Sorgen efter Enya

[Enya]

Den 26 juni 2012 lät jag avliva min fina och underbara dobermanntik Enya. Hon var mitt allt kan man nästan säga. Henne hade jag haft i 12 år så hon hann vara med i hela mitt vuxna liv innan hon dog. Hon var med innan jag träffade min man, hon var med under småbarnsåren med våra barn, hon var med när min man dog och följde så att säga med familjen under hela sitt liv. Hon var gammal när hon dog, fick tyvärr cancer och det fanns inget att göra för henne.

Jag har upplevt sorg och saknad många gånger i mitt liv. Djur såväl som människor. Jag hade dock inte någon aning om att det skulle kännas så fruktansvärt tomt utan min Enya. Det var hon som fyllde huset, rummen, med liv och nu när hon inte längre finns så är det så oerhört tomt trots att jag har två andra hundar. I början kändes det inte som om det fanns några hundar här alls, som om hon tog allt med sig när hon lämnade oss.

Jag saknar henne mer än jag har kunnat ana. Jag saknar henne varje dag, varje minut. Det är klart man saknar ett älskat djur man haft i så många, det förstod jag och visste jag ju, men att fortfarande nästan 1 år efter hon lämnade oss känna så här, det var jag inte riktigt beredd på.

Nu är det svårare än det varit på länge. Jag saknar henne så det gör ont! Hon förstod mig så bra, hon var så klok och glad, och så mycket klokare än jag någonsin kommer bli. Jag har tagit ett sista farväl av henne för en vecka sedan, men det känns så tomt nu, hon är inte här mer, jag saknar henne.

Hur länge kommer det här sitta i? Hur länge sörjer man ett djur? Hur har ni gått vidare? Det är ju liksom inte lönt att vara ledsen, att gråta och att önska att hon var här. Det leder ju inte till något bra. Men jag kan inte låta bli!

 

[hastflicka]

Sv: Sorgen efter Enya

Kanske du behover en till dobermann om dina nuvarande hundar ar av annan ras? Det ar hundar med stor personlighet och aven om en ny hund aldrig kan ersatta en annan kanske en med liknande personlighet kan fylla vissa luckor igen. (((Kram))) hoppas du kanner dig battre snart.

 

[Mirtai]

Sv: Sorgen efter Enya

Jag har samma käsnlor för en av mina gamla hästar. Det är inte samma sak som med en hund som ju är med i alla delar av livet hemma på ett sätt som en häst inte är men ändå. Han var hästen med stort H, jag kommer aldrig få en häst som är lika bra eller som jag klickar lika bra med som han. Har haft andra hästar efter men det är inte alls samma sak.

Det är nu 10 () år sedan jag tvingades sälja honom på grund av ekonomisk kris och 8 år sedan han dog. Jag tänker på honom flera dagar i veckan. Ibland mer sällan och ibland oftare. Undrar också när saknaden ska gå över? Har börjat inse att den nog aldrig kommer göra det...

 

[Kakis]

Sv: Sorgen efter Enya

Usch, stor kram. Jag vet tyvärr inte hur du ska hantera det, men jag vet att jag kommer att känna exakt likadant när min första hund kommer gå bort. Hon är med väldigt klok och speciell, hon går alltid in för allt hon gör med hela sitt hjärta. Och just nu är hon skadad så jag tänker hela tiden på vad som kommer hända om hon inte skulle bli bra

 

[Sleepy]

Sv: Sorgen efter Enya

Hur länge kommer det här sitta i? Hur länge sörjer man ett djur? Hur har ni gått vidare?

Jag hade en vovve som blev nästan sexton. Vi älskade varandra innerligt och han var med mig i alla sammanhang. Det är nu många år sen vi skiljdes åt, men han finns kvar i mitt hjärta varje dag. Jag blir fortfarande varm i själen av att tänka på honom, kan berätta glada minnen om honom som dyker upp i olika sammanhang med andra hundar osv. Är så glad att han var min och att vi fick så många år tillsammans. Ändå kändes det för kort, men det är ju så. Jag är glad och tacksam för den tid vi fick. Kanske smyger han omkring här ibland och spökar lite och gör rackartyg fortfarande och kikar på oss, vem vet?

