Sv: Sommarmammor 2010
Ja, min sambo har velat ha barn sedan vi träffades. Det är jag som har bromsat upp skutan... Men nu har det blivit så verkligt för honom. Att han ska ha en liten tjej som han ska älska och uppfostra till att bli en bra person. Han är jätte jätte jätte glad, men samtidigt nervös för att han inte ska räcka till...
Han har dessutom två systrar och mina tre systrar att "fasas" över när det gäller tonårstjejer... Tror att det är sådana tankar som snurrar i hans huvud...
Aha, du menar så. Då beror det nog mer på att vi är väldigt pragmatiska bägge två, ingen av oss tycker att barnet är något underverk eller mirakel, vi har inga ambitioner att bli världens bästa föräldrar eller att vårt barn ska bli världens bästa människa. Utan helt enkelt att det ska bli en genomsnittligt bra människa som är genomsnittligt lycklig - och de flesta blir ju det, om de inte direkt vuxit upp i misär med föräldrar som missbrukat eller misshandlat dem, och det hade vi inte tänkt att göra.
Sen har jag läst lite för mycket forskningsrapporter på ämnet för att inte tro att största delen av värderingar etc kommer man ge till barnet automatiskt vare sig man vill eller inte, så det kan man inte göra så mycket åt, på gott och ont - alltså behöver man inte oroa sig så mycket för det.
Säkert kommer det finnas tillfällen när man sliter sitt hår över barnen, och säkert kommer det finnas tillfällen när man frågar sig vad man kunde gjort annorlunda som förälder, men det tror jag gäller alla föräldrar.
Barn är ändå ganska tåliga, mina vänner har ju t ex inte haft exakt samma uppfostran allihop, men de är trevliga människor som lyckats hyfsat i livet ändå. Alltså verkar det inte vara så omöjligt att få till. Jag har också vänner som vuxit upp under allt annat än optimala omständigheter, och det har gått bra för dem ändå, de kanske haft lite mer att hantera bara. Så man tycks ju kunna göra rätt mycket fel innan man fördärvar barnet för all framtid, och alla har väl vissa saker som man får med sig hemifrån som är jättebra, och andra saker som man får jobba lite med sen som vuxen - så tror jag det är för de flesta.
Men jag kan absolut förstå att det känns lite övermäktigt att bli förälder, ville bara förklara lite varför jag tror att vi inte känner så.