spinnoff på förlossningsrädsla..

[fiafjupp]

Finns det någon här som fått barn o upplevt förlossningen som så hemsk att ni kännt att det här gör jag ALDRIG om?
Jag har en dotter på snart sju år och jag känner att jag kommer aldrig skaffa ett till barn just på grund av att jag är livrädd för att gå igenom en förlossning igen.

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Ja, jag känner samma sak. Dock tycker jag att det är synd att en sån "teknikalitet" ska hindra ens familjebildning. Jag håller på att kolla upp alternativet kejsarsnitt som det är nu.

Fny

 

[Mammadutt]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

inte för en miljard kronor skulle jag bli gravid frivilligt igen. Okej om jag fick på papper att jag skulle få planerat snitt vid ev graviditet så kanske jag skulle överväga det om sisådär 50 år

 

[Jane_Done]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Ja. Men jag gjorde det ändå. Nu ville vi ha ett barn till och då var jag bara tvungen att ta mig igenom det. Att jag sen låg och grät nätterna igenom för att jag skulle föda kunde inte hjälpas.

 

[Petruska]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

kl

Jag har funderat en hel del på detta. Jag menar nu inte att förringa era upplevelser och att ni ska ta er i kragen, men vad är det som gör en förlossning så hemsk?

Jag har fött ett barn och förlossningen var så pass att man på bb var beredd på att jag blivit traumatiserad och jag skulle lätt kunna få planerat snitt om jag blev gravid igen, enligt vad de sa.

Men jag blev inte rädd. Jag vet inte varför, för det var verkligen en jobbig förlossning. Personalen var medtagen, det var på den nivån. Men det känns som att man är gravid i nio månader och har barn hela livet - vad spelar det då för roll om förlossningen tar fem timmar eller fem dygn?

 

[bliss]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Att må pyton och ha ont hela graviditeten och en förlossning då inga bedövningar i världen hjälpte och ligga uppfläkt i ett dygn får mig att avstå det äventyret en gång till. Sedan fick jag väl inte den bästa eftervården på BB heller.

Det är drygt sex år sedan och kroppen är inte återställd heller. Nu börjar jag tänka att jag gärna skulle haft en bebbe till, men längtan är inte så stor att jag inte lika gärna kan bli moster, men det lär väl dröja. Hade jag haft en riktigt, riktigt djup längtan efter fler barn hade jag tagit itu med problemet och sett till att lösa rädslorna. Och vad gäller fysiken så hade jag satt den på spel om jag verkligen brann av barnlängtan.

Jag är en sådan som lika gärna skulle adopterat, men det måste ju båda vara överens om, och ha ekonomi till.

 

[escodobe]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Det kanske beror på hur man är som person, och hur man tacklar kriser?
Jag har lyckats råka ut för ett par "ruskiga upplevelser", helt utan psykiska men ifrån just dem. Trots att andra som var med/varit med om samma sak tagit väldigt illa vid sig och haft svårt att bearbeta det.
Samma sak med förlossningar, någon annan än du skulle kanske aldrig ha kommit över det du var med om.
Men den personen kan kanske i sin tur ha kommit över upplevelser som du inte skulle ha hämtat dig ifrån.

 

[milles mamma]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

jag kan tänka mej ett barn till men jag går aldrig igenom en vaginal förlossning igen! jag ska vara garanterad ett kjesarsnitt innan jag blir gravid igen annars blir det inga fler barn....lite synd tycker jag för jag vill gärna ha ett till......

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Jag har funderat en hel del på detta. Jag menar nu inte att förringa era upplevelser och att ni ska ta er i kragen, men vad är det som gör en förlossning så hemsk?

Min förlossning kan liknas vid att någon hugger av en benet (efter några timmars hot om att hugga av benet) och denne blir väldigt förbryllad och undrar varför det blöder så mycket och vad de ska göra åt det. Sen blir jag behandlad som att jag får skylla mig alldeles själv och att jag är VÄLDIGT dålig på att förlora ett ben, jag blir hotad och skrämd att om jag inte gör som de säger kommer jag att få en propp, etc.

Mitt problem är väl egentligen inte att det gick dåligt under själva förlossningen, utan att omhändertagandet var så uruselt. Jag har 0 förtroende för förlossningsvården och det är därför som jag inte hoppar på snitt-tåget direkt heller. Tänk om jag får lika dåligt omhändertagande då?

