spinnoff på förlossningsrädsla..

[Petruska]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Fast det är ju lite ignorant av dig att skriva att alla hästtjejer borde tåla förlossning & att det inte var så farligt för dig & därför borde alla andra oxå klara det.Du är du & de andra som inte vill vara med om det är dem, alla är olika helt enkelt.

Det där var faktiskt en ganska rekordartat dålig tolkning.

Jag har inte sagt ett enda ord om vad andra borde tåla och jag har heller inte några som helst åsikter i den frågan.

Däremot tycker jag att förlossningar är viktiga och intressanta händelser i våra liv och därför är det tråkigt att de så ofta lämnar så dåliga erfarenheter efter sig.

 

[chrysler]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Det där var faktiskt en ganska rekordartat dålig tolkning.

Jag har inte sagt ett enda ord om vad andra borde tåla och jag har heller inte några som helst åsikter i den frågan.

Däremot tycker jag att förlossningar är viktiga och intressanta händelser i våra liv och därför är det tråkigt att de så ofta lämnar så dåliga erfarenheter efter sig.

Fast det är väl en sån grej som lämnar dåliga erfarenheter & det är jag inte alls förvånad över faktiskt.
Nej du skrev ju att du trodde hästtjejer tålde smärta & att du själv hade kunnat bli beviljad snitt fast du inte vill ha det, det låter precis som att alla ska testa vaginala förlossningar även om de måt otroligt dåligt av det eller bara känner att de inte klarar det.Alla klarar inte samma saker eller vill en göra det.

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Jag tyckte förlossningen var fruktansvärt jobbig.
Enligt personbalen var det en bra och lätt förlossningn.
Men det är ju i deras ögon.
...

Jag kände mig så ensam och utlämnad.
INgen underrättade mig om vad som hände.
...

Ficköver huvudtaget en otrevlig och sur barnmorska.
...

Men min sambo vill ICKE vara med om ännu en förlossning.
Även han som var klar i huvudet är missnöjd med barnmorskan.
...

Eftervård??
...

men jag såg inet mycket av någon personal öht...

Jag pratade med en Aurora-BM 7 månader efter förlossningen. Med min förlossning är det lätt att man fokuserar på skadorna, etc. och konstaterar att det kan ha upplevts hemskt.

Du tar på dig "skulden" för din dåliga upplevelse först, spruträdsla och att du har låg smärttröskel. Men det hon sa, och det som jag har förstått är det största och vanligaste felet är just att man blir så kasst emottagen.

Smärtupplevelsen blir så mycket värre om man upplever rädsla eller att man är utsatt och ingen lyssnar på en. I synnerhet då om de sen menar att förlossningen var lätt och ignorerar din upplevelse.

Jag kan inte förstå hur modern förlossningsvård i detta moderna samhälle får gå till på detta viset?!

Fny

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Men jag hade hela tiden fullt stöd av personalen. De lyssnade på mig och gjorde som jag bad dem, så långt det var medicinskt rimligt. När det inte var det förklarade de så att jag förstod...

Vad menar du om smärtan? Det gjorde ju ont, men man visste ju varför. Kan inte minnas att det var så stor affär kring det, förutom att alla sa att jag var extremt smärttålig. Det har jag alltid trott att ridtjejer är...

Jag vet inte, Petruska, men det är ju ganska lätt att tolka att du tycker att ridtjejer ska tåla den förklarliga smärtan i att föda barn.

Ser också att du fick bra stöd. Det verkar nästan ingen annan som upplevt förlossningen dålig ha fått.

Sen, ursäkta om jag ifrågasätter, men du snittades till sist, eller? Du pratar om smärtan. Men har du då upplevt smärtan att driva ut en bäbis vaginalt? Och det är inte bara smärtan, det känns som att man håller på att sprängas (och många spricker ju alldeles riktigt också)

Fny

 

[Hyacinth]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

*kl*

Jag måste bara tillägg att jag uppfattade Petruskas inlägg som att många ridtjejer är "vana" vid att det gör ont, såtillvida att vi ramlar av, blir trampade osv.
Därav tanken om högre smärttröskel.

För övrigt ska man inte läsa sådana här trådar utan att ha fött barn själv. *slår mig själv på fingrarna*

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Förvisso, men jag tror inte smärttröskeln är något vi kan träna upp, tyvärr. Tvärtemot verkar det vara så att ju mer smärtsystemet varit betjänat, desto svårare har man att hantera smärtan.

Sen vill jag mena att smärtan av att ramla av och slå sig någonstans inte är samma sak som att föda barn. Man kan slå sig jätteont av att ramla av (eller annat, jag har fått både knä och axel ur led och det gör svinont) men förlossningssmärta är en annan sak. Jag kan inte värdera den mildare eller värre, bara annorlunda.

