Spin off - Att flytta "hem" som vuxen

[Petruska]

Jag anser mig vara expert på området.

Såhär tänker jag. Jag vet om att mina päron inte kastar ut mig på gatan. Jag vet också om att de helst slipper mig. Jag vet om att jag är extra besvärlig eftersom jag inte bara är jag, utan jag + 3. Men det finns ingen som helst poäng i att uttala det. Oavsett hur jobbigt det är för föräldrarna, så kan jag garantera att det är ÄNNU jobbigare för mig att som 37-årig småbarnsmorsa inte ha ett eget boende. Bara en sån grej som att inte kunna barnsäkra när man har en daredevil till unge är ju som att åka snabbfilen till HIA.

Det är fullt möjligt att uthärda om man bara bestämmer sig för att göra det. Livet behöver inte bli miserabelt för det finns trots allt ett ljus på andra sidan.

(Sen kanske jag är ett skräckinjagande exempel nu. Jag skulle bara stanna någon månad var det sagt )

Nu känner jag ju inte er och har inte detaljerna, men min känsla är att det inte hade kunnat vara ett alternativ för min del. (Om det kommer att kunna vara det för min son när han är i samma ålder och kanske har barn, vet jag ju inte.) Vem det är värst för, skulle jag säga inte går att säga. Hur vet man vad andra känner och hur jämför man, liksom?

Men då har jag ju också ett sommarhus inom vad som ändå är normalt pendlingsavstånd, så jag hade tagit min tillflykt dit vid bostadkris. Med bil och körkort funkar det, men inte utan, även med skolbarn som då kan slippa byta skola. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag fick överta sommarhuset, men det kan ha varit när jag var något år yngre än du är nu.

 

[stjarnhimmel]

I min familj skulle alla göra det man kan för att ordna ett eget boende. Men om det inte skulle gå så skulle jag även erbjuda min mamma eller syster att bo hos mig ett tag om det behövdes. Även vissa vänner skulle jag erbjuda det.

 

[Oldie]

Nej jag skulle bara säga till dom att dom alltid är välkomna hem. Men tydligen är det väldigt provocerande för vissa.

Alltid är en jävligt låååång tid. Och när du är 50+ så tror jag du (om du ens lever) inte ser det riktigt på det sättet. Att själv vara gammal och flytta hem till sina ännu äldre (om de ens lever) föräldrar på äldreboendet lär du inte tycka vara så jävla självklart.

 

[karamelldrottningen]

Märklig rubrik
Är det @Petruska som startat tråden men citerar i första inlägget??

Hur som helst tänker jag att det beror på omständigheterna. Är det under en
Begränsad tid som det vuxna barnet bor hemma kanske det kan vara en ok lösning. Eller om föräldrarna behöver mycket hjälp men inte tillräckligt för att kunna flytta. Är ju ingen optimal lösning men isåfall tillfälligt om det funkar mellan dem överlag.

 

[stjarnhimmel]

Märklig rubrik
Är det @Petruska som startat tråden men citerar i första inlägget??

Hur som helst tänker jag att det beror på omständigheterna. Är det under en
Begränsad tid som det vuxna barnet bor hemma kanske det kan vara en ok lösning. Eller om föräldrarna behöver mycket hjälp men inte tillräckligt för att kunna flytta. Är ju ingen optimal lösning men isåfall tillfälligt om det funkar mellan dem överlag.

Gissar att den är utplockad från en annan tråd..

 

[Inte_Ung]

Först och främst så måste det ju vara praktiskt. Sedan så finns det många sätt hjälpa till på. Pengar löser mycket.
I min familj så gillar vi att vara tillsammans så vi trivs med att bo ihop i olika konstellationer. I mitt hus så bor mitt äldsta barn, mitt barnbarn, en eller flera av barnets vänner och så jag tidvis. Mestadels så bor jag med min sambo och yngsta barnet i deras hus. Mellanbarnet bor extremt centralt i lya på studieorten och tillbringar en hel del tid hos mig och sambon där han har en bäddad säng i mitt arbetsrum. Att husen är praktiskt strukturerade med många rum underlättar. Vi kan alla dra oss undan för oss själva när vi vill.
Men den viktiga förutsättningen är ju att vi så gärna är tillsammans.

 

[Hyacinth]

Diskussionsnivån .

Luften är fri!

 

[hastflicka]

Jag har gjort "the right thing" och erbjod yngste sonen med fru, ettarigt barn, samt hund och katt att flytta hem till oss for att spara pengar till en insats till eget hus. Det var "super morsan" som krop fram igen. Sonen ar mycket hjalpsam, men jobbar 6 dagar i veckan, barnbarnet ar helt underbar ... och sonhustrun gjor i.n.g.e.n.t.i.n.g.
Det finns helt klart tillrackligt med utrymme ... men bara ett kok, sa det slutade med att jag stadade och lagade mat ... ofta samtidigt som jag underholl barnbarnet da den omma modern spelade data spel.
Efter en dryg manad i samma hus packade jag och maken upp var husvagn och befinner oss nu pa en "snowbird" resa. Vi akte soderut dar det ar sol och fint vader och tanker komma hem nar det ar dags for son med familj att flytta ut.
Tursamt nog har vi tidsbegransat det hela och de flyttar ut innan sommaren. Tills dess bor vi med tva hundar i husvagnen.