Jag kan säga det att så rädd som jag var under förlossningen och de dagar som följde tänker jag ALDRIG utsätta mig för igen. Jag skulle ha ångest hela graviditeten, och jag har en son att vara mamma till...

Fny

 

[Jane_Done]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Intressant spår som jag gärna hakar på. Vad som är så hemskt är säkert individuellt men för mig handlade det om att bli totalt utelämnad, något jag var oförberedd på. Jag kände mig som en grönsak som personalen skulle förlösa. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli så totalt personlighetsförändrad som jag blev under värkarbetet. Det insikten, samt att jag i efterhand blev starkt kritisk till hur förlossning öht är upplagd tramatiserade mig.

Det här var alltså inget jag förstod direkt efteråt utan kom som ett ton betong på mig när jag blev gravid igen. DÅ först insåg jag att något inte stod rätt till och den privata mödravård jag uppsökte gav mig svaren på varför jag reagerat som jag gjort, vad som för mig blev så snett.

Jag födde mitt andra barn nästan som jag ville, med något upprättad självkänsla, men fick också betala ett pris för det. Läkaren som hade jour tog mig till enskilt samtal, dvs utskällning tre dagar efter förlossning.

De men jag idag bär med mig efter det här är att det är väldigt traumatiskt för mig med mycket läkarvård. Jag blir ur balans när främmande människor ska sticka saker i mina kroppsöppningar, vilket alltså inkluderar tandläkare.

Så om förlossningen var så hemsk vet jag inte men löpande bands-principen där jag skulle in i deras rutiner var inte optimal för mig. Sen tror jag också att en sak som spelar in är vår totala fokusering på att smärta är fel och ska bort. Att det inte ingår i vår sinnebild att smärta bara finns där och i det här läget inte är farligt. Men som sagt, för mig handlade det om andra saker. Men jag kan inte se en förlossningsbild på tv utan att vilja gråta.

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Jag födde mitt andra barn nästan som jag ville, med något upprättad självkänsla, men fick också betala ett pris för det. Läkaren som hade jour tog mig till enskilt samtal, dvs utskällning tre dagar efter förlossning.

Ursäkta, blev du utskälld av förlösande läkare? Varför? Vad tarvar att ett vårdproffs skäller ut en patient?

Fny

 

[Willebillebus]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Mitt problem är väl egentligen inte att det gick dåligt under själva förlossningen, utan att omhändertagandet var så uruselt. Jag har 0 förtroende för förlossningsvården och det är därför som jag inte hoppar på snitt-tåget direkt heller. Tänk om jag får lika dåligt omhändertagande då?
Fny

Liknande för mig, inte nog med att jag inte hölls "underättad" om vad som hände undet förlossningen, även eftervården var verkligen skitdålig.

Vet inte om BB personalen hade mycket att göra men det satte sina spår hos mig iallafall och fick mig att vänta över 4 år till min nästa!

Och jag ber för att det ska bli bättre denna gång (annat sjukhus)!

 

[Willebillebus]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Så om förlossningen var så hemsk vet jag inte men löpande bands-principen där jag skulle in i deras rutiner var inte optimal för mig.

Detta fick min syster bittert erfara, hon blev utskälld under förlossningen för att hon inte ville göra exakt som dom sa, personalen hotade t.om att gå därifrån

 

[Jane_Done]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Att man avsäger sig skalpelektronder och bara vill ha övervakning via barnmorskans tratt. Då blir man inkallad till inkvisition när man är som mest i hormonell obalans för utfrågning i "vad jag höll på med nere på förlossningen i lördags och om jag insåg eventuella konsekvenser av mitt handlande?"


Av detta kan man lära sig att det kostar på att försöka föda sitt barn inte helt i enlighet med rutinerna. Men jag tröstar mig med att jag nu är utbildningsmaterial.

 

[Petruska]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

men för mig handlade det om att bli totalt utelämnad, något jag var oförberedd på. Jag kände mig som en grönsak som personalen skulle förlösa. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli så totalt personlighetsförändrad som jag blev under värkarbetet. Det insikten, samt att jag i efterhand blev starkt kritisk till hur förlossning öht är upplagd tramatiserade mig.

