Spin off - Att flytta "hem" som vuxen

[alazzi]

Mamma vill att jag flyttar in hos henne när jag flyttar tillbaka till Sverige. Hon har en liten 3:a så jag skulle få ett eget rum. Men, 8 dagar i julas var för mycket. Jag hade behövt en drink dagligen, men mamma är nykterist så jag "kan" inte ens ta ett glas vin hos henne. Hon skulle bli väldigt sur. Men visst, om det skulle bli totalkris så måste jag ju bo hos henne tills det har löst sig. Jag är 57 och mamma 80.

 

[Petruska]

Det har gått mig förbi att generationsboende är vanligt bland användarna här på forumet, jag har fått uppfattningen att de flesta lever ganska konventionellt.

Alltså, det här med gårdar där flera generationer bor. Du har inte märkt att det hyggligt ofta kommer på tal här? Minst två beskriver väl den typen av arrangemang bara i den här tråden. Jag kände knappt till att det existerar i Sverige nuförtiden innan jag började hänga här.

 

[Migo]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Ja varför inte? Vi hade bråkat och mått lite dåligt, men det går ju över.

 

[Calyptra]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Jag hade aldrig orkat bo med min morsa, blir typ galen om jag är där mer än ett par timmar. Hon är dock i uppstarten att bygga om sitt hus så att min mormor som nyligen är änka skulle kunna flytta in om hon vill (typ permanent). Min ömma moder har redan blivit informerad om att helvetet fryser till is innan jag själv kommer bli involverad i generationsboende.

 

[Sleepy]

jag får repetera in absurdum saker som tex att bara tvätta fulla maskiner

De är 23 och 25 och beter sig som barn, gör endast minsta lilla.

Det kanske blir så om det var så de betedde sig innan de flyttade hemifrån? Mina var redan självgående långt innan de flyttade ut första gången och är de hemma nu ett tag så hinner jag aldrig tömma diskmaskinen själv tex, det har någon redan gjort. Någon hotellverksamhet för vuxna tycker jag inte en ska acceptera.

 

[prallan]

Det kanske blir så om det var så de betedde sig innan de flyttade hemifrån? Mina var redan självgående långt innan de flyttade ut första gången och är de hemma nu ett tag så hinner jag aldrig tömma diskmaskinen själv tex, det har någon redan gjort. Någon hotellverksamhet för vuxna tycker jag inte en ska acceptera.

Jo, skulle förstå om det gällde egna barnet, men partnern!.. Det går mig på nerverna

 

[Septicemia]

Alltså, det här med gårdar där flera generationer bor. Du har inte märkt att det hyggligt ofta kommer på tal här? Minst två beskriver väl den typen av arrangemang bara i den här tråden. Jag kände knappt till att det existerar i Sverige nuförtiden innan jag började hänga här.

Jag har sett det, absolut, men har inte fått uppfattningen av att det skulle vara många som bor på det viset utan snarare ett fåtal användare? Däremot, med tanke på forumets inriktning, kan jag mycket väl tänka mig att procentantalet är högre här än i andra kretsar. En familj där mor/far-föräldrar, vuxna barn och barnbarn samsas under samma tak vet jag inte om jag läst om alls här inne, om det inte rört sig om temporära förhållanden.

 

[Wysiwyg]

Nu ska jag väl inte utmana ödet här (peppar peppar osv) men jag kan inte riktigt se vad som skulle kunna hända i livet för att jag skulle flytta hem till min förälder.

Har som vuxen bott hemma för arbete fyra somrar i rad för arbete på hemorten. Trots att min förälder själv jobbade mycket alternativt spenderade tid i sommarstugan var det inte helt komplikationsfritt. Det tärde helt klart på relationen. Vi har en så mycket bättre och trevligare relation när vi inte nöter på varandra hela tiden. Får ett litet ångestpåslag bara av tanken på att bo med föräldern igen. (Och vi har en jättebra och nära relation innan någon hoppar på det tåget.)

 

[Kiwifrukt]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Mina föräldrar bor 2,5 kilometer från mig, och de hade gärna fått flytta hem till mig för en kortare tid om det skulle behövas. Vi träffas ofta (dagligen) ändå eftersom vi bor så nära varandra, det har varit likadant med mina morföräldrar som också bott i närheten. Men jag har tre sovrum som står tomma och två badrum, så vi hade inte behövt knö ihop oss i en liten lägenhet. Hade hellre sett, för allas bästa, att föräldrarna hade bott hos mig än i syrrans lägenhet.

Men jag är ju singel också. Hade jag levt med någon hade han kanske inte uppskattat att ha mina föräldrar boende hos oss och jag hade nästan garanterat ogillat att ha hans föräldrar hos mig (därav att jag inte skulle få för mig att bo hos kompisar eller bekanta).

