Spin off - Att flytta "hem" som vuxen

[Kiwifrukt]

Vill tillägga på mitt första inlägg att för mig har det också betydelse vart både jag OCH föräldrarna befinner sig i livet vid det aktuella tillfället. Där vi är nu, med mig utan barn i släptåg och föräldrar i stort hus, som fortfarande jobbar och har ~tio år kvar att jobba och dessutom fortfarande har min bror boende hemma, hade det funkat för en kortare tid.

Hade mamma och pappa bott i en trång lägenhet och kanske varit utan barn hemma i x antal år, eller att jag hade haft småbarn på släp hade det inte varit lika attraktivt för någon. Jag har inte så många att flytta in till om det skulle krisa, det är föräldrarna i stort hus, mormor i ännu större och mer tomt hus och lillasyster i en tvåa i stan. Alternativ tre är därför det minst attraktiva, vi hade gått varandra på nerverna efter tre timmar.

 

[MM]

Jo tjenare, så jag skulle då utan vidare fundering som 50+ ha flyttat in hos farsan på äldreboendet i hans 2:a? Du så mycket självbevarelsedrift har jag att inte övervältra problem på en åldrig förälder för att jag som vuxen inte kan sköta mina kort bättre. No fucking way.

Det där vet jag en som gjort.
Den historien mynnade sig i missbruk och medberoende.

 

[Raderad medlem 6459]

Men alltså huruvida man har en fin relation eller inte har noll och inget med hur man trivs med att bo ihop att göra. Jag älskar mina föräldrar och jag älskar mina svärföräldrar och trivs med att hänga med dem alla fyra. Men nej, varken jag eller maken vill bo hos dem mer än väldigt tillfälligt. Vi är vuxna, vi trivs bäst med att bo bara vi två. Och då tillbringar vi säkert varannan eller var tredje helg hos mina föräldrar ändå, för att det är trevligt liksom.

Jag tycker inte att det är konstigt alls. Jag tycker det är trist däremot att huruvida man som vuxen vill bo hos sina päron (eller ha sina vuxna barn boendes hos sig) blir nån form av måttstock för hur bra förälder man är eller har. Helt skruvat för mig.

 

[MiniLi]

Jag har bott tillfälligt hos mina föräldrar tre gånger sedan jag flyttade hemifrån. En gång var bara halvåret efter jag flyttade (läste en termin på annan ort innan jag avbröt och flyttade hem då jag ångrade val av utb), då var jag väl ca 20. Sen bodde jag några veckor hos dem några år senare när jag och dåvarande hade en kris, och slutligen bodde jag två månader hos dem när jag var 27-28 då jag och fd separerade och jag inte ville bo kvar med honom tills jag fick min nya lägenhet.

Det har inte varit så smidigt iom pendling och annat men funkade tillräckligt bra. Min mamma veckopendlar och jag tror att pappa uppskattade sällskapet när jag var där. Vi träffas inte så ofta annars

Jag antar att ngn gång behöver man väl lösa ev liknande situationer på annat sätt men jag bor hellre hos mina föräldrar än hos kompisar iaf. Men ju äldre man blir så minskar väl behovet. Bättre ekonomi ger andra möjligheter för att lösa tillfälligt boende på annat sätt.

 

[MiniLi]

Den här trådstarten är förövrigt jätterolig. Om man inte vet vilken tråd den kommer ifrån så kan man ju undra hur @Petruska kroppsform har med ämnet att göra

 

[prallan]

Haha det kan jag definitivt skriva under på. Jag har tvingats flytta hem till min mamma efter separationen från mitt ex. Drygt 6 månader senare så går hon i terapi och min vinkonsumtion närmar sig en ohälsosam nivå... Men nu kommer jag förhoppningsvis att flytta inom kort och sen får vi se om vi kan reparera vår relation igen.

jag fick göra detsamma efter min "separation" i Italien. Fick flytta hem till min mamma i Sverige med 2 barn. Jag och barnen blev som syskon, och inte i positiv bemärkelse Men nu är det bra igen

 

[Petruska]

Den här trådstarten är förövrigt jätterolig. Om man inte vet vilken tråd den kommer ifrån så kan man ju undra hur @Petruska kroppsform har med ämnet att göra

Jag är så rund att jag inte får plats i mina föräldrars lägenhet!

 

[Petruska]

jag fick göra detsamma efter min "separation" i Italien. Fick flytta hem till min mamma i Sverige med 2 barn. Jag och barnen blev som syskon, och inte i positiv bemärkelse Men nu är det bra igen

Haha! Min mamma har ibland sagt "bråka inte, barn" när min son och jag har tjafsat inbördes om något.

 

[prallan]

Jag har gjort "the right thing" och erbjod yngste sonen med fru, ettarigt barn, samt hund och katt att flytta hem till oss for att spara pengar till en insats till eget hus. Det var "super morsan" som krop fram igen. Sonen ar mycket hjalpsam, men jobbar 6 dagar i veckan, barnbarnet ar helt underbar ... och sonhustrun gjor i.n.g.e.n.t.i.n.g.
Det finns helt klart tillrackligt med utrymme ... men bara ett kok, sa det slutade med att jag stadade och lagade mat ... ofta samtidigt som jag underholl barnbarnet da den omma modern spelade data spel.

Så har vi det nu, fast utan barnbarn. De har bott hos oss sedan oktober, jag får repetera in absurdum saker som tex att bara tvätta fulla maskiner

 

[prallan]

Så har vi det nu, fast utan barnbarn. De har bott hos oss sedan oktober, jag får repetera in absurdum saker som tex att bara tvätta fulla maskiner

Det har gått så långt att jag blir irriterad av att komma hem De är 23 och 25 och beter sig som barn, gör endast minsta lilla. Inte det där lilla extra som hade gjort livet enklare då vi samtidigt befinner oss i en extrem situation med allvarlig sjukdom.

