Det blir nog ridning för mig i höst trots allt! 
Jag blev tillsist kontaktad av en av ridskolorna som jag stod i kö till. Nu är det provridning inbokad denna vecka. Spännande! Ska bli skoj att regelbundet få komma upp på en hästrygg igen!
Men jag vet ju varför jag slutade rida för 2½ år sedan (tröttnade på ridskola), och jag vet att ridskoleridning egentligen inte är riktigt det jag söker. Men jag har ju inte lyckats hitta något annat sätt att få utlopp för min hästlängtan på, så nu får det bli ridskola igen, för att åtminstone få träffa hästar igen innan jag blir tokig. Jag får försöka ställa in mina förväntningar så att jag inte blir besviken om jag inte tycker att jag får ut det jag vill ha. Jag har ju faktiskt en plan. Tanken är att om jag kan konstatera att min kropp håller för att rida regelbundet, så ska jag försöka ge mig ut på medryttarhästjakt. Visserligen något skeptisk, för medrytteri är inte heller optimalt för mig, men OM jag lyckas hitta rätt så kanske det kan vara bättre än ridskoleridning i alla fall...
Ja, jag vet inte. Men det är i alla fall en plan.
Fast jag har hunnit ”tjuvstarta” lite. Två turridningar har det blivit i sommar. Väldigt trevliga och positiva upplevelser faktiskt. Turridning kan ju vara lite vanskligt ibland om det är givande eller ej. Den första turen skrev jag om tidigare – en fartfylld tur på en visserligen något okänslig häst men med mycket motor. Den andra turen var en kortare och lugnare mysig tur i vackert landskap. Jag hade faktiskt inte så höga förväntningar på hästarna, trodde att det skulle vara ”typiska turridningshästar” som skulle vara avstängda, outbildade, sega, okänsliga, envisa och mest bara gå på ett led, och eventuellt försöka stanna eller vända hemåt emellanåt...
Men där fick mina fördomar gå och skämmas, för hästarna var supermysiga. Personliga, trevliga, pigga och roliga. Nästan direkt när jag satt upp på hästen jag skulle ha så fick jag en härlig känsla av harmoni, trygghet och kontakt, och kände mig glad. Det kändes som om hästen tyckte om att ha mig på ryggen. Nästan alla i gänget som var med på turridningen vittnade om samma sak – några blev riktigt förälskade i sina hästar. Sånt är kul!
(glad cassiopeja på mysig häst)
Det är mer på gång för mig i höst. När jag börjar jobba igen efter semestern så har jag bara några veckor kvar på mitt gamla jobb, sen börjar jag på nytt. Det är inte utan att jag börjar tänka mycket på hur det kommer bli. Spännande!! :-)
En sak jag tänkte på var om mitt nya jobb också kommer innebära en hotbild mot mig som person bara för att jag jobbar där?... När jag började på mitt nuvarande jobb blev jag rekommenderad att inte tala om för andra var jag jobbar och att skaffa hemligt telefonnummer. Dom rekommendationerna går ut till alla som börjar där, bara för att det är ett så hatat företag. Men jag har faktiskt inte haft några direkta bekymmer pga det. Jag har försökt undvika att säga var jag jobbar, och i dom fall jag tillslut har blivit tvungen att tala om det så är det bara någon enstaka gång som det har framkallat aggression hos andra. Fast jag tycker att det har känts lite fånigt att inte tala om var jag jobbar, utan svävande försöka snacka bort frågan.
När det gäller mitt nya jobb så – utan att försöka avslöja för mycket – vet jag att det kan finnas vissa kontroverser kring den arbetsplatsen som kan innebära att man kan bli en omedveten måltavla för folks hat, bara för att man jobbar där. Jag vet inte hur stor hotbild det är. Men det får jag väl se, helt enkelt.
När jag sa upp mig från mitt nuvarande jobb så var jag med om något som jag tyckte var helt vansinnigt jobbigt. När jag sa upp mig så sa min chef att jag inte fick tala om för någon annan på jobbet att jag skulle sluta. När jag protesterade och sa att jag ju måste få berätta för mina arbetskamrater, så uppfattade jag ett vagt hot från chefen om att jag skulle tänka på vad jag skulle få för betyg och att det var bäst att jag höll tyst. Så det kändes som att jag inte hade något vidare val.
