som vänder sånt emot en och försöker skaffa sig övertag. Liksom, so what om du är [insert random ord] eller gör [vad nu människor gör]? Ingen har rätt att sätta någon standard för hur du ska vara och sen straffa dig när du inte lever upp till den. Jag köper ibland färdig frosting på burk och äter den med sked. Jag fattar jättedåliga ekonomiska beslut ibland och får leva med konsekvenserna. Numera har jag INGEN i min närhet som ens skulle komma på tanken att trycka ner mig för den jag är. I en sund relation kan man vara trygg utan att behöva vara perfekt, utan att behöva gardera sig.

Vilket fantastiskt inlägg! Detta borde alla i en tveksam relation få förmånen att läsa ❤

 

[Görel]

Jag tror knappast att de är intresserade av att säga mer än att jag borde lämna honom
Det vet jag själv är det rätta, men att göra det är en helt annan sak.

Inte bara, de kommer att kunna stötta dig och hjälpa dig med tankar om praktiska sätt att ta dig ur relationen.

 

[Hoarfrost]

Bra frågeställning.
Det jag hoppas på är att han ska respektera mig.
Bemöta min kritik (eller vad man nu ska säga) med öppenhet. Klart man får bli arg om en partner säger nåt elakt men åtminstone försöka förstå.
Jag hoppas att han skulle se sina egen spegelbild såsom han tvingat mig se min

Med den historik du har, skulle han någonsin komma till den punkten att han kan bemöta kritik med öppenhet och respektera dig? För övrigt är det här extremt grundläggande önskemål man kan ha på exakt vem som helst, kan han inte ens ge dig det är det döfött.

Ja jag har alternativ för bostad. 2 vänner har erbjudit mig rum.
Jag har varit på god väg en gång men fegade ur..
Jag har verkligen inte alltid varit den här osäkra tjejen utan självrespekt.
Men kan jag lägga det skulden på honom?
Det gör mig kluven

Det handlar inte längre om vem som har skulden, vem som började, eller vems fel det är.
Det handlar om att vara stark och avsluta det. Du klarar det!

 

[ameo]

Det handlar inte längre om vem som har skulden, vem som började, eller vems fel det är.
Det handlar om att vara stark och avsluta det. Du klarar det!

Precis så!
Det handlar om att inte vara kvar i en relation som ingen av er mår bra av. Oavsett när eller varför relationen blivit osund.

 

[Nytant]

Så bra skrivet

Jag vill att du ska veta att du hjälpt någon idag.
På riktigt.

Vilket fantastiskt inlägg! Detta borde alla i en tveksam relation få förmånen att läsa ❤

Vad rörd jag blir. Tack

 

[Atintwgulsno95]

Mitt ex gjorde det till slut, hotade att skada min häst alltså. Sådan vitglödgad vrede har jag aldrig känt förut, och det gav mig kraft att till slut ta mig ifrån det aset.


Till TS: Kan vi hjälpa dig rent praktiskt på något sätt? Jag fick ta hjälp att få ut mitt ex, du ska inte behöva kämpa ensam.

Tack. Vad fint.
Jag känner när tiden är kommen.
Mina omständigheter just nu gör det besvärligare med en flytt.
Jag har även vänner som har dörren öppen för mig och är medvetna om mitt struliga förhållande

 

[Nahar]

Jag vill bara säga att det kommer inte bli lättare att lämna. Många tänker att "men när han faktiskt slår mig, då är det nog" eller "om jag får ordning på min ekonomi först, då kan jag lämna" etc. Problemet med det är att när det där slaget kommer, då kanske det känns som du förtjänar det. När ekonomin är i ordning kanske du psykiskt är ett vrak. Det är lite som att stå på en stuprand i storm och vänta på medvind för att gå därifrån; du vet inte om det kommer en vindpust och puttar ner dig innan medvinden kommer.

Eller som Doris Lessing sa: "Whatever it is you’re meant to do, do it now. The conditions are always impossible." Och Doris Lessing visste en del om kvinnor som kämpar i motvind.

 

[ameo]

Jag vill bara säga att det kommer inte bli lättare att lämna. Många tänker att "men när han faktiskt slår mig, då är det nog" eller "om jag får ordning på min ekonomi först, då kan jag lämna" etc. Problemet med det är att när det där slaget kommer, då kanske det känns som du förtjänar det. När ekonomin är i ordning kanske du psykiskt är ett vrak. Det är lite som att stå på en stuprand i storm och vänta på medvind för att gå därifrån; du vet inte om det kommer en vindpust och puttar ner dig innan medvinden kommer.