 

[Inte_Ung]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Aldrig på tiden. Den ena är proppfull av OCD och den andra är gravt alkoholiserad. Ingen kan leva med dem. De slutade leva med varandra innan jag kom upp i skolåldern.

 

[cirkus]

Min lösning, swisha pengar så ungen klarar sig tills hen har fixat sin omtenta och fått pengar från CSN, ser jag som den privilegierade lösningen. Herregud så skönt det är att kunna vara den sortens förälder. Ett privilegium, verkligen.

Jag sa åt ungen att sluta krisa. Detta är vad man har sina medelklassföräldrar till.

Min unge som bor i en annan stad har också hängt på håret med sina tentor, nu fixade han det, men om han inte hade fixat det hade jag som också är koordinator på hans tim-jobb helt enkelt bokat in honom på en jävla massa jobb om han missat sitt CSN. En annan sorts privilegium

 

[Snurrfian]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Eftersom det inte finns en chans att vi skulle överleva mer än en vecka boende tillsammans så skulle jag inte tro det, jag skulle erbjuda det visserligen men vi båda skulle nog för oss själva konstatera att det inte var lämpligt.

Men jag känner mig inte så hemma hos min mamma heller, där jag bodde hemma är tre flyttar bort. Däremot har vi ett problemområde med sommarstugan, där känner jag mig hemma men orkar inte vara där pga mammas horderproblematik, mamma vill och klagar över att vi inte är där och hotar med att sälja stugan istället. Jag kontrar med att jag köper den gärna, men då vill jag bestämma hur det ska vara där.

 

[tanten]

Mycket kan nog också hänga på hurdant man bor. alltså bortsett från hur relationen skulle funka.

Jag har en liten stuga där det inte finns möjlighet att göra ett sovrum till och jag har bara ett badrum. Har en gäststuga men den är inte speciellt varm vintertid. Fast den har kök och badrum.

Avkomman bor i en lägenhet med två andra. Tror inte det skule vara så lyckat om jag campade på soffan. Hahaha.

I ett stort gigantiskt hus med mångar um och gott om utrymme skulle det antagligen vara enklare. En bekant bodde ensam på 300 kvm och hade emellanåt folk boende i veckor där. Där funkade et utmärkt. Både med barn och vänner.

I mitt llla hus skulle en vän snabbt sluta vara vän om det blev samboskap....

 

[cirkus]

För övrigt så kommer en av mina barn att bo hos mig i två veckor inom kort framtid - det är ett glapp som hon har mellan hemkomst från resa och att hennes lägenhet är uthyrd. Det kommer bli kul tror jag. Vi kommer bra överens och har en massa gemensamma projekt vi ska ägna oss åt. Det är ändå skönt att veta att det inte är för obestämd framtid.

Jag har bott hos en av mina äldre barn under en period när jag var rädd för att vara ensam hemma - så när sambon var borta bodde jag och den yngste hos en av döttrarna lite då och då. Så kan det bli när man bor granne med en som hotar att döda en och att den faktiskt menar allvar . Det var såklart ingen permanent lösning men fick duga tills jag kände mig mer trygg.

 

[Robbansmatte2]

Äsch, generationsboende går bra på landet med gård, äldsta dottern jobbar natt och går i skola på deltid och tar hand om det mesta när det gäller hästarna, jag jobbar heltid och tar bara kvällsmatningen. Det går bra, det är typ studentboende, hon äter sin och jag äter min mat, hon har sina vanor och jag har mina. osv. Vi är rätt vana vid varandra nu sedan 34 år och hjälps åt. De yngre döttrarna är utflugna sedan länge. Annars hade hon inte kunnat bo på landet och jag hade inte orkat med tre hästar.

 

[BornAgain]

Min mamma drabbades av en livskris och sjukdom och klarar sig inte själv längre. Detta lär komma som en överraskning för flera av er - maskorna är stora i det sociala skyddsnätet och fallhöjden hög (typ hamna snett i byråkratin och dö). Man måste vara mycket. mycket stark för att be om hjälp på ett sätt som når igenom - och mycket, mycket svag (alt. ha tur eller bo på rätt ställe) för att med säkerhet få hjälp.

Det är jättesvårt att jämka samman vuxna li men det som verkligen tar kål på en är omgivningen. Alla åsikter om hur "man" ska leva. Det är typ Alan Bates och Jason som bor med sin mamma. Alla andra skulle inte klara av att bo med sina föräldrar och har barn som är självständiga.

 

[MiniLi]

Ang om man låtit föräldrar flytta hem till sig själv.. Jag tänker att det beror på hur stort man bor och om man bor ensam eller ej.
Jag menar - om jag ensam flyttar hem till mina föräldrar så blandas ju ingen mer person in. Jag hade inte velat flytta hem till mina föräldrar om min partner skulle med i dealen. Varför det nu skulle kunna bli aktuellt..
Jag hade inte heller velat ha svärmor boendes hemma hos oss, och antar därmed att det hade känts mindre bra för min partner om mina föräldrar flyttade in hos oss.

