Spin off - Att flytta "hem" som vuxen

[MCP]

När jag och exet bröt upp så blev jag erbjuden att få flytta hem om jag kände att det behövdes. Jag tvivlar inte det minsta på att jag skulle ha varit välkommen, men jag gjorde det ändå inte.
Dels för att det inte var någon så akut situation, men dels för att jag var lite rädd för att det skulle bli lite konstigt.
Föräldrarna har ganska stort hus, och vi har alltid kommit bra överens, speciellt mamma och jag, men när man bott hemifrån i flera år och skapat sig ett eget liv och rutiner så, tja, jag vet inte.
Vi skulle säkert nog ha klarat det bra och utan vare sig trauman eller försvagade relationer, men när man inte måste så...

När jag tänker på det så skulle jag nästan hellre flytta in med dem (för en begränsad tid, säg någon renovering) tillsammans med sambon, känns som om det upplägget skulle kunna hjälpa till att vidfästa var vi alla står i livet nu och inte vad som varit förut.
Utan hänsyn för sambons eventuella åsikt i det hela nu då

 

[chiiliacanth]

Jag flyttade hem igen för studiers skull för 1½ år sen. Det funkar kanonbra! Bor med min mor i villa - vi har en superbra relation och jag känner mest att jag är tacksam för dessa år vi får tillsammans. Hon är 60 och jag är 28 år. Vi har utvecklat underbara vanor, åker och tränar i veckorna tillsammans, lagar middag ihop och hittar på roliga saker varje helg. Hade säkert kunnat bo hos min far också men han bor i lägenhet och inte i villa, vilket känns som att det är i trängsta laget.
Har ni en bra relation med era föräldrar säger jag, kör på! Vi är trots allt flockdjur, människan, och mår bra av social kontakt i min mening. Sen ska man såklart inte nöta sönder en relation i onödan om det är ansträngt i en familj..

Ang generationsboende - jag hade lätt kunnat bo med delar av min släkt/familj nära, säg på en sån där stor gård där det ligger två-tre boningshus ganska nära varandra med olika familjer i släkt. Sen ett stall runt hörnet också såklart med alla pållarna
Hade varit himla tryggt för barnen o växa upp med familjen nära, alltid någon som har ett lyssnande öra, och självklart smartast ekonomiskt sett också.

 

[Pontevecchio]

Nej. Mina föräldrar har 250 kvm, tre lediga sovrum på nedervåningen. Men vi vill inte dela hus, kök och bo ihop. En vecka fixar vi om det är sommar och vi är ute mycket, men de har inte ett stort hus för att vi ska kunna flytta hem igen, utan för att de vill ha det.

Är väl helt enkelt så att familjer skiljer sig åt. Vi tränger ihop oss i små sommarstugor både påsk/midsommar/semesterledighet och jul. Mi Casa es su Casa liksom.

 

[Pontevecchio]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

inga större problem. Vi har tex svärföräldrarna hemma hos oss varje måndag 14-20 då de hämtar barnet, går hem till oss, leker, lagar mat och fixar. samma med min mamma de flesta dagar. Min pappa bygger och fixar hos oss, då äter han lunch, fikar osv under dagen såklart.

jag vill ha öppen ytterdörr där folk är välkomna. Är inte så hemlig liksom. Har inga problem att åka och sova hos mina päron med barnet om jag är gräsänka och tex behöver barnvakt morgonen efter. Smidigt ju.

 

[MiniLi]

inga större problem. Vi har tex svärföräldrarna hemma hos oss varje måndag 14-20 då de hämtar barnet, går hem till oss, leker, lagar mat och fixar. samma med min mamma de flesta dagar. Min pappa bygger och fixar hos oss, då äter han lunch, fikar osv under dagen såklart.

jag vill ha öppen ytterdörr där folk är välkomna. Är inte så hemlig liksom. Har inga problem att åka och sova hos mina päron med barnet om jag är gräsänka och tex behöver barnvakt morgonen efter. Smidigt ju.

Vad har öppen eller stängd dörr med hemligheter att göra?
Jag är inte heller hemlig, men jag uppskattar att få vila i lugn och ro hemma och vill därför inte ha folk där särskilt ofta. Hos mig får man verkligen inte bara dyka upp, vill få ngn slags förfrågan att ta ställning till innan.

 

[Tora]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Inga problem. Om mina föräldrar/svärföräldrar skulle behöva hjälp med bostad så givetvis får de komma och bo hos oss.

 

[Petruska]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Min mamma bodde en vecka i min lägenhet för många år sedan. Jag var bortrest och hon tog hand om min unge, samt passade på att ägna sig åt den större stadens kulturliv på dagarna då ungen var i skolan. Det funkade ju. Jag har ingen känsla av att hon beter sig gränslöst när det gäller mina saker, och hon har alltid varit en utmärkt mormor.

