Sv: Spinoff på annan tråd, varför är vi här??
Det jag tycker skiljer (finns såklart likheter också!) är väl egentligen programmen i sig. Inte så mycket konstnärlig frihet - det skulle bli halvt omöjligt för domarna att döma - kür är väl närmast isåfall men det ska ändå vara si och så många steg av ditt och datt, man styr vad som ska visas upp.
Det där får du gärna förklara hur du menar. Självklart skiljer sig tävlingsprogrammen åt.
Bara för att man vill tävla så innebär inte det att man slaviskt följer en utbildningstrappa (finns det egentligen en ”utbildningstrappa” inom vanlig dressyr, tänker nu inte på formeln ”takt-lösgjordhet osv?). Med min unghäst har jag t.ex. börjat med att rida rakt fram i alla gångarter med mål att hon ska acceptera att ha mig på ryggen, nu har vi börjat med stora runda spår, stora 8-volter känns bra, där hon söker sig framåt nedåt (för övrigt under lättridning och på tränsbett), vi växlar ofta gångart med mål att få och behålla en bra framåtbjudning. Utan framåtbjudning funkar ingenting och på en så ung häst är det svårt att nå en ärlig framåtbjudning genom att bara skritta. Vi har också börjat flytta undan några steg för skänkeln. Skulle vi följa tävlingsprogrammen slaviskt så kommer sidvärtsrörelser först i Lätt A, men sidvärts är ett utmärkt medel att få hästen lösgjord samt lydig för skänkeln. För mig är utbildningstrappan á la AR inte särskilt logisk, men det finns mycket intressant och tänkvärt att snappa upp från de som uppenbart är kunniga. I de fallen upptäcker man dock att det nog inte skiljer så mycket mellan AR och vanlig dressyr.
Jag är ingen AR-människa och jag tävlar inte nu av förklarliga skäl, jag kan inte säga att jag rider ”ren” vanlig dressyr, ridningen innehåller så många bitar. Att rida sin häst med små små små hjälper i en så korrekt form som möjligt är inget som är speciellt för AR, det är väl något som vi alla vill uppnå, eller?
Det skrivs många gånger att man måste försöka sätta sig in i hur tänket är inom AR, att det finns många aspekter och olika vägar att gå. Men det är något som även rena AR-människor borde ta till sig. Det verkar som om fördomarna flödar fritt åt alla håll. Jag har visserligen som mål att börja tävla igen om ett par år, men min häst är ju ändå min ögonsten
. Alltså, bara för att jag vill tävla så innebär inte det att hästen behandlas som en maskin. Även om man är tävlingsintresserad så tränar man sin häst allsidigt med hästens bästa för ögonen. Jag vet inte riktigt hur man ska få somliga AR-människor att inse att vanlig dressyr INTE handlar om att slita hästen i munnen, banka sporrarna i sidorna på hästen och banka skiten ur den med spöt.
Att ta vara på den egna hästens talanger och utbilda sin häst med förnuft, fantasi och logik är inte heller något AR har ”patent” på. Skulle tro att det finns många Lätt A-hästar som kan både den ena och den andra ”krumelutten”. Skulle man ha ambitionen att nå landslagsnivå så skulle man dock självklart se till att skaffa en häst som räcker till för uppgiften, och som man samtidigt hyser kärlek till. Att ”tvinga” en medioker häst att utföra stordåd är knappast humant.