Man kan visst läsa trådarna, men kanske inte om man planerar att föda barn inom minnets gränser. Själv läste jag inget dåligt om förlossning och var lugn som en filbunke innan. Det hjälpte inte, kan jag säga. Det hade inte heller hjälpt att läsa på, för det som hände mig har jag aldrig hört talas om förr, eller senare.

Fny

 

[Petruska]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Jag vet inte, Petruska, men det är ju ganska lätt att tolka att du tycker att ridtjejer ska tåla den förklarliga smärtan i att föda barn.

Ser också att du fick bra stöd. Det verkar nästan ingen annan som upplevt förlossningen dålig ha fått.

Sen, ursäkta om jag ifrågasätter, men du snittades till sist, eller? Du pratar om smärtan. Men har du då upplevt smärtan att driva ut en bäbis vaginalt? Och det är inte bara smärtan, det känns som att man håller på att sprängas (och många spricker ju alldeles riktigt också)

Fny

Men om jag då förklarar att jag inte menar så, finns det då något vettigt skäl att framhärda i att det menar jag visst?

Jodå, jag snittades till sist akut därför att barnet hotades av syrebrist. Och först där tappade jag själv helt kontrollen över förloppet (narkos). I den mån det är jobbigt att vara utlämnad till andra, är narkos inte att rekommendera.

Så jag sprack ju inte i underlivet, smärtan i mitt fall handlar alltså bara om bortåt en veckas värkar var femte minut samt bortåt tolv timmars krystvärkar - där de hela tiden sa att vid nästa värk kommer bebisen.

Men det stämmer att jag fick fantastiskt stöd, och det verkar ju nästan helt ha med det att göra, hur man mår efteråt.

Och jag tycker att det är väldigt konstigt att så många inte får det stöd de behöver. Det är ju ändå rätt välkänt att man är rätt känslig när man föder barn och man vet inte heller vad man kan och bör förvänta sig.

Sen funderar jag lite på om situationen att föda barn, för många är så svår/känslig/unik att liksom inget stöd i världen (realistiskt sett) kan räcka till? Man är så ofta så känslig att man inte kan ta till sig stöd, kanske? Kan det vara så? (Lite motsvarande när man är ledsen och inte kan se saker från den ljusa sida som folk försöker uppmuntra en till.)

Det borde givetvis personalen vara medveten om i så fall och ta hänsyn till.

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Men om jag då förklarar att jag inte menar så, finns det då något vettigt skäl att framhärda i att det menar jag visst?

Nej, verkligen inte. Men vad jag menar är att det kanske inte var konstigt att det uppfattades så. Jag ville belysa varför.

Jodå, jag snittades till sist akut därför att barnet hotades av syrebrist. Och först där tappade jag själv helt kontrollen över förloppet (narkos). I den mån det är jobbigt att vara utlämnad till andra, är narkos inte att rekommendera.

Det kan jag föreställa mig. Dock vet jag inte om jag personligen skulle tycka att det var jobbigt att tappa kontrollen och vara utelämnad till andra i sig. Det som var skrämmande med min förlossning och eftervård var att ingen verkade ha koll på något, att de var förvånade över vad som hände och ignorerade det, och att ingen brydde sig om hur jag mådde och knappt hur sonen mådde. jag vet inte hur det skulle vara att råka ut för samma sak men med empatisk personal som hade tid och förmåga att förklara.

...Smärtan i mitt fall handlar alltså bara om bortåt en veckas värkar var femte minut samt bortåt tolv timmars krystvärkar - där de hela tiden sa att vid nästa värk kommer bebisen.

Så bisarrt! Hade ingen koll på att 12 timmar hade gått? Och om bäbisen var så nära ute, hur kunde de då snitta dig? De måste ju ha ljugit i 12 timmar helt enkelt?

Men det stämmer att jag fick fantastiskt stöd, och det verkar ju nästan helt ha med det att göra, hur man mår efteråt.

Och jag tycker att det är väldigt konstigt att så många inte får det stöd de behöver. Det är ju ändå rätt välkänt att man är rätt känslig när man föder barn och man vet inte heller vad man kan och bör förvänta sig.

Jag undrar just om det är så att många ju är så glada att deras barn kommit ut, att de skiter i att vården är dålig. Samt att folk ju skaffar barn ändå, så det behövs inte förbättras.

Jag tror i och för sig att många får bra vård. En kompis till mig som födde i april fick jättebra vård, uppmuntrande tillrop och mycket nogrann journalförning. Jag som födde under industrisemestern fick inget tillväxtultraljud trots flackande kurva, bisarr förlossning med BM som spran ut hela tiden och läkarinducerade skador i underlivet. Vården efteråt var irrig och baserad på hot.