Men om det handlade om att hon och min pappa behövde en bostad? Varför hyr de då inte något under övergångsperioden, eller slår sig ner på landet så länge? Jag kan inte se den kris som måste råda för att det ska vara en rimlig lösning att de flyttar i hos mig.

Men visst, om det blir krig får de väl ta med sig sitt KRIGSPULVERMOS och slå sig ner där det finns en torr sovplats.

 

[TinyWiny]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Aldrig i livet.

 

[Oldie]

Men du skulle självklart ha kastat ut honom först.

Jo det hade jag nog behövt för jag hade en 9 åring med mig i boet + 1 hund o 1 katt.

 

[Kattennizze]

Jag flyttade hem igen för studiers skull för 1½ år sen. Det funkar kanonbra! Bor med min mor i villa - vi har en superbra relation och jag känner mest att jag är tacksam för dessa år vi får tillsammans. Hon är 60 och jag är 28 år. Vi har utvecklat underbara vanor, åker och tränar i veckorna tillsammans, lagar middag ihop och hittar på roliga saker varje helg. Hade säkert kunnat bo hos min far också men han bor i lägenhet och inte i villa, vilket känns som att det är i trängsta laget.
Har ni en bra relation med era föräldrar säger jag, kör på! Vi är trots allt flockdjur, människan, och mår bra av social kontakt i min mening. Sen ska man såklart inte nöta sönder en relation i onödan om det är ansträngt i en familj..

Ang generationsboende - jag hade lätt kunnat bo med delar av min släkt/familj nära, säg på en sån där stor gård där det ligger två-tre boningshus ganska nära varandra med olika familjer i släkt. Sen ett stall runt hörnet också såklart med alla pållarna
Hade varit himla tryggt för barnen o växa upp med familjen nära, alltid någon som har ett lyssnande öra, och självklart smartast ekonomiskt sett också.

Jag hade gärna velat haft det så! Jag hade jättegärna bott med delar av min släkt nära varandra.

 

[Milosari]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Ingen av dem hade velat flytta hem till mig om det inte var akut kris. Så svaret hade blivit ja. Detsamma gäller vänner. Men de med hundar hade inte kunnat flytta in.

 

[Bison]

Jag har ju inga föräldrar så det är inget jag behöver fundera över.
Däremot är jag alltid välkommen att flytta in och bo hos brorsan med familj om det krisar.
Det skulle antagligen fungera väldigt bra.
Har det som plan b, blir jag less på livet flyr jag till Rumänien och lever på min bror

 

[Tora]

Jo det hade jag nog behövt för jag hade en 9 åring med mig i boet + 1 hund o 1 katt.

Men där ser du problemet löst

När min mamma gick bort så var det långtgående planer på att min pappa skulle flytta till oss. 2 vuxna, 4 barn och 2 hundar i en trea + morfar då. Nu slumpade sig det så att det aldrig blev av. Barnen var jättebesvikna. Men hade morfar haft en katt så hade det varit tvärnej. Någonstans måste man dra gränsen liksom

 

[Trani]

Det är så att vid svårt missbruk finns det problem med medberoende och liknande som gör att man riskerar att underlätta deras missbruk. Där kan det finnas villkor som måste först uppfyllas och liknande men det är ett beslut som måste tas för varje enskild gång i samråd med en expert på missbruk. Men vad vet jag du kanske är just en expert på missbruk och kan råda mig hur jag skall göra ifall problemet dyker upp?

Jag är ingen expert men känner väl til teorin om medberoende och är lite skeptisk som sagt. Av vad jag har sett verkar föräldrarnas/omgivningens vilja eller ovilja att vara "medberoende" inte vara avgörande för missbrukarens tillfrisknande. Det handlar snarare om att skydda sig själv som anhörig (och jag tycker teorin verkar göra mest nytta för folk som vuxit upp med missbrukande föräldrar).

 

[hastflicka]

Tack vare den har traden har jag insett exact vad det ar som inte fungerar med "flergenerations boende" i vart fall. Sonen flyttade hem igen. Han har "familje spelet" helt klart for sig. Nar mamma lagar mat dukar han bordet under glatt smaprat utan att bli tillsagd, for han vet.
Nar man atit klart reser han sig och dukar av och tar hand om disken, (och far hjalp av Maken) for sa ar det bara. Nar han ser att hunden slapade in en massa grus tar han fram damsugaren direkt, for sa har han lart sig att man gor. Etc, etc, etc ...

Sonhustrun a andra sidan ... hon sitter och spelar spel pa sin tablet medan jag lagar mat och underhaller barnet, svarar knappt pa tilltal och har aldrig nagot sjalv att tillfora till en diskussion. Hon reser sig fran matbordet medan man ater for att ga och satta sig i soffan med sin tablet, (efter tillsagelse, da jag bara inte klarade det) tog hon upp den vid bordet medan vi at nasta gang (det klarade inte Maken sa det blev tillsagelse da ocksa). Hon ar totalt granslos ... och "hittade" tillexempel en grej i min garderob som hon glatt tog med sig ut.

