Spin off - Att flytta "hem" som vuxen

[TeamLundVer]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Min pappa och hans sambo hade inte varit något problem. Svärisarna hade funkat även om man hade fått bita sig i tungan ibland. Min mor och hennes man hade gått oss på nerverna direkt men hade de verkligen behövt så hade de fått komma.

 

[Roheryn]

Jag flyttade hemifrån när jag var nitton, hösten efter att jag tagit studenten på våren. Jag pluggade då, var lite vilse, visste inte riktigt vad jag ville göra och klantade till det så att jag var utan studiemedel en termin. Eftersom mina föräldrar hade de ekonomiska möjligheterna, så hjälpte de mig med pengar den terminen så att jag inte behövde göra mig av med lägenheten och flytta hem igen. Just då kändes det helt ärligt lite jobbigt att inte kunna få "återfalla" till barndomen lite, utan tvingas fortsätta vara vuxen och göra en budget så att jag kunde tala om för mina föräldrar hur mycket pengar jag behövde varje månad. Men det var utvecklande för mig, jag växte och mognade och i efterhand är jag glad att de inte bara sa "kom hem och bo här igen" (vilket jag iofs är övertygad om att samtliga inblandade hade klarat av bra).

Några år senare hade jag sommarjobb två år i rad på en ort som låg mycket närmare föräldrahemmet än mitt eget hem, så då flyttade jag tillfälligt in hos mina föräldrar i 8-10 veckor per sommar (var dock hemma i min lägenhet på helgerna). Funkade utmärkt bra, föräldrarna var dessutom bortresta på semester några veckor i taget båda somrarna

När jag separerade från min man för några år sedan, så gjorde jag dock något som var mycket, mycket jobbigare... Min far dog i samma veva, så jag blev delägare (tillsammans med min bror och min fars fru som inte var min mamma) i det hus som pappa lämnade efter sig, samtidigt som jag inte hade någonstans att bo (utkastad av maken). Det innebar att jag flyttade in i mitt före detta föräldrahem och bodde i samma hus som pappas änka i några månader, samtidigt som vi skulle röja bland pappas saker, visa huset för försäljning och ordna med allt ekonomiskt. Det var skitjobbigt och ingenting jag skulle önska min värsta fiende. Jag höll mig därifrån så gott jag kunde (semestrade på annan ort, reste bort över helger, bodde några veckor i en kompis kompis lägenhet osv) och det var tidbestämt (hade kontrakt på lägenhet, så hade ett inflyttningsdatum spikat), men det var verkligen jättejobbigt och ingenting jag gjorde var i änkans ögon rätt. Var jag i huset, så var det fel för det var hennes hem och var jag där inte så var det fel för jag borde vara där och städa, ta hand om saker etc... En mardröm på alla sätt och vis!

Så länge både mamma och pappa levde hade det varit en annan sak - hade jag då blivit bostadslös och inte kunnat lösa det själv så vet jag att jag hade fått flytta in och jag vet att vi dessutom hade haft himla trevligt! Och jag hade på samma sätt erbjudit dem boende hos mig så länge jag hade hus och därmed möjlighet att hysa extra människor (i nuvarande tvåa skulle det bli lite trångt)!

Vad gäller min egen dotter, så är hon 17 och bor därmed fortfarande hemma (hos mig varannan vecka och hos sin far varannan). Som det känns nu skulle hon alltid vara välkommen att bo hos mig om hon behövde, även om hon hunnit flytta hemifrån emellan. Vi kan förvisso bli fly förbannade på varandra då och då (med ganska långa mellanrum), men har det samtidigt väldigt bra ihop när hon är hos mig, så från min sida skulle jag ta emot henne med öppna armar. För henne skulle det säkert vara mycket jobbigare att i en strulig situation behöva flytta hem till mamma, så hon skulle kanske hellre lösa det på annat sätt, eller hellre vilja ha ekonomisk hjälp, och i så fall får jag självklart acceptera det (och, i den mån jag kan, hjälpa henne med pengar).

 

[Pontevecchio]

Vad har öppen eller stängd dörr med hemligheter att göra?
Jag är inte heller hemlig, men jag uppskattar att få vila i lugn och ro hemma och vill därför inte ha folk där särskilt ofta. Hos mig får man verkligen inte bara dyka upp, vill få ngn slags förfrågan att ta ställning till innan.

Jag menade som i "att dörren alltid är öppen". Folk får gärna störa mig.

 

[MiniLi]

Jag menade som i "att dörren alltid är öppen". Folk får gärna störa mig.

Ja det förstod jag. Jag undrade över kopplingen till ”jag är inte så hemlig av mig” som du skrev.

 

[Philosophia]

Så undantaget från din förträffliga gästfrihet är om ungen har det riktigt, riktigt svårt? Då kommer du bara "äh, du får lösa det själv faktiskt. Hjärterummet tog slut."

Förlåt men hela diskussionen är rätt komisk. (Plus att jag blir lite provocerad av den där "tough love"-grejen man tydligen ska köra med missbrukare. Klart att det kan nå en gräns när de inte går att ha i möblerade rum men jag tänker att jag, om jag var förälder, hellre blir bestulen på allt jag har och trampar på kanyler i mitt eget vardagsrum än låter mitt barn dö ensam på en offentlig toalett.)

Ja, jag reagerade på det också. Att tillfälligt bli utan bostad, kanske behöva bo på vandrarhem, bo inneboende eller så - ja då kan man hjälpa. Men inte när en genuin mänsklig kris uppstår.

 

[Philosophia]

Den här trådstarten är förövrigt jätterolig. Om man inte vet vilken tråd den kommer ifrån så kan man ju undra hur @Petruska kroppsform har med ämnet att göra

Jag tyckte att det var en genial inledning på en tråd!

 

[Kimmya]

Dan Andersson har ju skrivit en del otroligt mörka dikter på temat..

Det var väl ett tag sedan det kunde se ut så här på svenska gårdar. Varning för lång text, men lätt läsvärt om man som jag gillar otroligt mörka dikter om löjligt hårda levnadsförhållanden =D

http://runeberg.org/svartbal/27.html

 

[chiiliacanth]

Jag hade gärna velat haft det så! Jag hade jättegärna bott med delar av min släkt nära varandra.

Jaa, visst hade det säkert haft massor med fördelar? Känns som det hade varit en enorm trygghet, och roligt att kunna dela vardag med sin släkt på ett annat sätt än att bara ses vid stora tillställningar då o då när alla måste vara så ordentliga och tillrättalagda..