 

[mimus]

Sv: Sorgen efter Enya

Jag brukar beskriva sorgen som en själslig amputering. Man är för evigt av med en vital kroppsdel som inte går att ersätta.
Till slut så lär man sig leva med saknaden.

12 år efter min första hunds bortgång, ser jag honom fortfarande. Min gamla häst, som jag hade i dryga 22 år, finns nära varje dag, trots att hon varit borta i 6 år. Och älskade Indy, hennes son som jag satt hos när han föddes, och jag stod vid hans sida när han drog sitt sista andetag 22 år senare, för 11 månader sedan, kan jag nästan inte ens tänka på.
Jag trodde att livet skulle bli så oändligt mycket svårare när han, mitt syre inte fanns vid min sida. Men det går, och jag kan nästan vara tacksam ibland över att han inte finns med längre här, att han är fri och att jag överlevde.

Vissa djur är inte utbytbara, men man kan ta andra till sig. Om man vågar ge sig hän så innerligt som man bara kan göra i ett djur.

Sörj, men var tacksam över de år hon gav till dig, din Enya.

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Tack det hoppas jag också att jag gör!

Mina två är är till största delen dobbisar, men med lite labbe också, har till och med Enyas dotter. Dotters halvsyster har jag också och hon tog Enya under sina vingar och blev bonusmamma till, bara en sådan grej alltså, att en hund gör så tydligt.

Jag har ju redan två hundar och har inte tid med fler, även om hjärtat skriker efter en dobermann just nu tyvärr. Enyas dotter är inte som sin mamma tyvärr, de är lika så lika i vissa saker, men vad gäller klokheten att fylla ett rum, det har hon inte fått. Hon är mest barnslig och lite vekare i psyket än Enya.

De båda hundarna jag har är 7 i år och börjar bli till åren de också egentligen.

Du har rätt i att den rasen har stor personlighet, de är så härliga och fina, barnsliga, flamsiga, kloka, busiga, envisa, trogna, alltid glada och positiva. Jag har nog aldrig sett min Enya deppig när hon var frisk.

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Jag har samma käsnlor för en av mina gamla hästar. Det är inte samma sak som med en hund som ju är med i alla delar av livet hemma på ett sätt som en häst inte är men ändå. Han var hästen med stort H, jag kommer aldrig få en häst som är lika bra eller som jag klickar lika bra med som han. Har haft andra hästar efter men det är inte alls samma sak.

Det är nu 10 () år sedan jag tvingades sälja honom på grund av ekonomisk kris och 8 år sedan han dog. Jag tänker på honom flera dagar i veckan. Ibland mer sällan och ibland oftare. Undrar också när saknaden ska gå över? Har börjat inse att den nog aldrig kommer göra det...

Jag har också en häst med stort H, hon blir 20 jäkla år om en månad och har bronkit, men ack vad jag älskar den här gamla damen, som också bär på en klokhet vida överstigande än min. Eller man kan kanske kalla det livserfarenhet. Vissa djur bara är sådan tror jag och OJ vad ont det gör att mista dem!

10 år är lång tid! Gör det fortfarande ont? Det känns som om jag bara vill skrika rakt ut! Det hjälper ju inte, inget hjälper och det är nog det värsta, att jag bara måste acceptera det, jag vill inte göra det, hur ska jag kunna?

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Usch, stor kram. Jag vet tyvärr inte hur du ska hantera det, men jag vet att jag kommer att känna exakt likadant när min första hund kommer gå bort. Hon är med väldigt klok och speciell, hon går alltid in för allt hon gör med hela sitt hjärta. Och just nu är hon skadad så jag tänker hela tiden på vad som kommer hända om hon inte skulle bli bra

Tack!

Ja jag förstår precis hur du menar med hur du tänker nu när hon är skadad. Så tänkte jag också för varje år hon blev äldre de sista åren, och sedan när hon blev sjuk, när hon tappade lite vikt och jag bytte foder och gav mer mat och det inte hjälpte. Jag VISSTE vad som var på gång, jag visste att hon var gammal och det gjorde så fasligt ont! Lite som en lång väntan på en hemskhet.