Sen funderar jag lite på om situationen att föda barn, för många är så svår/känslig/unik att liksom inget stöd i världen (realistiskt sett) kan räcka till? Man är så ofta så känslig att man inte kan ta till sig stöd, kanske? Kan det vara så? (Lite motsvarande när man är ledsen och inte kan se saker från den ljusa sida som folk försöker uppmuntra en till.)

Så sant, men även en gemen psykolog vet att om patienten inte kan se saker från den ljusa sidan kanske dennen behöver prata av sig om den mörka? Höra att någon förstår att det känns så?

Jag skulle vara mycket intresserad av att se statistik över de kvinnor som måst komma till psykolog och gått på Aurora och hur förlossningarna varit fördelade över året. Jag kan slå vad om att de allra flesta skett under semestermånaderna.

Fny

 

[chrysler]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

*kl*

Jag måste bara tillägg att jag uppfattade Petruskas inlägg som att många ridtjejer är "vana" vid att det gör ont, såtillvida att vi ramlar av, blir trampade osv.
Därav tanken om högre smärttröskel.

För övrigt ska man inte läsa sådana här trådar utan att ha fött barn själv. *slår mig själv på fingrarna*

Tycker bara det är bra att såna som inte fött barn läser just sånt här så de kan bilda sig egen uppfattning, om det är ngt de vill gå igenom eller ej, just för att det finns 2 sidor med olika uppfattningar.

 

[Hyacinth]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Nädu, man blir mörkrädd

Skräckblandad fascination, kallas det.

 

[Jane_Done]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Men det stämmer att jag fick fantastiskt stöd, och det verkar ju nästan helt ha med det att göra, hur man mår efteråt.

Och jag tycker att det är väldigt konstigt att så många inte får det stöd de behöver. Det är ju ändå rätt välkänt att man är rätt känslig när man föder barn och man vet inte heller vad man kan och bör förvänta sig.

Sen funderar jag lite på om situationen att föda barn, för många är så svår/känslig/unik att liksom inget stöd i världen (realistiskt sett) kan räcka till? Man är så ofta så känslig att man inte kan ta till sig stöd, kanske? Kan det vara så? (Lite motsvarande när man är ledsen och inte kan se saker från den ljusa sida som folk försöker uppmuntra en till.)

Det borde givetvis personalen vara medveten om i så fall och ta hänsyn till.

Att alla kvinnor ska få det stöd dom behöver låter ju lite svåruppnåeligt. Och det är där jag menar att det är ett systemfel, att komma som patient in i vården, till främmande människor, till deras rutiner. Fan, de skruvar ju på det droppstimulernade olika så att de ska passa in förlösandet och hinna mellan salarna.

Sen föreställer jag mig att man ändå paradoxalt nog kan både känna och faktiskt få, mer stöd i en krissituation. Att du som födande faktiskt upplever något annat än det som jag gjorde. Att en fullkomligt normal förlossning blev helt fel. Att om jag som föderska inte bara hängt på rutinerna i tron om att barn ska födas som de gjorde på 80-talet.

Då tänker jag på epidural som försämrar värkarbetet. Att ligga ner med värkar. Att ligga på rygg och föda barn. Att du faktiskt blir stressad bara av att komma in på förlossningen.

För att inte tala om mjukare saker som att använda landstingsrockar, personal som kommer in i rummet utan att knacka, att fråga om elever är okej eller inte.

Kan ju säga att jag allvarligt överväge en hemförlossning och när läkaren andra gången skällde ut mig tänkte jag i mitt stilla sinne att jag nog fattade fel beslut den gången också.

Men det är som sagt min upplevelse. Andra kvinnor pratar väldigt varmt om sina förlossningar och hur bra och gullig personalen var.

Men i grunden handlar det för mig om att jag så personlighetsförändrades och fann mig i allt, det kunde jag inte förutse. Har ju hört talas om kvinnor som levt djävulen på förlossningen och skällt och gapat på alla. Inte utan att jag avundas dom, för det känns som en mer relevant reaktion.

 

[Petruska]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Kan ju säga att jag allvarligt överväge en hemförlossning och när läkaren andra gången skällde ut mig tänkte jag i mitt stilla sinne att jag nog fattade fel beslut den gången också.

Men i grunden handlar det för mig om att jag så personlighetsförändrades och fann mig i allt, det kunde jag inte förutse. Har ju hört talas om kvinnor som levt djävulen på förlossningen och skällt och gapat på alla. Inte utan att jag avundas dom, för det känns som en mer relevant reaktion.