Det galler i stort sett allt ... hon har helt andra vanor och varderingar, mina barn har vaxt upp med oss, vi har inga problem med att sambo med dem och lamna varandra utrymme. Nar Maken blev tjatig en dag sa sonen bara ett lungt, "Pappa!" och Maken tystnade i ett mutter ... Vi kan varandra och kan ge varandra utrymme, men hon ar som en sten i kugghjulet som far det hela ekipaget att ga valdigt snett.

Jag ar 60+ med en massa medicinska problem. Jag har ett mal for resten av mitt liv och det ar att jag vill skratta varje dag. Jag tanker inte slosa bort den tid jag har kvar med att bli osams med mina barn, eller att ma daligt for att jag inte kan saga vad jag tycker. SA, vi snowbirdar och bor i (visserligen stor, runt 30 kvadratmeter) husvagn tills de kan flytta ut.

 

[Fibusen]

Jag (30) bodde hos mamma 2 nätter för ganska precis 2 år sen då mitt avlopp hade fryst ihop en lördag och jag ville inte betala jouravgiften på spolbilen. Ett par veckor senare frös det en gång till (en söndag, alltså jouravgift igen) och jag ringde spolbilen direkt.

 

[Septicemia]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Om det var en sista utväg? Tveklöst.

Om det fanns andra lösningar? Nej. Vi lever redan två stycken vuxna i en lägenhet på 60 kvadrat, två till (eller fyra, sambons föräldrar har två söner som bor hemma också) skulle bli mentalt påfrestande och för trångt.

Om vi bodde större? Hade var och en kunnat driva sitt eget hushåll med separata badrum och kök så känns det som ett icke-problem. Svårigheten kommer när olika sorters vardagar måste synkas. Jag kan lätt se hur den sista alvedonen (eller mina diklofenak ) eller kaffet hade kunnat bli spiken i kistan för annars fina familjerelationer.

 

[karamelldrottningen]

Tack vare den har traden har jag insett exact vad det ar som inte fungerar med "flergenerations boende" i vart fall. Sonen flyttade hem igen. Han har "familje spelet" helt klart for sig. Nar mamma lagar mat dukar han bordet under glatt smaprat utan att bli tillsagd, for han vet.
Nar man atit klart reser han sig och dukar av och tar hand om disken, (och far hjalp av Maken) for sa ar det bara. Nar han ser att hunden slapade in en massa grus tar han fram damsugaren direkt, for sa har han lart sig att man gor. Etc, etc, etc ...

Sonhustrun a andra sidan ... hon sitter och spelar spel pa sin tablet medan jag lagar mat och underhaller barnet, svarar knappt pa tilltal och har aldrig nagot sjalv att tillfora till en diskussion. Hon reser sig fran matbordet medan man ater for att ga och satta sig i soffan med sin tablet, (efter tillsagelse, da jag bara inte klarade det) tog hon upp den vid bordet medan vi at nasta gang (det klarade inte Maken sa det blev tillsagelse da ocksa). Hon ar totalt granslos ... och "hittade" tillexempel en grej i min garderob som hon glatt tog med sig ut.

Det galler i stort sett allt ... hon har helt andra vanor och varderingar, mina barn har vaxt upp med oss, vi har inga problem med att sambo med dem och lamna varandra utrymme. Nar Maken blev tjatig en dag sa sonen bara ett lungt, "Pappa!" och Maken tystnade i ett mutter ... Vi kan varandra och kan ge varandra utrymme, men hon ar som en sten i kugghjulet som far det hela ekipaget att ga valdigt snett.

Jag ar 60+ med en massa medicinska problem. Jag har ett mal for resten av mitt liv och det ar att jag vill skratta varje dag. Jag tanker inte slosa bort den tid jag har kvar med att bli osams med mina barn, eller att ma daligt for att jag inte kan saga vad jag tycker. SA, vi snowbirdar och bor i (visserligen stor, runt 30 kvadratmeter) husvagn tills de kan flytta ut.

Det var en jäkla tur att ni har husvagnen! Ni verkar ha sett mycket och haft roligt under resan

Blir mest fundersam att pappan ska göra allt. Låter inte speciellt hållbart tänker jag.

 

[karamelldrottningen]

Mina grannar är i generationsboende.
Mamman bor i ett hus och barnet (hon är väl över 40 nu) och med sina barn. Hennes barn är runt 20 men vet att en bor kvar iaf. Får se om de tar över sen

Edit: Det är alltså flera hus vara två bostadshus på ca 200-250 kvm så alla bor inte under samma tak.

 

[Trani]

hon ar som en sten i kugghjulet som far det hela ekipaget att ga valdigt snett.

Hon kanske inte tycker det är så jävla kul att sitta och vara "föräldraledig" (hemmafru) hos sina svärföräldrar...