Jag hoppas att din fina kryar på sig!!

 

[hastflicka]

Sv: Sorgen efter Enya

Jag hade en vovve som blev nästan sexton. Vi älskade varandra innerligt och han var med mig i alla sammanhang. Det är nu många år sen vi skiljdes åt, men han finns kvar i mitt hjärta varje dag. Jag blir fortfarande varm i själen av att tänka på honom, kan berätta glada minnen om honom som dyker upp i olika sammanhang med andra hundar osv. Är så glad att han var min och att vi fick så många år tillsammans. Ändå kändes det för kort, men det är ju så. Jag är glad och tacksam för den tid vi fick. Kanske smyger han omkring här ibland och spökar lite och gör rackartyg fortfarande och kikar på oss, vem vet?

Och det har ar hur jag tror att man lindrar smartan efter forlusten lite. Man forsoker att tanka pa specifict roliga och positiva minnen om just den hunden och tanker i termer som, "Jag ar sa glad att just han var min".

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Jag hade en vovve som blev nästan sexton. Vi älskade varandra innerligt och han var med mig i alla sammanhang. Det är nu många år sen vi skiljdes åt, men han finns kvar i mitt hjärta varje dag. Jag blir fortfarande varm i själen av att tänka på honom, kan berätta glada minnen om honom som dyker upp i olika sammanhang med andra hundar osv. Är så glad att han var min och att vi fick så många år tillsammans. Ändå kändes det för kort, men det är ju så. Jag är glad och tacksam för den tid vi fick. Kanske smyger han omkring här ibland och spökar lite och gör rackartyg fortfarande och kikar på oss, vem vet?

Jag blir inte enbart varm i själen när jag tänker på henne utan jag blir så oerhört ledsen, det gör något så fruktansvärt ont fortfarande, jag försöker att inte gråta nu tex, men det är skitsvårt att låta bli, för jag saknar henne så. Jag vet att jag ska vara glad för alla åren vi fick, det sägs att dobermann har relativt kort livslängd, ungefär mellan 8 och 10 år blir de, så hon levde länge. Men jag vill ändå att hon ska vara kvar hos mig, rent egoistiskt. Hon har det bra nu, världens finaste utsikt och hon har inte ont och är inte sjuk i leukemi längre. Men jag är kvar här med sorgen och saknaden och inte bara fina minnen ännu.

Märker du av din hunds rackartyg nu?

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Jag brukar beskriva sorgen som en själslig amputering. Man är för evigt av med en vital kroppsdel som inte går att ersätta.
Till slut så lär man sig leva med saknaden.

12 år efter min första hunds bortgång, ser jag honom fortfarande. Min gamla häst, som jag hade i dryga 22 år, finns nära varje dag, trots att hon varit borta i 6 år. Och älskade Indy, hennes son som jag satt hos när han föddes, och jag stod vid hans sida när han drog sitt sista andetag 22 år senare, för 11 månader sedan, kan jag nästan inte ens tänka på.
Jag trodde att livet skulle bli så oändligt mycket svårare när han, mitt syre inte fanns vid min sida. Men det går, och jag kan nästan vara tacksam ibland över att han inte finns med längre här, att han är fri och att jag överlevde.

Vissa djur är inte utbytbara, men man kan ta andra till sig. Om man vågar ge sig hän så innerligt som man bara kan göra i ett djur.

Sörj, men var tacksam över de år hon gav till dig, din Enya.

Jag håller med dig om själslig amputation! Det var en bra beskrivning av hur det känns. Som om något aldrig kommer tillbaka. En amputation som skedde utan bedövning och som ingen smärtlindring kan lindra smärtan.

Enya var också mitt syre, du vet, det låter lite dumt men det är svårt att sätta ord på vad jag menar, men det kändes som hon var en trygghet för mig, någon att hålla i handen att lita på, att skicka några steg framför mig när jag var rädd, något var svårt för mig eller när jag behövde någon tuffare än mig. Som en mamma?

