I
IndianaJones
Sv: Stam på ridskolehästar
Jag började på ridskola 1976. Under de fem år jag red på detta första ställe fanns det ungefär 11-12 ridkskolehästar, varav två var D-ponnyer. Det var en New Forest och en Connemara, vars härstamning f.ö. borde få rasfreaks att bli lätt nostalgiska: e. Mac Dara u. Callofeehish Dolly II ue. Carna Dun.
Men de övriga:
Det fanns ett engelskt fullblod och f.d. kapplöpningshäst. Han var min favorit !
Den jag tyckte näst mest om var ett sto, en arabkorsning. Vad som fanns mer i henne visste nog ingen.
En av de mer populära kusarna var en polsk import med okänd härstamning. Så fanns ytterligare några "okända": en nordsvenskkorsning, en odefinierbar ponnykorsning (mycket poppis!) och ytterligare en korsning. Även han var populär. Jag minns att han var vansinnigt FUL. Han var skimmelskäck (men det var ju ok) och så hade han ramskopf, vilket jag tyckte var vidrigt. Har för mig att han hade tunn hals, stort huvud och tjock kropp också, men man blev glad när man fick honom!
Ett sto var 75 % halvblod och 25 % ardenner.
Så hade vi ett gäng halvblod, varav en var e. Country Boy, så han var ju morgankorsning egentligen. De andra...jag minns fäder som Slide On**, Parnass och Trumf (ackordhäst).
Med andra ord så var en ganska stor del av hästarna korsningar och de allra populäraste var det definitivt. Jag tyckte att det var bra ridskolehästar.
Man kan kanske tycka att ridskolor skall stödja svenska uppfödare. Men om inte ridskolorna finner vad de söker hos dessa så? Hur stöder uppfödarna ridskolor? Det förefaller ju som många satsar hårt på högpresterande tävlingshästar och "andrasorteringen" av dessa blir kanske inte alltid bra ridskolehästar. Ekonomin spelar naturligtvis en avgörande roll i uppfödarnas avelsmål OCH ridskolornas inköpsstrategi.
Indy
Jag började på ridskola 1976. Under de fem år jag red på detta första ställe fanns det ungefär 11-12 ridkskolehästar, varav två var D-ponnyer. Det var en New Forest och en Connemara, vars härstamning f.ö. borde få rasfreaks att bli lätt nostalgiska: e. Mac Dara u. Callofeehish Dolly II ue. Carna Dun.
Men de övriga:
Det fanns ett engelskt fullblod och f.d. kapplöpningshäst. Han var min favorit !
Den jag tyckte näst mest om var ett sto, en arabkorsning. Vad som fanns mer i henne visste nog ingen.
En av de mer populära kusarna var en polsk import med okänd härstamning. Så fanns ytterligare några "okända": en nordsvenskkorsning, en odefinierbar ponnykorsning (mycket poppis!) och ytterligare en korsning. Även han var populär. Jag minns att han var vansinnigt FUL. Han var skimmelskäck (men det var ju ok) och så hade han ramskopf, vilket jag tyckte var vidrigt. Har för mig att han hade tunn hals, stort huvud och tjock kropp också, men man blev glad när man fick honom!
Ett sto var 75 % halvblod och 25 % ardenner.
Så hade vi ett gäng halvblod, varav en var e. Country Boy, så han var ju morgankorsning egentligen. De andra...jag minns fäder som Slide On**, Parnass och Trumf (ackordhäst).
Med andra ord så var en ganska stor del av hästarna korsningar och de allra populäraste var det definitivt. Jag tyckte att det var bra ridskolehästar.
Man kan kanske tycka att ridskolor skall stödja svenska uppfödare. Men om inte ridskolorna finner vad de söker hos dessa så? Hur stöder uppfödarna ridskolor? Det förefaller ju som många satsar hårt på högpresterande tävlingshästar och "andrasorteringen" av dessa blir kanske inte alltid bra ridskolehästar. Ekonomin spelar naturligtvis en avgörande roll i uppfödarnas avelsmål OCH ridskolornas inköpsstrategi.
Indy