Så om förlossningen var så hemsk vet jag inte men löpande bands-principen där jag skulle in i deras rutiner var inte optimal för mig. Sen tror jag också att en sak som spelar in är vår totala fokusering på att smärta är fel och ska bort. Att det inte ingår i vår sinnebild att smärta bara finns där och i det här läget inte är farligt. Men som sagt, för mig handlade det om andra saker. Men jag kan inte se en förlossningsbild på tv utan att vilja gråta.

En del av det du skriver går ju igen i fleras inlägg. Och jag tror ju också att det ligger något i vad Escodobe säger: olika saker är jobbiga för olika personer.

Jag var ung och arg och mycket integritetshävdande när jag födde barn, men erfarenheten av denna medicinskt rätt komplicerade förlossning är just att man får banga ur, man får tappa greppet - man blir räddad. Jag hade aldrig utsatt mig för att behöva räddas innan dess. Inte efteråt heller, men jag tror fortfarande att jag blir räddad om det verkligen behövs. Det trodde jag inte innan.

Men jag hade hela tiden fullt stöd av personalen. De lyssnade på mig och gjorde som jag bad dem, så långt det var medicinskt rimligt. När det inte var det förklarade de så att jag förstod. Och det hela pågick ett tag, så jag hann lära känna några skift... Även efteråt följde ett par av barnmorskorna samt opererande läkare upp mig i samtal som var bra samtal.

Jag skulle alltså kunna få planerat snitt om jag ville ha fler barn, så att inte rädsla för förlossning skulle hindra mig från att få barn. Det sa de. Men jag är alltså inte rädd, och jag kan inte se vad som vore fördel med snitt i vilket fall som helst. Då är man ju mer utlämnad än man behöver vara!

Det som gjorde upplevelsen så trots allt positiv för mig - förutom den friska bebisen så klart - var just att jag inte var mer utlämnad än oundvikligt. Jag fick försöka föda och det antogs att jag skulle kunna föda, länge. När detta visade sig helt säkert omöjligt, då fick jag ta ställning till snitt tillsammans med läkare och barnmorska som var lätta att lita på. Det var ingen som tog ifrån mig makten.

Vill ändå tillägga att detta alltså var på ett storstadssjukhus av den vanliga underbemannade sorten.

Vad menar du om smärtan? Det gjorde ju ont, men man visste ju varför. Kan inte minnas att det var så stor affär kring det, förutom att alla sa att jag var extremt smärttålig. Det har jag alltid trott att ridtjejer är...

 

[Fnyfniken]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Att man avsäger sig skalpelektronder och bara vill ha övervakning via barnmorskans tratt.

Men nu anser de ju att det blir bättre förlossningar utan så mycket övervakning, eller? Är det din förtjänst? Har du lust att gå till läkaren och räcka långfinger?

Fny

 

[Jane_Done]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Integritet var något självklart för mig då, som också var mycket ung. Jag hade inte en jävla susning hur effektivt den kunde tas ifrån mig när jag var så utsatt. Det som förvånade mig var alltså hur jag inte kunde ta hand om mig själv, det i kombination att jag i efterhand insåg att jag tyckte att hela processen var fel. Något jag tycker än idag, det är något grundläggande skumt med dagens (eller iaf 80- och 90-talets) förlossningsvård.

Att blir förlöst av en främmande människa. Inlemmad i en sjukhusrutin. Då är man i mitt tycker berövad all makt. Men jag är också medveten om att inte alla tycker att det är så, utan de flesta är nöjda med sin förlossning och glada och tacksamma mot personalen.

Med smärtan menade jag att vi rent allmänt har en koppling, idag, att smärta är ont, fel och ska helst tas bort. Ingenstans har vi lärt oss att just i det här fallet så måste (bör? kan?) vi stanna i den och den är produktiv. Jag menade alltså att smärtan kan chocka.

Fnyfiken! Jag ska nog inte ta på mig äran för det, men jag vet att min förlossning skulle ingå i undervisning av blivande barnmorskor.

Vad gäller läkaren träffade jag honom inte mer fast jag åkte tillbaka till klinken för att berätta min åsikt när jag någorlunda grävt mig upp ur ruinerna. Men jag fick nöja mig med ett samtal med chefen för förlossningen.

 

[Theci]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Jag har skummat igenom tråden.
Klarade knappt läsa.
Har gråten i halsen.

För ja...
Jag tyckte förlossningen var fruktansvärt jobbig.
Enligt personbalen var det en bra och lätt förlossningn.
Men det är ju i deras ögon.