 

[Trani]

(Möjligtvis om det var svår missbruk eller liknande då)

Så undantaget från din förträffliga gästfrihet är om ungen har det riktigt, riktigt svårt? Då kommer du bara "äh, du får lösa det själv faktiskt. Hjärterummet tog slut."

Förlåt men hela diskussionen är rätt komisk. (Plus att jag blir lite provocerad av den där "tough love"-grejen man tydligen ska köra med missbrukare. Klart att det kan nå en gräns när de inte går att ha i möblerade rum men jag tänker att jag, om jag var förälder, hellre blir bestulen på allt jag har och trampar på kanyler i mitt eget vardagsrum än låter mitt barn dö ensam på en offentlig toalett.)

 

[Trani]

Jag tror att enda anledningen till att "flytta hem" till mina föräldrar igen skulle vara om jag kraschade helt och inte kunde ta hand om mig själv. Typ att valet stod mellan det och inläggning. Päronen är väldigt långt ner på min lista över folk jag skulle sammanbo med i krisläge. Att de bor på vischan spelar såklart in. Kan vara att jag hade tänkt annorlunda om de hade bott i en våning i innerstaden.

 

[Tora]

Alltid är en jävligt låååång tid. Och när du är 50+ så tror jag du (om du ens lever) inte ser det riktigt på det sättet. Att själv vara gammal och flytta hem till sina ännu äldre (om de ens lever) föräldrar på äldreboendet lär du inte tycka vara så jävla självklart.

Men om jag inte lever så är det ju absolut inget problem att flytta hem till dom och som jag skrev förut så får jag annars först kasta ut dom från äldreboendet.

 

[Tora]

Så undantaget från din förträffliga gästfrihet är om ungen har det riktigt, riktigt svårt? Då kommer du bara "äh, du får lösa det själv faktiskt. Hjärterummet tog slut."

Förlåt men hela diskussionen är rätt komisk. (Plus att jag blir lite provocerad av den där "tough love"-grejen man tydligen ska köra med missbrukare. Klart att det kan nå en gräns när de inte går att ha i möblerade rum men jag tänker att jag, om jag var förälder, hellre blir bestulen på allt jag har och trampar på kanyler i mitt eget vardagsrum än låter mitt barn dö ensam på en offentlig toalett.)

Det är så att vid svårt missbruk finns det problem med medberoende och liknande som gör att man riskerar att underlätta deras missbruk. Där kan det finnas villkor som måste först uppfyllas och liknande men det är ett beslut som måste tas för varje enskild gång i samråd med en expert på missbruk. Men vad vet jag du kanske är just en expert på missbruk och kan råda mig hur jag skall göra ifall problemet dyker upp?

 

[Hyacinth]

Det är så att vid svårt missbruk finns det problem med medberoende och liknande som gör att man riskerar att underlätta deras missbruk. Där kan det finnas villkor som måste först uppfyllas och liknande men det är ett beslut som måste tas för varje enskild gång i samråd med en expert på missbruk. Men vad vet jag du kanske är just en expert på missbruk och kan råda mig hur jag skall göra ifall problemet dyker upp?

Men hur i hela friden orkar man säga nej till sitt barn i en så utsatt situation? Är barnet en självförsörjande civilingenjör har denne råd med ett andrahandsboende eller hotell. Men jag har svårt att tro att man hittar en expert att bolla missbruk med innan det gått väldigt längt.

 

[bumpo]

Av vissa Kukas-relaterade anledningar bor jag hos mina föräldrar igen. Det funkar men är väl kanske inte optimalt.

 

[Tora]

Men hur i hela friden orkar man säga nej till sitt barn i en så utsatt situation? Är barnet en självförsörjande civilingenjör har denne råd med ett andrahandsboende eller hotell. Men jag har svårt att tro att man hittar en expert att bolla missbruk med innan det gått väldigt längt.

Nu har jag erfarenhet av svårt missbruk på nära håll och dom fick hjälp och ja det var svårt missbruk som gått långt och det är det jag hade i tankarna när jag skrev missbruk. Mer ingående än så har jag inte lust att gå in på det då jag inte vill riskera att outa någon av misstag.