Det var helt galet jobbigt! Jag vet inte varför, men det kröp verkligen under skinnet på mig. Kanske var det värsta känslan av att vara ”ägd”/”livegen”, att inte äga rätten till mitt eget liv och min egen sanning!... Jag var ju bubblande glad och ville inget annat än tala om för andra var det var jag gick omkring och fnittrade åt. Det var också semestertider, och jag ville hinna berätta för arbetskollegorna innan dom eller jag gick på semester, för några skulle jag inte hinna träffa igen sen innan jag slutade. För att inte tala om att jag ville meddela för min semesterbackup att jag inte skulle ha hela min planerade semester, eftersom jag hade varit tvungen att ändra på semesterdagarna för att jag skulle sluta. Sen började det ramla in planeringar inför hösten, där man skulle anmäla vem som skulle vara kontaktpersoner till ditten och datten, och där det naturliga hade varit att sätta mig som kontaktperson. Men det kunde jag bara inte med att göra, när jag nu VISSTE att jag inte skulle vara kvar.
Efter en skitjobbig vecka så gick jag in till chefen igen, och sa att jag MÅSTE få gå ut med informationen. Att det drabbade mitt arbete att inte kunna tala om att jag skulle sluta, och att det var oprofessionellt att inte kunna gå vidare med vissa arbetsuppgifter pga detta. Chefen tyckte inte om det. Hon kom med flera anledningar till att jag måste vänta ytterligare. Men då var jag så upprörd att jag sa att ”På torsdag så går jag ut med det!”, sen fick det vara slutsnackat. Och så blev det. Det var som en sten släppte från hjärtat när jag gick ut med informationen, det hade blivit en sån himla stor grej...
Sen vet jag inte riktigt hur avslutet kommer bli. Jag hör inte riktigt till nånstans på mitt nuvarande jobb. Har inga direkta arbetskamrater och tillhör ingen grupp, utan flyter lite vid sidan om. Jag vet faktiskt inte hur många som bryr sig om att jag försvinner. Jag har inte tänkt att bjuda på något avslutsfika, för jag vet inte vem jag skulle bjuda? Den person som jag har haft mest kontakt med på jobbet kommer vara på semester när jag slutar, så jag tror nog att jag mest bara kommer att packa ihop och smyga iväg. Lite konstigt känns det. Som att det som har varit min vardag i 2½ år av mitt liv bara försvinner utan ett spår.
Men jag får fokusera på det nya helt enkelt!
Jag blev tillsist kontaktad av en av ridskolorna som jag stod i kö till. Nu är det provridning inbokad denna vecka. Spännande! Ska bli skoj att regelbundet få komma upp på en hästrygg igen!
Men jag vet ju varför jag slutade rida för 2½ år sedan (tröttnade på ridskola), och jag vet att ridskoleridning egentligen inte är riktigt det jag söker. Men jag har ju inte lyckats hitta något annat sätt att få utlopp för min hästlängtan på, så nu får det bli ridskola igen, för att åtminstone få träffa hästar igen innan jag blir tokig. Jag får försöka ställa in mina förväntningar så att jag inte blir besviken om jag inte tycker att jag får ut det jag vill ha. Jag har ju faktiskt en plan. Tanken är att om jag kan konstatera att min kropp håller för att rida regelbundet, så ska jag försöka ge mig ut på medryttarhästjakt. Visserligen något skeptisk, för medrytteri är inte heller optimalt för mig, men OM jag lyckas hitta rätt så kanske det kan vara bättre än ridskoleridning i alla fall...
Ja, jag vet inte. Men det är i alla fall en plan.
Fast jag har hunnit ”tjuvstarta” lite. Två turridningar har det blivit i sommar. Väldigt trevliga och positiva upplevelser faktiskt. Turridning kan ju vara lite vanskligt ibland om det är givande eller ej. Den första turen skrev jag om tidigare – en fartfylld tur på en visserligen något okänslig häst men med mycket motor. Den andra turen var en kortare och lugnare mysig tur i vackert landskap. Jag hade faktiskt inte så höga förväntningar på hästarna, trodde att det skulle vara ”typiska turridningshästar” som skulle vara avstängda, outbildade, sega, okänsliga, envisa och mest bara gå på ett led, och eventuellt försöka stanna eller vända hemåt emellanåt...
Men där fick mina fördomar gå och skämmas, för hästarna var supermysiga. Personliga, trevliga, pigga och roliga. Nästan direkt när jag satt upp på hästen jag skulle ha så fick jag en härlig känsla av harmoni, trygghet och kontakt, och kände mig glad. Det kändes som om hästen tyckte om att ha mig på ryggen. Nästan alla i gänget som var med på turridningen vittnade om samma sak – några blev riktigt förälskade i sina hästar. Sånt är kul!