Eller som Doris Lessing sa: "Whatever it is you’re meant to do, do it now. The conditions are always impossible." Och Doris Lessing visste en del om kvinnor som kämpar i motvind.

eller som Dr.Phil brukade säga (åtminstone medan jag följde programmet, för många år sedan...)
Det enda som är värre än att vara i ett dåligt förhållande i 5 år (eller valfritt antal år) är att stanna kvar i det i 5 år (dito) och en dag...

 

[yennork]

Bra frågeställning.
Det jag hoppas på är att han ska respektera mig.
Bemöta min kritik (eller vad man nu ska säga) med öppenhet. Klart man får bli arg om en partner säger nåt elakt men åtminstone försöka förstå.
Jag hoppas att han skulle se sina egen spegelbild såsom han tvingat mig se min

Han kommer aldrig att respektera dig.
Han kommer aldrig att bemöta din "kritik" med öppenhet
När han ser sig i spegeln ser han någon som är nästan perfekt
Den spegelbild han får dig att se dig i är en skrattspegel som förvränger det du ser.

 

[Atintwgulsno95]

Han kommer aldrig att respektera dig.
Han kommer aldrig att bemöta din "kritik" med öppenhet
När han ser sig i spegeln ser han någon som är nästan perfekt
Den spegelbild han får dig att se dig i är en skrattspegel som förvränger det du ser.

Är det så ille verkligen?

 

[athena_arabians]

Är det så ille verkligen?

Tyvärr ja

 

[Nytant]

Är det så ille verkligen?

Ja.

Var rädd om dig. Ta emot hjälp och stöd och håll kontakten med dina nära, även om det ibland känns enklare att dra sig undan. Du har ingenting att skämmas för. Om du bestämmer dig för att lämna, och sen går tillbaka till relationen, behöver du inte skämmas för det heller. Du har inte svikit någon som stöttat dig. Du behöver inte försvara eller förklara dig. Sånt här är svårt. Det kan krävas flera försök innan man orkar bryta sig loss för gott. Men tänk på att din partners beteende handlar om att öka kontroll och makt över dig. När såna här personer upplever att deras makt och kontroll minskar, så eskalerar ofta beteendena. Därför är det extra viktigt att du har stöd och sätter din säkerhet först särskilt när du lämnar. Glöm inte att du kommer klara dig jättebra utan honom.

 

[Görel]

Är det så ille verkligen?

Om du behöver hjälp med att ta vägen någonstans som han inte känner till kan kommunens relationsvåldshandläggare hjälpa dig med ett tillfälligt boende.

Jag jobbar som relationsvåldshandläggare, har du frågor som du inte vill ställa här kan du skicka pm.

 

[Atintwgulsno95]

Ja.

Var rädd om dig. Ta emot hjälp och stöd och håll kontakten med dina nära, även om det ibland känns enklare att dra sig undan. Du har ingenting att skämmas för. Om du bestämmer dig för att lämna, och sen går tillbaka till relationen, behöver du inte skämmas för det heller. Du har inte svikit någon som stöttat dig. Du behöver inte försvara eller förklara dig. Sånt här är svårt. Det kan krävas flera försök innan man orkar bryta sig loss för gott. Men tänk på att din partners beteende handlar om att öka kontroll och makt över dig. När såna här personer upplever att deras makt och kontroll minskar, så eskalerar ofta beteendena. Därför är det extra viktigt att du har stöd och sätter din säkerhet först särskilt när du lämnar. Glöm inte att du kommer klara dig jättebra utan honom.

Jag är nu hos en vän Och efter ett par glas vin så känner jag inte direkt att min sinnesstämning är förändrad.
Men jag blev tidigare idag konfronterad med att min reaktion bygger på den tanke "metoo"skapat.
Jag är rädd att hamna på den plats där jag följer med för att orden låter bra.
Det går liksom att motivera både sidor väldigt bra..
Och därför är ingenting för mig självklart..
Men jag kanske bara är defensiv.
Jag vill välja MIG i det här livet.
Men jag tänker nog skylla på omständigheter fortfarande.
Det är inte läge att lämna..
Ligger nog lågt ett tag :/


Dessutom är jag nu mest rädd för Putte...

 

[Atintwgulsno95]

Om du behöver hjälp med att ta vägen någonstans som han inte känner till kan kommunens relationsvåldshandläggare hjälpa dig med ett tillfälligt boende.

Jag jobbar som relationsvåldshandläggare, har du frågor som du inte vill ställa här kan du skicka pm.

Jag har tur att sitta i den situation där det ligger på mig själv att lämna - jag är inte under något hot från honom eller utomstående problem för att lämna förhållandet.

Jag har mest svårt att ta distans mentalt.
Jag har fortfarande svårt att se att det är så illa som det verkar.
Jag upplever honom mest som ett omoget barn som inte får sin vilja igenom.
Trots det så är detväl ändå inte mitt ansvar att dansa efter hans regler.