Sv: Sparka hästen.
KL
Jag håller med många i denna tråd
det är hårfina gränser och det sunda förnuftet får råda. Vi skaffade hästar för att tämja dem, alltså kan vi redan från början utgå från att de INTE kommer reagera eller agera som vildhästar och vi kommer aldrig kunna ha dem som vildhästar heller. En promenad ihop med en liten parvel till människa är inte naturligt. Inte att gå i hagen heller.
Men sen kan vi anpassa den redan tämjda tillvaron så att de iaf kan få vara hyfsat normala hästar där deras beteenden får vara så naturliga som möjligt till en viss gräns. Kom ihåg, vi har redan stängt in dem en gång...
Hanteringsmässigt anser jag att hästen ska klara av att stå stilla på gången, uppbunden. Att hela tiden korrigera den BARA för att man absolut vill att den ska stå lös tror jag inte ger nån lycklig häst. Har man den uppbunden så blir korrigeringarna mycket färre, den sitter ju fast och rör sig inte så långt. Är den lös så måste den ju korrigeras för varje "felsteg" för att inte hinna smita undan.
Sen att stå stilla vid uppsittning eller selning - tja, det är ju ändå en
uppgift och tar max några minuter.
Att leda sin häst: Eftersom jag är en liten parvel som tvingat min häst att bo i box och i hage så måste jag även tvinga den att respektera mig oavsett situation. Försöker den gå PÅ mig så viftar jag med handen eller alt rycker i grimman om den inte lyssnar på finare hjälper än så. har tom använt pisken några gånger *skämmes*
MEN med tanke på att hästen helt brutalt tänker mosa mig med sina fyra stenhårda hovar och 560 kg så struntar jag i om den blir rädd av min lilla futtiga pisksnärt.
Är den rädd för något så är ju tanken att den ska söka "skydd" och stöd hos mig, inte springa över mig. Springer den över mig - tja då har jag ju misslyckats oxå som kompis eller vad jag ska kalla mig själv. Genom att tala om för hästen hur den ska bete sig även i skrämda situationer så visar man hästen att man är "ledare", att man är någon att lita på. Man kan ju inte avvika i sitt beteende bara för att hästen blir rädd! Snarare tvärtom, ju mer skärrad häst, ju tydligare hjälper och regler. Börjar man ist dalta med hästen när den reagerar med rädsla så blir det ju bara ännu räddare eftersom matte OXÅ beter sig annorlunda.
Bättre att ta ned en rädd häst på jorden med ett morrande eller en dask i bringan och få sans i den innan det barkar iväg i panik. För konstigt nog, de hästar jag sett som drabbats av panik är de hästar vars matte står i andra änden av linan och säger "men luuugn, sååååja såååja" och knappt vågar hålla i sin häst som dansar runt, då hittar ju hästen ingen trygghet någostans och får panik.
Istället för någon som rycker tag i den och visar pondus och säger med hela kroppen "nu skärper du till dej, det är inte ens farligt, sluta larva dej!!"
Häftigaste situationerna jag varit med om är när treåriga hingsten bara efter några dagar i min ägo och u min hantering vänder sig till mig i en skärrad situation. Han fnyser och dansar runt runt när våra hundar tokskäller på honom (jag utsätter honom alltså för hundarna för att visa att de bara skäller o låter illa, de kommer inte döda honom)
Hingsten dansar som sagt var runt runt runt men jag bara håller honom o rycker i grimman om han är på "väg bort". Jag viftar med pisken varje gång han kommer för nära mig. Han håller hela tiden ett vakande öga på hundarna men snart står han blickstilla o tittar på mig. Jag bara står. Manar sen på honom o han sänker huvudet o går närmare hundarna utan att bli rädd o söker stöd hos mig rent mentalt.
En annan dag är vi ute o rider o kommer till lite rinnande vatten. Hingsten dansar runt återigen så tillsist hoppar jag av och säger bara åt honom "lägg av nu!" och så går jag före och vips hoppar hingsten över vattnet som han nyss var LIVRÄDD för. Han steppar lite till men jag ruskar bara om lite i bettet och han stannar o låter mig hoppa upp.
Så jag tror att ibland kan lite rejälare "handtag" vara av större betydelse för ömsesidig respekt och trygghet än vad en smekning eller en mjuk röst kan vara.