Det är just det, att ta andra till sig, de kommer att dö, de kommer att lämna mig, de kommer att ge mig sorg och saknad och skapa tårar också. Jag har Ayla, Enyas bonusdotter, henne har jag nära, hon har blivit klokare för varje dag Enya varit borta. Bara en sådan sak jag märkt av den senaste veckan, när jag grät förut så blev hon rädd, men nu kommer hon när hon hör mig snyfta, jag får gråta i hennes päls, som jag fick göra i Enyas också. Hon märker av det utan rädsla nu. Vad i all sin dar har hänt med den hunden? Hon är "mitt allt" av de två hundarna jag har kvar, hon ser mig som sitt allt och är en liten morsgris det där.

Men hon är inte min Enya. Som jag hade under hela min vuxna tid. Nu får jag vara vuxen utan trygghet.

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Och det har ar hur jag tror att man lindrar smartan efter forlusten lite. Man forsoker att tanka pa specifict roliga och positiva minnen om just den hunden och tanker i termer som, "Jag ar sa glad att just han var min".

Jag är glad attj ust Enya var min, att jag hittade världens bästa hund av alla hundar i hela världen. Att jag lyckades ha sån tur att hon var den av valparna i kullen som kom fram utan nervositet, rädsla eller oro. Hon bara klev fram och sa "och vem fasen är du, ditt hus, som sitter här och glor på mig?!" och pussade och klättrade och kramade mig som bara en 8 veckors valp kan göra. En 8 veckors dobermannvalp.


Hon morrade på mig en gång när jag sa till henne, bara en gång sedan aldrig mer. Som liten valp när jag bad henne gå ner från sängen, i ren reaktion smällde jag till henne och argt frågade vad hon pysslade med. Hon såg skamsen ut i två sekunder, sedan var vi som vanligt igen.
Hon var Sveriges värsta mattjuv, kunde hämta det ur munnen på oss om vi inte var försiktiga. Jag bannade och bannade och det gick in genom ena örat och ut genom andra. Om det ens gick in egentligen. Lite sådär fuck you, jag gör som jag vill, det vet du ju???
Hon har snott julskinkan den 23 december så jag fick köpa ny akut mitt i matlagningen.
Hennes sämre sida var att hon dödade smådjur om hon kom åt. Det gick åt två hönor och en kattunge... Hon skulle vända sig i graven om hon visste om att vi har ett kattaskrälla här hemma nu, hon skulle skälla på mig och hämnas genom att sno nästa julskinka från mig.

Vet ni förresten hur fin askan från en hund är? Lite sådär rosa och vita flagor. Min miljonhund var vacker i livet och vacker när hon var splittrad i miljoner bitar. Jag hade någon tanke om att aska skulle vara just aska, grått och smått, men det var den ju inte.

 

[hastflicka]

Sv: Sorgen efter Enya

Hur uttalar du Enya? Jag satt just och kom pa att mitt uttal formodligen ar aldeles fel.

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Enja
Ayla uttalar jag Ajla, vilket ju är fel om man tänker på att det nog ska uttala Eijla eller hur det nu är på engelska.

Jag gillar y i namn och nästa hund och nästa hund och nästa hund osv ska ha ett y istället för j Löjligt, jag vet, men sådan är jag.

Tycker att betydelsen är fin:
"Ayla är ett assyriskt, judiskt och turkiskt förnamn. Den turkiska betydelsen är ringen som ibland förekommer kring månen och/eller "aura", det judiska namnet kommer från ordet för ekträd på hebreiska, medan den assyriska betydelsen är gasell."

Samma med Enya:
"Enya är ett irländskt namn som betyder "kärna, nöt".
Enya kan också betyda "tro hopp och fred"livets glöd" som man behöver för att överleva svåra saker i livet. "

Aylas helsyster (men inte kullsyster) hade jag också och henne döpte jag till Nadya:
"Nadja är kort namn för Nadezda som betyder "hopp" på ryska. "

Jag bytte bara ut j mot y, men för mig är namnet samma (den diskussionen kan vi väl snällt lämna på senior, vi har ältat det mååånga gånger redan )

 

[hastflicka]

Sv: Sorgen efter Enya

Vad fint.