(glad cassiopeja på mysig häst)
Det är mer på gång för mig i höst. När jag börjar jobba igen efter semestern så har jag bara några veckor kvar på mitt gamla jobb, sen börjar jag på nytt. Det är inte utan att jag börjar tänka mycket på hur det kommer bli. Spännande!! :-)
En sak jag tänkte på var om mitt nya jobb också kommer innebära en hotbild mot mig som person bara för att jag jobbar där?... När jag började på mitt nuvarande jobb blev jag rekommenderad att inte tala om för andra var jag jobbar och att skaffa hemligt telefonnummer. Dom rekommendationerna går ut till alla som börjar där, bara för att det är ett så hatat företag. Men jag har faktiskt inte haft några direkta bekymmer pga det. Jag har försökt undvika att säga var jag jobbar, och i dom fall jag tillslut har blivit tvungen att tala om det så är det bara någon enstaka gång som det har framkallat aggression hos andra. Fast jag tycker att det har känts lite fånigt att inte tala om var jag jobbar, utan svävande försöka snacka bort frågan.
När det gäller mitt nya jobb så – utan att försöka avslöja för mycket – vet jag att det kan finnas vissa kontroverser kring den arbetsplatsen som kan innebära att man kan bli en omedveten måltavla för folks hat, bara för att man jobbar där. Jag vet inte hur stor hotbild det är. Men det får jag väl se, helt enkelt.
När jag sa upp mig från mitt nuvarande jobb så var jag med om något som jag tyckte var helt vansinnigt jobbigt. När jag sa upp mig så sa min chef att jag inte fick tala om för någon annan på jobbet att jag skulle sluta. När jag protesterade och sa att jag ju måste få berätta för mina arbetskamrater, så uppfattade jag ett vagt hot från chefen om att jag skulle tänka på vad jag skulle få för betyg och att det var bäst att jag höll tyst. Så det kändes som att jag inte hade något vidare val.
Det var helt galet jobbigt! Jag vet inte varför, men det kröp verkligen under skinnet på mig. Kanske var det värsta känslan av att vara ”ägd”/”livegen”, att inte äga rätten till mitt eget liv och min egen sanning!... Jag var ju bubblande glad och ville inget annat än tala om för andra var det var jag gick omkring och fnittrade åt. Det var också semestertider, och jag ville hinna berätta för arbetskollegorna innan dom eller jag gick på semester, för några skulle jag inte hinna träffa igen sen innan jag slutade. För att inte tala om att jag ville meddela för min semesterbackup att jag inte skulle ha hela min planerade semester, eftersom jag hade varit tvungen att ändra på semesterdagarna för att jag skulle sluta. Sen började det ramla in planeringar inför hösten, där man skulle anmäla vem som skulle vara kontaktpersoner till ditten och datten, och där det naturliga hade varit att sätta mig som kontaktperson. Men det kunde jag bara inte med att göra, när jag nu VISSTE att jag inte skulle vara kvar.
Efter en skitjobbig vecka så gick jag in till chefen igen, och sa att jag MÅSTE få gå ut med informationen. Att det drabbade mitt arbete att inte kunna tala om att jag skulle sluta, och att det var oprofessionellt att inte kunna gå vidare med vissa arbetsuppgifter pga detta. Chefen tyckte inte om det. Hon kom med flera anledningar till att jag måste vänta ytterligare. Men då var jag så upprörd att jag sa att ”På torsdag så går jag ut med det!”, sen fick det vara slutsnackat. Och så blev det. Det var som en sten släppte från hjärtat när jag gick ut med informationen, det hade blivit en sån himla stor grej...
Sen vet jag inte riktigt hur avslutet kommer bli. Jag hör inte riktigt till nånstans på mitt nuvarande jobb. Har inga direkta arbetskamrater och tillhör ingen grupp, utan flyter lite vid sidan om. Jag vet faktiskt inte hur många som bryr sig om att jag försvinner. Jag har inte tänkt att bjuda på något avslutsfika, för jag vet inte vem jag skulle bjuda? Den person som jag har haft mest kontakt med på jobbet kommer vara på semester när jag slutar, så jag tror nog att jag mest bara kommer att packa ihop och smyga iväg. Lite konstigt känns det. Som att det som har varit min vardag i 2½ år av mitt liv bara försvinner utan ett spår.
Men jag får fokusera på det nya helt enkelt!