 

[fijja]

Jag vet att jag är välkommen hem till mina föräldrar om det var kris, de vet också att jag skulle göra allt för att inte behöva lasta som med det. Bara för att Jag vet att jag får så betyder ju inte det att det blir en första utväg.
Samma med mina egna barn, krisar det så finns vi här. Kan man lösa det enkelt med tex ekonomisk hjälp så är det lättare, men skulle de mot förmodan behöva mellanlanda hos mig så är de välkomna.
Nu är de bara 15,16 och 18 och har inte flyttat än och jag hoppas det dröjer, men jag vet att de vill vidare i livet så fort plugget är klart.

 

[Septicemia]

Pappa hade nog hellre swishat arvet än låtit barnen flytta hem. Jag känner lite samma inför att låta något av mina föräldrapar flytta in hos oss.

Tillfälligt har jag bott bott hos min arma moder i vuxen ålder. Efter ett tag förvarades mina saker hos henne och jag sov 16 mil därifrån Det handlade helt och hållet om självinsikt, att inte förvandlas till en ocharmig tonåring på nytt.

I min närhet finns en familj som lever i generationsboende, jag förstår att det är kulturellt och en fullt normal utveckling hos dem men dör lite vid blotta tanken på att spendera hela mitt vuxna liv under samma tak som antingen mina föräldrar eller mina svärföräldrar.

 

[Tora]

Medberoende, eller något mycket likartat, kan uppstå även utan att någon missbrukar något. Om medberoende är vad som oroar dig är det för mig ännu mer underligt att du är där med en lösning på barnens problem innan de ens har problemen. Det är inte ett supergott tecken just i sammanhang av möjligt medberoende att du redan har löst dina barns eventuella framtida problem, skulle jag säga. Och du berömmer ju till och med dig själv för det.

Du har ingen som helst aning om vad som har hänt och ändå kan du inte låta bli att dra djuptgående slutsatser av det. Men varsågod jag bjuder på det och det är faktiskt rätt så underhållande

 

[Sonic76]

Hade mina föräldrar levt hade jag fått flytta dit utan problem
Och vi hade inte ens gått varandra på nerverna för mina föräldrar var aldrig tjatiga på nåt sätt.
Min dotter kommer alltid kunna komma hem till mig när.som

 

[bumpo]

Av vissa Kukas-relaterade anledningar bor jag hos mina föräldrar igen. Det funkar men är väl kanske inte optimalt.

Jag utvecklar det här lite: jag älskar mina föräldrar högt och innerligt och de är världens bästa och jag tvekade inte en sekund att ringa dem när jag flydde. Jag tackar min lyckliga stjärna att de har kvar huset för i en lägenhet hade vi alla tre blivit galna vid det här laget för jag och mamma är alldeles för lika och jag och pappa vill ha det på alldeles för olika sätt. Nu har vi två våningar att sprida ut oss på och jag har min Bunker.

Helt ärligt hade jag nog inte överlevt kaoset efter flykten och det traumat så bra som jag gjort utan det konstanta stödet av mina föräldrar. Men lika ärligt så tär det på min självständighet att som 30åring bo ihop med dem igen. Nu kanske vi äntligen kan se en ljusning på eget boende-fronten igen. Kanske. Vi får se.

 

[Trissa]

Ja. Att som ung vuxen slippa misslyckas med sitt vuxenliv på det viset.

Men inte är det väl ett misslyckande att bo hos sina föräldrar en period som vuxen? När jag var i 30-klippet och separerade från exet så bodde jag hos min mamma tills jag hittade ny bostad. Det upplevde jag inte alls som ett misslyckande, jag var glad över att ha hittat en bra lösning under en övergångsperiod i livet.

 

[grodan21]

När jag läser tråden tänker jag på tv-programmet, Met the Putmans på TLC

 

[Petruska]

Men inte är det väl ett misslyckande att bo hos sina föräldrar en period som vuxen? När jag var i 30-klippet och separerade från exet så bodde jag hos min mamma tills jag hittade ny bostad. Det upplevde jag inte alls som ett misslyckande, jag var glad över att ha hittat en bra lösning under en övergångsperiod i livet.

Hela grejen att som förälder bli omtalad som bra lösning som barnet har hittat. Duktigt hittar, liksom? Rätt låga vuxenpoäng där, tycker jag nog.

 

[Migo]

Så är dealen här också. Mina barn är uppfostrade till att bli självständiga och att stå på egna ben - men om livet strular så finns både hjärterum och stjärterum hos mig om någon av dem behöver mellanlanda.

Så är jag uppfostrad också. Och det var på mina föräldrars initiativ som lånet togs och min bostad byggdes på gården - samma gård som de bor på. Då hade jag bott i egen lya i ganska många år först.

Vi hade dödat varandra om vi levt under samma tak, men som "grannar" fungerar det ofta bra. Det innebär att mamma kan hålla liv i sitt djurintresse trots att hälsan inte alltid är på topp, att vi är tre som kan lösa praktiska problem runt gården och att gårdsdriften kan fasas över på en verksamhet som jag kan driva vidare.

Generationsboende på gård är iofs en helt annan sak än att dela på en lägenhet...

 

[Migo]

Jag däremot är en ond mor. Nu när sonen har strulat till det med CSN swishar jag honom pengar, helt känslokallt.

Det är väl en väldigt omtänksam lösning?