Okej, jag fattar allt det där med att göra sjukdom av födande och graviditet (av kvinnligt kön måhända?). Där hade jag också stora problem. Utom just vid själva förlossningen då jag hade goda skäl i förväg att tro att det skulle bli så jobbigt som det blev. Och att du skulle må dåligt av att se dig finna dig i allt - det förstår jag. Verkligen.

Jag jobbade i vården då, så det där med sjukhusmiljö var okej hemtamt. Jag kunde se spåren av mänsklighet i den miljön, så att säga. Och inblandad personal var bättre än dina, inget tvivel. Ev är det bättre när det syns direkt att det inte blir fråga om en standardförlossning. Vilket stod helt klart genast. Jag hade vetat/trott det hela tiden.

MEN mödravården under graviditeten. DÄR har jag erfarenheter som liknar dina av att föda. Jag hade inte fattat att man förväntas anmäla sin graviditet till mvc om man vet att man är gravid och i övrigt mår bra förutom helt normala graviditetssymtom. Jag trodde att det var som med annan sjukvård - man går dit om man mår dåligt på något sätt. Så jag gick inte dit förrän nånstans efter mitten, då jag ville ha svar på praktiska frågor om var man kunde föda etc. Att jag var gravid var ställt utom allt tvivel.

Jag blev utskälld efter noter! Jag hade riskerat mitt barns liv! Det var "försent" för test för ryggmärgsbråck och vidhängande abort (hallå, vem hotar fostrets liv här? Obs, jag är inte abortmotståndare, men nu var jag ju gravid med ett barn jag ville ha.).

Hela attityden var att jag inte var min egen person och min mage var inte min, eftersom jag var gravid. Rena ultrakommunismen, kändes det som: samhällets makt över min mage. Över mitt tidiga föräldraskap. Det var riktigt gräsligt. Tyckte jag.

Så av antydda skäl skulle jag inte överväga hemförlossning, men hemgraviditet anses tydligen oansvarigt det också.

 

[Petruska]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Det som var skrämmande med min förlossning och eftervård var att ingen verkade ha koll på något, att de var förvånade över vad som hände och ignorerade det, och att ingen brydde sig om hur jag mådde och knappt hur sonen mådde.

Det förstår jag. Och det är ju dessutom konstigt. Jag menar, de har väl sett många förlossningar och borde ju kunna det där. Att de inte bryr sig om hur man mår i en så utsatt och dessutom smärtsam situation, är helt enkelt upprörande, tycker jag.

Så bisarrt! Hade ingen koll på att 12 timmar hade gått? Och om bäbisen var så nära ute, hur kunde de då snitta dig? De måste ju ha ljugit i 12 timmar helt enkelt?

Jag vet inte. Just det där fattar jag inte, men jag var och är faktiskt, tro det eller ej, glad för att snittet inte kom för tidigt. Vid det laget visste jag att jag inte orkade mer, innan dess hade ett snitt varit som att ge upp på förhand och det ville jag inte (jag är lite rädd för operationer och dessutom envis när det gäller).

Jag undrar just om det är så att många ju är så glada att deras barn kommit ut, att de skiter i att vården är dålig.

Kanske. Trots allt brukar ju folk prata om sina barns födelse som en mycket lycklig tilldragelse.

Så sant, men även en gemen psykolog vet att om patienten inte kan se saker från den ljusa sidan kanske dennen behöver prata av sig om den mörka? Höra att någon förstår att det känns så?

Det var precis det jag menade! Att man är utom räckhåll för regelrätt uppmuntran betyder inte att man är utom räckhåll för mänsklig kontakt och medkänsla.

 

[maiagull]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Min förlossning var ingen höjdare. Men rent fysiskt så har jag hög smärttröskel och tål mycket. Däremot vad gäller förtroendet för personalen så är det under all kritik. För att göra en lång historia kort så kom det efter ca 36 timmars värkar ut en blåaktig orörlig liten varelse. Hon togs i största hast in på barnavdelningen och "fixades" . Alltihop med det resultatet att vi blev kvar 14 dagar extra med penicillin för hennes del. Plus ett brutet nyckelben. Själv förlorade jag mycket blod och orkade knappt stå upp på två dar. Fick i efterhand veta att det var betydligt mer än normalt. Det följdes aldrig upp. Vi blev bara inskjutsade i rummet och nästan bortglömda. Min sambo blir fortfarande svart i ögonen när barnmorskan kommer på tal. Han for mer illa än mig av det tror jag. Men hur som helst så känner jag det som om att dom satte bebisens liv på spel, och det har jag väldigt svårt för. Sen har vi sprungit på sjukgymnastik hela vintern med henne som en följd av allt detta.
Nä, aldrig mer!

Tack och lov har vi en ruskigt pigg och alert liten ettåring nu som är det bästa i mitt liv.