Sedan jag borjade leva med Engelskan som forsta sprak tycker jag ofta att det ar mycket battre nar Svenskar stavar ord med J med y istallet ... da Y pa Engelska har ger det Svenska j-ljudet.

 

[Sleepy]

Sv: Sorgen efter Enya

Jag blir inte enbart varm i själen när jag tänker på henne utan jag blir så oerhört ledsen, det gör något så fruktansvärt ont fortfarande, jag försöker att inte gråta nu tex, men det är skitsvårt att låta bli, för jag saknar henne så.

Märker du av din hunds rackartyg nu?

Men det tar tid. Sorgebearbetning är en process. Du kan läsa lite om sorgens faser här: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=308&Sorg

Det gör ont, det tar tid innan man kommer till en acceptans av förlusten och kan vila i minnena. Det dröjde länge, länge innan jag slutade "höra" honom när jag kom in på gården. Ljudet av hans skall var så befäst i minnet så jag "hörde" det fast han inte fanns kvar. Det gjorde ont. Att inse att det inte var sant. Samtidigt så värmde det.

Nej, jag märker inga rackartyg. Det är bara ett skönt sätt att känna att jag bär honom med mig i hjärtat, att han finns kvar i närheten fast på ett annat sätt, i minnena. Jag brukar tänka att "hade han sett det där, så skulle han ha..." och sådär. Hans själ eller vad man vill kalla det finns kvar omkring mig.

Ge det tid.

 

[cambodia]

Sv: Sorgen efter Enya

Vet hur det känns...

Min hjärtehäst dog för drygt 3 år sedan, men jag kan fortfarande börja grina när jag ser henne på bild. Hon var en sån som bara stal mitt hjärta första gången vi sågs.

Första året, eller kanske två... så förträngde jag det, kände ingenting. Därefter, i samband med att jag gick hos en Kurator för andra saker så kom det tillbaka som en hård smäll, och jag grät och grät och sörjde henne så fruktansvärt mycket. Men det behövdes.

Nu saknar jag henne fortfarande, men kan tänka på henne med glädje och utan att börja gråta. Jag kan prata om henne utan att mina ögon tåras (trots att dom gör det nu när jag skriver det här...). Och, jag som trodde att jag aldrig skulle kunna älska en häst lika mycket som henne börjar fästa mig mer och mer vid min nya travarkompis som jag får låna.

Så det går att komma över, aldrig glömma, men det kommer kännas bättre... Men det tar tid, och man måste låta det ta tid. Och - man måste få gråta ögonen ur sig... tro mig! Det hjälper...

*stor kram till dig*

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Men skriv inte det på senior för då får tanterna där spunk!

 

[Enya]

Sv: Sorgen efter Enya

Men det tar tid. Sorgebearbetning är en process. Du kan läsa lite om sorgens faser här: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=308&Sorg

Det gör ont, det tar tid innan man kommer till en acceptans av förlusten och kan vila i minnena. Det dröjde länge, länge innan jag slutade "höra" honom när jag kom in på gården. Ljudet av hans skall var så befäst i minnet så jag "hörde" det fast han inte fanns kvar. Det gjorde ont. Att inse att det inte var sant. Samtidigt så värmde det.

Nej, jag märker inga rackartyg. Det är bara ett skönt sätt att känna att jag bär honom med mig i hjärtat, att han finns kvar i närheten fast på ett annat sätt, i minnena. Jag brukar tänka att "hade han sett det där, så skulle han ha..." och sådär. Hans själ eller vad man vill kalla det finns kvar omkring mig.

Ge det tid.

Jag vet inte om jag hör eller ser henne eller känner av henne?

Kremerade du honom eller grävde ner eller hur gjorde du?

Jag har inget annat val än att ge det tid. Jag vet bara inte hur man gör det samtidigt som man har förståndet kvar i ett stycke