Jag själv som första föderska, sprut rädd och med extremt låg smärt tröskel tyckte det var hemskt.

Jag kommer fortfarande 6 månader eftre ihåg paniken, känner den i halsen nu.

Jag kände mig så ensam och utlämnad.
INgen underrättade mig om vad som hände.
Jag blev lagd på sidan i den där sängen i förlossnings salen och fick inte röra mig efter det.

När skalpelektronden eller vad det hetter sattes vet jag inte vad barnmoskan sysslade med.. Hon misslyckades gång på gång.
Det var inte skönt.

Jag önskar att jag inet var spruträdd så jga kunde tagit någon bedövning men jag fick klara mig med lustgas..

Ficköver huvudtaget en otrevlig och sur barnmorska.
Jag bad vid ett tillfälle om en paus då jag knappt kunnde andas...
Tror jag sa något i still med att - väänta jag måste fp andas...
-Jamen andas då.. du har ju lustgasen där.. var svaret jag fick.

Det mesta av förlossningen är dimmigt..
Men min sambo vill ICKE vara med om ännu en förlossning.
Även han som var klar i huvudet är missnöjd med barnmorskan.

Jag kommer ihåg att kärringen vid ett tillfälle sa till mig att vara tyst och ta i lite ist..

flera gången lämnade hon oss själva i rummet.

Eftervård??

Var det den torra temackan och saften det??
Märkte inget av eftervård förmin del..
bara pojken då som var lite gul och fick sola men jag såg inet mycket av någon personal öht...

 

[chrysler]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

En del av det du skriver går ju igen i fleras inlägg. Och jag tror ju också att det ligger något i vad Escodobe säger: olika saker är jobbiga för olika personer.

Jag var ung och arg och mycket integritetshävdande när jag födde barn, men erfarenheten av denna medicinskt rätt komplicerade förlossning är just att man får banga ur, man får tappa greppet - man blir räddad. Jag hade aldrig utsatt mig för att behöva räddas innan dess. Inte efteråt heller, men jag tror fortfarande att jag blir räddad om det verkligen behövs. Det trodde jag inte innan.

Men jag hade hela tiden fullt stöd av personalen. De lyssnade på mig och gjorde som jag bad dem, så långt det var medicinskt rimligt. När det inte var det förklarade de så att jag förstod. Och det hela pågick ett tag, så jag hann lära känna några skift... Även efteråt följde ett par av barnmorskorna samt opererande läkare upp mig i samtal som var bra samtal.

Jag skulle alltså kunna få planerat snitt om jag ville ha fler barn, så att inte rädsla för förlossning skulle hindra mig från att få barn. Det sa de. Men jag är alltså inte rädd, och jag kan inte se vad som vore fördel med snitt i vilket fall som helst. Då är man ju mer utlämnad än man behöver vara!

Det som gjorde upplevelsen så trots allt positiv för mig - förutom den friska bebisen så klart - var just att jag inte var mer utlämnad än oundvikligt. Jag fick försöka föda och det antogs att jag skulle kunna föda, länge. När detta visade sig helt säkert omöjligt, då fick jag ta ställning till snitt tillsammans med läkare och barnmorska som var lätta att lita på. Det var ingen som tog ifrån mig makten.

Vill ändå tillägga att detta alltså var på ett storstadssjukhus av den vanliga underbemannade sorten.

Vad menar du om smärtan? Det gjorde ju ont, men man visste ju varför. Kan inte minnas att det var så stor affär kring det, förutom att alla sa att jag var extremt smärttålig. Det har jag alltid trott att ridtjejer är...

Fast det är ju lite ignorant av dig att skriva att alla hästtjejer borde tåla förlossning & att det inte var så farligt för dig & därför borde alla andra oxå klara det.Du är du & de andra som inte vill vara med om det är dem, alla är olika helt enkelt.

 

[chrysler]

Sv: spinnoff på förlossningsrädsla..

Finns det någon här som fått barn o upplevt förlossningen som så hemsk att ni kännt att det här gör jag ALDRIG om?
Jag har en dotter på snart sju år och jag känner att jag kommer aldrig skaffa ett till barn just på grund av att jag är livrädd för att gå igenom en förlossning igen.

Jag fick planerat snitt & det är absolut ngt jag kan gå igenom igen.Förstår att du menar vaginal förlossning nu men en sån skulle jag ju inte kunna tänka mej.