 

[iNHALE]

Jag tror att min mamma är en av få som nog inte skulle ha något emot om jag flyttade hem, iaf en kort period. Jag skulle inte klara det. Det är kul att hälsa på en vecka i taget (de bor i Portugal nu på ålderns höst), men skulle inte kunna bo där någon längre tid. Hon försökte föreslå att jag ju kunde flytta dit också precis som de gjorde men jag avböjde, även om vädret är avsevärt mycket trevligare än i Sverige.

Har en ytlig bekant som efter separation flyttade hem till sina föräldrar i deras 3'a med sina två barn varav den ena är 18 och den andra typ 8. Nu typ 3 år senare bor hon fortfarande där... Blir kräkfärdig bara jag tänker på det. Mig veterligen letar hon inget nytt boende, inte aktivt iaf. Jag hade skämts ögonen ur mig om jag tvingats flytta hem till föräldrarna och dessutom inte lyckats flytta därifrån på 3 år trots att jag har två större barn.

 

[Milosari]

Nu känner jag ju inte er och har inte detaljerna, men min känsla är att det inte hade kunnat vara ett alternativ för min del. (Om det kommer att kunna vara det för min son när han är i samma ålder och kanske har barn, vet jag ju inte.) Vem det är värst för, skulle jag säga inte går att säga. Hur vet man vad andra känner och hur jämför man, liksom?

Men då har jag ju också ett sommarhus inom vad som ändå är normalt pendlingsavstånd, så jag hade tagit min tillflykt dit vid bostadkris. Med bil och körkort funkar det, men inte utan, även med skolbarn som då kan slippa byta skola. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag fick överta sommarhuset, men det kan ha varit när jag var något år yngre än du är nu.

Det hade inte varit ett alternativ för mig heller, om andra alternativ funnits . Mamma och jag hade en ansträngd relation innan och hon har sagt och gjort saker nu som jag kommer ha mycket mycket svårt att glömma. Trots att jag är världens minst långsinta person. Det är verkligen långt ifrån en optimal situation. Ensam hade jag kunnat bo var som helst, har många vänner dit jag är välkommen. Eventuellt också med hundar, men då börjar vi närma oss ett par timmars pendlingsstid/dag. Men kombon barn + hundar + en pappa till barnet som saknar körkort och bil, så blir ekvationen omöjlig att lösa. Särskilt som det inte finns möjlighet till ekonomiskt stöd (jag har inte möjlighet att betala över 10 000 för en lägenhet).

 

[Petruska]

Det är så att vid svårt missbruk finns det problem med medberoende och liknande som gör att man riskerar att underlätta deras missbruk. Där kan det finnas villkor som måste först uppfyllas och liknande men det är ett beslut som måste tas för varje enskild gång i samråd med en expert på missbruk. Men vad vet jag du kanske är just en expert på missbruk och kan råda mig hur jag skall göra ifall problemet dyker upp?

Medberoende, eller något mycket likartat, kan uppstå även utan att någon missbrukar något. Om medberoende är vad som oroar dig är det för mig ännu mer underligt att du är där med en lösning på barnens problem innan de ens har problemen. Det är inte ett supergott tecken just i sammanhang av möjligt medberoende att du redan har löst dina barns eventuella framtida problem, skulle jag säga. Och du berömmer ju till och med dig själv för det.

 

[pepp]

Jag är smalare än för tio år sedan. Mer oklart om jag är gladare. Jag är inte direkt ledsnare, i alla fall.

Under den senaste tioårsperioden har barn flugit ur boet. Jag hade ingen aning om vilken stor skillnad det skulle göra och hur befriande det är! Folk säger att det är en stor förändring att få barn, jag säger att den förändringen är ett intet mot när man sedan blir av med dem igen. Omskakande på ett mycket positivt sätt.

Att sedan även utflugna vuxna barn är ens egen ömmaste punkt, det visste jag ju och det är ju det starkaste argumentet mot att alls få barn från början. Men nu när de finns, så är det kul att att de har blivit vuxna. Både de och jag är våra egna människor nu!

Jag fick flytta hem till mamma och pappa med min hund i drygt 2 månader.
Höll på bli tokig!!!!

 

[Sleepy]

Det är fullt möjligt att uthärda om man bara bestämmer sig för att göra det. Livet behöver inte bli miserabelt för det finns trots allt ett ljus på andra sidan.

(Sen kanske jag är ett skräckinjagande exempel nu. Jag skulle bara stanna någon månad var det sagt )

Helt klart så är det ju olika hur relationen ser ut och hur väl en fungerar tillsammans. Mina barn och jag har alltid haft en fin relation och trivts tillsammans, även nu när de är vuxna. Jag vet att deras mellanlandningar alltid kommer att vara tillfälliga och att de är driftiga nog att ta sig vidare efter ett tag.

Däremot hade jag en strulig yngre bror boende i ett gårdshus ett tag för många år sedan och det fungerade inte alls. Han blev en belastning och misskötte sig så honom slängde jag ut. Honom har jag ju dock inte uppfostrat själv.