Sen tänker jag att föräldrar någonstans liksom har passerat gränsen i ålder för när det ens är rimligt att ha "sammanboende med sina barn" som ett rimligt alternativ. Jag känner ju själv att det skulle vara mer och mer orimligt ju äldre jag själv blir. Mycket eftersom stigande ålder iaf i mitt fall innebär bättre ekonomi osv vilket gör att man inte hamnar i en sådan sits lika lätt.
Mina föräldrar har garanterat råd att bo på hotell om de skulle behöva.

Mina föräldrar bor också mycket mer rymligt än vad jag gör. De har extrarum med bäddsoffa, det har inte jag. Skulle någon bo hos mig skulle den personen behöva sova i vardagsrummet och det skulle absolut inte funka för mig.

 

[Petruska]

Min unge som bor i en annan stad har också hängt på håret med sina tentor, nu fixade han det, men om han inte hade fixat det hade jag som också är koordinator på hans tim-jobb helt enkelt bokat in honom på en jävla massa jobb om han missat sitt CSN. En annan sorts privilegium

Absolut. Och en bra sak att kunna göra för ungen. Hjälp till självhjälp. (Mitt jobb är omöjligt i det sammanhanget.)

 

[TinyWiny]

För mig är det mer skrämmande att tänka sig att säga "du är alltid välkommen vad som än händer" till barnen. Varför behöver det sägas? Och varför är inte utgångsläget att de kan ta hand om sig själva som vuxna?

Min mamma sa ofta "du vet att du alltid är välkommen hem". Jag vet att hon sa så för att hon anser att jag inte klarar mig eller något alls själv. Jag vet också att orden inte är sanna. När jag hals över huvud lämnade ett misshandelsförhållande med två barn, en hund och fyra katter var det så enormt jobbigt och gnället var konstant om hur jobbigt det var för dem. Jag var totalt sönderslagen både fysiskt och psykiskt men ingen av dem skulle komma på tanken att fråga hur jag mådde. Vi bodde där i sex dagar innan jag lyckades få tag i en lägenhet. Jag är och var inte alls "alltid välkommen hem" och har nog aldrig varit och jag hade inte tagit den utvägen om jag hade varit ensam eller haft något val.

När mitt ena barns samboförhållande tog slut var det självklart att hämta henom. Lika självklart var det för hens syskon att ställa upp och köra fem timmar och komma hem mitt i natten. Hen var tacksam för hämtningen, det var så skönt att komma hem och få tid att landa i det nya, ladda om och ta nya tag. Hen sa efteråt att hen var rädd att hen skulle stanna i bubblan. Jag sa då att hade hen det så skulle jag med mängder av kärlek puttat henom i en bättre, mindre destruktiv riktning. Jag hade inte låtit henom stanna där. Två dagar senare hade hen fixat ett rum att hyra, åkte tillbaka till staden hen bodde och jobbade i och livet gick sakta men säkert vidare. Självklart är det bästa att finnas för sina barn i kriser och katastrofer men lika viktigt är det att inte låta dem falla tillbaka till någon märklig låtsasbarndom utan att med varlig och kärleksfull hand finnas där som man gör till ett vuxet barn. Att låta barnet flytta hem på obestämd tid hade jag aldrig gjort. Det hade inte varit det bästa varken för mig/oss eller för barnet och det trots att deras rum står oanvända idag. För för mig handlar det inte om utrymme, det handlar om att vi alla ska få leva de liv vi vill.

 

[bollen__]

Maken skulle hellre sova under en bro än bo med sin mamma. Hon har lyriskt uttryckt någon gång att han borde köpa ett litet hus de kan bo i båda två. Tack men nej tack, han blir galen av att hälsa på henne tom.

Hos mamma som bor i lgh tycker jag att det blir obekvämt att sova mer än en natt. Behövde det i somras när hon hjälpte mig när jag var sjuk, och det blev jobbigt. Sov på hennes soffa och hade hundarna med mig, samtidigt som mamma såklart ville göra sina saker som vanligt. En natt kändes mysigt, två var för mycket.
Hos pappa skulle det väl egentligen gå eftersom vi har vår husvagn där och maken bor där till och från när han jobbar på somrarna. Men det skulle vara jobbigt. Men bättre där ändå där husvagnen blir som ett eget krypin än hos mamma där man går på varandra.

Mamma har bott en del hos mig under året, för att hjälpa mig med hundarna när jag var på sjukhuset och även för att hjälpa mig när maken började jobba borta. Otroligt snällt såklart och skönt att vi har ett hus men ändå inte en bekväm situation.